Än kanske en sekund i taget...
Det finns en gränslöshet som är svår, om inte omöjlig att vara medveten om, i kring oss. Som om tiden drösar sin sand över spåren vi lämnat efter oss och skapar ett tillsynes oändligt tomrum både framför oss likväl som bakom oss.
Endast i kraft av minnets lykta har vi förmågan att något så när kasta ljus dit in - dit inget annat når fram än de bilder vi skapat till förvaring för framtidens ädla bruk.
...
Vissa stunder slår förståelsen vågor högt upp mot det inre land vi kallar "det själsliga" och betydelsen om alltet stryker sitt finger över den skyggande sly som hindrar vyn att nå ända fram. Andra dagar verkar allt hopp vara borta likt en gårdagens vind över havets rand. Likt droppen syns inte längre skillnaden i havet.
Man är inte sig själv mer än kanske en ynka sekund i taget...
GOTT NYTT!
"Mitt lilla bygge"
Ännu ett år stormar mot sin utgång. Lika okuvligt som alla andra utgående år, ser vi - och dras vi alla med i -denna utväxling av erfarenheter, liv och leverne som bjuds kring den kallaste av årstider. Ofrånkomligt står man här, som med mössan i hand, och låter sig svepas med av reflektionernas tyngda tankar...
Det är ingenting generellt med detta. det gäller inte alls för den stora massan, utan ett antagande från min sida (ett av få!).
Utan mitt eget bemötande av tider av detta slag är, ideligen att det gamla året belyses i sitt eget sken. Jag gillar att lägga min tid i min hand i dagar som dessa, och blicka bakåt på det gångna.
Och en hel del har hänt!
...
Från där jag kommit sen min "livs-omläggande spårväg", har otroliga saker kommit in i händelsernas centrum - och tåget är överhuvudtaget inte alls på väg att hejdas, verkar det som.
Jag är lycklig i dagar som pågår, åren som går och äntligen - mitt liv i dem!
Det största som hänt i det här året dock, är att vi (tjejen och jag) slutat röka. En dröm nästan, som gått i uppfyllelse och som jag nästan sätter högre än att lägga ner min förödande livstil för några år sedan. De går naturligtvis inte att jämföras och skall självfallet inte bli det heller. Men det ena ger det andra så att säga, och när tidens slöja lägger sig över det ena, så framstår det andra allt klarare och starkare i nuet. I vilket fall som, så känner jag enbart stor lycka över tilltaget att lägga cigaretterna på hyllan.
Det har gått bara 3 månader än, så peppar peppar...
...
En annan sak som det (snart) gångna året fört med sig är, att jag äntligen blivit kreditvärdig. Det tog mig fem år att bli det och med en ihärdig strävan att få till det.
När jag ser på TV program som "Lyxfällan" så känner jag i stort sätt enbart bedrövelse över hur "vanliga människor" kan sabba sina tillgångar på de sätten de gör det på, utan en tanke på hur långtgående konsekvenserna kan komma att bli. Sen att programledarna styr upp deras liv på ett par månader finner jag enbart märkligt...
Men nu går det inte för mig att bara sammansätta det utgående året, utan det sätter sig bättre i mig att slå i hop åren från då jag lade om min kurs i livet; alltså de senaste sex åren och se hur utvecklingskurvan sträcker sig obönhörligt uppåt.
Mer som en kedjereaktion ser jag det som vilket också stödjer det sättet jag gillar att se mitt liv. Jag har inte helt fått för mig att se "det korta perspektivet" än. Frukterna som skall höstas blir så mycket godare om jag ser med lite större vyer... + att livet bör ses - tycker jag - i mer långtgående linjer än enbart år för år.
För i stort sätt ligger min syn på min egen tillvaro - eller vara - i, att tog det mig tjugo år att rasera det så kan jag lätt ge det tjugo år att bygga upp det igen, också! Värre än så behöver det inte vara och, det ger mig mycket större utrymme att bedriva "mitt lilla bygge" på och i kring.
...
GOTT NYTTÅR, FOLKS!!!
En tanke kring riktningen.
Jag har ofta funderat över det, varför det är lättare att skriva om hemskheter än om det goda, lite mer upplyftande i livet. Det har även funnits tider (som nu till exempel!) då jag medvetet, under början av någon sorts skriveri sökt mig åt det ljusare skiktet i mig själv för att söka nå fram till den sidan. Jag har inte lyckats något vidare tidigare, så vi får väl se nu...:-)
För trots mitt livs innehåll så finns det massvis med "happiness" också, missförstå mig ej. Men på ett eller annat konstigt vis så hamnar den delen ofta i skymundan. Rätt eller fel? Inte vet jag...
Det måhända ligga mer i orden från resbyrån "Ving resor" (eller är det Apollo?) och deras reklamsnutt som ger en grå hår på TV`n förtillfället. De säger där att " Det är inte dagarna som passerar som utgör livet, det är dagarna vi minns..." (eller något i den stilen)
Och jag måste säga att jag gillar de orden skarpt! Även fast jag för egen del tycks minnas de nedåtgående händelserna i mitt liv som tydligast - i alla fall om jag ser till det jag skriver om.
Men så är det naturligtvis inte. Inte alls. Det är nog bara behovet av att få skriva av sig inom de specifika själsliga omnejderna som tränger sig framför allt annat. Ganska naturligt, om jag får säga som jag tror och tycker.
...
Vi bär alla på våra mörka rum och skall jag i alla fall vara medveten om mina, så måste det finnas motsvarigheter att kunna referera till, som att urskilja kontraster från - svårare än så behöver det inte vara. Och hade mitt formats av solskenshistorier så hade nog skriverierna mer handlat om glädje och lycka, blommor, resor och säkert mycket annat göttigöttgött... (kanske "dagens outfit, osv osv ;-)
Men så blev inte min lott i det här livet - och jag trivs utmärkt med det.
För i efterhand (huruvida jag så här långt i livet kan tala om "i efterhand!") skulle jag inte ha velat ändra på en enda ting i mitt liv. Det finns ingen annan människa jag skulle vilja vara förutom mig själv.
...
Ett av målen vi har i livet menar jag är, att uppnå en viss nivå av respekt i allmänhet och självrespekt i synnerhet. Livet är en enda stor skolgång, en utbildning där vi bjuds på en resa av mycket stora mått. Faktiskt så stora att vi aldrig egentligen vill komma att begripa storleksordningen. Lite av det tror jag livet går ut på; att vi under vägens gång har till uppgift att växa oss hela, bli på något sätt fulländade och bli en större helhet.
Det är möjligt att jag söker en genväg genom en filosofi av sådan karaktär, men jag får inte för mig att tro så. För livet, som vi människor har förmågan att uppfatta det, tycks mig vara för enkelt. Det klingar enbart befängt i mina öron - och i mitt hjärta - att vi skulle ha klart för oss vilka syften vi har här på jorden. Galenskap, kort och gott!
...
Så om vi ser bort i från den andliga gemenskapen vi har allestädes runt om oss och delar upp våra ljus (liv) i små enheter, så har vi skaffat oss en individ, oberoende av den omgärdade mångfalden. Vi kan uppnå en blick inom oss själva, vi kan styra våra händelser i det pytte pytte lilla och forma en liten historia för oss själva.
Men att bryta oss loss från varandra är en lika stor omöjlighet som att leva för evigt på den här sidan skiljelinjen.
...
Så mina vänner och medmänniskor, mörkare än så här blir det inte en dag som denna...
:-)
Milleniumsnatten.
Nu när årets sista "stor-helg" närmar sig dörren minns jag det största av dem alla. (I våran levnadstid, i alla fall)
Tur i oturen, kanske man kunde våga kalla det, eftersom jag nog befann mig ganska nära min högsta punkt av likgiltighet. (eller lägsta?)
Jag var uppgiven till den grad att jag inte såg längre än till stunden, där jag nu låg - jag såg det som vila att "fira millenium-skiftet" liggandes på rygg i en cell på 12 kvadratmeter... Väl, jag hade i alla fall TV`n... så jag var "lycklig..."
Jag låg på häktet i Österåker, sönder-biten av en polishund och tittade på tv med ett och ett halvt öga. Eftersom jordens väderstreck gör att nyåret slår varje timme någonstans i världen kunde jag följa alla storstädernas milleniumsfirande, allt eftersom timmarna tickade i väg, på den lilla fjortontums TV`n som var belägen högst uppe i ena hörnet av cellen.
Halvt sovandes och halvt vaken beskådade jag olika länders och världsdelars välkomna av det nya milleniumet på sina respektive vis och traditioner.
För mig spelade det ingen större roll vart jag befann mig för stunden, för jag hade i alla fall inte insupit någon "Milleniumskifte-känsla", så allt som fanns just där och då var i princip bara en helt vanlig kväll med lite "extra" på burken!
Det var här inne jag för första gången blev klar över hur minimerad medvetenheten är om livets högtidligheter inom "svängens ramar", hur små vi är om vi jämför de två världar, som sida vid sida ålar sig fram i det sammansvetsade livet vi alla delar. De tål inte att jämföras - världarna. Krackelerandets faktum bryter sig fram omedelbart - precis som att inte alla fötter passar ett par skor...
Halvt sovandes och halvt vaken beskådade jag olika länders och världsdelars välkomna av det nya milleniumet på sina respektive vis och traditioner.
För mig spelade det ingen större roll vart jag befann mig för stunden, för jag hade i alla fall inte insupit någon "Milleniumskifte-känsla", så allt som fanns just där och då var i princip bara en helt vanlig kväll med lite "extra" på burken!
Det var här inne jag för första gången blev klar över hur minimerad medvetenheten är om livets högtidligheter inom "svängens ramar", hur små vi är om vi jämför de två världar, som sida vid sida ålar sig fram i det sammansvetsade livet vi alla delar. De tål inte att jämföras - världarna. Krackelerandets faktum bryter sig fram omedelbart - precis som att inte alla fötter passar ett par skor...
...
Tur i oturen, kanske man kunde våga kalla det, eftersom jag nog befann mig ganska nära min högsta punkt av likgiltighet. (eller lägsta?)
Jag var uppgiven till den grad att jag inte såg längre än till stunden, där jag nu låg - jag såg det som vila att "fira millenium-skiftet" liggandes på rygg i en cell på 12 kvadratmeter... Väl, jag hade i alla fall TV`n... så jag var "lycklig..."
Hur bedrövligt min situation än var så var det frö sådd som småningom skulle växa till sig och bli den "stolta Eken" där min största kunskaper skulle springa ur. Jag upptäckte livets enkelhet i sin baraste form, långt bortom och utanför den gräns där tårar hägrade. Jag vägrade se sanningen - min sanning - genom våta hinnor av blöta ögon inbäddad i smärta. (fast den inbäddade smärtan kom jag aldrig undan)
Men hur livet förändras, hur vi alla och envar kan komma för oss att genomgå och ta till oss nya ansikten, har aldrig riktigt tappat greppet om mig. Och kanske inte minst sedan de sista fem sex årens ödesdigra förändringar i mitt liv.
För lika nedtryckt som min blick och min självkänsla var den där förbryllande "milleniumsnatten" på Österåker, precis lika stolt och slagkraftig känner jag mig i dag - alltså på den andra sidan vågskålen, så att säga.
Hur små är vi inte inför det enkla och magnifika livet vi lever i?
Jag bara undrar...
"Det jag ser, ser också många andra!"
Så oändligt mycket som hänt de senaste fem sex åren.
Om jag betänker dem - åren, vilket är relativt brukligt inom dessa tider, så slås jag av det mångfald jag upplevt sedan "mitt gamla liv" lades på hyllan.
Jul och nyår är tider för reflektioner och tillbakablickar, man minns dem som kanske inte längre finns bland oss, vi lyfter våra blickar både framåt och bakåt, så att säga, både för egen del och för andras räkning. Det är i sanning en stor och krävande tid!
Det är tider av förändring.
...
En tanke slog mig i kväll när jag tog på mig min tjocka vinterjacka, drog ner den stickade mössan långt över huvudet och begav mig tillsammans med min lilla hund ut i den minusgradiga kvällen.
Kylan gnistrade i luften och under fötterna knarrade spräckta iskristaller högljutt och verkade högre och så mycket större än vad som var brukligt, av någon anledning. Andedräkten stod ut som stelnad dimma, hängde kvar långt efter att jag gick igenom den, innan den försvann, upplöstes i bakgrunden...
Och just där slog det mig hur allting går obönhörligt framåt.
Även mitt eget liv - så som jag känner det.
Kontrasternas djup steg så tydligt upp till ytan då tanken berörde den lite mera "sentimentala delen" av mig. Som ett vingslag strykandes över mitt minne, letade jag mig tillbaka till tider som ingalunda bar den tryggheten jag befann mig i här och nu. Tider då julen inte var annat än ett mörkt hål i min egen skugga - den skugga som förövrigt var den mest betydande del av mitt liv - så som jag kände det då!
Det tidsspannet jag nu talar om sträcker sig alltså inte längre än dryga fem - sex år bakåt och på flera sätt ser jag fortfarande hur de blöder...
...
Och jag kommer alltid att blöda.
Människor blöder.
Har alltid gjort det och kommer alltid att fortsätta göra så också. Det finns ingenting onormalt i det. Det mest onormala med påståendet är att många inte ser det, många som "inte ser att de ser", om jag uttrycker mig så. Vilket jag i och för sig finner väldigt sorgligt.
Det finns olika orsaker till det, varför jag ser det som sorgligt å (mestadels) andras vägnar.
Vi - alla -skulle nog mått så mycket bättre, känt oss så mycket helare som individer om vi delade en större portion av våra liv på ett allt tydligare plan än det vi gör.
Vi är till största delen fullständiga främlingar för varandra. I vissa fall, om än extrema, så lever vi tillsammans med "obekantingar" tyvärr. Vi delar alltså vår tillvaro med människor vi inte känner fast vi borde vara den andras äkta halva. Vem har inte emellanåt blivit bekant med känslan av ensamhet trots den sociala blomstervärld man kanske står till knäna i...?
...
En annan tanke som ligger mig varmt om hjärtat är, det språk som talas mellan människor som aldrig mötts.
Inom ramen för en ärlig blick, en äkta och närande tanke, ett tyst behov eller osynlig utsträckt hand i en bön om hjälp finns det världar av oanade mått. Jag tror vi alla har erfarit någon sorts händelse, möte - av det jag talar om. Jag är övertygad!
Ett litet - om inte mantra, så i alla fall "motto" i mitt liv är, att det jag själv tycker och tänker står sig även för många av mina medmänniskor. Alltså; "det jag ser, ser också många andra!"
Det är ett sätt - har jag upptäckt - att avleda överflödet av att se mig själv som någonting speciellt. Jag gillar inte det, att känna mig utstående överhuvudtaget och har således letat efter "avledningsmanövrer" från just detta. (jag har så gjort alldeles för mycket i mitt liv)
Nu är vi ju alla speciella på våra egna sätt, ingen kommer ifrån det faktum som står sig i vått och torrt. Men i mitt liv har det mestadels varit av det våta slaget, med allt vad det innebär, därför väljer jag således min väg på det sättet jag gör. Och det passar mig bra...
Ha ha ha, tänk vilka tankar en promenad med hunden kan ge!
GOD FORTSÄTTNING PÅ ER!
Jag bara vet det jag känner!
Jag vet inte när exakt julen slutade att vara jobbig för mig.
I många år bestod jag proven att uthärda denna, den ljuvaste av högtider bland skuggor, frost och mörker. Utan glädje flöt jag genom julpsalmer, sång och skratt utan att beröras, utan att ta del eller visa engagemang åt någotdera hållen, vare sig bland dem som gav - eller fick.
Jag rymde. Stängde ner mina sinnen och flög bakåt, in i mig själv.
I många år bestod jag proven att uthärda denna, den ljuvaste av högtider bland skuggor, frost och mörker. Utan glädje flöt jag genom julpsalmer, sång och skratt utan att beröras, utan att ta del eller visa engagemang åt någotdera hållen, vare sig bland dem som gav - eller fick.
Jag rymde. Stängde ner mina sinnen och flög bakåt, in i mig själv.
Dök fram gjorde jag sällan förrän snöröken och julglittret lagt sig och kyrkoklockorna slutat klämta.
Jag vakade när alla andra sov och jag sov...aldrig.
Som frihetsberövad var det enklare att "smyga förbi julen" obemärkt.
Ansiktslös som man blir bland ansiktslösa ser ingen åt ens håll och man kan låta sig sjunka undan i sina egna små utrymmen och må helt enkelt som man vill.
För julen är så personlig, det har den alltid varit för mig - ända sedan barnabenen bar mig runt i full vigör. Det var den mest levande tiden på året i mitt liv, ända fram tills den dog sin mest abrupta död; min mor och min lillasyster dog strax innan högtiden (9. december) och skar loss mig från allt vad glädjeämnen kring julen hette... Det gjorde det svårt under många år och även lätt för mig att göra den ännu svårare...
Ansiktslös som man blir bland ansiktslösa ser ingen åt ens håll och man kan låta sig sjunka undan i sina egna små utrymmen och må helt enkelt som man vill.
För julen är så personlig, det har den alltid varit för mig - ända sedan barnabenen bar mig runt i full vigör. Det var den mest levande tiden på året i mitt liv, ända fram tills den dog sin mest abrupta död; min mor och min lillasyster dog strax innan högtiden (9. december) och skar loss mig från allt vad glädjeämnen kring julen hette... Det gjorde det svårt under många år och även lätt för mig att göra den ännu svårare...
Fram tills relativt nyligen.
Och det är det jag finner så oerhört intressant, hur den syn jag hade på julen för några år sedan har kunnat förändra sig så dramatiskt i sin helhet från grått till detta färgbestänkta spekter av ny funnen happiness kring det svåraste kapitel av mitt liv! Högst intressant, om jag får säga det milt...
Men nu är ju engång livet så också - på gott och ont! och jag har upptäckt med tiden att jag bara gillar det skarpt. Trots mina egna svårbegripliga öden genom min tids varv, kan jag inte annat än gilla innehållet.
Det finns ju knappt en stilla stund så långt minnet vill nå.
Mycket har gjort ont och en hel del skär sig ganska tydligt i mig än i dag, men det är för all tid mitt eget. Och genom perspektivens distans och min egen insikt efter resor jag gjort överallt i mig själv, så ser jag helheten idag - badande i den innersta förtåelse som är så evigt svår att färglägga med adekvata ord...
Jag bara vet det jag känner utan möjlighet att få ner på pränt.
GOD JUL HELA VÄRLDEN WHOEVER YOU ARE!
Och det är det jag finner så oerhört intressant, hur den syn jag hade på julen för några år sedan har kunnat förändra sig så dramatiskt i sin helhet från grått till detta färgbestänkta spekter av ny funnen happiness kring det svåraste kapitel av mitt liv! Högst intressant, om jag får säga det milt...
Men nu är ju engång livet så också - på gott och ont! och jag har upptäckt med tiden att jag bara gillar det skarpt. Trots mina egna svårbegripliga öden genom min tids varv, kan jag inte annat än gilla innehållet.
Det finns ju knappt en stilla stund så långt minnet vill nå.
Mycket har gjort ont och en hel del skär sig ganska tydligt i mig än i dag, men det är för all tid mitt eget. Och genom perspektivens distans och min egen insikt efter resor jag gjort överallt i mig själv, så ser jag helheten idag - badande i den innersta förtåelse som är så evigt svår att färglägga med adekvata ord...
Jag bara vet det jag känner utan möjlighet att få ner på pränt.
GOD JUL HELA VÄRLDEN WHOEVER YOU ARE!
"Att dansa som om ingen ser på...
För mig handlar mycket i dag om att leva i mitt eget nu. Jag pallar inte dribbla in mig i för många olika, djupsjunkande syn på den verkligheten jag kallar min egen.
Om inte jag beger mig hän bakom de poetiska gränsdragningarna som jag kantat upp min värld med, så finner jag ingen som helst anledning att sönder-analysera varje steg, tanke eller beslut jag tar.
Nej, dit jag har kommit numera finner jag inte de behoven, det utrymmet att tillgå för att sådant skall kännas bekvämt. Och just; att mitt liv skall kännas bekvämt, är ett "keyword" i min tillvaro!
Det är högtid nu att få leva lite på villkor som jag själv kan diktera.
I all enkelhetens välmening strosar jag i dag fram med "Svenssons nya tofflor" och lever ett högst odramatiskt och väldigt lugnt liv. Vill jag uppleva världar som befinner sig "över kanten" av de domäner jag idag bemästrar, behöver jag bara ta steget in i mig själv och leta fram dem, precis som ett bläddrande i någon bok.
För världen ser så mycket annorlunda ut, så oerhört mycket bättre ut än om jag jämför med tidigare skepnader i form av brutna och skamfläckade år av mitt liv. Jag känner till bakgrunden själv och nöjer mig faktiskt med det - nu!
För allt har sin tid trots allt. Inga scheman finns egentligen, inga manus är skrivna trots att många av oss gillar att tro det. Att det kan finnas en mening med att saker och ting utspelar sig på ett visst sätt - si eller så - kan försåvitt mycket väl stämma, men att säga att liv skulle vara förutbestämda, tycker jag bara låter som en massa dravel! Det är som att ta den enkla vägen hem. (om man nu kan tro på ett sådant hem, vill säga?)
Likväl som det kan strös stjärnglans av framgångens glitter kring en människas liv kan det även läcka ut ett förtidigt grundstött liv ur en annans. Det kan - i de båda fallen - lika gott vara dig som mig, eller andra vägen som följd. Så opersonligt tror jag livet artar sig - i utgångspunkten. Mer förutbestämda i fråga om våra "öden" tror jag inte vi är.
Och det inger mig tillräckligt med trygghet i mig själv att veta det. (allt jag behöver veta är just självet!)
Vi väljer att dansa, vi människor och i min värld är det fördelaktigt "att dansa som om ingen ser på..."
Likväl som det kan strös stjärnglans av framgångens glitter kring en människas liv kan det även läcka ut ett förtidigt grundstött liv ur en annans. Det kan - i de båda fallen - lika gott vara dig som mig, eller andra vägen som följd. Så opersonligt tror jag livet artar sig - i utgångspunkten. Mer förutbestämda i fråga om våra "öden" tror jag inte vi är.
Och det inger mig tillräckligt med trygghet i mig själv att veta det. (allt jag behöver veta är just självet!)
Vi väljer att dansa, vi människor och i min värld är det fördelaktigt "att dansa som om ingen ser på..."
Jag tillåter mig själv att älska igen...och vara älskad!
Det är ändå vackert med julen.
Hela världens vithet som i mjuka, vintriga drag fyller stugor, hem och heim med sin lugna, kallmysiga stämningsfullhet. En sorts förklädnad av härliga tider med tillgång till kärlek på en helt annan och speciell nivå.
Julmusiken som badar in och vaggar ner världens uppvärmde vrån och skänker den frid det sjungs om. Barnens glada tillrop, skratt och stoj - långväga besökare gör sina sällsynta påhälsningar och skapar minnen kring den knastrande öppna spisen. Uppvärmd och bränd trä fyller grannskapet när den blåa kvällen sänker sig och förvandlar dagen snart till natt...
Snöflingor som tyst faller mot och förvandlar jorden...
Jag älskar julen trots att jag hatar den som kanske mest av allt i mitt liv.
Ett mycket klassiskt scenario är det och föga originellt; svåra minnen kring högtiden som sådan och förknippas med allt annat än vad just julfrid står för.
Men icke längre!
För mig, så gäller följande, ungefär: jag tänker inte gå runt i hela mitt liv och begrava mig i onda känslor från min barndom.
Visst, jag kan skriva om det, men det betyder långt ifrån att jag mår dåligt i dag av det. Snarare tvärt om, det är avsevärt mycket svårare att skriva om någonting som ligger och trycker och fördärvar ens tillvaro på ett aktivt plan. Tycker jag alltså!
(Tala aldrig i vredesmod - då kommer du hålla det bästa tal du någonsin kommer att ångra!) ett ordspråk jag håller mycket faste om!
Så trots den "katastroftid" vi tagit steget fullt in i så väljer jag numera bort det gamla och lever fullt ut i det nya!
Jag älskar idag julen. Jag trivs otroligt mycket i hela stressen som följer med denna högtid med allt vad det innebär.
I alldeles för många år i rad har jag grävt ner mig med den första snön och hatat allt vad julsångar heter, och blivit mer eller mindre illamående av texternas innehåll!
Patetiskt har blivit flott och mörker har blivit stämningsfullt, livsbejakande och trygg, lugn samvaro.
Jag tillåter mig själv att älska igen ...och vara älskad!
Hela världens vithet som i mjuka, vintriga drag fyller stugor, hem och heim med sin lugna, kallmysiga stämningsfullhet. En sorts förklädnad av härliga tider med tillgång till kärlek på en helt annan och speciell nivå.
Julmusiken som badar in och vaggar ner världens uppvärmde vrån och skänker den frid det sjungs om. Barnens glada tillrop, skratt och stoj - långväga besökare gör sina sällsynta påhälsningar och skapar minnen kring den knastrande öppna spisen. Uppvärmd och bränd trä fyller grannskapet när den blåa kvällen sänker sig och förvandlar dagen snart till natt...
Snöflingor som tyst faller mot och förvandlar jorden...
Jag älskar julen trots att jag hatar den som kanske mest av allt i mitt liv.
Ett mycket klassiskt scenario är det och föga originellt; svåra minnen kring högtiden som sådan och förknippas med allt annat än vad just julfrid står för.
Men icke längre!
För mig, så gäller följande, ungefär: jag tänker inte gå runt i hela mitt liv och begrava mig i onda känslor från min barndom.
Visst, jag kan skriva om det, men det betyder långt ifrån att jag mår dåligt i dag av det. Snarare tvärt om, det är avsevärt mycket svårare att skriva om någonting som ligger och trycker och fördärvar ens tillvaro på ett aktivt plan. Tycker jag alltså!
(Tala aldrig i vredesmod - då kommer du hålla det bästa tal du någonsin kommer att ångra!) ett ordspråk jag håller mycket faste om!
Så trots den "katastroftid" vi tagit steget fullt in i så väljer jag numera bort det gamla och lever fullt ut i det nya!
Jag älskar idag julen. Jag trivs otroligt mycket i hela stressen som följer med denna högtid med allt vad det innebär.
I alldeles för många år i rad har jag grävt ner mig med den första snön och hatat allt vad julsångar heter, och blivit mer eller mindre illamående av texternas innehåll!
Patetiskt har blivit flott och mörker har blivit stämningsfullt, livsbejakande och trygg, lugn samvaro.
Jag tillåter mig själv att älska igen ...och vara älskad!
En tanke, ett hjärta, en människa...
Man skulle lätt kunna tro att resan nått sitt slut nu när arbetsmetoden hittats och likaså ett förhållningssätt till bearbetningen av min trasiga bakgrund - samt inkopplande, brokiga tid där efter. Men livet är mer komplext än så och så även resor av det slag jag genomfört. (Det är inte första gången, precis och säkert inte heller den sista)
För allt hänger ihop som mönstret i en finvävd matta.
Precis som åren utgör våra liv som i en sträng av tid och rymd, växer vi inte enbart för dagen och dess ljus utan för en allt större sammanhang, syfte, gemenskap och framtid.
Uppenbart är att ta bladet från munnen och belägga inslag från en resa av detta slaget med ord gör att man (jag i alla fall) stöter på patrull. Tydliga svårigheter har kantat min väg från första ordet egentligen, i mitt sökande efter den rätta stigen ut ur mina labyrintiska flätverk av möjligheter.
Svårt är vad det är och har även så varit att hitta mina ord för att sedan placera dem rätt i förhållande till där de "hör hemma."
Det egentliga resultatet har jag själv tryckt i en diktsamling som idag står i min bokhylla som ett evigt bevis och vittne på hela den tillbakalagda sträcken. Minnena ser jag således från två olika håll fast med mina egna ögon i vilken form jag vill.
Så på ett sätt är jag färdig med ett par kapitel av mitt liv. Utvecklingsmässigt är en blogg ett mycket otydligt och begränsat forum att lägga för stor tonvikt i och måste för den sakens skull också ses som ett sådant; enbart som en liten ö i allt detta stora. Varken mer eller mindre!
De stora och avgörande momenten låter sig som sagt, inte gärna avslöjas "i direktsändning" utan måste få växa, sätta sig och få anpassa sig själv i det liv den väljer att leva. För vi styr inte över allt.
Mycket mer än vad vi tror (menar jag!) leds vi av flera länkar som utgör den vi är och inte enbart "en tanke, ett hjärta, en människa".
Det ligger inte för mig att låta min existens vila på så endimensionella grunder, utan jag ser ett liv som aningen större, djupare, helare...
Se med känslan...
Strategier är såklart en självklar del i resan. Sakteligen rullade polletten ner i mig, jag började se hur möjligheterna skingrade sig från dimmorna som vävde sina täta slöjor överallt omkring mig. Känslan var inte alls olik den man betas av när man driver runt i ett skogsområde i täta dimmor och man når fram till en sänka och den vita tjocka massan tunnas ut precis framför ens ögon...
Glädjen som kom uppfyllandes var omisskännlig, stor och allestädes närvarande. Impulserna strömmade kring och- i mig när mina ögon nåddes av detta mäktiga skeendet att kunna "se med känslan." Stora saker var på väg att avslöjas i det liv som fallit i glömska i många år. Märkliga händelser var på gång!
Öppenhet, allt prat man hört talas om upp genom år och tider, om hur öppenhet var viktigt för en människas liv, fick en mening när jag själv lyfte upp definitionen i min famn och lät den "bolla med mig".
En helt ny sida dämrade för mig då jag vände om på den verkligheten jag ägde och antog utmaningen om öppenhet överför mig själv. Ytterligare en "spegelvändning" - och nya visioner lät inte sig vänta, eller hållas.
Saknad visade sig vara en kärleksförklaring.
En sprängande lust steg upp i mig då mina gamla rum badades i belysning från nysprungna knoppar av insikter om vad mina "svarta hål" bestod i. Ett väsen tar sin form ur det monster som visade sig vara gömd bakom min insida...
Saknad - skulle få lov att presentera sig med hela sin storhet...
Hänga upp en tavla i tomma luften.
kvällarna var det som gällde. Dagarna fick bli som de skulle; allt i ett och samma tecken.
Det går inte att slingra sig kring den fysiska delen av ett fängelses innehåll av interner - inte ens i det svenska. Misären är lika slående på det mänskliga planet som överallt annars; vi befinner oss alla på våran personliga botten, hur man än måtte vrida och vända på bilden.
Många har svårt att inse det, andra har ohyggligt svårt att inse det. Men vi vet det alla och envar - någonstans inom oss!
Och där inne, där hjärtats slag har svårt att tränga genom, gror mörkret som inte vill oss annat än illa.
Faran är att man tillåter den - känslan - att slå igenom eftersom man tagit steget ner i sitt fördärv i "god tro!"
Man har redan förlorat. Det finns ingenting att vinna för den som inte finns!
Och sedan drivs man bakåt...
Man klamrar sig fast kring oegentligheter, kontakter skapas av kontraproduktiva kvaliteter och man sjunker än djupare. Man försöker skratta men finner ingen glädje att hålla smilet uppe med - man liknar en död, fast med färg böljande över kinderna. Som att hänga upp en tavla i tomma luften...
Dramaturgin låter sig inte ledas - den leder, den finner, den stjäl ens själ - och att bli borta är ett naturligt drag i dagen...
Nej, det blev som jag nämnt tidigare under flera turar, natten som fick släppa sitt ljus över mig. Krafterna fick omdirigeras, omfördelas och struktureras på mina hinsides villkor. Jag kunde inte längre veta av mig själv som "maskbärare", bärare av masken. Livet var för kort för att tillåta det. Att jag fick för mig en sådan tanke stod mig som besynnerligt och väckte en sorts klang i mig. Som om ett klockspel började ljuda, såg jag mig omkring och fick syn på någonting liggandes och blöda... Ingen annan än mig själv, min egen döende kropp som människa - en emotionell människa vars drag började blekna i takt med den avfärdande dagen...
Jag ville inte se det. Jag klarade inte behålla min blick i momenten som förelåg, förekom den tår jag aldrig trodde mig äga. Tiden stod still och hade gjort så också i vad som tycktes mig vara längre än mitt eget liv!
Förtvivlan var vad det var. Ren och skär förtvivlan...
Det går inte att slingra sig kring den fysiska delen av ett fängelses innehåll av interner - inte ens i det svenska. Misären är lika slående på det mänskliga planet som överallt annars; vi befinner oss alla på våran personliga botten, hur man än måtte vrida och vända på bilden.
Många har svårt att inse det, andra har ohyggligt svårt att inse det. Men vi vet det alla och envar - någonstans inom oss!
Och där inne, där hjärtats slag har svårt att tränga genom, gror mörkret som inte vill oss annat än illa.
Faran är att man tillåter den - känslan - att slå igenom eftersom man tagit steget ner i sitt fördärv i "god tro!"
Man har redan förlorat. Det finns ingenting att vinna för den som inte finns!
Och sedan drivs man bakåt...
Man klamrar sig fast kring oegentligheter, kontakter skapas av kontraproduktiva kvaliteter och man sjunker än djupare. Man försöker skratta men finner ingen glädje att hålla smilet uppe med - man liknar en död, fast med färg böljande över kinderna. Som att hänga upp en tavla i tomma luften...
Dramaturgin låter sig inte ledas - den leder, den finner, den stjäl ens själ - och att bli borta är ett naturligt drag i dagen...
Nej, det blev som jag nämnt tidigare under flera turar, natten som fick släppa sitt ljus över mig. Krafterna fick omdirigeras, omfördelas och struktureras på mina hinsides villkor. Jag kunde inte längre veta av mig själv som "maskbärare", bärare av masken. Livet var för kort för att tillåta det. Att jag fick för mig en sådan tanke stod mig som besynnerligt och väckte en sorts klang i mig. Som om ett klockspel började ljuda, såg jag mig omkring och fick syn på någonting liggandes och blöda... Ingen annan än mig själv, min egen döende kropp som människa - en emotionell människa vars drag började blekna i takt med den avfärdande dagen...
Jag ville inte se det. Jag klarade inte behålla min blick i momenten som förelåg, förekom den tår jag aldrig trodde mig äga. Tiden stod still och hade gjort så också i vad som tycktes mig vara längre än mitt eget liv!
Förtvivlan var vad det var. Ren och skär förtvivlan...
Epicentrum.
Men även om jag nu hittat den färdväg jag skulle komma att använda, det verktyget som gick att färdigställa mitt trasiga inre med, så befann jag mig fortfarande på det minst gynnsamma stället av världar man kunde tänka sig. Jag var tvungen att leta upp en punkt i min tillvaro där jag kunde ligga i lä för allt som försiggick runt omkring, till dygnets alla timmar. Ingen lätt bedrift och absolut ingen självklarhet.
Det blev till att "jobba lite i bakgrunden" som det skulle komma att kallas, men att dölja min agenda helt och hållet för alla oönskade och oinvigda partier var inte heller det något självklart i sig.
Så utan att dramatisera för mycket stod jag i själva kraschens centrum, epicentret, där kreativiteten tillintetgjordes på daglig basis. Jag blev tvungen att ta ut den största avstånd för att för att komma mig själv nära.
Det gick, ibland, men oftast satte jag mig själv i väntläge och drogs med ut i strömmarna...
Det blev till att kvällarna tillskrevs mitt fortsatta sökande.
Ingen tillit sattes till gemenskapen - den man trodde fanns - ensam var stark i situationer som denna, denna den mest radikala yttern av min egen utveckling.
På något vänster skulle jag klara av att dribbla bort mina medfångar, mina medmissbrukare, mitt eget stränga missbruk och förena mitt sönderslagna inre och bli hel igen!
Och vägen, vägen den låg från och med nu öppen framför mig - med lik och allt strövandes omkring...
Så utan att dramatisera för mycket stod jag i själva kraschens centrum, epicentret, där kreativiteten tillintetgjordes på daglig basis. Jag blev tvungen att ta ut den största avstånd för att för att komma mig själv nära.
Det gick, ibland, men oftast satte jag mig själv i väntläge och drogs med ut i strömmarna...
Det blev till att kvällarna tillskrevs mitt fortsatta sökande.
Ingen tillit sattes till gemenskapen - den man trodde fanns - ensam var stark i situationer som denna, denna den mest radikala yttern av min egen utveckling.
På något vänster skulle jag klara av att dribbla bort mina medfångar, mina medmissbrukare, mitt eget stränga missbruk och förena mitt sönderslagna inre och bli hel igen!
Och vägen, vägen den låg från och med nu öppen framför mig - med lik och allt strövandes omkring...
"Hitta Hem"
För mig finns det inget klarare liv än inuti en dikt. Om en bild säger mer än tusen ord så säger en dikt tiotusen.
Efter dryga år av "running away like crazy" hade jag hittat den melodi jag saknat. Plötsligt satt jag där och upplevde att vägen till min helhet låg framför mig med sina öppna vyer av landskap på landskap av min bortrövade tid, enbart i väntan på att jag skulle ta klivet ända in. Jag var där och då, halvvägs hemma...
Jag började skriva. Jag började skriva så pappren fladdrade till långt in i natten och ibland tills gryning sprätte mörkret.
Häpen över de enorma mängder material jag besatt, kände jag allteftersom igen mitt gamla jag mellan raderna som tillbakalades. Jag formligen såg för min inre syn hur vissa delar av mig själv smälte undan för undan. En fantastisk upplevelse att skåda...
De befriande elementen red som i en kadrilj vid min sida. Tillsynes planlöst drivande omkring med ord som vapen slogs jag med mina kvalor för allt vad jag var karl för, soldat för utan att ge vika för en endaste sekund. Varje andetag kändes som ett segertåg, en vilja växte fram och så sakteligen - mellan raderna - uppmanades jag till att ge livet en chans igen.
Det skrivna ordet har sedan denna tiden betytt liv eller död för mig - på det plan det gagnar mig... i djupet.
Det svarta hjärta höll på att dö.
Inom dikten upptäckte jag vägar jag aldrig visste om förut. Nya världar öppnade sina vyer precis framför mina ögon lika självklart som den påföljande natten efter dagen.
Aldrig hade jag förut slagits av någon liknande känsla av frihet, fullständig och äkta till den grad som uppenbarade sig bakom det skrivna ordet!
Kraften var av en ny och otroligt spännande natur. Det kändes som att få uppleva en ny födelse...
Allt jag saknade ändade upp här. Som att komma in till ett uppvärmt badkar från den strida isstormen lät jag mina knutar stryka sina segel mot mina kvästade element. Naturen jag trodde mig besitta, rann av som iskristaller under den värmande vårsolen och äntligen, äntligen kunde mina lungor fyllas med luft!
Mina outtömliga lager av material (så bestod sig känslan i mig) formligen strömmade ur varje por i min kropp, min själ och allt kunde jag styra genom mina känslors makt - de som i så alldeles för många och långa år legat undertryckt i mina kallaste vrån.
Från den punkt jag stod på nu kunde jag inte förlora. Härifrån fanns det inget att luta mig tillbaka på som inte skulle bära min vikt. Allt som fanns var framför mig i en nyans jag glömt existerade...
Känslor och dess vidsträckta spekter, så som de artar sig i mig, tillhörde ett svårtolkat släkte och som inte ville låta sig dissekeras i onödan. Jag fann min väg genom diktens bildspel där den konstnärligt friheten stod att vidhålla sina makter.
Genom att bygga upp ett känslospel, insvept i poesins värmande kappa, stod jag häpen och förbryllad i min egen sanna natur.
Svaren jag letat efter låg där lika plötsligt och oväntat som mitt liv rasat samman så många år tidigare och jag hittade äntligen min stig under led-ljusens klara spår.
Allt som fordrades var ett lugnt sinne och det hjärtats nyfikenhet jag bar på. Jag hade allt framför mig (bakom mig!), inte ens viljan behövde jag söka efter...
Allt fanns i elden som aldrig förut flammat upp så tydligt som nu - det svarta hjärtat höll på att dö...
En ny era.
Det kändes som att stå kvar vid strandkanten och se hur skeppet sakta gled i väg ut mot den svagt böljande horisonten, när jag nu återuppväckte minnet av Hildes farväl.
Som insvept i ett fullständigt mörker med en icke verkande sol i den oändliga tomhetens mitt, kände jag mig allestädes närvarande i min allra minsta form av varande.
Medan min blick drömskt drog sig ut till den taggtrådförsädda muren som markerad min gränsvärld utanför fönstret, insåg jag för första gången skillnaden på "att fly" och "att dra mig in i mig själv." Det senare var det som hänt och det redan långt innan avskedets timme med min syster.
Ett tyst beslut slöt sig mellan oss. Vi sågs aldrig mer efter detta och min egen värld blev sig aldrig riktigt lik...
Jag förskjöt mina drömmar till framtiden - förmodligen till ett senare, kommande liv. De tårar jag borde ha sparat inom mig för denna stund hade torkat och gav enbart sitt uttryck i tidlös, krampaktig smärta i en boning stelnad i ett döende ögonblick. Om det någonsin var dags att höja ögonbrynen för min egen rädsla, så torde det vara nu...
Medan min blick drömskt drog sig ut till den taggtrådförsädda muren som markerad min gränsvärld utanför fönstret, insåg jag för första gången skillnaden på "att fly" och "att dra mig in i mig själv." Det senare var det som hänt och det redan långt innan avskedets timme med min syster.
Närmast liknande larven i sin kokong förblev jag immun mot intryckens strålande värld, den jag ägde min rätt till - men som jag för egen karaktär mig själv bedrog med...
Jag lärde mig genom att anta bildformen. För att förklara mina innersta översvämningar, öppnade jag "dammen" och lät vattnet flöda fritt över i mina invärtes domäner. Jag behövde göra så, jag behövde så desperat en förändring till någonting större än vad jag kunde skrapa fram kring mig själv, på eget bevåg, med mina egenhändigt snickrade känslor. (eller skuggorna av dessa)
Visst fanns känslorna där hela tiden, det var inte det, men uttrycks-formen, metodiken låg i gömundan långt från dit mina ögon kunde (ville?) nå, därför blev bilderna det kraftfulla verktyget för mig.
Jag började inse, medan tystnaden sänkte sig över faciliteterna kring de olika kåkarna, hur viktigt det var att "ta klivet ända in" i dessa tystnader, hur innehållsrika de faktiskt var - och i synnerhet för mig...
Att stega mellan dessa två verkligheter blev början på en spillrans ny era!
Mer än vad ett liv kan erbjuda...
Det som slog mig när jag väl kom till Danmark och mötte min systers ögon för första gången på all världens tid, var hur "lite ont" det faktiskt gjorde i mig.
Jag hade målat upp ett helvetets scenario av smärta, rädsla och det som än värre var, men genomslaget uteblev. Förtjänsten var naturligtvis helt och hållet hennes.
Genom att påvisa den styrka hon besatt i tidens stund och allvar, dämpades alla mina farhågor. Det var som om hon blåste ut min skräck likt stearinljusets låga.
Hennes inre frid delade hon med sig på ett sätt jag nästan måste beteckna som övernaturligt! Vi snackar kärlek på hög nivå. En nivå jag inte förstod förrän många år senare... (Kärlek, vilket dröm att lära känna...)
Det blev en varm sommar på många andra sätt än just vädret. Det har även utvecklat sig att bli den längsta sommaren i mitt liv, ty den fortgår än i dag som om den var den senaste. Ingenting har betytt mera eller betyder mera för mig än den sista veckan med min syster i livet. Allting annat måste komma i andra handen och gör så också, utan pardon.
Om någonting utmärkte sig kring mina "resor" så var det denna sommarens bilder. Det fanns inte så mycket att göra rent fysiskt för Hilde så som livet rätt ut hennes väg, utan de bestående intrycken hon skänkte sin omgivning vars efterskakningar fortfarande äger rum, var dess tyngds största börd.
Jag är heligt övertygad om att hon visste så mycket mera om detta än vad jag själv var karl för och att hon därför gav det återskenet som hon gjorde.
Vi levde som om vi aldrig gjort förut den där veckan. Allt var som bortblåst vad sjukdomsförlopp och "knappt med tid kvar" hette och för första gången sedan barnets år fylldes mitt ansikte med renaste leenden och min kropp med äkta skrattets vara.
Trots hennes "sinande ögonblick" lyfte hon på egen hand och helt utan begäran upp detta mötet som den gnista som antände en (min) djungel och satte eld på hela min kommande och kända värld.
Hennes slitna och livströtta ögon mötte mina som i en gest av en utsträckt hand, då hon med säkerhet visste mer än vad jag själv gjorde om mitt förestående liv; hon hade ju levt just ett likartat och dragit det så mycket längre än dit jag kommit så här långt. Så nog visste hon vad som för mig stod att vänta...
Men hon sade inget då.
För lika lite som jag ville ha dessa minnena förstörda ville hon nog själv likaså. En blick, en stund kan betyda och innehålla mer än vad ett liv kan erbjuda...
Som att vara ingärdad av ett evigt mjukt gungande ljudspel återkommer jag alltid - eller rättare lämnar jag aldrig - till denna sommaren. Som jag nämnt så lever den än, fortgår ännu med sin knastrande prakt och jag lär mig STILL om livets finurliga skepnad.
Men när avskedets timme slog föll likväl över mig (och med största sannolikhet henne...) en gråhet som av verklighetens tvär-nit mot existensen... Smärtan gjorde sig åter påmind och bilderna likaså...
Personlig kista (med guld) under regnbågens valv!
På flera sätt var det en befrielse att ta av sig masken. När celldörren slogs igen varje kväll antog jag mitt verkliga jag - det jaget som då var blivit mig främmande, men som igenkänns idag.
Långt vidare skulle jag aldrig kunna förklarat för någon då det som seglar fram längs knappsatsen nu, utan det är återigen ett av de bevis som singlat ner i mig genom passerade år.
Men en subtil visshet besatt jag nog även då, någonting som fick min nyfikenhet att skallra och ge ifrån sig ett ljud, ett som väckte mig, fick mig framåt och åter framåt.
Ännu en gång ser jag framför mig idag det jag trodde mig ana under svåra år och tider. Hemligheten vilar i en inre tro på sin egen lilla "personliga kista under regnbågens valv..."
Som alla vet som befunnit sig på samma sida av både lagen och livet, så är det mer krävande än man kan ana att stå sina kast med flaggan något så när i topp.
När havet stormar kring livets utkant, är det tal om hårda tag. Små, om än några alls, utrymmen ges för inre frid, lugn eller harmoniska flöden i en trängtande kropp - själ. Som med allting annat som befinner sig i fritt fall, så ökar hastigheten markant utför...
Men på samma gång kändes det som en mer "levande process" - organisk - ju längre tiden gick.
Fröna som såddes medan tid passerade i fängelset, slog rot i den goda jorden som spräckte ytor i mig under stunder av klarsyn, vilja och motivation (glädje?) - och jag glömde dem aldrig.
På sätt som låter sig beskrivas svårligen, fanns de även med i någon sorts bakgrund då jag tog stegen ut, återigen i den ringa friheten jag såg existera.
En ny del av mig växte sig fri från den inre tvång jag var fjättrad vid.
Jag kunde inte skapa min egen utveckling förvisso, ty slaven i mig ägde skarpa stycken ammunition, men från de bakre leden stred jag för allt vad remmar och tyger kunde klara av att hålla; det fanns en skiljelinje jag skådade en bit längre fram som jag skönjde som min egen personliga kista under regnbågens valv...
Jag skulle hitta mig själv - genom mig själv!
Som historia.
Att kunna "rewinda bandet" gav mig stor tröst i utsatt läge. Oerhörda påfrestningar också så klart, då jag kväll efter kväll nystade upp lösa trådar i min sen länge lämnade historia.
För det var just så jag såg på min bakgrund; som historia.
Någonting gammalt och förlagd, inte glömt men dock långt ifrån hågkommet till vardags i det liv jag levde. På flera sätt var även jag glömd, gott och väl bortsprungen - just det från min egen historia.
Som bilen som hamnat utanför vägen och med ena framhjulet ner i diket, plogandes rakt framåt trots den anstormande kurvan. Olycka är vad det blir av det hela fast med den skillnaden att min bil aldrig stoppade utan bara fortsatte och fortsatte och...
...nu satt jag alltså här, sliten och trött framförallt i själen, på ett sätt som inte lät sig förklaras. Den kroppsliga tröttheten var det ingen fara med, den visste jag var kom ifrån. Den jag ville åt var den "den unga i mig som blivit så gammal..."
Det fanns tider då jag inte kände igen mig själv vid anblicken av en spegel. Så långt gick det så att jag emellanåt - just därför - blev tvungen att helt undvika ett således möte. Mina ögon såg men min hjärna kopplade inte ihop!
Allt var baserat på känslan, den känsla jag saknade.
Jag var tvungen att hitta tillbaka till mig själv...
Orsaken till det stora repeterandet var min egen ständiga återkomst till samma stället både i och utanför mig själv. Det kunde tyckas ohorvligt enkelt att skära bitar ur sin egen bakst, men icke.
Lika löstsittande som mina innersta kvalor låg spridda för vindarna, lika lealöst befann sig den tillvaro jag spenderade min tid i på utsidan. kombinationen var på ingen måte någon vinnarlik sådan, så ett steg fram och två, ibland tre steg bakåt var inget främmande för mig. Nästan närmare regeln än undantaget, skulle man kunna säga...
Allt såg så lätt och självklart ut när filmen rullades bakom mina ögon. Men när fingret skulle placeras på den och de ömmande punkter som låg så infekterat levande i mig, ställdes kraven blixtsnabbt på sin spets och obalansen infann sig som från den klaraste och lugnaste himlar - med blixtar och dunder.
Jag insåg naturligtvis -och relativt tidigt också - vikten och nödvändigheten av att ta det väldigt försiktigt i min framfart, men om jag förstod själva innebörden av det, låter jag vara osagt för stunden...
Det närmaste jag kom konklusionen var insikten kring vikten av att "kunna skriva det oskrivna språket".
Det fanns inget tydligt alfabet i det språk jag bar, inga skiljetecken eller grammatik. Obrukbara och tomma skrik fyllda med påståenden, fakta och riktlinjer för hur mitt allt funnit sina egna vägar och fört mig dit jag nu var, blev de enaste spår jag visste fanns för mig att handha. Således visste jag att mycket jobb låg i mitt fat men alltså inte ett smack om hur jag egentligen skulle göra med det som framkommit.
Men med tiden blev sanningens öga vått och i dem (tårarna) blänkade det spårämne jag längtansfullt satt mig ner för att erinra mig äga och på så vis återknyta min dröm om inre frid...
Det gällde att hitta mitt inte än skrivna språk och därifrån tränga genom och möta mig själv i vilket skick det måtte vara!
För det var just så jag såg på min bakgrund; som historia.
Någonting gammalt och förlagd, inte glömt men dock långt ifrån hågkommet till vardags i det liv jag levde. På flera sätt var även jag glömd, gott och väl bortsprungen - just det från min egen historia.
Som bilen som hamnat utanför vägen och med ena framhjulet ner i diket, plogandes rakt framåt trots den anstormande kurvan. Olycka är vad det blir av det hela fast med den skillnaden att min bil aldrig stoppade utan bara fortsatte och fortsatte och...
...nu satt jag alltså här, sliten och trött framförallt i själen, på ett sätt som inte lät sig förklaras. Den kroppsliga tröttheten var det ingen fara med, den visste jag var kom ifrån. Den jag ville åt var den "den unga i mig som blivit så gammal..."
Det fanns tider då jag inte kände igen mig själv vid anblicken av en spegel. Så långt gick det så att jag emellanåt - just därför - blev tvungen att helt undvika ett således möte. Mina ögon såg men min hjärna kopplade inte ihop!
Allt var baserat på känslan, den känsla jag saknade.
Jag var tvungen att hitta tillbaka till mig själv...
Orsaken till det stora repeterandet var min egen ständiga återkomst till samma stället både i och utanför mig själv. Det kunde tyckas ohorvligt enkelt att skära bitar ur sin egen bakst, men icke.
Lika löstsittande som mina innersta kvalor låg spridda för vindarna, lika lealöst befann sig den tillvaro jag spenderade min tid i på utsidan. kombinationen var på ingen måte någon vinnarlik sådan, så ett steg fram och två, ibland tre steg bakåt var inget främmande för mig. Nästan närmare regeln än undantaget, skulle man kunna säga...
Allt såg så lätt och självklart ut när filmen rullades bakom mina ögon. Men när fingret skulle placeras på den och de ömmande punkter som låg så infekterat levande i mig, ställdes kraven blixtsnabbt på sin spets och obalansen infann sig som från den klaraste och lugnaste himlar - med blixtar och dunder.
Jag insåg naturligtvis -och relativt tidigt också - vikten och nödvändigheten av att ta det väldigt försiktigt i min framfart, men om jag förstod själva innebörden av det, låter jag vara osagt för stunden...
Det närmaste jag kom konklusionen var insikten kring vikten av att "kunna skriva det oskrivna språket".
Det fanns inget tydligt alfabet i det språk jag bar, inga skiljetecken eller grammatik. Obrukbara och tomma skrik fyllda med påståenden, fakta och riktlinjer för hur mitt allt funnit sina egna vägar och fört mig dit jag nu var, blev de enaste spår jag visste fanns för mig att handha. Således visste jag att mycket jobb låg i mitt fat men alltså inte ett smack om hur jag egentligen skulle göra med det som framkommit.
Men med tiden blev sanningens öga vått och i dem (tårarna) blänkade det spårämne jag längtansfullt satt mig ner för att erinra mig äga och på så vis återknyta min dröm om inre frid...
Det gällde att hitta mitt inte än skrivna språk och därifrån tränga genom och möta mig själv i vilket skick det måtte vara!
En avslutande tanke om fotografiet!
För en bild uttrycker så mycket mer än vad tusentalet ord kan få fram.
Den meningen fick nytt ljus i bilden av min syster. Den har växt genom åren eftersom jag blivit mer och mer mottaglig för intrycken den äger kraften att ge. Det har tagit tid att inse, likaså som det tog tid för mig att förstå meningen med att ta själva fotografiet.
För till en början såg jag det mest som en bisarr handling utfärdat mot min döda syster. Jag hade en svår tid att begripa hur människorna på hennes Hospitz handlade sina tankar när de knipsade bilder på döda inneboende och sände dem till respektive efterlämnade.
Men jag insåg hur bristerna låg i min egen bakgård. Det var min egen tillkortakommande som sken starkast och eftersom tiden lade sig mellan mig och dagen då brevet med kortet anlände (och jag reste mig från drogernas förstenade värld), lyftes jag snart nog upp av tacksamheten över det.
Mina försök att visa uppskattning över bilden lyckas ohyggligt sällan överkomma den känslan som besitter mig i tanken över denna bild och har även agerat styrpinne för mitt inre sökande, långt i efterhand.
Det har fått mig att inse hur viktigt det är att ge allt sin rättmätiga chans i livet - till livet. Ingenting behöver vara som det först ser ut!
Fram tills Hilde gick bort bevarades mitt minne av henne som "inom barnets kammare", alltså som jag mindes henne från när vi var barn båda två.
Vi tenderar bränna fast sådana inom oss själva och sällan se helheten som den egentligen är; barnaminnen blir ofta uppblåsta och tagen ur sina egentliga proporsjoner, saker blir större än vad de är/var. Således fick jag den mest verkliga bild av min syster bevarad i mitt hjärta för all framtid, vilket jag finner stort och mycket glädjande - hur ont hennes sista tid än måtte göra. Jag tror - eller snarare vet - att hon också ville att jag skulle minnas HELA HENNE och inte bara utvalda delar av henne...
Så visst, en bild säger mer än tusen ord...
Fotografiet.
En smärre "chock" kom till mig efter Hildes död i form av ett fotografi. Rummet som bilden föreställde bar sken av ett behagligt lugn, en nästan andäktig belyst omgivning helt utan skarpa kontraster. Allt gick att urskilja med ögats smäkande blickfång, där Hilde låg på sin sängbädd, tillsynes vilandes.
Det var hennes sista vila. Bilden var tagen strax efter hon gått bort. Vi i familjen hade fått det tillsänt postumt och vid tiden fann jag hela företaget mest bisarrt, vill jag minnas. Jag hade aldrig upplevt den sortens "bevittnande" om en människas död och visste inte (och vet väl kanske inte heller än i dag) huruvida det var gällande praksis, eller ej? Jag hade då inte fått se några av mina andra bortgångna familjemedlemmar efter döden inträffat. Inte för att jag egentligen skulle vilja, men tankarna drog oförutsägbart åt såna ideer...
På bilden syns tydligt hur sjukdomens framfart tagit hennes liv med storm.
Den tjejen som i 28 år varit min syster är inte mer än en skugga av sitt forna så skarpa jag. Trots det tillsynes (och så uppenbara) vaga smilet som av en äntligen och länge efterlängtade tillfredsställelse av frid i kropp och själ, syns hur liten hon blivit. Ansiktets drag har sjunkit in till benens konturer som stretar ut vid kinder och tinning. Ögongloberna har kraftigt insjunkat och hakan är spetsigare än den någonsin varit förut. Hon var rynkig för den ringa ålder hon hade och trots hennes bortgång ur kroppen som avbildats, ser hon mycket mycket sliten ut. Jag har för mig att hon vägde under trettio kilo när hon dog...
Bilden bevarar jag varsamt idag och tillhör en utav mina få käraste ägodelar.
Emellanåt kan jag ta fram fotografiet och låta mig sjunka in i stundens stillhet, för det är just vad den föreställer för mig; den innersta stillaste av stunder.
Det tecknar bevis för min inre flykts avlägsenhet och förlust i mitt eget liv som främling. Den påminner mig om alltings verklighet och min kärlek till min familj, den familj jag spridit mitt eget stoft så oändligt långt ifrån och som jag än i dag fortfarande är så alltför fjärran i från.
Men den talar även om för mig att jag aldrig någonsin behöver känna mig alena i livet. För oansätt hur jag strävar fram så finns alltid någon vid min sida, MIN SIDA - min insida...
Det var hennes sista vila. Bilden var tagen strax efter hon gått bort. Vi i familjen hade fått det tillsänt postumt och vid tiden fann jag hela företaget mest bisarrt, vill jag minnas. Jag hade aldrig upplevt den sortens "bevittnande" om en människas död och visste inte (och vet väl kanske inte heller än i dag) huruvida det var gällande praksis, eller ej? Jag hade då inte fått se några av mina andra bortgångna familjemedlemmar efter döden inträffat. Inte för att jag egentligen skulle vilja, men tankarna drog oförutsägbart åt såna ideer...
På bilden syns tydligt hur sjukdomens framfart tagit hennes liv med storm.
Den tjejen som i 28 år varit min syster är inte mer än en skugga av sitt forna så skarpa jag. Trots det tillsynes (och så uppenbara) vaga smilet som av en äntligen och länge efterlängtade tillfredsställelse av frid i kropp och själ, syns hur liten hon blivit. Ansiktets drag har sjunkit in till benens konturer som stretar ut vid kinder och tinning. Ögongloberna har kraftigt insjunkat och hakan är spetsigare än den någonsin varit förut. Hon var rynkig för den ringa ålder hon hade och trots hennes bortgång ur kroppen som avbildats, ser hon mycket mycket sliten ut. Jag har för mig att hon vägde under trettio kilo när hon dog...
Bilden bevarar jag varsamt idag och tillhör en utav mina få käraste ägodelar.
Emellanåt kan jag ta fram fotografiet och låta mig sjunka in i stundens stillhet, för det är just vad den föreställer för mig; den innersta stillaste av stunder.
Det tecknar bevis för min inre flykts avlägsenhet och förlust i mitt eget liv som främling. Den påminner mig om alltings verklighet och min kärlek till min familj, den familj jag spridit mitt eget stoft så oändligt långt ifrån och som jag än i dag fortfarande är så alltför fjärran i från.
Men den talar även om för mig att jag aldrig någonsin behöver känna mig alena i livet. För oansätt hur jag strävar fram så finns alltid någon vid min sida, MIN SIDA - min insida...
Slav under mitt eget liv.
Jag var inte större i mig själv än att jag fasade för att möta min egen syster. Trots att jag visste om hur läget försiglåg, fick jag själv kämpa med näbbar och klor för att övertyga mig om besökets viktighet och betydelse - inte för mig utan för henne. Det var det som fick mig i väg.
Så avskalad hade mina smalnade tankegångar blivit så jag inte ens kunde se "both ways", ett fantastiskt nivå (på de lägre slättena!) i sig att hamna på med hjälp av en sinande lust att leva. Vägen dit är ett märkligt spel om något...
Så avskalad hade mina smalnade tankegångar blivit så jag inte ens kunde se "both ways", ett fantastiskt nivå (på de lägre slättena!) i sig att hamna på med hjälp av en sinande lust att leva. Vägen dit är ett märkligt spel om något...
Men som "slav under mitt liv" såg jag aldrig så långt förrän nu - här inne - närmare tio år senare.
Jag blev varse mina förluster under tempots falnande gång. Fängelsets existens blev en verklighet för mig, och några av alla mina lösa bitar föll ner i mig som nysnö...
Det var när jag började lyfta upp dessa som jag såg min sprickfärdiga fasad och den själsliga misär jag stod i upp till knäna. Det fanns så mycket att göra - och ja hade all tid i världen, just nu!
Det enda sättet att "ta igen förlorad tid" var att öppna mig för tanken. Låta den styra mig, så att säga, var den melodi som kom att gälla.
Jag upptäckte småningom hur jag fick veva bort de dimströk som börjat lägga sina kalla vantar över den tid jag lämnat efter mig - minnets skrymslen hade börjat bli som ordet själv säger; ett skrymslen! Inget vackert ord precis, eller färgsprakande just...
Så med tiden som hjälpreda började jag komma i gång efterhand. Jag började se nyttan i det arbete som lades ner och kände mig på något vis bättre i mig själv; jag hade ju trots allt upplevt en hel del genom åren och mycket av det var vad livet i stort sätt handlade om!
Visst, det var mycket död inblandad och mycket inom ramen för "dåliga förhållanden" men lika fullt fanns där ett större lass minnen att kasta mig handlöst in i.
Men naturligtvis kändes inte de känslorna igen under tågresan. Då satt jag ju där mer eller mindre handfallen och förstod inte så mycket av någonting.
Jag var ju ingenstans nykter på något sätt (och skulle inte heller bli det på många år än...) men verkligheten sköljde ändå bort rusets dimmor och lyfte upp mig på en nivå där jag oansätt mängden droger jag stoppade i mig, blev nedtryckt till marken, nykter.
Rädslor slår ut det mesta. Man kanske inte känner så mycket, men man samlas på något sätt oansätt tillstånd, bara man blir tillräckligt rädd...
Jag kan inte säga hur många gånger jag gått genom den resan till Danmark i mitt huvud. Framför någon annan stans medan jag satt, men även under missbrukets hårda gång (ett av de fåtaliga ämnena i mitt liv där processen egentligen aldrig slutade vid grinden!).
Nya tankar dyker upp vid varje gång jag öppnar mig själv för resan. Kommentarer dyker upp som jag glömt, en blick minns, ett skratt reser sig från glömskan och sprider nytt ljus över det mörka som ideligen trängs allt mer undan. Och det är det som är det givande med processer att det utvecklas till någonting som inte förut varit - ett bygge byggs...
Världen i livet.
Jag vet inte vad som är bäst eller sämst... att bli plötsligt överraskad med beskeden om när någon i ens närhet dött eller att processen blir av den längre sorten, som när sjukdom inträffar?
Förmodligen går det inte att jämföra men man vill nog gärna försöka, i alla fall. Gudarna skall veta att jag gjorde det, hur som haver!
Förmodligen går det inte att jämföra men man vill nog gärna försöka, i alla fall. Gudarna skall veta att jag gjorde det, hur som haver!
Jag genomfors av en mängd olika stadier där jag i de flesta av dem, fick utgå från mitt eget känslospekter. Även om det nätverket var ruckat i grunden så var det ändå en möjligt utgångspunkt. Någonstans var det en igenkännande plattform att befinna sig på, även om jag hade svårt att tolka mig själv rättvist (eller de det gällde förövrigt!) därifrån.
Där jag satt på tåget som långsamt började rulla från perrongen från Stockholm station, delade jag stol med den aldrig sinande svarta klumpen i magregionen. Jag hade haft den där i evigheter kändes det som och jag lyckades vänja mig vid den så gott det gick. Fast emellanåt fick den en genomslagskraft som kunde frambringa en svettig panna och få min andning att börja hacka!
Det kom svepande över mig (i mig) stunder då verkligheten gnistrade till som med en släggas kraft, då jag kom för nära vad som egentligen höll på att hända; jag skulle så nära min döende syster jag någonsin varit, både före och efter det "världsomskakande telefonsamtalet". Ibland, mer frekvent nu än någonsin, upplevde jag min rädsla kring nya "ontgörande" nivåer...
För verkligheten är en svår tolkning. Ett mastodontiskt monster - likt havet - som står redo att vilken sekund som helst kullkasta vad som än måtte stå i dess väg.
Ibland kunde jag känna hur jag förvirrad av dess storlek vis avis min egen ringa sådan, slängdes mellan livets gåtor som jag ingalunda förstod mig på. Jag såg mig själv klart och tydligt ena sekunden stå med höjd fana i vädermakternas spel över vidder, för att i nästa försvinna lamslagen ner i det djupaste mörker i döende flammor invirad i bottenlös sorg över den förlorade kampen.
Jag såg det från mitt håll och försökte sätta det i relation till Hildes ofrånkomliga punkt, försökte begripa det jag inte kunde förstå...
Jag såg det från mitt håll och försökte sätta det i relation till Hildes ofrånkomliga punkt, försökte begripa det jag inte kunde förstå...
Inte förrän långt efter det att blommor börjat växa på hennes finaste plats, skulle jag börja se det jag sökte då...
Det var - har jag också sätt långt senare - under resan till grannlandet jag upptäckte hur jag slöt vänskap och försåelse kring sorgen. Det började dämra en nyans i mitt medvetande om hur sorgen var ett av de mest ultimata och samtidigt egocentriska känslor vi kan besitta.
För inom sanningen, så är det inte det faktum att vi tycker synd om den som dör i från oss som frambringar tårar och smärta i våra kroppar och sinnen.
Nej, och övertygelsen slog hårt ner i mig, det är "the other way around", det är vi som blir lämnade kvar här -när vi förstår det - som gör så oändligt ont i oss.
Svårigheterna är tunga att ta till sig vad gällde att inse detta, det kom för mig (och kommer fortfarande för mig emellannåt) då jag försökte sätta mig in i hur Hilde något så när kunde tänkas se på livet i de stunder hon genomgick just nu.
Jag skönjde inom sekundsnabba blixtar av medvetenhet hur hon förmodligen trätt in i en helt annan dimension av förstånd kring livet än jag hade - och detta tror jag mycket på, än i dag, ty det har blivit (just tack vare Hilde) ett sätt för mig att bygga upp min syn på världen i livet!
Men något mer än människa är och blir jag aldrig, och tankarna stormade, strömmade och härjade fritt och våldsamt i mig medan jag blickade blint på det framfusande landskapet som passerade utanför fönstret till det tåg som förde mig allt närmare den förmodade största upplevelsen i mitt liv...
Det var - har jag också sätt långt senare - under resan till grannlandet jag upptäckte hur jag slöt vänskap och försåelse kring sorgen. Det började dämra en nyans i mitt medvetande om hur sorgen var ett av de mest ultimata och samtidigt egocentriska känslor vi kan besitta.
För inom sanningen, så är det inte det faktum att vi tycker synd om den som dör i från oss som frambringar tårar och smärta i våra kroppar och sinnen.
Nej, och övertygelsen slog hårt ner i mig, det är "the other way around", det är vi som blir lämnade kvar här -när vi förstår det - som gör så oändligt ont i oss.
Svårigheterna är tunga att ta till sig vad gällde att inse detta, det kom för mig (och kommer fortfarande för mig emellannåt) då jag försökte sätta mig in i hur Hilde något så när kunde tänkas se på livet i de stunder hon genomgick just nu.
Jag skönjde inom sekundsnabba blixtar av medvetenhet hur hon förmodligen trätt in i en helt annan dimension av förstånd kring livet än jag hade - och detta tror jag mycket på, än i dag, ty det har blivit (just tack vare Hilde) ett sätt för mig att bygga upp min syn på världen i livet!
Men något mer än människa är och blir jag aldrig, och tankarna stormade, strömmade och härjade fritt och våldsamt i mig medan jag blickade blint på det framfusande landskapet som passerade utanför fönstret till det tåg som förde mig allt närmare den förmodade största upplevelsen i mitt liv...
Jag både älskade och hatade att leva just då!
Ett försök till att hantera mina känslosvall under tidens gång gjordes utan större framgång. Jag förstod inte då hur känslorna skulle göra mig gott eller ont. Jag visste inte ens hur jag skulle känna, hur jag skulle märka om jag kände efter om jag var ledsen eller inte...
Visst var jag medveten om min sorgsenhet, den bedrövelse jag fått till skänks genom livet - så här långt, men den skilde sig inte alls nämnvärt från den jag alltid burit med mig - ända sedan mitt minne tog sina första staplande steg ut i en allt växande värld.
Men det var dock någonting nytt här, någonting oanat, speciellt. Jag befann mig i det "unga vuxen-stadiet" och det hela fick en klarare och mycket mera aktuell ton. Allt blev så mycket skarpare...
Här märkte jag för första gången hur livet gått vidare. Jag kunde inte längre "vila" bakom barndomens skyddande hölje där minnets dunkel lade sina osynliga armar kring mig som för att hålla borta sina skarpa eggar. För första gången kändes det som om jag inte kunde "lägga över" min förtvivlan på min ovetskap, min ungdom, min litenhet. Det var nu det gällde, det var mer än någonsin för sent att ta till vara på allt jag redan missat som barn. Det var ett helvete att försöka simma utan armar...
Under tiden jag strävade med min egen "nya uppfattning" om livet som jag kände det, fick jag tvinga mig själv att byta spår. Det handlade inte om mig just nu, utan om min syster som försvann ur dagen by the minute, så att säga.
Men jag kunde inte greppa vidden kring det. Jag befann mig själv på det djupaste av vatten, omtöcknad av mina vattenfyllda lungor i en värld där känslor dött för evigheter sedan. Enda in i denna dag reds mina sneda trampsteg ut inom mig i ett oöverträffligt försök att se skillnaden så som jag inte såg den under de kaosartade åren fram till min storasysters dödsdag. Ett andra kalla i livet, ser jag det som och även det ger mig stor tilltro med livet som en meningsfylld processverksamhet. Genom detta lever hon och kommer även så att göra så länge jag lever.
Om det existerar en skuld i mig, så är det den, till henne!
Men trots allt vilar skulden inte i ondo. Snarare tvärt om så vet jag, känner jag fortfarande den "tysta inre förståelse" vi osminkat delade. En vetskap vi inte kände till under tiden men som tillåtits växa sig allt starkare långt efter hennes död. Så stark var hon att hon fortfarande inte gett släpp på livet och någonstans ser jag det som lite av hennes signum; att vägra ge släpp!"
Här märkte jag för första gången hur livet gått vidare. Jag kunde inte längre "vila" bakom barndomens skyddande hölje där minnets dunkel lade sina osynliga armar kring mig som för att hålla borta sina skarpa eggar. För första gången kändes det som om jag inte kunde "lägga över" min förtvivlan på min ovetskap, min ungdom, min litenhet. Det var nu det gällde, det var mer än någonsin för sent att ta till vara på allt jag redan missat som barn. Det var ett helvete att försöka simma utan armar...
Under tiden jag strävade med min egen "nya uppfattning" om livet som jag kände det, fick jag tvinga mig själv att byta spår. Det handlade inte om mig just nu, utan om min syster som försvann ur dagen by the minute, så att säga.
Men jag kunde inte greppa vidden kring det. Jag befann mig själv på det djupaste av vatten, omtöcknad av mina vattenfyllda lungor i en värld där känslor dött för evigheter sedan. Enda in i denna dag reds mina sneda trampsteg ut inom mig i ett oöverträffligt försök att se skillnaden så som jag inte såg den under de kaosartade åren fram till min storasysters dödsdag. Ett andra kalla i livet, ser jag det som och även det ger mig stor tilltro med livet som en meningsfylld processverksamhet. Genom detta lever hon och kommer även så att göra så länge jag lever.
Om det existerar en skuld i mig, så är det den, till henne!
Men trots allt vilar skulden inte i ondo. Snarare tvärt om så vet jag, känner jag fortfarande den "tysta inre förståelse" vi osminkat delade. En vetskap vi inte kände till under tiden men som tillåtits växa sig allt starkare långt efter hennes död. Så stark var hon att hon fortfarande inte gett släpp på livet och någonstans ser jag det som lite av hennes signum; att vägra ge släpp!"
Hennes tre sista års briljans i livet lyfte mig (LYFTER MIG!).
Hennes ihärdiga och påstridiga framtoning genom våra timmar i telefonen fick mig att ge mig hän i kampen om mina egna rädslor. Till sist begav jag mig till Danmark för ett sista besök hos min döende syster. Jag har aldrig någonsin upplevd livet som så tudelat som det var då jag satte mig på tåget mot Köpenhamn...
Jag både älskade och hatade att leva just då...
Verkligheten stormade i kapp mig...
Det var viktiga år, avgörande år som försvann då jag valde att gå under i pund medan min syster sakta dog - undan för undan, i danska Fjerrislev. Inte förrän efteråt sjönk verkligen ända in i mig och jag fick kontakt med mitt riktiga jag i sammanhanget; jag hade försummat den mest dyrbara tiden i mitt (och kanske Hildes) liv.
Jag har förstått - och gjorde säkert det någonstans under tiden också, hur skadligt drogernas inverkan hade på mitt känsloliv. Om jag skalade av mig själv och trängde fram genom de redan "befintligt kvaddade nivåerna" så var det rent ut sagt förödande att spe på med ytterligheter i form av knark. Men det ville sig inte bättre, just då. Lika lite som Hilde kunde hejda sitt eget förlopp stod jag chanslös i mitt eget. Det låter ohyggligt och krasst, men så var bara fallet. Den fortlöpande processen var i stora drag olika sidor av ett och (nästan) samma mynt...
Rädslor kan dräpa och tog på sätt och vis livet ur (inte av!) mig.
Den rädsla jag genomfors av gentemot Hilde och hennes sjukdom hindrade mig att uppleva livet som det var - och jag höll mig undan... jag sjönk undan, kanske är en mer rättvis beskrivning. Ingen som aldrig befunnit sig i drogernas våld kan förstå det (som tur är!). Man drivs tillslut så långt bort att man i det närmaste liknar en död...
Jag hade vid tiden vistats med och ikring människor som bar på den samma sjukdomen, det var inte det, men jag hade aldrig fått den så nära inpå mig själv som när den tog klivet in i min familj. Och här gick det en skiljelinje, en markering, ett skrämmande scenario som skrämde vettet ur mig.
I svängen var inte de människorna "människor" på det viset. Vi befann oss alla på något sätt tre steg utanför oss själva, så att säga. Ett diffust väsen utan själar, utan skratt, utan verklig anknytning till varandra. Vi bara råkade vara i en tillvaro tillsammans...
Naturligtvis var det likadant för min syster i hennes missbruk; hon var med all säkerhet sina jämlikars skuggbild precis som mina var mina... Cirkeln tar inte lång tid på sig att komma hela varvet runt när utrymmet är så enormt begränsat som det ju är. Miljön är likadan precis överallt!
Frasen: "det händer inte mig" slutade att existera från den här tiden i mitt liv. När jag i efterhand tänker på det så slår det mig som löjligt då de orden egentligen slutade sin tid redan tidigt i min barndom!
AIDS hade fått ett ansikte, ett vackert ansikte.
Att vi syskon blivit skilda från varandra under tidiga år, gjorde att jag såg Hilde som jag mindes henne kring de åren. En flicka besudlad med sjukdomens gapskrattande flin.
Nu var det ju inte så, men i alla fall - en syster är alltid en syster och ungdomen fortfarande ihängande i hennes för tiden 26 - 27 åriga liv...
De jag hade runt mig som befann sig i hennes likartade situation var ingenting annat än skuggor, dimmor mer liknande statister i mitt eget race. Inte som Hilde, min syster...
Samtidigt som verkligheten stormade i kapp mig, trängdes den i samma takt undan...
