Olika uppfattningar!
Jag kom att tänka på hur vi människor uppfattar saker och ting så oändligt olika. Nog finns det väl en generell gemensam tankeriktning de flesta av oss delar, men även det motsatta måste finnas - och gör det så klart också.
På samma sätt den delade värld vi lever i på jordklotet så innehar ett och samma dygn dag och natt, gryning och skymning på en och samma stund. Bara det att det är på olika ställen...
Nu när Anders B. Breivik sitter i fängelset för sina "stordåd" som han själv anser han har gjort, så existerar inte den synen i honom alls att varje fragment bomben lösgjorde i materiella ting, varje droppe blod han åsamkade och varje enskilda liv han tog i massakern på Utöya, så stärkte han tron på mänskligheten och allt vad den står för!
Samma händelse, med så vitt skilda meningar, syn och konklusioner. Förbryllande, om någon frågar mig!
Den smärta Anders har spridit runt sig idag - och inte bara i lilla Norge utan utöver hela världen med sitt missdåd genererar band och sammanhållning långt utöver hans vildaste fantasier.
Som det tycks framkomma (även om detta enbart baseras på mediala uppgifter) så agerade han utifrån ett perspektiv där han vill gynna, stärka det nationella Norge genom att förgöra demokratin med dess utövar och allt. Effekten är den tvärt motsatta - vilket han överhuvudtaget inte står sig kapabel att se.
Hur vi uppfattar oss själva, andra och oss/dem i den värld och det liv vi befinner oss i, är ingenting mindre än fantastiskt och imponerande på en och samma gång! Det jag finner otröstligt sorgset (i det här sammanhanget) är den tunga bevisbördan som kom till efter den 22. juli...
..
Men trots allt, det som gör så ont nu, varje tår som brinnande letar sig ner över otaliga människors kinder och all den smärta som sveps över landet i dessa dagar, så stärks vi genom allt detta. Det blomhav som krönte Stortorget i Oslo dagarna efter ( kanske det gör fortfarande, för allt vad jag vet!) attentaten, tecknar starka bevis för det. Inte för att jag tror att alla människor letar i de spår jag nu lägger fram, men med tiden vill uppfattningarna skifta och på sikt skapa en än kraftigare länk omkring oss alla...
Under tiden kan man ju bara hoppas att insikten tränger genom de mentala murarna som lamslagit den tänkande sfär som nog måste finnas ett eller annat ställe inne i hjärnan bakom Anders B. Breiviks dimomslutna uppfattningsvärld.
Under tiden byggs mänskligheten upp med styrka tagen ur hans vridna och förstörde värld!
På samma sätt den delade värld vi lever i på jordklotet så innehar ett och samma dygn dag och natt, gryning och skymning på en och samma stund. Bara det att det är på olika ställen...
Nu när Anders B. Breivik sitter i fängelset för sina "stordåd" som han själv anser han har gjort, så existerar inte den synen i honom alls att varje fragment bomben lösgjorde i materiella ting, varje droppe blod han åsamkade och varje enskilda liv han tog i massakern på Utöya, så stärkte han tron på mänskligheten och allt vad den står för!
Samma händelse, med så vitt skilda meningar, syn och konklusioner. Förbryllande, om någon frågar mig!
Den smärta Anders har spridit runt sig idag - och inte bara i lilla Norge utan utöver hela världen med sitt missdåd genererar band och sammanhållning långt utöver hans vildaste fantasier.
Som det tycks framkomma (även om detta enbart baseras på mediala uppgifter) så agerade han utifrån ett perspektiv där han vill gynna, stärka det nationella Norge genom att förgöra demokratin med dess utövar och allt. Effekten är den tvärt motsatta - vilket han överhuvudtaget inte står sig kapabel att se.
Hur vi uppfattar oss själva, andra och oss/dem i den värld och det liv vi befinner oss i, är ingenting mindre än fantastiskt och imponerande på en och samma gång! Det jag finner otröstligt sorgset (i det här sammanhanget) är den tunga bevisbördan som kom till efter den 22. juli...
..
Men trots allt, det som gör så ont nu, varje tår som brinnande letar sig ner över otaliga människors kinder och all den smärta som sveps över landet i dessa dagar, så stärks vi genom allt detta. Det blomhav som krönte Stortorget i Oslo dagarna efter ( kanske det gör fortfarande, för allt vad jag vet!) attentaten, tecknar starka bevis för det. Inte för att jag tror att alla människor letar i de spår jag nu lägger fram, men med tiden vill uppfattningarna skifta och på sikt skapa en än kraftigare länk omkring oss alla...
Under tiden kan man ju bara hoppas att insikten tränger genom de mentala murarna som lamslagit den tänkande sfär som nog måste finnas ett eller annat ställe inne i hjärnan bakom Anders B. Breiviks dimomslutna uppfattningsvärld.
Under tiden byggs mänskligheten upp med styrka tagen ur hans vridna och förstörde värld!
Den högljudda stillheten!
Jag har kommit att lära mig att inte underskatta tankars kraft. Att se "den högljudda stillheten" som en tillgång har förmodligen varit en av mina starkaste kort i livet, vad gäller den bearbetning jag varit tvungen att genomföra.
Min lott blev inte som jag (i vuxen ålder) helt hade tänkt mig, men allteftersom - är jag inte så missnöjd, i alla fall! I dag ser jag tillbaka på allt och finner att det nog har varit värt det, livet alltså, alla gånger om...
Det är ju på ingalunda vis någon ny företeelse, det att arbeta ur sitt system traumatiska upplevelser. Men för varje ny drabbad människa är det det för denna. Det är en faktor som ofta kanske glöms i såna sammanhang, att för varje individ som aldrig förut upplevd något liknande är det som "hela ens värld rubbas". Och att ta lärdom från sin omgivning kan vara oerhört svårt att kunna eller ens vilja se som en möjlighet. Ofta görs det när det blivit alldeles för sent och "tåget liksom gått..."
Men som sagt, bättre sent än aldrig, ett ordspråk som passar in för mig och allt mitt.
Jag är nog ett levande bevis på att saker och ting som - utsiktsmässigt - sätt förlorat ut visst kan hanteras i ett långt senare skede i livet. Dock blir resan betydligt längre och svårare och kanske till och med ohyggligt chansartat, men det finns trots det en värld av möjligheter längs med hela livets väg...
...
Det är ju på ingalunda vis någon ny företeelse, det att arbeta ur sitt system traumatiska upplevelser. Men för varje ny drabbad människa är det det för denna. Det är en faktor som ofta kanske glöms i såna sammanhang, att för varje individ som aldrig förut upplevd något liknande är det som "hela ens värld rubbas". Och att ta lärdom från sin omgivning kan vara oerhört svårt att kunna eller ens vilja se som en möjlighet. Ofta görs det när det blivit alldeles för sent och "tåget liksom gått..."
Men som sagt, bättre sent än aldrig, ett ordspråk som passar in för mig och allt mitt.
Jag är nog ett levande bevis på att saker och ting som - utsiktsmässigt - sätt förlorat ut visst kan hanteras i ett långt senare skede i livet. Dock blir resan betydligt längre och svårare och kanske till och med ohyggligt chansartat, men det finns trots det en värld av möjligheter längs med hela livets väg...
...
Det måste även tas med i beräkningen huruvida man som människa är mogen nog att "ta i det." Ett faktum som även det tillhör det som lätt misstas. På så sätt kan en process ta ett skrämmande antal år att genom föra eller bli klar med, men som aldrig egentligen har haft möjligheten tidigare, i alla fall.
Det kan bli lätthänt att människor utifrån bara ser skummet på ytan och ger sin bedömning därefter, något som sällan slår så bra ut. För den drabbade kan detta få rätt illavarslande konsekvenser om det upptas, och faktiskt ge vatten på den kvarn som överhuvudtaget inte behöver mer av den varan. En sorts förödande "spin-off effekt..."
...
Världen är full ut av såna som oss; såna som haft det svårt genom livet. Många går under för att sedan aldrig mer dyka upp, medan andra "består proven", kanske om inte precis galant, men i alla fall.
Jag tillhör själv en av dem som gått under för att sedan komma mig upp igen till ytan. Det känns varje dag det som varit i min lott och kommer nog alltid att göra så. Och det jag i dag värderar högst i min (andliga) tillvaro är det som jag nämnde i början av det här stycket: Den Högljudda Stillheten!
Den ger mig mer än vad någon någonsin kan erbjuda eller ens förstå! Långt mindre än någon annan, mig själv...
Kan man? Får jag?
Det är väl inte så långsökt att "använda" tragedier som de vi nyss upplevd (och fortfarande upplever!) till att nå fram till sina egna "oskrivna blad". För som vi nu märker så berörs vi alla av det som hänt, det går inte att komma ifrån, även om på långt när alla står i "direkt beröringspunkt" till de inblandade.
Jag kan känna lite så faktiskt, att jag får närmare till mina egna sorger - de som funnits i mig under 3/4 av mitt liv, så här långt. Och under tider som dessa poppar en liten, försiktig tanke upp i mitt stilla inre: är det överhuvudtaget befogat att göra så? Är det som att "parasitera" på andras olycka eller är det endast ett resultat - ett oundvikligt sådant, på de tragiska svallvågor som följer? Vi är ju alla medlemmar av mänskligheten och den angår ju oss alla, eller?
Jag kan känna lite så faktiskt, att jag får närmare till mina egna sorger - de som funnits i mig under 3/4 av mitt liv, så här långt. Och under tider som dessa poppar en liten, försiktig tanke upp i mitt stilla inre: är det överhuvudtaget befogat att göra så? Är det som att "parasitera" på andras olycka eller är det endast ett resultat - ett oundvikligt sådant, på de tragiska svallvågor som följer? Vi är ju alla medlemmar av mänskligheten och den angår ju oss alla, eller?
Flera ansikten.
Så har alla identifierats från de norska attentaten och de första jordfästningarna ägt rum. Att man redan lägger offren i jord finner jag i grunden lite märkligt, utan att jag reflekterar något närmre över det; ibland går det snabbt och ibland dröjer sådana processer - svårare än så är det nog inte. Det viktiga är ju nu för tiden att alla anhöriga får igångsatt de oundvikliga processer som gör att livet trots allt får gå vidare.
För hur mycket "alla vi andra" tycker att dessa masskrar på Utöya och med bomben på regeringskvartalet i Oslo centrum är av klassen för "national angelägenhet" så handlar det i första hand om offren och deras närmaste anhöriga.
Det är inte i många andra fall eller händelser jag ser ett sådant engagemang och där det finns ett sådant enormt tryck där de flesta skall tycka till på ett eller annat sätt, som i det här fallet (och då befinner jag mig utanför Norges gränser! Kan knappt föreställa mig hur det måste vara i mitt gamla fäderneland...). Och då är det nog främst medierna fel, i mångt och mycket.
Hur obegripligt och fruktansvärda händelserna är, så kommer ingen från det näst intill motsvarighetslösa nyhetsvärdet det har för en världs journalistkår och deras hungriga läsare. Och de kan inte heller lastas för just det; jag tror ingen av oss som befinner oss utanför skulle sätta pris på att bli förnekat uppdateringar eller andra mediala flöden...
..
Det har nu passerat veckomarkeringen kring tragedin och man kan nog börja ana varthän utvecklingen börjar drivas. Sensationsvärdet i sig börjar bedarra något utan att det blir mindre fruktansvärt av den grund (media kan aldrig förmedla i sin rätta natur den smärta som lever inom de drabbade familjerna) och debatten börjar ta fart åt lite andra riktningar.
För min del följer jag inte denna "storyn" på nära håll eftersom jag inte lever i Norge men jag hålls ändå relativt uppdaterad via nyhetsflöden på TV och kanske framförallt genom mina vänners Facebook uppdatering. Man kan faktiskt skönja vissa mönster genom dem och förstå hur strömmarna går, för engagemanget går inte att ta miste på hos vissa av dem (mina vänner) som jag tycker bryr sig på ett alldeles makalöst och utomordentligt imponerande sätt! Jag sätter faktiskt mer lit till dem än vad jag gör till andra "mer legitima" nyhets-siter..
Och nu börjar alltså - som det tycks - det partipolitiska samla sina rankor och forma sina grupper för att genuppta sina arbeten, tydligen.
Ja, jag är inte förvånad som sagt, för lika naturligt som det är att offren måste få läggas till sina respektive fridfulla vilor måste även politiken börja få ha sin gång igen. Alla vet vi om detta, men ingen kan finna sig till rätta med det redan nu så tätt inpå. Och att vara den (eller de) "som kastar den första politiska stenen" är naturligtvis som att klä av sig naken och bege sig handlöst ut i den mest stormfulla av världar!
Jag förstår trots allt alla sidor av det som inte går att komma ifrån i tragediernas eftermälen. Dessa smärtor denna galningen förorsakat så många människor har inte visat alla sina ansikten än...
Den ultimata paradoxen.
Det är i tider som detta man bara vill att livet skall gå vidare, att man skulle vilja ha genomförd läkningsprocessen och se en ny dag komma med känslor och glädjer av en annan karaktär än vad som just för tillfället är ett faktum. Det gör så ont att ha ont... Och slitsamt..
Men samtidigt som man i ett läge som det många av oss befinner sig i, ingenting annat vill än att gå vidare så har oändligt många ljus släckts för alltid, och det (ytterligare ett) faktum som kan vara överjävligt att ta till sig, att acceptera att de vars livseld släcktes i Oslo och på Utöya (bara för att ta ett exempel, naturligtvis gäller det samma för alla likartade bortgånger!), så går inte deras bortrivna kära vidare - likt vi MÅSTE göra. Det existentiella i sådana frågeställningar gör om möjligt än mer ont - inte i kroppen utan i själen, en smärta inte lik någon annan! Att vara tvungen att gå vidare - "själv!"
För dem som inte helt är på det rena med hur det känns, låter det sig svårligen förklaras utan att ta till bilder med avsikt att smärta - och inte ens då kommer vi i närheten av "den äkta varan", så att säga...
..
Vi talar om att livet innehåller så mycket gott och så mycket ont. Men är vi någonsin redo att upptäcka och hantera dessa ytterligheter? Jag tror inte det.
Vi tas på sängen av ett smärtspel vars like man aldrig kunnat föreställa sig, det emotionellt mörker där även fantasin låter sig kuvas, duka under från vad som egentligen är möjligt i sin egen värld, alltså fantasins.
Det talas i tider vi befinner oss i, att det är viktigt att stå tillsammans, viktigt att hålla i hop och vara här för varandra. Och det är absolut sant, det hjälper men i de stilla, tysta stunder som oundvikligen kommer emellanåt står vi alla där helt hängiven vår egen inre smärta.
En inre förståelse är vad det handlar om, det som ingen kan uttrycka genom ord eller annat, det som vi bara tyst kan konstatera och som gör så innerligt och genuint ont; tanken på dem som inte kunde välja att följa oss vidare...
Det fungerar inte att väva in förlusten av den älskade i något varmt, mjukt eller för den delen "förståelig harmoniskt", det går inte. Smärtan, som i allt den är, är det mest abstrakta man kan få för sig att uppleva blir så fysisk, så konkret. Den ultimata paradoxen; att behöva lämna någon i det ovetskapen och bege sig vidare själv. Så omänskligt, men ack så mänskligt...
Men samtidigt som man i ett läge som det många av oss befinner sig i, ingenting annat vill än att gå vidare så har oändligt många ljus släckts för alltid, och det (ytterligare ett) faktum som kan vara överjävligt att ta till sig, att acceptera att de vars livseld släcktes i Oslo och på Utöya (bara för att ta ett exempel, naturligtvis gäller det samma för alla likartade bortgånger!), så går inte deras bortrivna kära vidare - likt vi MÅSTE göra. Det existentiella i sådana frågeställningar gör om möjligt än mer ont - inte i kroppen utan i själen, en smärta inte lik någon annan! Att vara tvungen att gå vidare - "själv!"
För dem som inte helt är på det rena med hur det känns, låter det sig svårligen förklaras utan att ta till bilder med avsikt att smärta - och inte ens då kommer vi i närheten av "den äkta varan", så att säga...
..
Vi talar om att livet innehåller så mycket gott och så mycket ont. Men är vi någonsin redo att upptäcka och hantera dessa ytterligheter? Jag tror inte det.
Vi tas på sängen av ett smärtspel vars like man aldrig kunnat föreställa sig, det emotionellt mörker där även fantasin låter sig kuvas, duka under från vad som egentligen är möjligt i sin egen värld, alltså fantasins.
Det talas i tider vi befinner oss i, att det är viktigt att stå tillsammans, viktigt att hålla i hop och vara här för varandra. Och det är absolut sant, det hjälper men i de stilla, tysta stunder som oundvikligen kommer emellanåt står vi alla där helt hängiven vår egen inre smärta.
En inre förståelse är vad det handlar om, det som ingen kan uttrycka genom ord eller annat, det som vi bara tyst kan konstatera och som gör så innerligt och genuint ont; tanken på dem som inte kunde välja att följa oss vidare...
Det fungerar inte att väva in förlusten av den älskade i något varmt, mjukt eller för den delen "förståelig harmoniskt", det går inte. Smärtan, som i allt den är, är det mest abstrakta man kan få för sig att uppleva blir så fysisk, så konkret. Den ultimata paradoxen; att behöva lämna någon i det ovetskapen och bege sig vidare själv. Så omänskligt, men ack så mänskligt...
Tankar i en folksamling.
Jag var på "Hoffmaestro" i går ute på Tylösand. Vi tog med oss engångsgrillen och satte oss ner, ja nästan slog läger, våra kompisar, med flera.
Vi bredde ut oss mellan sanddynerna med filter och solstolar. Mycket mycket trevligt faktiskt i ett urskönt sommarväder (för en gång skuld!!) delade vi dynerna utanför "Solgården" med ett tusental andra musiksugna och grillbestämda medmänniskor. Ja, inte bara människor, för lilla "Tazzmania", våran lilla kinesiska nakenhund var även hon med på festligheterna!:-). Vi fick smyga in henne och det gick! ha ha
Så när vi sitter där och har världens trevligaste kväll med vänner, musik och mat börjar min blick att vandra över alla dessa människor som har det precis likadant som oss och jag finner det ömöjligt att dra en parallell till Utöya och hur det måste ha sätt ut i stort sätt exakt såhär!
Utanför själva Solgården måste det nog ha varit ungefär lika många människor som där och med tanke på tillställningen de hade på AUF-lägret också, befunnit sig lika sammanflockat som oss.
Det slog mig ytterligare vilket vansinnes dåd ungdomarna måste ha varit med om när en människa i det läget dragit fram sina vapen och börjat meja ner folk, sina vänner, kära, älskade. Så ofattbart utsatta och hjälplösa... Jag märkte när tankarna kom över mig hur det dämpade stämningen och hur intrycken tog en ny, vidrig vänding i mig då jag förstod tydligare hur scenariot måste ha varit...
Att höra om det och läsa om det genom nyhetsrapporteringar eller andra intervju situationer, hade en annan verkan - och det av naturliga skäl, också; det ofattbara är alldeles för oerhört för utomstående att ta till sig.
Men igår kom det alltså över mig från ett annat, kanske oväntat, håll och det slog mig hur effektfullt det var... mina tankars infallsvinkel, alltså.
För att spe på mardrömmen ännun mer insåg jag att vi ju befann oss på fastlandet och hur det skillde sig från att vara på en ö.
Jag fick för mig att vi som inte upplevde händelserna på Utöya, hur långt borta från förståelsen kring massakern rätta omfång vi faktiskt är. Och nog med all rätt, för vi är bara människor...
Sorg har uppnått en ny dimension i modern tid.
Hängiven ögonblickets makt...
På nyheterna idag så visade de bilder från stortorget i Oslo där tusentals människor hade samlats för att lägga en blomma och tända ett ljus med anledning av fredagens attentat. Fantastiska bilder kablades ut över ett blomsterhav jag aldrig någonsin sätt förut; ett tjockt, massivt täcka i alla dess färgkombinationer,ljus som fladdrade löst i den stilla vinden och trots alla människor - en tystnad som nästan gick att ta på... Ett fantastiskt ögonblick som även hittade sin verkan genom den iskalla TV-rutan, så effektfullt var det. Så präglade är, inte bara nationen Norge utan även den resterande delen av världen att det gråts i stillhet bakom främmande dörrar, i främmande länder...
Jag tittade på ett inslag på nyheterna i går kväll från Utöya. Kameran svepte över omgivningarna i långsamma stråk, från vattenkant till skogsbryn - från håll. Det är en mycket vacker plats, Utöya, med sin natur, belägenhet och atmosfär.
Men känslan, som inte låter sig beklädas med ord vill nog för alltid vila över Ön som ett krampaktigt, svart och isande kallt moln. Kommer vi någonsin uppfatta dagsljuset där igen?
Kameran som fortfarande glider över den blänkande Tyrijfjorden fastnar för ett ögonblick. Jag uppfattar inte helt hur bilden stannat upp på grund av det strömma vattnet som gör att intrycket fortfarande är den av rörelse. Sedan märker jag hur bilden växer till sig mot en speciell punkt i vattenskorpan. Vi närmar oss land tycks det som, och så småningom går det upp för mig hur kameramannen fångat in en ensam och lugnt guppande ros som ligger och mjukt slår mot den karga klippkanten... En bild som föder en lika skarp känsla som den med Stortorgets ocean av blommor...
Större än poesi..
Fullständigt hängiven ögonblickets makt...
Jag tittade på ett inslag på nyheterna i går kväll från Utöya. Kameran svepte över omgivningarna i långsamma stråk, från vattenkant till skogsbryn - från håll. Det är en mycket vacker plats, Utöya, med sin natur, belägenhet och atmosfär.
Men känslan, som inte låter sig beklädas med ord vill nog för alltid vila över Ön som ett krampaktigt, svart och isande kallt moln. Kommer vi någonsin uppfatta dagsljuset där igen?
Kameran som fortfarande glider över den blänkande Tyrijfjorden fastnar för ett ögonblick. Jag uppfattar inte helt hur bilden stannat upp på grund av det strömma vattnet som gör att intrycket fortfarande är den av rörelse. Sedan märker jag hur bilden växer till sig mot en speciell punkt i vattenskorpan. Vi närmar oss land tycks det som, och så småningom går det upp för mig hur kameramannen fångat in en ensam och lugnt guppande ros som ligger och mjukt slår mot den karga klippkanten... En bild som föder en lika skarp känsla som den med Stortorgets ocean av blommor...
Större än poesi..
Fullständigt hängiven ögonblickets makt...
Ett liv, äntligen värt att leva!
Så är semestern över för den här gången. Det kändes lite vemodigt i går, måste jag säga... Mindre idag, dock. Förmodligen var det insikten om att ledigheten tagit slut som lät köra in sina käppar i hjulet då jag betänkte det hela under gårdagen som fick mig i rubbning. Humöret svängde titt som tätt under hela dagen och utan någon tillsynes uppenbar anledning kände jag mig störd av så mycket.
Som människa, som en delaktig individ i den värld vi alla delar, så finns det nog lite kopplingar till tragedierna i Norge också. Ingen genomlider attentaten opåverkad. Vi rubbas i grunden mer eller mindre var och en av oss - och förmodligen som det är med allt annat här i livet, alla på var sitt sätt. Och det måste vi få lov till...
Men för min del är det som sagt på tiden att komma in igen i de - för sommaren - undanlagda rutinerna. Vädrets makter har inte på något sätt visat någon hänsyn till min ledighet, inte överhuvudtaget, om nu sant skall sägas - men det gör inte mig någonting. Det viktigaste är för mig inte vädret trots allt, utan att kort och gott kunda slappna av och ladda mina varmkörda batterier inför det kommande året, av allt vad det innebär...
Jag börjar vänja mig vid tanken; jag håller på att bli en Svensson ut i fingerspetsarna. Sakta men säkert blir jag en av dem jag tog det största avstånd från för bara några år sedan. Ja, det fanns tillfällen då jag ägde en stark avsmak för hela "konceptet" som sådant. Men nu sitter jag här alltså själv - med ett liv, äntligen värt att leva...
...
Ingenting torde vara omöjligt!
Trots att min generella åsikt är att jag i mångt och mycket kastat bort min ungdomstid i en miljö inte ens värd sitt namn, så har jag svårt att helt förkasta den tiden, i alla fall. Det vore inte "renlärigt" av mig att göra så, inte "helt mig", på något sätt.
Jag tillhör inte dem som putsar mina fjädrar i stolthetens glans bara för att jag "varit så duktig" att ta mig ur det helvetet, heller - alldeles för banalt enligt mitt tycke, och när det tas upp i det perspektivet blir jag nästan illa berörd. Jag vet inte helt hur jag skall tackla den situationen som då uppstår och vill inget annat än att vara så långt borta från det ämnet som överhuvudtaget möjligt! Min gissning lär nog luta åt att jag känner mig mer skamsen än stolt. Inte för att jag tog mig ur, utan för att jag tog mig in, den gång för en herrans massa år sen...
Visst, jag är glad över att jag tog mig ur, men stolt...? Nix! Stolthet har ingen plats eller del i sammanhanget.
Det gäller, tycker jag, att sära på begreppen, lite grann! Ingen föds till att vara narkoman eller kriminell - jag gjorde inte det, i alla fall!
..
En faktor som jag kan tycka ofta hamnar lite i skymundan i sammanhaget, är turen. Precis som odspråket att "Det är tillfället som gör tjuven" vill jag påstå att det även kan tänkas vara "Tillfället som skapar tillfriskandet". Kanske inte lika lätt att känna stolthet över att vara objekt för en tillfällighet - men inte desto mindre sant för det om.
Vi känner alla vad vi känner och bra är det. Det är våra enskilda liv med våra egna meningar, mål och medel. Det som verkar fungera för dig kan förefalla otänkbart för mig, och så vice versa. Lika lite som det jag nyss beskrivit gillar jag att hänga upp mig för mycket på detaljer heller, när det kommer till kritan och då i synnerhet det aktuella ämnet. Det viktigaste kommer oavsett alltid ändå att vara varthän man är på väg och inte var man har varit.
Livet ter sig åt helvetet för komplext för att förbise ett sådant tungt faktablad som det faktiskt är.
Svårt till tider, visst - men ingenting, absolut ingenting torde vara omöjligt...
...
(Trots den bortom alla ord forferdeliga tragedin i Oslo och på Utöya så vill min egen kamp fortgå i dess skugga. Den bara måste det. Hur jag genomför en adekvat övergång från det ena till det andra har svårt att föreställa mig och långt mindre sätta ut i spelet. Detta får bli vägen jag valde, utan att mina tankar för den skull minimerar mina känslor för de pårörande och de förolyckade i Norge. Tankarna finns hos de för all tid...)
Låt inte ångesten gripa tag i hjärtat...
Det är inte ofta jag sitter och måste kämpa tillbaka tårar...
Söndagförmiddagen gick i minnesgudstjänstens tecken efter offren från Utöya och regeringskvarterets bombing i Oslo.
Hela inramningen var stark. Den välfyllda domkyrkan med alla sörgande människor, stillhet, tystnad och tända levande ljus, kraft...
Jens Stoltenbergs tal grep mig på det starkaste och fick min blick att flacka. Och det skall mycket till för att blötlägga dem, mina ögon...
Men så är det också mycket som har skett sedan fredagen...
Prästinnan talade varmt om att inte låta ångesten gripa tag i hjärtat och sannhet är precis vad det är: låt inte ångesten gripa hjärtat!
..
För oss "utomstående", vi som inte är direkt drabbade eller knytade, kan sådana oerhörda händelser te sig som lite "overkliga", för att försöka ge en förklaring på någonting omöjligt. För mig växte händelsen upp till ytan på ett annat sätt när jag tog del av av minnesgudstjänsten nu alldeles nyss.
Mina sedan länge uppbygda emotionella barriärer fick kämpa hårt för sin ställning under Stoltenbergs tal i domkyrkan - och då är jag ändå "en hård jävel..."
Andäktigheten är märkbart gigantisk även genom TV rutan... men det vi inte ser utan hör, är det som ger mig de största rysningar över huden: den hjärtskärande gråten från de pårörande som ekar genom den välfyllda kyrkan men som låter så obegripligt ensamt i ekot... Ingenting blir så verkligt som just då... precis ingenting!
Det jag gör, det det får mig att minnas är min egen sorg och jag kan ingenting annat göra än att känna med dem av hela mitt hjärta...
Låt inte ångesten gripa tag om hjärtat...
Ingenting skall glömmas...
Det känns som det knappast är lönt att försöka fortsätta med min egen blogg, för tillfället. Händelserna i både Oslo och Utöya sitter med all rätt i förarsätet kring mina tankar fortfarande, och genererar emotioner av varierande kaliber. Det skall även erkännas att jag blivit en "nyhetsnarkoman" dessa två dagar då SVT sänt NRK direkt TV från morgon till kväll - ett tilltag jag sätter stor pris på!
Chockdimman har på ingen måte lagt sig ännu, men det börjar ändå att lätta något. Man börjar få en bild - en fasansfull bild, av omfånget kring massakren, men det är så svårt så svårt att ens börja förstå... att ta in..
..
Media börjar nu kabla ut de första intervjuerna med överlevande från Utöya och man börjar inse det omänskliga de måste ha gått igenom där ute. Inte i sin helhet, utan i små fragmentariska skräckbilder som flammar upp för små sekunder då man får en plötslig insyn av något fruktansvärt långt bortom ordens kapacitet, för att sedan dunsta bort lika snabbt igen innan man återigen står kvar - överväldigad...
..
Man blir pånyttfödd i sin litenhet genom att få höra om dessa oskyldiga unga männisors upplevelser. Jag märker hur någonting växer inom mig och anroper en del av mig som legat gömd - som i ide - en längre tid, en yttersta kallelse på det innersta väsen; den största av kärleksförklaringar har rubbats i grunden och världen är inte längre som den var....
Tankar kommer alltid att finnas, ingenting skall glömmas... den mänskliga förödelsen är total...
Utöya, Oslo, dagens ord...
Gårdagens händelser i Norge kan bara betecknas som högst dramatiska med bombningen av regeringskvarteret i Oslo och de högst oklara förhållanden som rådde på Utöya. Ju längre kvällen skred ju mer uppfattade man att en oerhörd tragedi hade ägd rum på Arbeiderpartiets ungdomsforbunds läger... Det talades sent i går kväll om att 8 - 10 unga människors liv hade släckts av en galen våldsman som löpt amok med handeldvapen...
..
Att vakna upp i morse och läsa nyheterna, kastade omkull hela mina tidigare "assumptions" om vad som skedd. Siffran som lyste mot mig där jag satt med mitt morgonkaffe i TV-soffan fick mitt hjärta att bulta nästan overkligt hårt i mitt bröst: så här långt på morgonen har det räknats till över 80 dödade unga människor...
Jag har nu i över 1 timme försökte att föreställa mig omfånget kring tragedin men känner (och vet) att jag inte vill lyckas. Hela gårdagen verkar som ett krigsminne fast jag inte ens kan föreställa mig ett sådant... Tankar bara snurrar och snurrar... Tankar om unga, glada människor på läger där de samlats tillsammans med 560 likasinnade kamrater och vänner en varm sommardag. Många hade säkert sätt fram emot detta en längre tid. Förväntansfulla...
Vi läser inte ens om händelser av den här magnituden i böcker! På något sätt spricker även fanatasins gränser genom det som inträffat...
Analyser av djupare karaktär får vänta. Nu, idag finns det endast rum och utrymme för tankar för de familjer och de som drabbats av detta oerhörda monster som krävt så många liv i Norge, på Utöya, av bomben i Oslo...
Det är knappt så tanken kan andas...
Generera liv åt tankarna.
Stillhet! Jag gillar stillhet i mitt liv.
Inte för att det inte händer någonting särskilt under perioder av stillhet, utan snarare tvärtom; det genererar liv åt tankarna.
För en del år tillbaka betydde musiken oerhört mycket i mitt liv. Jag spelade själv i band och i stort sätt hela min vardag uppgick till att "leva ut" det musikaliska - med allt vad det innebar.
I dag ser det lite annorlunda ut, om jag milt får uttrycka mig. Musiken är mestadels i vägen när den "gör sitt intrång" i min vardag. Den känns mestadels som någonting störande, förstyrrande...
Konstigt måste jag säga (och återigen!) hur förändringar förekommer i ens liv, hur det helt och hållet kan vända upp och ner på allt som det engång varit! Det är nästan så jag blir full i skratt när jag låter tankarna leka med det. Hur oerhört uppslukade vi är av livets gilla gång... Fantastiskt, om jag säger så! Skulle nästan kunde säga att vi "bollas med" av någonting så stort så det lyfter fram den sidan i oss där vi inte längre kan begripa...
..
Men även trots de erfarenheter av negativ klang musiken gett mig, är jag glad över att ha fått ta del av den på den nivån jag gjorde. Att jag fick se lite mer än bara vackra toner och harmoniska melodier utan även att jag upplevde "en skymt av monstret bakom". För det är precis vad det är - eller rättare sagt, kan bli!
För musik bär en oöverträfflig makt om den "spelas rätt", så att säga. Och att många människors första möte med den sker i ung och påtaglig påverkbar ålder, gör ju inte saken särskilt bättre - i alla fall inte för oss drabbade... För vi är nog många!
Det finns utrymmen att försvinna i, att drunkna i, förtäras av - och hela tiden i ett tillsynes melodiöst manèr. Den "legitima bilden" den omgivande världen får ta del av spelar ut sina kort så väl med sina magiska toner så man hinner dö innan någon vet ordet av.
Jag har sätt det med egna ögon och upplevt det med min egen själ...
(kan låta dramatiskt och är det också - retrospektivt!
Och här delar mitt hjärta sig och vi går skillda vägar.
Genom musiken lärde jag känna mig själv. Inte på en gång, som i någon "snabb kurs" utan det är inte förrän nu på senare tid jag upptäckt min litenhet i sammanhangen, hur utsatt jag gjorde mig själv till elementen jag befann mig i, och hur lealös min vilja stod sig mot greppet musikens makt hade om mig. Samtidigt som jag älskade det lärde jag mig hata det, och vem som gick vinnande ur det finns det inga tvivel om... tyvärr.
Jag var inte ämnad för musiken på det sättet. Inte då, i alla fall och idag vill jag inte längre prova...
..
Men jag ratar inte musiken bara för att mina erfarenheter inte helt stämmer överens med varandra. För egen del ser jag den bara som "ett av allt som inte var min grej". Svårare än så är det inte för mig. Jag lyssnar fortfarande (relativt) ofta till musik, bara det att jag inte längre spelar. Jag finner inte heller samma nöje eller glädje i musik, utan har sätt hur den bara förpassats ur min sfär av vad i livet som äger betydelse.
Andra inslag har tagit dess plats och livet, ja livet fortgår ändå med sina glädjer och sorger som det alltid kommer att göra i-vilket-fall-som.
Att minimera musikens utrymme i mitt liv har öppnat upp en ny definition av stillhet. En stillhet som genererar kraft och liv åt tankarna...
:-)
(Tankar sprungen ur en solnedgång...)
Det finns så mycket i livet man kan lära känna sig liten inför. Jag säger "lära sig" eftersom det är oftast det som det handlar om när det kommer till oss människor.
Vi är ett sällan skådat släkte individer, och den värld vi byggt upp själva, med egna tankar och ideer är på inga sätt och vis längre någon vacker värld. Eller är den det? Kan det vara så att det bara är vi som inte längre ser skogen för alla träden som står i vägen, har vi blivit blinda?
Visst har vi väl det!
Alldeles för mycket idag kretsar kring ytligheter och ständigt ytligheter. Vi skapar oss "världar inuti världar", lager på lager av overkliga kvaliteter som för det mesta går ut på att konsumera, ställa våra egoistiska behov - inte helt olikt ett missbruksbeteende...
Och jag själv är på ingen måte något undantag!
..
Det fanns en tid då mina tankar drogs åt det andra hållet, alltså upptagen som jag var av det andliga i tillvaron. Det som fick mina poäng var i det stora hela det vi inte kunde se med blotta ögat utan det som fanns inom oss. Jag gillade tanken kring dessa visioner, mest därför att det inte ställde några större materialistiska krav på mig utan begränsades till mitt inre - den sidan av mig som jag utan förbehåll kunde hålla dold för alla andra.
Det fanns en trygghet i detta. Det kändes som "en fristad", ett vacuum, ett stillestånd av frid och lugn. En plats under solen jag kunde kalla mitt eget...
Men världen jag levde i, den världen vi alla delar passade inte in i ramen på det sättet så det spårade så klart ur. Men jag gav det en chans - en chans som inte höll eftersom frestelserna som stod runt omkring mig som spön i backen, fick mig att stega ut på det djupaste av vatten.
Jag sjönk, jag drev bort i från det land jag såvitt fått en skymt utav och landade... sent omsider...
...
I dag minns jag riktmärkena. De punkter i tillvaron jag hänfördes åt. Jag kan ta mig en stund i vardagen och försöka återskapa "det hål jag då ägde" utan att lyckas. Men jag har förståelse för tanken som sådan, alltså den som styrde mig dengång. Det kanske inte var så konstigt att jag sökte mig utanför samhället, om jag tar mig tid att tänka efter, men att hoppas på att jag skulle lyckas är nog som att försöka ta steget in i en dröm;
...svårt när man älskar livet!
(tankar sprungen ur en solnedgång...)
I det ljus jag ser...
Livet utan "galenpannan i mig" fortskrider allteftersom tiden går och jag njuter av varje minut. Mot hur det varit, lever jag som en tillbakadragen, som en skugga från tidiga stormar, ett lugnt och avslappnad väsen som i mångt och det mesta äger en väldriven harmoni. Det är inte förrän nu på senare tid i livet jag uppnått detta - och det känns både tryggt, skönt och på något vis; välförtjänat...
Fast, den välförjänade biten tål säkerligen att diskuteras, enligt många människor jag stött på genom åren. Och även mig själv, till viss del! För jag är inte helt "omedveten" om min framfart tidigare. Jag är ju inte blind vare sig i ögonen eller sinnet...
Men i slutändan, efter att styckena sorterats, när bitarna har samlats så sitter man trots allt kvar som någon slags "vinnare". Inte i ordets rätta bemärkelse och inte enligt konstens alla regler, men man har lyckats komma ifrån ett gammalt, mycket destruktivt mönster både för andra och framförallt mig själv. Och lyfter man blicken ytterligare så ser jag hur den skada jag tillförde min egen natur självklart slår ner och drabbar en betydande och utspridd omgivning! Människor vars liv rör sig i min periferi och som måhända inte syns hela tiden (för mig) men i allra högsta grad är levande (i mitt sinne)!
För verkligheten skall tillföras så oändligt mycket mer än vad som syns för ögat. Det krävs inte så mycket för att inse en sådan sak, men satt under "de rätta omständigheterna" (som i mitt fall då, var de felaktiga) så fungerade min kropp, mina sinnen, mina känslor och engagemang som ett impregnerat virke; ingenting kom igenom den behandlade ytan, INGENTING!
Förrän nu då..
De senaste åren har förd med sig fantastiska förändringar och med dem, möjligheter. Att jag har kunnat vara människa nog att ta till vara på allt och alla var inget annat än en utopi, men massor har satt sig och mera har fästs till den omgivning kring mig själv som varit så förödande ödelagd att jag stod vid randen till någonting mörkt, kallt och avsevärt.
Någonting hände som fick mig att ta stegen tillbaka istället för att gå mot det okända, detta avsevärda, lockande mörkret...
Att börja tänka i ett läge av tomhet i alltet, är nog den bästa gåvan mitt liv någonsin skådat och min själ att ta del av, när jag nu åter står och skådar utöver havet och leker med bilden där en sprillans ny dag reser sig från vattenskorpans ytterkant, långt i fjärran.. I det ljus jag ser, ser jag till stor del även mig själv...
Blott en enkel liten människa...
Jag gillar personligheten! Jag gillar skarpt hur den är det som formar oss människor, gör oss till den vi är och i mångt och mycket är ALLT vi är! Det gör den inte desto mindre spännande att ingen av oss egentligen vet ett dugg om den, heller...
Det finns oändligt mycket i livet vi tar för givet. Vi skapar oss självklarheter på löpande band, en inställning som kostar. Inte i valörer som pengar eller andra materiella rikedomar utan av oss själva vi, som den människa vi är. Den källa vi tar ifrån är personligeheten. Det är den som förändras genom den framfart vi har genom livets gång. Det är den som i själva verket är den ENDA vi har! Och vi kan ingenting om den...
personligehetn vi äger, var och en av oss, är så genomsyrande och självklart allomtäckande att vi snart glömmer bort att den ens finns. Nu går inte jag runt och funderar över detta särskilt ofta - förmodligen lika sällsynt som de flesta andra gör det (tagen för givet!), men ibland kan jag finna nöje i att till exempel sitta på ett utomhusfik och bara titta på människorna som passerar mig förbi. Jag menar inte titta på som i att studera dessa, utan bara lägga märke till hur olika alla är genom att enbart "scanna" deras yttre. Allt ryms i personligheten och även de mest uppenbara ytligheter är en betydande del av denna.
När vi talar om att vi alla är unika som individer så är det precis personligheten vi menar. Hur djuptgående den meningen går, kan vi bara ana oss till, men den delen som rör de enastående genetiska olikheterna, är blott en fraktion av sanningen bakom det hela. Och med de tankarna förbryllas jag än mer av det fantastiska vi är med om här i livet; att vara en fulländad och unik varelse med en personlighet inget annat liv äger tillträde till, överhuvudtaget.
Man kan bli snurrig om man tänker för mycket på det, och det kanske man skall också. Men ser jag till mig själv enbart, och om alla andra gjorde så också, ville vi nog snart upptäcka hur svårt det är att försöka simma över ett världshav... Och då är det blott en enkel liten människa...
Materialisten i mig!
Jag har nog aldrig egentligen varit någon riktig materialist. Inte på det sättet att jag känt något trängtande behov av att tillskaffa mig ett överdåd av prylar och grejer. Jag har alltid varit på en mycket moderat nivå vad gäller det. Jag kan se varför och hur det har blivit så upp genom åren utan några större svårigheter; jag har inte haft den tillgången till medel eller några sådana förutsättningar.
Men det har ändrats lite på sistone, och som det förra inlägget behandlade så är det ett liv fylld med förändringar - förändringar som fortfarande pågår...
Som jag också (ganska) nyligen skrivit om så har vi just flyttat. Flyttat till en större lägenhet och i och med det så tog vi tillfället i akt att rensa ut en hel skog med gamla grejer. Jag såg det, efter lite kontroverser med min bättre hälft, som ett ypperligt tillfälle att förnya lite, förändra från gammalt till nytt. Jag släppte lös lite av "materialisten i mig!"
Känslan som besteg (bestigit?) mig är väldigt pikant, vill jag påstå. Inte för att jag för den delen egentligen haft något tillfälle som detta att "bygga på mig" med de prylarna jag den senaste tiden gjort, eller haft de behoven heller, men nu när jag sitter här - djupt sjunken i mitt "nya liv" - så gillar jag skarpt känslan jag simmar runt i: att skapa oss ett i stort sätt sprillans nytt hem!
Det är ett utmärkt sätt att sätta punkt för något gammalt och förgånget, något man vill avsluta, något man vill påbörja. Väldigt enkelt och väldigt verkningsfullt!
...
Så, som jag har varit inne på så är förändringar av en icke underskattningsbar betydelse. Den har vägt till min fördel och jag har brukat den flitigt. Så också nu när vi flyttat.
Allt det gamla (i stort sätt!) fick respass och ersattes - eller håller på att ersättas - av nya grejer. Materialisten i mig har börjat tala - och talar högt! Och när jag numera tagit klivet in i "Svensson-världen" på allvar, finner jag inga hinder för att hålla tillbaka.
Visst fan, det blir dyrt ut av helvetet, men skall jag leva (är den tankegången jag tatt till mig), så kan jag likväl leva schysst... Sen går det ju inte att sticka under stolen med att det faktiskt känns riktigt förbannat bra efter alla dessa jävla år i "livets utkant" att sitta inne i den stora balla soffan medan regnet silar ner utanför och slött glo på den gigantiska TV`n under tiden den nya lägenheten fylls med doften av nybryggt Zoega`...
Materialisten i mig lyser starkt med sin närvaro, kan jag nog lugnt säga...
:-)
Förändringar.
Jag har skrivit om det förut, för jag tycker det är ett förjävligt häftigt ämne: FÖRÄNDRINGAR!
Jag har gått igenom ett antal sådana, både självvalda och vissa mer eller mindre ofrivilliga. De finns i alla önskvärda och för den delen tänkvärda nyanser, inom ramen för mitt liv. Allt som har en inriktning har sin motsatta utriktning, tror inte det behövs någon högdragen IQ-nivå för att förstå den biten...
När jag sitter här nu - idag - och blickar åt de håll jag har tillgång till ser jag resultat ut av stora, nära på gigantiska förändringar. Visste jag inte bättre, skulle jag knappeligen känt igen mig själv! Naturligtvis både på gott och ont, men i mitt liv väljer jag enbart att se det som gott..
Det fanns en tid då jag planlöst strosade runt i natten och i hemlighet (även för mig själv på den tiden) närde en dröm om att äga det liv jag lever i dag. Det slår mig när tankarna blossar upp i mig hur häftigt det är att jag genomförd den resan mellan dessa två högst olika världar. Om jag tittar på det i retrospektivt ljus, finner jag det nästan overkligt att jag befann mig där jag då var - det krävs nästan en ansträngning från min sida att minnas, att vilja minnas, kanske är en lite mer korrekt beskrivning...
För min egen förändring innehar en liten aspekt att "lämna kvar bakom mig" en del av det gamla. Inte i glömskan, det skulle aldrig falla mig in, men att "put it on hold" för ett tag tills jag fått kontroll över nuet! En mycket lyckosam receptangivelse, om jag får säga så!
Förändringar är häftigt!
...
Tiden är det verktyg jag använt. Ingen större hemlighet där inte. Fast det som överraskat mig mest, ja närmast tagit mig på sängen är det tålamod jag varit tvungen att tillskaffa mig - och klarat av att hantera. Märkligt, för det har alltid varit det som fått mig på fall tidigare; min förmåga att inte ta mig den tiden som behövdes.
Jag kan bara gissa, anta att det är ännu ett exempel på den förändring jag genomgått; med tiden blev även jag vuxen, på något sätt. Det tog lite längre tid bara...
Och det känns nästan överjävligt bra att äntligen leva lite lugnare, att stressa mindre, att ta mig tid att leva lite mera och överleva lite mindre! Det är väl den största förändringen av dem alla; att inte längre leva för att överleva utan leva för att leva!
Kallt och varmt, blött och torrt...
Jag tror inte det är så mycket av tillfälligheter att skrivandet tar sig "säsongsbetonade former". Klarast blir det kring den ljusare tiden, alltså sommar-halvan av året då ämnena lättas upp betydligt. Ja, nästan lite för mycket enligt mig, då det lättsamma rör sig i trakterna kring vad som känns för bekvämt och hanterbart.
Att sitta kvar efter ett inlägg med den sträva och oävna patetiska känslan, tilltalar mig ringa och kan även släcka den eld jag tror mig ha. "Perioden är inte mig", så att säga - men likväl det, ändå... Svårt, men säkerligen lika behövligt.
Det är mig troligt att vi påverkas mer än vi kanske anar av att vi är "frälsta" med fyra kontrasterade årstider. Att dessa skarpa varianter kan ta sig in och på den vägen öppna (och stänga) våra sinnen, är jag sen länge på det klara med. Jag, som så många andra människor har genomgått dessa "sinnenas variablar" gång efter annan genom livet så här långt - och tagit dem till mig på mitt sätt! Jag har valt att inte förneka dem, utan istället ta till mig dem. Att skriva det på det här sättet ger dem absolut ingen rättvisa på hur de har artat sig från tid till annan, för det har de varit alldeles för krävande, dominerande och oförutsägbara (till en början!), men nerkortade kan de nog sammanfattas på det sättet; förändringar gör i många fall ont - väldigt ont...
..
Men nu är det alltså sommar och semester. Jag påverkas återigen av alltsammans och även så, det skrivandet jag befattar mig med. Jag märker tydligt av innehållet jag tyr mig till och hur det skiftar sin natur. Det känns lika välkomnande som den scenförändring jag nu sitter och tittar på genom fönstret och de ljud och doftar som slår emot mig lite allestans ifrån.
En upprensningsprocess är vad det är, "en sortens självsanerande av det tunga sinnet", en process som inte låter sig genomföras på "raksträcke-nivå" utan måste hanteras med omvårdnad och känsla - och absolut över en längre tid. För mig är det så, hur som haver. Jag vill inte och skall inte behöva hasta fram genom mitt inre. Det tar tid, det kräver sina pauser, sina årstider med kallt och varmt, blött och torrt...
.
Jag kom att tänka på målaren, konstnären som arbetandes med sin tavla tar steget bort från sitt verk för att på avstånd ta till sig intrycken... Lite på den nivån, tror jag det är! För vi är alla speciella konstverk; både du och både jag...
Min egen lilla doktor.
Sitter här på morgonkvisten och praktiserar lite som "min egen lilla doktor". Har haft lite känningar i halsen de sista veckorna nu, en "sårhet" som inte vill ge med sig och som kommer i vågor utöver dagen - med sin topp på morgonen då jag vaknar (känns som om jag sväljer rostig taggtråd!).
Egentligen skulle jag varit på min morgonpromenad just nu, men väljer bort den och tänker istället använda de krafterna till att uppsöka vårdcentralen lite senare under dagen. Jag går på semester i morgon efter dagens pass och om mina farhågor stämmer (halsfluss), så vill jag nog kliva på den oundvikliga antibiotika-kuren så snart som möjligt...
Har haft halsfluss en gång innan och symtomen är oroväckande lika med de jag känner nu. Jag har ju i och för sig misstänkt detta i över en vecka nu, men har istället för att - då, för en vecka sen - uppsöka läkaren direkt, skjutit undan den tanken och istället hoppats på att det hela skulle gå över, nästa dag. Tydligen är inte så fallet, för här sitter jag som dagt nu och kan i princip inte svälja... Och ingen träning blir det heller vilket, roligt nog är det som jag tycker är tråkigast i det här, ha ha ha; lite ont i halsen kan jag ha, men går det ut över min träning ja då får jag uppsöka läkarvård...
..
Och när jag nu är inne på ämnet läkarvård så är det svårt att komma ifrån tacksamheten till det samhället vi lever i. Att vi när som helst bara kan stövla in på närmsta klinik i princip, och få den undersökning som behövs. Den tryggheten, säkerheten det skapar är någonting - åtminstone jag - måhända glömmer bort mellan de olika varven men som, när det behövs är värd varenda skattepeng man lägger ner! Tillsammans med fri skolgång till alla barnen i detta landet så är läkarvården det som jag kanske känner mest för, både trygghet och stolthet!
Att den finns tillgänglig är ett A och O för oss människor som lever och har levt och för all del, kommer attleva!
Glöm aldrig det Kjell Törum, GLÖM ALDRIG DET!
På huvudet i jordgubbslandet!
Det är skönt med sommar! Värmen som förändrar den kalla världen vi precis tillbringt månader i och luften känns på något sätt ny, full av hopp och förutsikter. Fågelsången som sipprar in genom det öppna fönstret tidigt på morgonen, långt innan man egentligen tänkt kliva ur sängen, störs jag inte av utan istället välkomnar, likt dagen som ännu står för dörren...
Minner tenderar också att komma smygande på mig vid den här tiden på året. Min barndom, har jag märkt är hårt knuten till sommaren.
På något sätt (vilket jag nog tror många andra också är) har sommarminnen vuxit sig starkare i mig än allt annat; sommarlovet! Denna magiska tid på året då skolan stängdes och man visste att nästa år - eller i varje fall efter lovet - så gick man upp ett steg i klasserna. Bara det rymmer ett stort rum i mitt känslospel. Det var en frihetskänsla att uppleva när ringklockan klämtade för sista gången inför lovet, en känsla jag senare i livet faktiskt har vanskligt för att känna igen på annat sätt. Hur absurt det måste låta så är det närmaste jag kommer, den känslan jag fick när jag frigavs från fängelset... En obestämbar, fast mycket konkret form ut av lycka!
..
När jag var barn vigdes en stor del av somrarna till att plucka jordgubbar. I stort sätt hela juni månad gick åt till att tjäna mina egna pengar genom att, som en galning plocka detta "röda guldet". Vi tävlade ofta mot varandra, mina vänner och jag, om vem som kunde plocka snabbast och mest. Och vi var duktiga, som fan! Och roligt hade vi från morgon till sena eftermiddagar...
Det är länge sedan nu. Och nu när sommaren står här omkring mig i full blom, fick jag ideen, eller egentligen var det min flickvän som kom på den, att vi skulle fylla frysen i år med jordgubbar. Spännande - och mycket roligt!
Och minnena, ja de kom som sagt som brevet på posten, ha ha ha
Smaklig spis, året igenom!
:.-)
Ideen om ett maraton föddes...
Ideen har definitivt fötts: vid något tillfälle i livet skall jag genomföra ett maratonlopp från början till slut!
Under helgen som precis varit, närmre bestämt i lördags, deltog jag i stafetten i Båstad maraton. Vi var förvisso 14 pers i laget som delade på uppgiften så sträckorna var inte ens tillnärmelsevis i någon "maraton-nivå" överhuvudtaget, men jag fick en "feel" för hela tillställningen. Jag gillade stämningen skarpt där vi alla möttes tidigt på morgonen, satt ner i det stora tältet som hade rests vid start och målgången och delade den gemensamma frukosten med lätt och uppsluppet humör. Alla verkade vara den andras vänner och alla hälsade på varandra som sådana. Det låg (även om inte jag var på deras uppladningsnivå) en laddning i luften som växte sig större, skarpare och allt tydligare ju närmre startskottet vi kom.
Det var en högst egendomlig känsla måste jag säga, laddat med en av de (förmodade) största idrottsliga utmaningar i alla fall jag kan tänka mig: springa 4.2 mil nonstop! En bedrift utan dess like!
Min sträcka i det här var bara dryga halvmilen men jag ser inte det som så illa för att vara mitt första möte med denna sportsliga gigant. Det kommer krävas enorma mängder träning och dedikation för mig att kunda klara av ett sådant projekt, men så är det för var och en som ger sig på dem, maraton milarna, men så skall det och måste det vara. Jag är också säker på att själva känslan i ett genomförande höjs betydligt av den grunden med, att man slitit målmedvetet i kanske ett år för det hela...
..
Så för mig föddes tanken och ideen om att någon gång genomföra dessa 4.2 milen på mitt eget sätt och mina egna villkor - någon gång i livet!
KUL VAR DET SOM FAN!!
:-)
Inte alltid lika törstig...
Det går i perioder i livet. Som törst; kroppen och sinnena skriker efter vatten, sen dricker man och för en tid glöms just den känslan bort - törsten.
Jag finner "mitt lilla skrivande" på samma nivå, ungefär. De dagar jag inte lägger "mina små i blöt" genom bloggande handlar det som oftast om att jag inte känner mig törstig, för tillfället. På samma sätt töms med tiden teman som genomsyrar bloggen och hamnar till sist i ett tillstånd av "lingvistiskt apati". Ett stillestånd utan att tankarna far illa eller jag av dem, för den delen.
Jag behöver inte säga någonting precis hela tiden.
Och det känns bra, för mitt egentliga syfte är ju att distansera mig från det som döljer sig bakom mina ord... Eller närma mig det som byggs upp genom dem...
På ett sätt känns det ibland som en lek. Ett lekfullt verktyg att laborera med, som ett byggsätt utan ritning. Och det kostar så lite att utöva också. Den enda "kostnaden" att tala om är den som läggs ner i tid, men å andra sidan är det ju endast tid jag har med mitt bygge - det bygge som är ofrånkomligt om jag får säga det milt!
..
Resan är inte längre än målet, men under resans gång förflyttas målet allteftersom jag lär mig hantera mitt tillmötesgående - i mig själv. Värre än så är det inte!
Jag finner "mitt lilla skrivande" på samma nivå, ungefär. De dagar jag inte lägger "mina små i blöt" genom bloggande handlar det som oftast om att jag inte känner mig törstig, för tillfället. På samma sätt töms med tiden teman som genomsyrar bloggen och hamnar till sist i ett tillstånd av "lingvistiskt apati". Ett stillestånd utan att tankarna far illa eller jag av dem, för den delen.
Jag behöver inte säga någonting precis hela tiden.
Och det känns bra, för mitt egentliga syfte är ju att distansera mig från det som döljer sig bakom mina ord... Eller närma mig det som byggs upp genom dem...
På ett sätt känns det ibland som en lek. Ett lekfullt verktyg att laborera med, som ett byggsätt utan ritning. Och det kostar så lite att utöva också. Den enda "kostnaden" att tala om är den som läggs ner i tid, men å andra sidan är det ju endast tid jag har med mitt bygge - det bygge som är ofrånkomligt om jag får säga det milt!
..
Resan är inte längre än målet, men under resans gång förflyttas målet allteftersom jag lär mig hantera mitt tillmötesgående - i mig själv. Värre än så är det inte!
