I huvudet på KJELL

Jag ställer mig ofta frågan hur långt man kan (eller snarar vill) sträcka sig när det gäller ett blogg-skrivande. Det finns ju ett antal olika syften med det här relativt nya fenomen; blogg. Det som är lite roligt är att det inte finns några som helst ramar för vad en sådan kan innehålla, och endast bloggaren styr de impulser han eller hon vill ha framlagt till en hel värld av "möjliga läsare", alltså en ansiktslösa publik...
Själv, för egen del, väljer jag livet som utgångspunkt, och då i synnerhet mitt eget, då mina referenspunkter ligger så mycket närmare då. Men det är ändå inga bekymmerlösa tillställningar likafullt, för vart skall man dra gränserna? Efter att livet nu pågått i dryga fyrtio år så finns det naturligtvis en uppsjö inslag av olika karaktärer som nog skulle behöva synas, men kanske inte i ett sådant här forum, inte än, hur som helst. Nog skulle nog många funnit det som läsvärt om jag, helt utan vidare melding, började belysa mina mörkaste sidor, i det råder det ingen tvekan. Men det passar sig inte - inte än. Förutom mig själv så finns det numera andra människors hänsyn att ta till vara på. Man är inte tjugo år och okyssad längre, liksom...

Återstår då det egna behovet och drivet, att vilja skriva och då i synnerhet om det ligger och lever inom mig. Som det ser ut så här långt i livet, är inslagen begränsade, än så länge, och hänvisningarna förvisas till utrymmen "mellan raderna", så att säga. För den redan insatta syns detta med all tydlig önskvärdhet och blir nog som att se den strosande katten som ständigt kretsar kring den varma, ångande gröten. För mig blir varje steg ett nytt kapitel, en ny riktlinje att ta utgångspunkt kring, som att bestiga ett berg där varje nytt blad blir till en avsats där dylika val måste göras. Här finns världar att sätta sprätt på, öppnas för ingen mindre än mig själv; syftet torde vara kristallklart - men är det ej i sin helhet, då spärrarna mer liknar någonting fastrostat. Hjulen rullar kärvt, det måste jag erkänna då dagens bild innehåller inslag som numera är värda att slå slag om, bevara som de skatter de absolut är...

Så ett led i min egen utveckling har nådd en ny, och med all verklighet, punkt där det som sägs, skrivs och talas har ett innehåll som för en betydelse som inte bara berör mig utan även min omgivning; människor jag håller för kära.
Det bekymmerfulla som jag ser det, är att dessa inslag i mitt liv förtjänar den hela människan, den jag söker i livet, den som även de behöver nå för att kunna fulländas i sina liv. På den vägen är det alltså, att sökandet lär fortsätta en bra bit till, tills det oanade målet lär vara nått.
Men att lägga sig ut på nätet för öppen ridå är detta ingalunde tal om, om någon skulle få för sig det. Skulle den tron uppstå så är det synd, för då måste någon göras besviken, för det är bara toppen av isens berg som man såvitt kan skymta doppandes  över ytan - säkert!
För som sagt, hur långt kan man sträcka sig i en öppenhet? Jag letar fortfarande efter mig själv i mångt och mycket och medvetet lämnar jag efter mig spår mellan raderna och vem vet hur det kommer se ut sedan... vem vet? Inte jag i alla fall!

:-)

Vare sig det var meningen eller inte, så står jag här idag. Trots allt vid liv och vigör, begrundandes över tillställningar mellan himmel och jord. Ja, för det är nog närmast så, vill jag tro, att våra liv bör ses som tillställningar - mer eller mindre...

För att alltet skulle komma till sin rätt behövde han se sig lite mera om i rummet. Det var aldrig hans vana trogen att bara bläddra planlöst genom litterärt verk, utan tiden tog han till sitt verktyg och gav sig själv lika stora möjligheter till förståelse som han trodde skaparen bakom raderna gjorde sig. Det var en sorts rättvisa han tog för given även när det handlade om sin absoluta omgivning. Samtidigt lades allt som oftast naturens inverkan med i sammanhanget, likt en pusselbit, en ingrediens till den närvaro som tycktes spegla i hans tillvaro. Ingenting hade någonsin varit av en så enkelsidig karaktär att det kunde förbises i en handvändning, mycket kunde tillskrivas den kvaliteten. 
Så han bekantade sig med bänken som han fann tilltalande. Omsorgsfullt valdes den ut bland de andra som utgjorde halvcirkeln i det angränsande park och - grönområde, dock vette denna ut mot vattnet som gnistrade så briljant i hans ögon, vilket gjorde att utslaget inte blev av någon större utmaning. 
Det låg så mycket i sådana stunder av stillhet, frid och läsvänlig ro. Han lade ner ovanligt mycket energi, det visste han, i att anpassa sin vardag till sitt eget lilla teatraliska scenverk med sig själv som huvudrollinnehavare. Det föll på sin plats i naturlig anda, tyckte han, då det ju var hans närvaro i de romaner han tog del av, lade sin tid på och blev på så sätt tillkortakommen den verkliga världen. Detta bekymrade honom föga. Knappt registrerade hans medvetenhet varningsflaggan när tanken kring "syndromet" (det var så han valde att beteckna detta) studsade illvilligt mot detta och försökte så ett frö av oro i honom. Tacksam som han var över sin egen viljestyrka, insåg han hur starkt han stod mot påtryckningarna från den sentimentala fasen av världen. Det fanns ingen plats för sådant tramsande mellan pärmarna på den bok han kallade sitt "yttersta mål",en fraserad formulering han jobbade på att få integrerad i sitt vokabulära nätverk, så småningom. 
I ögonen som lyfte hans syn, verkade det liv han tillförts så oändligt vackert - särskilt under solens körslag av värmande strålar och flyktiga och på intet sätt störande små bomullsmoln där de svävande på himlen. Av erfarenhet tillskrev han sin egenhändiga tid till morgonen (oftast i allafall) då ensamheten rådde i sin fulländelse. Endast fjäderfäna färgade konturerna i omgivelsen med sina ivriga liv, och med hans tillstånd lät han kalla dom statister i det spel han fann tillgängligt mellan de omsorgsfullt berättande raderna. Hur egoistisk han framstod för sin närmaste omgivning fanns inte ens noterat i hans uppfattningsregister, och skulle så aldrig heller göra. För det var han och hans böcker som lyfte upp meningen med tillvaron, så som han kände till den. Utan dem, ingen honom och ingen honom var kort och gott inget alternativ...Det fanns dom som vägrade inse det han såg, som inte var kapabla att leta rätt mellan dessa gyllene formuleringar, som faktiskt kände sig illamående och blev yra ut av tecknen som tillskrevs rytmen i ett förtäljande. Avskyn som detta födde var han mästare på att avväpna (i sitt stilla sinne!) och flera gånger än han egentligen ville eller kunde erkänna, fann han sitt eget lekamen glatt emanciperandes med dessa dolda faror. Även så hans egna familjemedlemmar, föll under detta - osynliga - onda ögat (dock med goda avsikter vilandes i bunn!) . 

Han slog igen boken och höll den omsorgsfullt mellan sina händer. Den råa hårdpappen strävade mot fingrarnas hud och han kände sig upprymd över upplösningen som han lärt sig skåda i förväg. Upphetsningen blev han dock aldrig riktigt klok på, men insöp dessa trådar av välbehag som vilken drog som helst. Han lutade sig bakåt mot ryggstödet som tenderade att skava honom i nackgropen, men fäste sig inte vid det nämnvärt. Blicken lät han rulla över fjärden som inte visade sina muskler för dagen. Stilla försökte han lyssna till klunkandet från bädden som låstes precis utom hörhåll. Andetagen drogs in i djupet och endorfinet svämmade ut i hans system likt flytande lava. En lycklig man vid en parkbänk, sade han högt till den lilla lärkan som trippad vid hans fötter...

Jag minns att jag sprang - sprang genom min barndom och in i någonting ojämförbart som andra människor kallade för uppväxtåren. Jag uppfattade aldrig vinden som slog i seglen eller alla grundorna som stötte emot undersiden och skrapade hål i mitt trävirke. Jag kan inte ens minnas hur vattnet började stiga eller hur jag lämnade skeppet som kantrade oundvikligt åt endera sidan. Jag minns horisonten, dock, som rörde sig trollskt i fjärran, som en kör av elakartade viljor som inte ville annat än att få mig att ställa mig in i deras led, bli en av dem...

Jag minns att jag kom i land, fast inte var detta land låg -  eller hur, även här. Jag minns återigen vindarna, fast från ett annat håll och med en ny kraft som jag inte heller kände igen från tidigare. Härifrån började vandringen  mot det mest obestämda jag dock kan minnas; det som jag egentligen inte vill ha med mig, men som jag inte kan glömma - hur mycket jag än skulle vilja... För oansätt, så är jag alltid en del av mig själv. Spelar ingen roll hur många viljor som hela tiden sliter och drar i mig, allt kommer ändå att ligga hos mig när jag sliten och gammal lägger mina ben på pallen och lutar mig bakåt för att gå in i den sista av vilor. Jag bär alltid mitt arv med mig och det jag lämnar efter mig känner jag nog inte till, om sanningen skall få fria vägen fram...

Jag har nog aldrig varit ensam, fast det är det jag trott i alla år. Kanske är det jag har velat från början, en önskan som legat till grunden för ett ouppnåligt mål någonstans i djupet? Svårt att punktmarkera ett sådant sökande när det är just det det är - sökande! Visste jag mina innersta begränsningar vore jag nog inte så hängiven. Men nu ligger det ju inte helt till så, att jag vet, menar jag.
Jag minns min egen bortgång vid ett flertal tillfällen genom åren som gått. Fast jag alltid lyckats ta mig tillbaka, så rinner det mig inte förbi att mitt sandglas tömts en smula varje gång jag uppnått ett nytt uppvaknande... inte alls. Ja, kanske snarare tvärtom har jag storögd märkt ålderstreckens krav spela ut sina register, i allt större utstreckning än förut.
Jag minns inte att jag sätt på livet som jag gör idag...

Jag minns även, att när jag ser mannen le mot mig i spegeln, så känner jag knappt igen honom längre. Förvåningen över att han överhuvudtaget står där med ett ansiktsuttryck, är överrumplande nog i sig och spänner sina stränger ännu hårdare. Hängiven trots detta, väljer jag att återuppta mitt sökande i mina egna ögon, försöker strecka mig in i djupet för att där försöka se det jag missat - och då är jag egentligen inte helt min egen ärlighet trogen längre... För flera stränger finns på lyran, det är jag övertygad om och jag är också övertygad om det motsatta; att mina stränger är medveten om mig själv...

Som gäst i mitt eget liv lutar jag mig bakåt, som i en fåtölj och tar spjärn mot det tänkta bordet - det som inte finns och försöker inrätta mig i en bädd av komfort. Av fullkomligt naturliga skäl svävar jag således in i en falskneriets dimma och genast, är jag en vilsen själ. Inte för att falskhet är mig obekant, nej långt ifrån, utan mitt omdöme krockade med verkligheten och själva slaget gjorde mig yr och mina fötter tappade både fästet, och tron på den egna bärkraften. Således blev nivåerna åsidoställda och balansen lite ute ur sitt tänkta fokus. Sådant händer förvisso i tid och otid, även - kanske särskilt - i mina egna domäner av allsköns relativa rikedomar i svävande form - också de utan färg, specifik sådan. 
För under vägarnas slingor och vingel sker ett stort antal möten som tillsynes verkar skina av ett oväsentlighetens ljus, kan bli den följden att det kräver ut sin näring genom år av parasitismer och man vaknar en underbar morgon med den skrämmande insikten av att man åderlåtits av rutten vänskap eller fördärvats i trolös kärlek. Hela brädet ligger liksom där, bara man vill se det! För ser det gör man - det är bara inte alltid lika rogivande att bekänna det inför sig själv - framförallt framför andra. 
Som människa är jag svag, liten och till utpräglade ytor, även förbrukad. Den tröst min insikt vilar på är den relativitet min närvaro har, min syn på det reella livet så som det flyter i mig - eller rättare, så jag flyter i det. Konsten att välja finns överallt omkring oss, i oss, från oss ända fram till den sista kalligrafin slås in i stenen som skall kröna vår eviga bädd - därifrån går knutarna isär, vill jag våga välja tro. Tänk att kunde se sig själv som ärlighet? hur skräms man inte av den tanken om den får rot i en?

Hos mig bågnar regnbågen ner från skyn i glänsande metaller..

kullen häver sig stor och mäktig där den uppenbarar sig i skogens öppning med ett överraskande moment i sin hand. Där plötsligt trädväxten tar sitt slut vindlar stigen vidare, om än en liten aning smalare i sin framtoning. Den är mycket smal och ger ett intryck av att bära många år i sina spår. Stenarna som strödd ligger i dets väg, är väl nertrampade och enstaka rotväxter har skavats av sin bark där dom ringlar sina nerver stramt, ömsomt över och ömsomt under den sträva marken. Täta tuvor med förskjelliga bärbuskar och allskens snår och sly, kantar stigen till en början, men där den börjar resa sig uppåt mot den väntande kullen, avtar även dessa och ersätts med naket berg med gråa ansikten. Stigen korsar sig själv i sin färd uppåt och även om man, härifrån sätt, inte kan se toppen och det den erbjuder, så börjar sakteligen en känsla ta sin ton någonstan i bröstet.

Det finns en sång i mig, en sång jag inte längre kan minnas. Även texten har med tiden försvunnit och lämnat i mig ett tomt, blankt domän som, har jag en förnimmelse av, är av vikt för den jag är. På många sätt kan jag nog förmå mig att reda ut de bortvaskade begreppen och sent omsider nog skapa en rutt som i sinom tid leder mina fotsteg dithän jag söker. Men oansätt, det känns inte lika viktigt längre, och inte bara det, men i dag lever jag i en annan sorts trygghet än då. Låt vara att kostnaderna vida överskrider min egentliga kapacitet, för det är jag alldeles för ringa lagd i mitt yttre, men den själsliga förmågan har under krigets gång växt sig så oerhört i mig och - som de säger i reklamen: gett mig vingar...

Alla bär vi på minnen. Vissa minnen ter sig starkare än andra och andra betyder mer än vissa, och så vidare. Minnen kan ofta ( för min egen del, i alla fall...) vara stärkt förenade med ljud och då kanske främst musik, men även dofter, ljus och andra situations betonade tillfällen som exempelvis ett besök i olika gamla miljön där man engång vistats. Minnen kan vara av goda karaktärer men likväl av det rakt motsatta hållet - svårt att avgöra alltid, men vi kan vara förvissade om att de alltid kommer, och vill finnas i oss allesammans.

Jag tror inte på stereotypa mönster. För skulle jag göra det så vore det nog något fel på mig. (Ha ha, det kanske det mycket väl är ändå...). Att ligga i ett svettigt gymkomplex och bryta järnskrot åt alla möjliga håll och kanter ser jag som lika naturligt som en stilla afton, hopsjunken under något glest, gult lampsken, försjunken i poesins dybder, grundande på abstrakta känslospekter. Ett tufft yttre, kanske gränsandes till vulgär, anser jag står i fin fason till en avslappnande promenadrond med den lilla kinesiska naken hunden och hennes olika feminina korsdrag. Och lika väl som jag saknar fullständigt intresse för att hålla i tygelremmar och sadeltyg kan jag absolut ställa mig i min egen hästs stallbox och skyffla ut möck, fodra en bitande kall vinterdag. Och om jag på fredag finner det för gott att lägga in dvd-skivan till "terminator 4" i spelaren, så underhållar jag mig själv precis lika mycket nestkommande afton med "The notebook" och faktiskt, kan jag i dag ärligt erkänna, vara tvungen att kämpa tillbaka en påträngande tår genom att denna äldre herreman ihärdiga försök att få sin åldriga fru att hitta tillbaka till deras genensamma minnen...

Men så har det på långa vägar inte alltid varit, trots vetskapen att någon latent gen förmodligern alltid legat i glödande form någonstans inom mig. Som livet är i dag så förhindras jag av att kunde utveckla mina trådar fullt ut i ett forum som detta. En klarare lösning lär dyka upp lite längre fram, men allt leder till en och samma slutsats; våra liv är till för att växa i och utvecklas ur, så mycket är säkert.
Det vi går runt och drömmer om, drivs kring, tror jag till mångt och mycket endast är kosmetika för oss på vägen, i de stunder vi är som mest vilsna. För det är vi, mer eller mindre under de största delarna av våra liv - vilsna.
De flesta av oss kamrater på jorden äger förmånen att få rätt stöd genom avgörande stycken i livet, uppväxten och etablerandet, rotfästandet och får på den vägen ett naturligt brofäste att få handledning över, mellan de olika landskap vi färdas genom på vår väg att skapa den egnas historiska avtryck. Som det också skall vara, så vävs vi in i en trygghet från våra föräldrar som bildar sitt skyddsnät för barnet att bli stark i. Under tiden bildas ett försvarsverk kring och i den beskyddade människan, ett värn mot den kommande världens alla prövningar, frestelser, lockelser.
Jag tillhör inte den sista förklarande delen av stycket. Delvis genom händelser, vilket kunde försvara mig till en början i livet, men sedan, sedan finns det inget att försvara mig med då vuxenåldern tog sitt kliv in i mig. Därifrån valde jag själv... och jag valde fel.
Vägen, den som redan från början var vindlig och snäv, gjorde jag själv till ett smärre helvete på mina egna villkor och slet mig därigenom ut. Jag vore inte den jag är i dag om inte mina felaktiga val tillåtits att se dagens  (eller snarare gårdagens ...) ljus och jag är trots allt den förste att uttrycka min glädje för just detta, dock. För trots allt så finns variationerna i mig än i dag och de vill jag aldrig föra fram i kontraproduktiv form för någon människa att se - inte ens de som mig närmast står.
För livet är till för att levas och om inte annat, så vilar dock sanningen innerst i våra hjärtan, även ditt och- även i mitt...


:-)

Äventyr ja... Vad vore väl livet utan äventyr. Om vi lägger åt sidan stycken som "Sagan om ringen", "Avatar" och "Bröderna Lejonhjärta" och deras eskapader genom Körsbärslandet och kanske lägger en prilla fokus på våra egna liv, så kan det väl inte betecknas som annat än just det, äventyr...
Det går förvisso inte lika bra för alla, alltså vi som lever i livet, men så skall det väl inte heller vara. Att vi skiljer på himmel och helvetet må så vara, men själva begreppet är ju som högst det mest relativa vi har i oss. För allas helveten eller himlen, ter sig som nämnts förut, högst olika. Dock vill jag understreka att det alltid handlar om äventyr.
Mönstren är väl det som lättast känns igen med sin början och sina slut. Allt däremellan är var och en sin egen lilla Frodo, Bilbo, Jonathan och kanske inte minst, Gollum.
Det mest tilltalande, enligt mig, är det oskrivna som vi behöver befinna oss i. Att inte veta, att inte ens kunna tänka sig in i nästa scen... För oansätt hur förutsägbart ens liv (äventyr) kan tyckas vara, så står vi där alla tillsammans utan någon som helst aning om vad som väntar vid nästa bladvändning. Hur mycket vi än måtte tro oss "ha koll på läget" så finns det ingenting som pekar på att vi kan styra livet åt något nämnvärt håll. Man behöver inte mer än knappt smutta på  känslan man dränks i när någon plötslig olycka slår till med full kraft, för att i det läget rikta in sina morrhår och reflektera över ens egen ställning i livet, och återigen...(äventyret!). Likaså, på andra sidan skalan, där känslorna svämmer över då man grips av kärlekens stormande krafter och förs i väg till, ja vad det månde vara. Jag skulle vilja möta den som med rationella tankar färdas genom sin första eldiga nyförälskelse...
Sen finns det skikt, lager med olika nivåer där vi alla beblandas med varandra, där vägnät korsas och öden skrivs och utformas, och i många avseenden sluts, skrivs... Här är vi alla var och en för sig med var vår bok att skriva och lägga kapitel i. Det blir hur vi upplever det som fäller det avgörande pennstrecket och vi väljer själva huruvida vi vill använda bläck eller blod. Det är under dessa premisser jag har funnit den sträng av lockelser kring livet som gjort det till ett äventyr, trots allt. För hur jävligt saker och ting än måste ha fört sig, så har jag hur som helst fått uppleva känslan att kunde känna, vara i livet och kanske nå ett stadie att sätta det på pränt...
För vad handlar det om, om inte att nå fram till vägens vadställen, färdens Minas Tirith eller varför inte att få uppleva en skön blund i Törnrosdalen... vem vi är, ja se det väljer vi själva i allt i hopa. Bara du vet vem du är och jag, jaa, det är axakt likadant för mig, trots allt...


:-)

Det känns inte alltid så bra att behöva lämna vissa människor bakom sig. På många vis uppfattar jag att jag befinner mig i emotionella störtregn då tankarna - obehindrat - vänder min medvetenhet bakåt i tiden och jag förskjuts till tider där jag inte alls vill vara. Det finns ju trots allt en ( eller hundra!) anledning till varför besluten togs i just det och det skeendet.

Inga normala människor kan undvika att låta sig beröras av händelserna på Haiti dom senaste dygnen. Omfattningen kring katastrofen är obegriplig och vi läser i tidningar och hör genom andre medier hur över 100000 människor har mist sina liv. Det finns inget annat ord än just obegripligt...

Jag brukar aldrig befinna mig i "Om Landet" (numera). Det finns ingenting där som är mig tilltalande på något sätt - inte ens i drömväg vill jag knyta an någon relation till dem mönster den världen har att erbjuda. Som jag ser det, så ligger det för handen - i "Om Landet" - fall luckor jag absolut inte vill befinna mig i farozonen att ramla ner i. För det är livet annars så till bredden fylld med allsköns faromoment, ändå... Med risk att hänga upp mig i klyschor så är väl livet, om något, en djungel utan dess like, och att bara överleva det, torde vara nog för en enskild individ...

I dag händer det inte så där värst mycket, faktiskt. En sådan dag är det då det inte finns någonting fast att fästa sig vid och jag har bestämt mig för att spendera den mest möjligt inomhus. Jobbet är avklarat sedan klockan tolv, så det är med gott samvete jag lämnar in mina ådror och ser hur vattnet droppar stilla mot ett slut från åderspetsen ner i den allt stillsammare ytan...

Någonting av det som glädjer mig, det är rätt mycket annars vill jag bara inflika, är att se överviktiga människor i gymmet. Att se den osäkra, lite pressade blicken då de för första gången beger sig ner bland rullband och Eleikomaskiner, speglar och dunkande musik, undrande hur allt detta fungerar, gör mig glad inombords. Jag vet själv hur mycket viljestyrka det krävs för att bryta destruktiva mönster och göra någonting åt sin utsatta situation. För många av oss som inte bär på "problemet" att vara överviktig kanske det inte är så lätt att förstå, men efter några år i gymmet så kan jag understryka det faktum att den största bedriften av allt, är att börja, att ta det där berömda första steget!

Sittandes här, badande i dina ögons falska ljus, kan jag inte se mig själv som annat än en vinnare, han som vågade trotsa ditt förgiftade förnuft. Jag såg mig om och du försvann från ramarna, de som bundit fast mitt ego till ditt  och kvästat min tro om det goda. Och nu, idag, så ber du mig tänka över mina beslut att färdas vidare på egen hand, som om världen på något sätt vore förödande för mig utan dig vid min sida? Vänta, jag måste ta ett avbräck här för att samla mig igen...

Mina färger är inte blå. Det konstaterade jag nog för många år sedan men har aldrig riktigt fått för mig att reflektera särskilt noggrant över det. Det har väl inte funnits något i detta att fundera över, har jag väl tänkt, och sedan låtit det hela bero, försvinna ur mitt fönster - det som vetter mot den värld vi alla delar. Inbunden, lät jag skjuta det

Kölden tycks sannerligen avta, förlora sin kraft om mig, dock kan jag ännu se kristallerna sväva lojt framför mina ögon som tysta dansanta dammkorn i en stilla krävande värld. Från här jag nu befinner mig, samtidigt där jag har befunnet mig utan att besitta styrkan att röra mitt väsen åt min räddning hän, ser jag ljuset från den grådassiga byggnadens fönster välla ut och falla ner på gatan, alltså där jag nu ligger - där jag nu ligger och fryser, vill säga. Vimlet som under en lång stund hastat förbi min kropp från alla håll och kanter, stressat och skyndat i sina ärenden, har bedarrat och tillochmed lämnat skuggspökena åt dom nerkylda vrån. Ja, numera har även bilarna stannat upp längs med trottarens markerade linjer. Som döda monster, trollen som slogs av solen, vilar dom ihjälfrusna i nattens första timmar i sin själlösa sömn i påväntan på sina mästrars nyvaskade kärlek. Jag befinner mig bakom en sådan, en utav bilarna alltså. Stora ord, Gud bevara mig väl, att lägga min egen natur bland ordens krusningar som låter betydelsen av kärlek strömma ut i min närhet. Det skulle aldrig någonsin kunde falla mig in att ta en sådan del, ett sånt intrång i "deras" verklighet. Visst, jag har sucktat lite  emellanåt, vem har inte det, men jag vet dock mina begränsningar och vet vart mina streck dras. Men jag är nöjd ändå... 
Ränderna dit min färd leder mig är mina hem. Det fyller ett koncept i min natur att välja just orden "mina hem". Ett tjog av valmöjligheter sveper runt mig och leder fram en känsla av variabla nyanser i mitt liv, som ensam. Man kanske tillochmed torde bespara mig den yttersta smärtsamma udden att bejaka min ensamhet, genom att motstå den tärande förtvivlan som vrids inuti den tysta elden? Inte för att den bär skäl för sitt namn som en sådan, en eld, alltså. Fast större vargar har väl iklätt sig i fårakläder förut skulle jag tro, så jag ser mig inte alls som någon unik person i just det avseendet. 
Men i alla fall, dessa jävla ränderna som jag nämde alldeles nyss, dessa vivida ljussken som drar mitt liv genom gatans smutsiga hålor är även dom ensamma. Annars skulle de nog inte brydd sig om att nästla in sig med en sånn som jag. För här bärs det inte på något guld eller annat glimmer, inga löften eller berömda citat att kunda vila sitt stelfrusna intellekt på. Kärleken drog sin kos för så länge siden att inte ens ett minne blåser liv i mitt gamla hjärta. Ha ha, ja förlåt mig, men jag måste faktiskt tillåta mig att få skratta åt mig själv, för hur ord som kärlek kan existera i mina sinnen och långt mindre ändå, uttalas i någon sammanhang konstruerad från min sida är ingenting annat än dravel. Min lott föll redan i barndomens yngsta år, långt innan ränderna kom (fast det har slagit mig att det var just då dom kom!) och gjorde spillror av mina egna tankar och dets förmåga att ge vind åt min egen seglats. I början tilltalde dom mig, ränderna, på ett sätt som ingav en lockelse. Såhär i efterhand, ser jag hur jag bjöds in, låter mina läppar smaka på brygden som sedan förgiftar mina bevarde hemligheter och likt blodförgiftningens trånga vals leds jag sannerligen ut ur den kärleksfulla nyans, i kläder som osar av grått - mina ögon ser härnest endast i sepians dunkla sken...

Det hände mycket i mitt liv under de år jag vistades i Namsos. Jag väljer att benämna tiden där som en vistelse eftersom jag aldrig kunde förlika mig med känslan att vara hemma, där. I dag, långt innan idag faktiskt, har jag insätt att Namsos gjort mig mycket gott i både själ och sinnen och jag hyser stor respekt för min familj som öppnade sina dörrar för mig när nöden var son oändlig och  störst. På många sidor inom mig fylls jag ofta av skam över hur olycklig jag ändå var, även om jag nog inte helt kunde rå för mina känslor på något tillfredsställande vis. Mitt tillstånd efter Grimstads tragedier, var av en bedövande karaktär och utan att jag då anade något, så var jag redan då ett barn fylld med en vuxens sorg. Det påverkade mig av naturliga skäl inte alls positivt kan jag se i dagens ljus, men min nya familj ledde mig ändå mycket stadigt genom oroliga farvatten. Det gör mig ibland väldigt ont inombords att inse att jag själv tagit avstånd från dem på senare år utan att de egentligen fått några raka svar på alla de frågor de naturligtvis måste sitta inne med. Men möjligheterna har sen länge dunstat bort och hundhuvudet får jag nog bära tills den dag jag kommer vara redo att bemöta dessa underbara människor som de de facto är, och visa mitt rätta jag som de också självklart förtjänar att ta del av- stor del av. Bördan de måste ha burit genom att ta in mig i mitt tillstånd i deras liv, har jag nog inte insätt förrän nu på sistone, nu då jag själv befinner mig i samma ålder som de var då. Ta ävenledes med i betraktningen att de uppfostrade sina egna barn och styrde sina egna liv och leverne. Det osar djup respekt från min sida åt deras håll riktat och kommer alltid göra så, och jag vet också att dessa underbara människor äger förmågan att se ett större perspektiv med rättan ögon och inte alls stirra sig blind på hur tiden utspelade sig dengång. De, min farbror och moster såg nog långt mer än vad de visade mig öppet och ju mer jag tänker på situationen, ju mer ser jag tryggheten jag befann mig i. Det bästa som kunde hända under den rådande tragedin hade hänt genom att Reidar och Sigrid tog mig till sig - mitt skepp, som redan gått under i stormen och jag själv låg plaskandes i det stora skrymmande havet, utan möjlighet att göra annat än svälja vatten så länge det gick...

Dagen och det nya året till all sin ära, men i dag känns som en ganska tung dag, om man får lov att uttrycka sig så. Inga bakfylla på något sätt och vis, och av helt naturliga orsaker eftersom jag ej konsumerar alkoholhaltiga drycker. Men det blev sent i går/natt. I det glada sällskap som avslutade 2009 var det inte lätt att hålla igen och fånga sitt förnuft och bege sig hem till vettig tid. Att jag skulle upp redan vid halvsju tiden tycktes mig vara fullständigt likgiltigt så det blev "singstar" och andra spel och lekar till sena timmar. Jag fick handgripligen kasta in handduken vid halvfyra tiden och sitter här nu med hundhuvudet tungt i mitt knä. Har svårt att i nuläget se hur den här arbetsdagen (som ju varar till i morgon förmiddag...) skall kunda fungera normalt..? Jag har inte varit bakfull på över femton år men i dag återfinns en känsla jag med lätthet kan associera med vissa dagar från den tiden, ha ha ha. Fast nu med ett "ha ha ha" efter den skrivna frasen!
Men i det stora hela blev gårdagen ett mycket lyckat kapitel och ett fint avslut på det gamla året. Tillsammans med goda vänner och våran älskade hund, lilla TAZZMANIA, åt vi kungskrabba, räkor och laxkanaper och drack musserande. Godis skålen sinade allt mer eftersom kvällen led och kamerorna lär vara fulla med olika vittnesmål som kanske inte alla närvarande vill uppskatta lika mycket när de börjar "poppa upp" på facebook...;-)
Men det blev sent, som sagt, och i dag sliter nog även den nyktraste i laget lite. men men, det är ju bara nyår en gång om året, så det får vi väl ta!


:-)