I huvudet på KJELL

Självbedrägeriet är trots allt det som bär mig genom tunga dagar. Det har tagit år av smärtor och plågor att komma fram till denna mjuka synd av insikt, den som höjer min blick för att våga se det som ingen andra ser. I dag är det dock annorlunda än förut - i dag lyfter jag åtminstone, har luft under mina vingar. Filmen som rullar framför mig på teven fäster inte min uppmärksamhet längre. Det har den inte gjort nu sedan...jag kan faktiskt inte minnas när, långt mindre vad den handlar om. Jag tror inte heller jag var intresserad av att egentligen se den från början, utan sökte nog mest bara ett sorts substitut för att hitta vägar att spoliera ett stycke tid som för mig lagts i min vågskål. Kaffet har även det dött ur mina händer. Den vagt dansande ångan har slutat vindla sina vägar uppåt mot taket. Jag inte bara ser det utan märker det också då jag i misstagets våld förer muggen mot mina läppar och finner mig att i nästkommande stund nära på spy av vämjelse av den kalla blaskan som letar sig ner i min hals. Spontant ser jag i mitt inre hur tjockt flytande olja tränger sig ner mina luftvägar och täpper igen mina förmågor att inandas den oumbärliga luften jag (också) så sårt behöver. Istället spottar jag tillbaka fanstyget i koppen och innan jag med möda ställer jag ner patrasket på vardagsrums bordet syns tydliga luftbubblor på den svarta, sörjiga ytan - som om någonting låg där under och andades i snabba tjog. Två droppar klarar av att fly och landar utspritt på den vita duken som ligger tvärsöver bordet. den skall ändå snart tvättas så det stör mig inte nämnvärt.
Frågan är om inte det ligger någonting lömskt gömd i min historia, för att vara en bedrövad människa så mår jag bra. Riktigt bra, till och med. Luckorna som alltid dyker upp kring de vägar jag väljer att flanera, tycks jag märka av mindre och mindre. Det kanske bara är det faktum att jag lärt mig hantera dess närvaro på ett bättre sätt än förut. För vetskapen i mig säger ju att oavsett hur många gånger jag dyker under ytan så blir jag inte mindre blöt med tiden. Men trots detta så känns det varje gång som en mycket mindre ledsam plåga att behöva resa mig igen, kliva ur det kalla vattnet, torka upp igen och börja om från början.
Börja om från början, ja. Känns lite som "the story of my life". Att aldrig komma framåt i livet när det är precis vad jag egentligen har velat ända sen mina pigga barnsben förde mig framåt och jag kunde jaga vindarna från morgon till kväll. Den tiden, tiden då bekymren ännu inte tagit klivet fullt ut - eller in - i mitt liv, förefaller allt mer diffus när kvällen sänker sig över mig och jag letar fram mina memoarer i den stilla stunden. Är det verkligen jag som står bakom rösten som kallar på mig från förr, från tider av lycka, glädje och sorglös lek? Jag tror det, fast naturligtvis kan jag inte ta det för givet längre. För så fjärran har det blivit, min historia, den som ligger och ruvar i mina sinnen och beter sig likt Victoriasjöns ständigt skiftande konturer... Vore jag en sång skulle det inte funnits text i mig - ett gapande svart musikaliskt hål, ett tomrum avsedd för något som fattas. Naturligtvis är det mig själv som fattas. Att inte vara hel har blivit min melodi genom åren. Någon originaltext saknas också, därför har det blivit på improvisoriska villkor för min del, vilket jag också lärt mig leva med.
Än lever upplevelserna i mig. Upplevelserna från dagar som egentligen skulle varit vackra och smäckra i ett barns sommarminnen, men som aldrig fick den chans den skulle ha, ty kyrkoklockornas svarta bedjan om dödens klang etsat sig djupt in i både märg och ben. Även om natten, eller kanske främst då, kanske jag borde säga, träder de fram, bilderna från mörka rum i högsommarens sköna värme. Världarnas krig, har jag låtit mig kalla dessa hemsökelser av tvång och fördärv, och som jagat mig genom mitt livs alla cykler. psalmsångens dystra förkunnelser vilar över mig som en tvångströja och har sedan mitt elfte år i livet hindrat mina vyer att vidgas på naturlig väg. Som åskådare blev jag till min egen pjäs åsidosatt, förlorad den huvudroll som mig var skriven, utbytt av smärtans skri var jag hänvisad att klara mig själv bäst fan jag själv kunde. Nu gjorde jag det också. Valen var aldrig för mig att bli mina och stjärnornas skrift har intagit en upphöjt betydelse ju längre tidens gång har stegat. Där min hy utav naturliga skäl skulle ha åldrats syns mig bara ärren ses, än förvärrat i ett klart mjukt månljus, den tiden på dygnet jag valt att ta som min egen, ser jag inte längre någon tröst. Fast, idag behöver jag inte längre tröstas. Det är sen gammalt numera överspelat, vilket i och för sig även det, är en skrämmande tanka att också den, ta till sig -för vad återstår då... en helhet? Mmm, för när en vacker dag då skärvorna pusslas i hop och framträdande ur ett, till det yttre kaotiskt helvete, bilden och man kan ana sig till, fragmentariskt hur allting varit tänkt.
Sedan jag kom att andas har jag varit mina ögons tårar. Bakom stränga år har jag lärt mig konsten att utföra min aktning i tysthet. En gråtens lek, beskyddande av emotionella faror som mig veterligen, aldrig sedan begravningens strypande grepp kommit mig nära, så nära att jag någonsin kunnat ge ett öppet svar åt min dysterhet...

Tunga sinnen var min ledsagare under de strängaste av år, de som sträcker sig så långt bakåt som mina minnen tillåter. Ofta såg jag aldrig molnen över mitt huvud därför att jag själv var insnärjt i tveksamma löften om en förfalskad tillvaro, kallad en illusion om ett liv. Redan från barnaskorna borde jag känt av hur illa det kanske skulle komma att bli, om jag då hade kunnat anamma förmågan att läsa skrifter som jag gör i dag, men naturligtvis låg det inte till så. Den långa vägen var även den för mig att vandra som för alla andra, och knäckt och ledbruten speglar jag därför i dag de grymheter jag inbjöd i mitt liv genom åren. Urvalet är av gigantiska mått och egentligen är det omöjligt att välja en början rakt upp och ner, ty skiftningarna är lika oändliga i sina nyanser som övergången mellan de sju färgerna i den regnbåge som aldrig egentligen bottnar i någon fast mark.
Då döden tycktes vara en slutgiltighet tog alltid en ny början vid. Den dagen då regnvatten fyllde den nyuppgrävda graven, som gapade i otålig väntan på den kista som under psalmer hängde väntandes på sin ställning, vände sig svarens mynt i mig och skapade motpoler kring mitt eget vetande. Fruktan slog sina rötter i mitt hjärta och från den dagen då mitt första Sista Farväl i tysthet lät höras från mitt blödande hjärta, vacklade jag mer än någonsin förut. Jag föll och jag faller än mot avgrunder som delar sig mellan alla dessa världar ämnade för andra än mig själv. Som främling för mig själv har jag gjort mig själv bekant med mannen som bärare för masken, den masken som äger förmågan att skilja mellan sorg och tvivel - en konstart i sig värd att iaktta då stunderna börjar överta mina innersta kvalor och livet sakta låter sig formas som oäkting. Nu, eller snarare då, när det ända att ty sig till var fastheten kring murarnas begränsande fasader, detta tveklösa svek mot mitt arv från min far, såg jag mig själv i upplösningens rand. Ett stycke overksamhet lika bastant som de överfyllda pölarna som sedermera rann över sina pölar och tillslut inledde sitt mål med att fylla min faders grav innan han själv gjorde det.
Det har funnits stunder lite senare i livet då tankarna har funnit lekfullhet i att laborera med iden att jag på något vis lämnade efter mig en liten del av mig själv i ovädret som styrde över tillställningen under min fars jordfästning, och att jag därigenom, på egna villkor, finns bredvid honom än i dag. Naturligtvis fullständigt befängt, men tryggt likafullt eftersom det skänker mig emotionellt lugn i svåra stunder.

Utanför fönstret som delats av åtta stycken stålbalkar, syns tydligt den enda vy som tillåtits vara tillgänglig för den värld här inne; vidsträckta öde landskap bortom fantasins vilja att ens försöka ta sig härifrån. Inneslutenhet är vad de kan bjuda på, och det är exakt vad vi får,också. Tillika tid blir ett väsentligt begrepp i ett otal varierande nyanser, där vi alla måste välja vår egen personliga skildring. Det underlättar förstås, att se sig själv i ett sammanhang, här inne, det gör det alltid. Hemligheten är och kommer alltid att bli sökandet efter Vägen Dit. För att stå utanför sina egna Vägar, klarar inte ens den mest förhärdade av oss förhärdade. Stunderna dyker alltid upp i tystnaderna kring kvällens lena spel då mörkret sakta men säkert trycker sig in i bland oss som den bjudna gästen i egna stora spel. Inte ens en knackning, eller förvarning ges då timmarna börjar bli slagna, och faktiskt, vi lär oss egentligen aldrig heller att ta in denna lärdom förrän allt det gamla tagit till flykten genom de egenhändigt öppnade dörrar i våra sjuka sinnen.

Med månen som min ända vän tittar jag upp, och låter skenet skölja mina synder och forsla mitt gamla liv till sin oemotståndliga död...