Tiden, denna underbara Tiden.
För mig gällde det att engagera mig där jag stod i "mitt nya liv" med de nynyktra skorna på. Tankarna började klarna allt mer och man började känna sig fräschare till sinnes. Tankar och ideer om mitt fortsatta knarkande lät drivas allt längre bort från min närhet med dagarna som passerades, mycket tack vare allt det nya som fanns runt omkring. För som sagt tidigare, så kände jag en avgörande kontakt med Tiden. Kunde jag bli vän med den så skulle jag kunde åstadkomma vad som helst.
Jag såg tydliga tecken på att så också var fallet. Medan Tiden gick och jag hade fullt upp med andra tankar än just mitt drogsug, blev detta mindre och mindre, just som Tiden gick. Staden jag flyttade till var ju ny och massor fanns ju där att beskåda och bekanta sig med. Min flickväns vänkrets, som för mig var alldeles ny och obekant måste bjudas in och vice versa, och i det behövdes en extra insatt ansträngning. Våra villkor stod ju på helt olika halvor av den spelplan vi skulle dela, och som den jag kände att jag var ,så låg det största ansvaret på mina axlar.
I min föreställningsvärld heter detta ödmjukhet och, kunde jag här skönja i en mängd olika skepnader.
Fördelen med att bryta ett missbruk, ett destruktivt beteendemönster i nya omgivningar är ett flertal, vågar jag påstå. Om jag frigjorde mig själv från gammalt anhang i form av umgänges krets, rutiner i ett välbekant miljö, områden där jag kände mig trygg etc etc, så var halva vägen som bortblåst. Allt blev spännande liksom, och jag fann en ny-tändning kring alla dessa människor jag aldrig sätt förut. Jag bestämde mig för att ge precis varendaste en av dem sin fulla, riktiga och ärliga chans, sade jag mig, men visste nog innerst inne att det var "the other way around" som gällde. Och jag såg mycket tydligt och snart vinsterna detta innebar.
Intressen jag aldrig förr brytt mig om eller ens visste fanns, gav jag en möjlighet att beröras av och det fungerade. Aldrig skulle jag kunna föreställt mig att en kväll med sällskaps-spel skulle vara så oerhörd trivsamt som det faktiskt var! Att kunna skratta med varandra som vänner var även det en nygammal erfarenhet som blivit så alltför fjärran för mig.
Jag började alltså småningom inse hur långt bort jag drivit från den verkliga världen och med det inse hur lång väg det var mellan oss, den här världen och min. Enkelt räknat var jag tvungen att bli människa igen och för att bli det fordrades det Tid...
Ju mer jag märkte hur jag åsidosatt mig själv genom mitt leverne i Stockholm, insåg jag sakteligen vidden på mina närliggande uppgifter. Här började Tiden spela en avgörande roll och jag blev klar över mer kanske, än vad jag just då tyckte verkade rimligt.
Men jag kände att jag fortfarande befann mig på bortaplan och kunde genom det, anta en viss passiv roll inför mig själv och anpassa min framfart på eget bevåg; alltså, spela ut min Tid på mina villkor...
Men jag behövde ytterligare engagemang från min sida. Det håller inte, märkte jag tydligt när sommarens höjdpunkt nåddes och höstlöven började falla till marken i sina sprängda färger, att bara sitta stilla med nyfunna vänner och vara nykter. Jag var även tvungen att börja göra någonting produktivt i en mer direkt mening. samtidigt började pengarna från mitt sålda "husgeråd" i Stockholm att sina markant.
Men det skulle visa sig vara nya vindar i antågande... Tiden skulle det visa sig, blev mitt lyckonummer i tillvaron!
Hann aldrig organisera mina motvärn.
Jag äger en stor stor kärlek till tidiga morgnar. Att sitta där i stillheten med det nybrygda kaffet och med en bra bok mellan mina händer och sakta, sakta vakna till liv tillsammans med den nya dagen som formas strax utanför mitt fönster. Ett meditativt lugn sprider sig genom rum och själ och framförallt så ger det mig en känsla av frid och frihet. Frihet för att jag vet att värdesetta den och frid för att jag i djup lugn kan rulla mig litteraturens heliga ängar... Att kunde läsa är en mycket underskattad livskvalitet som de allra flesta av oss tar alldeles för givet (för att här lägga in ett möjligt spin-off spår...:-)
För mig har även dessa morgnar en annan funktion då tankarna på den tiden av dygnet är rena, så att säga. Friställda från dagens alla hetsiga inslag som medföljer det moderna samhället av trafik, tempo och alla dessa ljudbilder som gör vardags-yret tät och tjockt. Kontrasterna är häpnadsväckande från tider från förr då jag levde och andades för att till dygnets alla timmar sträva efter att ständigt vara en drivande del till detta högt surrande larm. Att vara en drivkraft bakom storstadens upphöjda puls, som ideligen fortsätter att slå och banka till vilken tid det än månde vara utav dygnets alldeles för få timmar, tar udden ur själen. För så låg det till, förr; dygnet kändes på tok för kort för att räcka till med allt oväsentligt som skulle göras, fixas, utföras...
Jag tror egentligen aldrig att jag lämnade mina rädslor när jag, så gott som över en natt, gick från ett härdsmältat drogmiljö till den nyktraste av världar här nere på västkusten. Jag hann aldrig förbereda mig tillräckligt för att "organisera mina motvärn" att lämna mina drogproblem. Det bara hände så alltför fort. För en mycket avgörande sekvens utspelade sig i Stockholm då jag stod i begrepp att välja mellan att flytta ner hit tillsammans med min flickvän, eller inte.
Det var en sprakande försommar och Tina hade rest ner från Stockholm i förtid medan jag "bara skulle fixa lite grejer" först, innan jag själv skulle dra, lämna det gamla. Förmodligen och med all rätt i världen (ett par uteblivna svar på telefonen, en bortglömd godnatt hälsning per sms...) anade hon ugglor liggande i mossan, för hon arrangerade och dribblade ut mig med en fint jag än i dag kan sitta och skratta gott åt.
Det var så att Tina ringde mig vid ett tillfälle och undrade om inte jag kunde möta upp en kompis till henne för att få och ta med hennes betygspapper från gymnasiet, som hon hade glömt. Hon behövde dem för sitt pågående jobbsökande. Naturligtvis kunde jag hitta tid att gå henne till mötes vid Sergels Torg som blev våran mötes plats. Tid sattes och jag, mot all förmodan i världen och av skäl jag ännu inte kan förstå, höll tiden och gick där bland trängseln och sökte som med lykta efter en ljushårig tjej med hästsvans och mörkröd jacka! Jessica skulle hon heta, minns jag och skulle vara av medellängd.
Minuterna tickade i väg och vid något tillfälle började jag nog tvivla på att det skulle ros i hamn, det här. Då plötsligt hörs en röst bakom mig: BÖ! och där står ingen mindre än Tina själv, skrattande från öra till öra. Förvåningen blev naturligtvis stor och oerhörd och så tydligt lurad har jag nog aldrig blivit...
Det började då dämra lite i mig. En känsla spred sig som varit försvunnen sen länge, ja faktiskt så länge så att den glömts bort, helt och hållet. När vi stod där och kramades insvepta i varandras armar mitt i Stockholms myllrande centrum, blev jag oerhörd varm. Värmen kom långt inifrån som ett eko från ett gammalt rop, från en annan tid, en tid jag lämnat för evigheter sen. Det jag minns bäst, förutom själva överraskningsmomentet i sig, är just denna känslan som sedan skulle visa sig vara nådastöten för det gamla, det förbrukade och startskottet för ett inträde i en helt ny jaa, dimension.
Det tar tid att upptäcka sig själv och ingenting händer över en natt. För min del handlar det om, att samla på mig bilder från olika delar av mitt liv för att sedan vid tillfälle, slå i hop dem och skapa en förståelse i ett sammanhang. Den här nyss ovannämnda episoden bär oerhört stor prägel i mig och för Tina (har hon berättat senare.), och den fortsatta tiden vi har delat. Jag har försökt måla fram den rätta bilden av incidenten för henne, har försökt återskapa den känslan jag kände till henne, utan att lyckas helt. Men försöken lär fortgå tills jag hittar fram...
Det är svårt att få någon att förstå som inte begriper... och i det här sammanhanget är den betydelsen av godo och av godo enbart... För inte kan jag förvänta mig att någon som ingen aning har om hur ett drogmiljö fungerar i praktiken, skall kunna förstå hur svårt det är att upptäcka kärlek..(?)
Ett förödande förlustspel (ett minne).
Det är förvånande hur lite fäste en avgörande period i livet på så många år kan ha i en. Bortkastade år är det, inget att tala om, och nog också det som är den lågan i kroppen som är svårast att blåsa ut; vetskapen...
Vetskapen om att ens liv i stort sätt stannat upp, stått helt stilla sen tiden då "urspårningen" var ett faktum. Att man i sinom tur tillät sig själv att fortsätta i samma bana, är ingenting mindre än oroväckande, tragiskt på alla håll och kanter.
Tankarna som i dag kan kretsa tillbaka till tiderna då rusningen mot undergången pågick som värst, är inte till självaste berusningskänslorna eller någon längtan dit. Nej, Gud bevars, utan till all den mänskliga misären man gick upp till knäna i, var och varenda dag. Det är dessa intrycken som satt sina djupaste spår i mig, i alla fall. Och visst, ibland kan jag också stanna upp en liten stund och rulla mig lite i funderingar kring hur det har gått sen dess för vissa. Ett flertal har ju gått bort, om det är jag förvissad om, då jag själv bevittnade en och annan begravning. Men talen är enorma på alla dem som man bara tillfälligt kommit i beröring med under former av en annan natur. Människor man inte skulle tro kunde finnas i andra världar än den skönlitterära, finns i allra högsta grad och är hur verksamma som helst...säkert även i dag.
I synnerhet kan jag slå mig till minnas en tjej, eller rättare sagt ett par. De var unga till åldern, på tok för unga för att ens vara i närheten av det miljö de trånade så hårt för att komma in i. Tjejen var väl sjutton eller arton år och killen knappt tjugo. Jag mötte dem i en flyktig bekants lägenhet på söder i Stockholm, där det fortgick allehanda aktivitet. Allt i knarkets anda. Lokalerna, man kan inte kalla det för annat, var rökfyllda av alla möjliga varianter av innehåll och människorna där som var rätt många, satt kring bord och stolar i olika grupperingar, beroende på drogernas art.
Jag skulle träffa han som innehade "lägenheten" för att göra någon deal, som oftast livet gick ut på. Vi befann oss i ett sidorum där vi pratade våra "affärer" när det unga parets kille kom in. (Hade han haft svans så hade den legat som ett streck mellan benen och upp under magen!).
Eftersom vi var i ett rum inte större än några ynka kvadratmeter, så gick det inte att undvika höra deras samtal. Inga försök gjordes heller på att dölja det...
Killen var pank men behövde svårt lite dos och frågade ynkligt om han kunde "låna", varpå han fick till svar att: "Nej, det kan du inte för du har inte pröjsat ditt senaste". Men om han ville så kunde han "hyra ut sin flickvän en natt och stryka den gamla skulden + få sig ett par tre gram till på köpet!"
Jag tittade häpet på honom, "min gubbe", och trodde först inte jag hörde rätt. Jag blev tvungen att vända mig bort för att inte röja det skratt som onekligen löpte över mina läppar, men hann inte ens halvvägs innan hjärtat hoppade över två slag. Killen samtyckte i detta skammens förslag! Jag vände mig om och försökte öppna munnen för att säga något, men det jag såg i den här killens desperata ansikte, sade mig att det var lönlöst, ändå. Jag har väl aldrig förut sätt en så fördärvad ung kille någon gång, och en kristall klar tanke damp ner i mig, trots mitt luddiga tillstånd, om hur överdjävligt den här miljön var.
Jag vågar inte ens tänka på den ovetande unga tjejen som väntade där utanför, kanske i stor förväntan om att hennes kille skulle fixa lite "tjack" åt dem båda...
Så det är inte så att jag på något sätt saknar denna miljö, som fortgår i oförminskad styrka och storlek över allt i, även i den minsta lilla by. Snarare tvärt om, så ökar den för varje sprungen dag och alla involverade är ännu ett förödande förlustspel i mänsklighetens spegel... Ibland känns allt bara så jävligt tomt...
Stålmod.
Men nu handlar det inte längre om livet i missbrukets famn, utan om livet frigjord från detta. Rikedomarna som man varit förblindad för i så många år, börjar sakteligen tränga fram från bakom det täta höljet av trögflytande materia, denna kväljande sörja av anti-trogna mineraler ägnade att ta död på den glada, goda människa.
Att från botten ta sig fri och våga ta sig genom den hinderfyllda vägen i jakt mot solen, tär på krafter man sen länge slagit bort ur sitt medvetande. Stålmodet fordras i all sin prakt och stegen kräver en långsam, stadig takt så alla ens lösa ändar hinner med i de nya, tvära kurvor som utgör vägen. Det gäller att våga och det gäller att vilja. Det gäller att utröna sin egen medvetenhet om den förkastliga plats man hamnat i, i ett såkallat liv...
Konsekvenser tenderar att slå an det avgörande tonspelet. Det gjorde det i mig, hur som helst, även om det tog tid att inse. Närmare bestämt femton år tog det mig att mogna i missbruket innan mina gränser ansågs som nådda. Min syn på den tillvaron i dag är, av en parallellväsenlik världsbild där jag sert mig själv i ett drömlikt landskap utanför, bakom den reala världen, den värld där alla andra vistades i och levde i. Ju längre tiden numera går skönjer jag mer och mer mina förluster som människa men finner oansätt tilltro till det faktum att jag brutit förtrollningen...något så när i tid.
Efter så många år har mina ögon återigen öppnats för kärlekens ljus och glädjen inför livet (återstoden) sipprar numera in genom mitt igenbommade filter - ett filter som förvisso rivits bort helt och hållet men som tar tid att vänja sig vid den "Nya tidens" påverkan. Men vad fan, just tid är väl det som finns. Det ända som finns i en tillfrisknandes liv, vill jag påstå. De sista åren har det inte funnits så mycket annat - egentligen -än att vidhålla mitt fokus på det att vänja mig åter mot, hur livet skall levas och då framförallt i ett samliv...
Och här, inom samlivets gränser, öppnar det sig ganska intressanta spekter, nyanser som varit så totalt borttagna under mina år i missbruket. Det ligger en "drog gömd" här i det att "se att man kan lära sig att leva som en vanlig människa". Min syn på det "vanliga" har varit kortfattat och nedsättande i många år, men egentligen endast varit ett försvar mot den längtan som nog legat i grunden. Att nu äga tillgång till denna värld ger en ganska omedelbar uppskjut i känslor, mod och vilja (en drog).
Att från botten ta sig fri och våga ta sig genom den hinderfyllda vägen i jakt mot solen, tär på krafter man sen länge slagit bort ur sitt medvetande. Stålmodet fordras i all sin prakt och stegen kräver en långsam, stadig takt så alla ens lösa ändar hinner med i de nya, tvära kurvor som utgör vägen. Det gäller att våga och det gäller att vilja. Det gäller att utröna sin egen medvetenhet om den förkastliga plats man hamnat i, i ett såkallat liv...
Konsekvenser tenderar att slå an det avgörande tonspelet. Det gjorde det i mig, hur som helst, även om det tog tid att inse. Närmare bestämt femton år tog det mig att mogna i missbruket innan mina gränser ansågs som nådda. Min syn på den tillvaron i dag är, av en parallellväsenlik världsbild där jag sert mig själv i ett drömlikt landskap utanför, bakom den reala världen, den värld där alla andra vistades i och levde i. Ju längre tiden numera går skönjer jag mer och mer mina förluster som människa men finner oansätt tilltro till det faktum att jag brutit förtrollningen...något så när i tid.
Efter så många år har mina ögon återigen öppnats för kärlekens ljus och glädjen inför livet (återstoden) sipprar numera in genom mitt igenbommade filter - ett filter som förvisso rivits bort helt och hållet men som tar tid att vänja sig vid den "Nya tidens" påverkan. Men vad fan, just tid är väl det som finns. Det ända som finns i en tillfrisknandes liv, vill jag påstå. De sista åren har det inte funnits så mycket annat - egentligen -än att vidhålla mitt fokus på det att vänja mig åter mot, hur livet skall levas och då framförallt i ett samliv...
Och här, inom samlivets gränser, öppnar det sig ganska intressanta spekter, nyanser som varit så totalt borttagna under mina år i missbruket. Det ligger en "drog gömd" här i det att "se att man kan lära sig att leva som en vanlig människa". Min syn på det "vanliga" har varit kortfattat och nedsättande i många år, men egentligen endast varit ett försvar mot den längtan som nog legat i grunden. Att nu äga tillgång till denna värld ger en ganska omedelbar uppskjut i känslor, mod och vilja (en drog).
Längtans-känslan har under något skede utbytts till en glädje, en inneförståddhet om att chansen getts och möjligheter uppenbarats. Jag har tagit fasta vid detta och begett mig in i matchen igen, helt på alla andras villkor...
Men det är som sagt kostsamt att behöva "omskolas" till den grad som är nödvändig, något som ofta går emot den som försöker, hur ihärdigt det än måtte vara, ta sig tillbaka in i samhället. Man är nog inte helt förberedd på de tunga krafttagen som fordras. Nu kan jag inte tala för några andra än mig själv, men som jag upplevt det så har det krävt sina "basketag", inte tu tal om saken. Och det som gäller för mig gäller även för andra i samma situation...
Till stor del handlar det om att genuppbygga ett förtroende mellan en själv och det samhället man väljer att ta del av. Något som inte är så lätt när man befunnit sig utanför dess gränstrakt under många avgörande år. Att behöva börja på bar backe får en helt ny innebörd när man samtidig som man nynykter skall försöka spränga sig in i den strängat materiella värld som omgärdar oss. En värld som absolut inte är gjord för en sådan man varit - eller som samhället ser en som - fast man vet att man börjat vandra på nya vägar. Samhället ser inte det. Det är här nästa stora utmaning breder ut sig och kräver ack så stora ansträngningar. Och det är här många av oss också faller igenom, vill jag tro.
Tålamod, vilket inte har funnits i mitt liv som missbrukare, behövs i stora fylliga mått och även ett nytt tidsperspektiv. Jag behövde sära ut vissa inslag, syn jag hade på det "att vara en del av ett samhälle", vad det innebar och vad skulle kräva. Jag blev även tvungen att göra den revurderingen inför min inre syn vis avis det stormfulla yttre vad gällde min egen avgiftning. Hantera virriga och omtumlande tankar var i och för sig inget nytt i mitt liv, men nu gällde det lite större insatser, så att säga. Det gällde inte längre bara mig själv utan nu gällde det ett återinträde i ett förlagt samhälle, mitt nyvunna samliv, ett liv utan droger och en allt växande vänkrets - en ny sådan... ...ansvar!
Det bästa jag gjorde var, att vända ut och in på allting!
Mina egna ord på mina egna papper.
Jag är inte intresserad av att söm-fara mitt mående vareviga jävla dag, överanalysera mina beteenden eller gräva runt i skam och skuld och allt vad det måtte vara. Det är i stort sätt därför jag inte har tagit mig närmre NA organisationen, i grund. Jag har ett hoptal vänner och bekanta inom deras ramar och respekterar helt och hållet precis allt det de står för. Att det är en fungerande grupp med ett ärligt uppsåt med imponerande statistik, går heller inte att ta miste på. För ingen annan organisation har väl ett dylikt facit att visa upp för en värld där hopplösheten råder så kristallklart som i den förödande drogmiljön...
Naturligtvis har jag provat på deras tillvägagångssätt vid enstaka tillfällen, främst i stunder där jag inte hunnit sätta min egen rot i växt. Men det stod omedelbart klart för mig att deras melodi klingade falskt i min lyra. Den vägen de erbjöd, föll inte in i mitt gillande och jag lämnade deras omedelbara närhet. Istället för att, som jag - söka må så bra som överhuvudtaget möjligt i mitt tillfrisknande så hade väl mötena någon sorts motsatt effekt på mig. Jag befann mig i ett annat sökande i mig själv, ett sätt som inte stod skrivna i stadgade former. Visst, jag känner igen otroligt mycket av det som sägs och uttrycks i deras retoriska stormvirvlar som dundrar runt borden och ringen av människor och har full förståelse för hur dessa kan leda vilsna och komplexa människor på rätt väg och till och med få enorma mängder individer att ro sig i land, så småningom. Men för egen del ser jag ingen plats för mig däri. Jag vill uppnå min innersta frid och frihet på egen bana, på egna villkor. Det handlar ju trots allt om mig själv, en unik själ med min egna vilja och lust att hitta fram till det som förlorats. Kort och gott, så tvättar jag hellre min egen hjärna än att låta någonting annat, eller annan göra det åt mig...
Det är väl ingen större skillnad på utformningen av 12 stegs programmet än det kristendomens tio budord har för sin församling världen över, eller buddhisternas tre korgar, eller Koranens lagar, osv osv. Själva syftet tör jag påstå är av likvärdig betydelse för alla inblandade; att föra samman och ge vägledning till den massa av behövande individer som cirkulerar där ute. Absolut ingenting galet i det, tycker jag. Men inte som ett koncept som tilltalar mig, i mitt eget tillfrisknande.
Jag lägger min tillit till allt som fungerar, och jag ser ingen anledning till att ändra på mitt vinnande koncept bara för att det finns andra alternativ vid min sida. Jag tyr mig inte till gruppen av den enkla anledningen att jag med "enstöringens medalj" hängande över bröstet, låter min egen ledstjärna lysa över mig på min väg till ett nyktert liv: "Mina egna ord på mina egna pappaer!"
Effekten har varit ödesdömande för min del. Att tillfriskna fordrar ett resolut mått av själviskhet. Och vad kan väl då vara mera givande än att satsa helt och hållet på mig själv? Skall jag kunna leva ett samliv så måste jag först ta reda på mina egna bitar, så jävla enkelt är det och alla de bitarna ligger djupt gömda inom mig. Allt som återstår när den insikten står sig är, att söka rätt på dem, behandla dem på det sättet jag är kapabel till. Därför kan jag inte, klarar inte att lägga min tillit och tro på ett program jag samtidigt måste skolas in i. I mig själv är jag ju min egen skola och fullt lärd. Jag anser även att det samma gäller för alla andra, men i min värld finns det vissa utrymmen som är skriven för ensamheten i en och den, den tänker jag värna om tills jag dör...
Effekten har varit ödesdömande för min del. Att tillfriskna fordrar ett resolut mått av själviskhet. Och vad kan väl då vara mera givande än att satsa helt och hållet på mig själv? Skall jag kunna leva ett samliv så måste jag först ta reda på mina egna bitar, så jävla enkelt är det och alla de bitarna ligger djupt gömda inom mig. Allt som återstår när den insikten står sig är, att söka rätt på dem, behandla dem på det sättet jag är kapabel till. Därför kan jag inte, klarar inte att lägga min tillit och tro på ett program jag samtidigt måste skolas in i. I mig själv är jag ju min egen skola och fullt lärd. Jag anser även att det samma gäller för alla andra, men i min värld finns det vissa utrymmen som är skriven för ensamheten i en och den, den tänker jag värna om tills jag dör...
I mitt hjärta som, jag väljer att inte se som svart.
Jag söker ofta bläddra i minnet för att spåra till tider då jag mådde dåligt i mitt tillfrisknande, stunder där jag eventuellt skulle ha tvekat inför "mitt nya liv", om jag någon gång varit på reträtt. Jag hittar inga sådana stunder alls, utan ser hela utvecklingsfasen från narkomaniet till en nykter människa som en... naturlig, nästan flytande rörelse. Jag skulle vilja säga att det nog har varit lika lätthanterligt att ta sig ur som att ta steget in. Förvisso har det funnits små glimtar då jag vandrat bakåt i tankespelens slingor, där jag flyktigt besökt tider i mitt missbruk som nog för alltid vill stå som guldkorn i mitt liv. Men jag har aldrig varit på någon vipp att lämna det nya.
Till stor del tror jag det beror på ett par olika kvaliteter (i brist på bevingade ord, ha ha) som dels, har med förtiden att göra och dels har med nuet att göra.
Jag äger en utbredd vetskap om att leva i sorgfullt tillstånd. Min träning i att bära mig när livet tar i mot är utpräglat och ofattbart mycket skall till, för att knäcka min rygg i tu i dag - oändligt mycket. Alltså äger jag förmågan att utstå så att säga vedervärdiga förhållanden, både fysiskt och kanske framför allt psykiskt. Den förkroppsligade sorgen som uppstår när ens närmaste dör omkring en som pärlor på ett snöre, har ett flertalet effekter på en människa. De kan antingen bryta ner en eller på sikt, ta hand om en. För att här lägga in en klyscha, så kan det från och med nu, inte bli sämre. Lite av den inställningen har jag burit med mig genom livet ända sen det tidiga åttiotalet, då mitt fundament föll i hop och i stort sätt bara lämnade damstoft efter sig. Enkelt räknat framstod det för mig då, som att livet skulle vara ett smärre helvete, att det skulle vara vederverdigt att leva och den känslan bar mig ju trots allt uppe, ändå. Det lyfte mig inte i rätt riktning i livet, lärde jag senare men dock, höll den mig med luft under vingarna.
I senare tid när jag tar fram mina erfarenheter ändrar de sin karaktär i mig och framförsynar mig med andra krafter, värderingar och tillskott som mitt livs valuta. I dag ser jag på min historia med helt andra ögon och separerar mitt leverne och dess konsekvenser i två, för tiden lika stora delar. Jag vet i dag bättre. Jag vet i dag vart det gick snett och fel och jag vet i dag hur det skall vara i ett kvalificerat liv. Den mödosamma vägen tillbaka dit jag släppte, har pågått sen länge och jag är långt gången. I dag handlar det mesta om att sätta ner de raserade resterna i god, bättre jord genom mina ord. Jag tror även att ord kan få en människa att växa, precis som det sådda fröt, och däri ligger min "quest in life".
Väl, nu är det må hända inte hela sanningen, men en del av den i alla fall, att ta itu och sätta i hop dessa bortsprängda bitar som i utgångspunktet var mig själv, långt innan livet tog mig vid strupen...
Till stor del tror jag det beror på ett par olika kvaliteter (i brist på bevingade ord, ha ha) som dels, har med förtiden att göra och dels har med nuet att göra.
Jag äger en utbredd vetskap om att leva i sorgfullt tillstånd. Min träning i att bära mig när livet tar i mot är utpräglat och ofattbart mycket skall till, för att knäcka min rygg i tu i dag - oändligt mycket. Alltså äger jag förmågan att utstå så att säga vedervärdiga förhållanden, både fysiskt och kanske framför allt psykiskt. Den förkroppsligade sorgen som uppstår när ens närmaste dör omkring en som pärlor på ett snöre, har ett flertalet effekter på en människa. De kan antingen bryta ner en eller på sikt, ta hand om en. För att här lägga in en klyscha, så kan det från och med nu, inte bli sämre. Lite av den inställningen har jag burit med mig genom livet ända sen det tidiga åttiotalet, då mitt fundament föll i hop och i stort sätt bara lämnade damstoft efter sig. Enkelt räknat framstod det för mig då, som att livet skulle vara ett smärre helvete, att det skulle vara vederverdigt att leva och den känslan bar mig ju trots allt uppe, ändå. Det lyfte mig inte i rätt riktning i livet, lärde jag senare men dock, höll den mig med luft under vingarna.
I senare tid när jag tar fram mina erfarenheter ändrar de sin karaktär i mig och framförsynar mig med andra krafter, värderingar och tillskott som mitt livs valuta. I dag ser jag på min historia med helt andra ögon och separerar mitt leverne och dess konsekvenser i två, för tiden lika stora delar. Jag vet i dag bättre. Jag vet i dag vart det gick snett och fel och jag vet i dag hur det skall vara i ett kvalificerat liv. Den mödosamma vägen tillbaka dit jag släppte, har pågått sen länge och jag är långt gången. I dag handlar det mesta om att sätta ner de raserade resterna i god, bättre jord genom mina ord. Jag tror även att ord kan få en människa att växa, precis som det sådda fröt, och däri ligger min "quest in life".
Väl, nu är det må hända inte hela sanningen, men en del av den i alla fall, att ta itu och sätta i hop dessa bortsprängda bitar som i utgångspunktet var mig själv, långt innan livet tog mig vid strupen...
Jag kan gissa mig till att det jag uppfattade som orättvisor under min uppväxt har legat mig i fatet under de år jag befann mig i mitt missbruk. Det finns mängder av händelser och incidenter som egentligen skulle inneburit min dödförklaring, sätt med andras ögon. Jag varken kan eller vill använda detta forum för att staka ut sådana bekännelser, inte än, utan kan endast se dem som delaktiga i helheten som gjort mig till den jag är i dag. En gåva jag vet att sätta sitt värde där det hör hemma; i mitt hjärta som, jag väljer att inte se som svart...
"Den nya kartan."
Poesi har för mig varit ett av de starkaste drivmedel i mitt tillfrisknande. Genom litterära vandringar har jag hittat fram och öppnat gömda sidor i mig som jag inte ens visste fanns. Eller, nu kanske jag ljuger lite, för jag har nog alltid varit medveten om ett ständigt närvarande djup inom mig, och i djupen finns saker...
Vägen däremot, mot djupet har varit en svårbemästrad historia. Inga hjälpmedel har liksom funnits i de åren drogerna funnits i mitt liv. Det fordras ett levande lugn för att kunna ta sig genom barriärerna som skiljer dessa världar åt. Återigen stegar tiden in i handlingerna, som en vålnad uppenbarar den sig efter oansenliga fejder med det strängt kaotiska.
Den förvandling jag höll på att genomgå för tillfället, krävde stram diciplin och sidor som jag sen långt tid tillbaka gett avkall på. Där jag kom från fanns inga ramar som passade i denna samhällsstruktur jag befann mig i, men likväl var jag tvungen att passa in. Ett förvirrande stråk, ett liv som hamnat mellan två stolar som inte höll måtten, hur jag än såg på dem. Om jag skulle klara av denna persen på egen hand var jag tvungen att ta till nya medel och - framför allt - söka uppnå ett lugn jag inte ägt på aldrig den tid.
Jag hittade en möjlig farled genom skriften. Där fanns egenskaper som föll talande till mig. En connection hittade mig (eller jag den, jag vet ej...) som hade åverkan i mig. Plötsligt spred sig nya vyer framför min inre syn. Ett eko började skönjas mellan tagningarna, ett språk tog sin form. Jag kände mig tagen kring denna nyansning av känslor som språket talade och fann mig själv, lika plötsligt som allting annat i mitt liv, hitta början på det lugn jag sökt sen minnets tider. Härigenom blev jag varse det djup jag nämnde innan, och en sprillans ny forskningsgren spräckte ytan.
Fram tills nu såg jag för mig mitt ansikte som, det varkade hugget i sten, började anta en diffus form, ett sen länge efterlängtat smil. Likt vårens första värmande solstrålar lekande över den kalla, frusna handen, kände jag lättnaden öppna upp någonting i mig. Jag var fortfarande främmande för känslan som tågat in i min kropp men i famlandet grep jag om det halmstrå jag visste fanns där. Och lyckades hålla mig kvar...
Jag har alltid trott på mig själv i vissa avseenden. Tanken har aldrig slagit mig att jag skulle behöva gå till någon psykolog för att där bearbeta mina upplevelser. Ingen andra än jag hade det korrekta insyn i mitt eget liv. Således visste jag, att jag själv ägde svaren till mina stående frågor. Det samma gällde för mitt beslut att ta steget ur missbruket; ideen om att anta några behandlingsformer fanns aldrig, bara mitt eget program. Besittandes kraften och med "den nya kartan" liggande framför mig övertygades jag allt mer om detta. För mig är det en solklar övertygelse att ingen annan människa känner sig själv bättre än den egna. Nu talar jag absolut inte för någon annan än just mig själv och utgår därifrån. Min ståndpunkt låg alltså i att allt fanns någonstans inom mig. Jag hade precis hittat en möjlig väg in dit och, som det skulle visa sig hade resan precis börjat...
Vägen däremot, mot djupet har varit en svårbemästrad historia. Inga hjälpmedel har liksom funnits i de åren drogerna funnits i mitt liv. Det fordras ett levande lugn för att kunna ta sig genom barriärerna som skiljer dessa världar åt. Återigen stegar tiden in i handlingerna, som en vålnad uppenbarar den sig efter oansenliga fejder med det strängt kaotiska.
Den förvandling jag höll på att genomgå för tillfället, krävde stram diciplin och sidor som jag sen långt tid tillbaka gett avkall på. Där jag kom från fanns inga ramar som passade i denna samhällsstruktur jag befann mig i, men likväl var jag tvungen att passa in. Ett förvirrande stråk, ett liv som hamnat mellan två stolar som inte höll måtten, hur jag än såg på dem. Om jag skulle klara av denna persen på egen hand var jag tvungen att ta till nya medel och - framför allt - söka uppnå ett lugn jag inte ägt på aldrig den tid.
Jag hittade en möjlig farled genom skriften. Där fanns egenskaper som föll talande till mig. En connection hittade mig (eller jag den, jag vet ej...) som hade åverkan i mig. Plötsligt spred sig nya vyer framför min inre syn. Ett eko började skönjas mellan tagningarna, ett språk tog sin form. Jag kände mig tagen kring denna nyansning av känslor som språket talade och fann mig själv, lika plötsligt som allting annat i mitt liv, hitta början på det lugn jag sökt sen minnets tider. Härigenom blev jag varse det djup jag nämnde innan, och en sprillans ny forskningsgren spräckte ytan.
Fram tills nu såg jag för mig mitt ansikte som, det varkade hugget i sten, började anta en diffus form, ett sen länge efterlängtat smil. Likt vårens första värmande solstrålar lekande över den kalla, frusna handen, kände jag lättnaden öppna upp någonting i mig. Jag var fortfarande främmande för känslan som tågat in i min kropp men i famlandet grep jag om det halmstrå jag visste fanns där. Och lyckades hålla mig kvar...
Jag har alltid trott på mig själv i vissa avseenden. Tanken har aldrig slagit mig att jag skulle behöva gå till någon psykolog för att där bearbeta mina upplevelser. Ingen andra än jag hade det korrekta insyn i mitt eget liv. Således visste jag, att jag själv ägde svaren till mina stående frågor. Det samma gällde för mitt beslut att ta steget ur missbruket; ideen om att anta några behandlingsformer fanns aldrig, bara mitt eget program. Besittandes kraften och med "den nya kartan" liggande framför mig övertygades jag allt mer om detta. För mig är det en solklar övertygelse att ingen annan människa känner sig själv bättre än den egna. Nu talar jag absolut inte för någon annan än just mig själv och utgår därifrån. Min ståndpunkt låg alltså i att allt fanns någonstans inom mig. Jag hade precis hittat en möjlig väg in dit och, som det skulle visa sig hade resan precis börjat...
Förälskad i livet.
Jag kommer ihåg hur jag, sittandes i soffan bland mitt nuvunna umgänge slogs, av hur främmamnde det hade blivit för mig, hur vänner umgicks. Skrattet, det ärliga uppsåtet, den enkla glädjen över en oskuldsfull berättelse och hur mysig den skära naiviteten gjorde intryck på mig. Gradvis började jag skönja hur komplicerat jag blivit som människa genom att tillåta mig att glida i sär.
Partikeliseringen av min persona slog bakut i de utspridda delarna som fortfarande höll ihop min personlighet och där, i soffan kunde jag tyda det avstånd jag var tvungen att jobba samman igen för att hederligt kunde skapa det nödvendiga engagemang för att kunna bibehålla den nya roll jag givits. Sakta började det dämra för mig och sakta började lyset slå bort dimhöljet för mina ögon. Jag började genom mina vänners enkla sätt att vara på inse, min färdriktning...
Även det mest triviala i andra människors liv, som till exempel en middag med goda vänners lag, tedde sig främmande för mig, vid det här laget. Jag insåg att jag var tvungen att skola in mig själv i en sen länge glömd lära, en lära om livet så som det skulle vara. Jag började vägen från överlevnad till levnad, vilket för mig under hela min "nyvuxna" period i livet inte gått att skilja på. Fram tills nu hade allt handlat om att överleva, slog det mig när potatis-skålen skickades mellan flinka fingrar och vardagsrummet doftade av hemgjord sås och stekt kött. Glada tillrop och diverse konverstioner korsade varandra och, där jag var en delaktig länk i det hela. I stunder som detta kände jag hur enkelt det faktiskt var att "glömma" mina pågående dispyter mellan den värld jag gått från och till den nya. En ny ide började ta form, en strategis utvecklan slog sin rot och med den kände jag en lycka inombords som fanns i grunden för den vetskap om mitt vinnande; Denna kampen kunde jag inte förlora, så enkelt var det. Det kändes som en värmebölja ända inne i från själen och jag visst, jag visste att det här var någonting helt nytt i mitt liv och att jag aldrig skulle släppa det grepp jag kopplat kring denna underbara grupp människor!
Jag hittade här saker värdt att kämpa för och skulle för allt i världen stå mitt pass. Den energi det gav mig att bjudas in i deras härliga tillvaro och liv, den kontrast den stod i mot mitt eget, lyfte upp mig på oanande höjder. Och ingenting blev sig själv likt efter det första nyårsfirandet tillsammans med i stort sätt människor jag överhuvudtaget inte kände.
Spänningsmomentet ekade högt i mig, högre än vad drogerna kunde göra sig gällande och de fick här se sig överkörda.
Partikeliseringen av min persona slog bakut i de utspridda delarna som fortfarande höll ihop min personlighet och där, i soffan kunde jag tyda det avstånd jag var tvungen att jobba samman igen för att hederligt kunde skapa det nödvendiga engagemang för att kunna bibehålla den nya roll jag givits. Sakta började det dämra för mig och sakta började lyset slå bort dimhöljet för mina ögon. Jag började genom mina vänners enkla sätt att vara på inse, min färdriktning...
Även det mest triviala i andra människors liv, som till exempel en middag med goda vänners lag, tedde sig främmande för mig, vid det här laget. Jag insåg att jag var tvungen att skola in mig själv i en sen länge glömd lära, en lära om livet så som det skulle vara. Jag började vägen från överlevnad till levnad, vilket för mig under hela min "nyvuxna" period i livet inte gått att skilja på. Fram tills nu hade allt handlat om att överleva, slog det mig när potatis-skålen skickades mellan flinka fingrar och vardagsrummet doftade av hemgjord sås och stekt kött. Glada tillrop och diverse konverstioner korsade varandra och, där jag var en delaktig länk i det hela. I stunder som detta kände jag hur enkelt det faktiskt var att "glömma" mina pågående dispyter mellan den värld jag gått från och till den nya. En ny ide började ta form, en strategis utvecklan slog sin rot och med den kände jag en lycka inombords som fanns i grunden för den vetskap om mitt vinnande; Denna kampen kunde jag inte förlora, så enkelt var det. Det kändes som en värmebölja ända inne i från själen och jag visst, jag visste att det här var någonting helt nytt i mitt liv och att jag aldrig skulle släppa det grepp jag kopplat kring denna underbara grupp människor!
Jag hittade här saker värdt att kämpa för och skulle för allt i världen stå mitt pass. Den energi det gav mig att bjudas in i deras härliga tillvaro och liv, den kontrast den stod i mot mitt eget, lyfte upp mig på oanande höjder. Och ingenting blev sig själv likt efter det första nyårsfirandet tillsammans med i stort sätt människor jag överhuvudtaget inte kände.
Spänningsmomentet ekade högt i mig, högre än vad drogerna kunde göra sig gällande och de fick här se sig överkörda.
Ju mer tid som förflöt under broarna jag börjat bygga, ju mer avlägset blev tankarna på att bedöva mitt medvetande efter gängse normer. I praktiken gick min "dagliga verksamhet" ut på att inte ha tid med annat än det som var viktigt. Och viktigt nu var, att bygga nya band till en ny omgivning. En taktik som slog rot och föll i stor blom.
Jag blev här, i de första månaderna efter flytten återigen förälskad - förälskad i livet...
Ett blankt, oskrivet ark.
Jag för min del, har aldrig trodd på behandlingshem eller behandling av något slag som en lösning. Tanken har aldrig slagit mig och därigenom heller inte behovet. Nej, som skrivits förut: kan jag börja självmant så skall jag ta mig fan sluta själv också. Och på den vägen är det...
Att jag valde att "behandla" mig själv är inget nytt i mitt liv. Den processen har jag varit väl förtrogen med sen långt innan mina bekymmer stegrats till drogmissbruket. Jag har besuttit ett klarsyn utöver det jag funnit bekvämt. Allt syns - för mig - som på en sträng; de olika traumatiska skeendena, de olika faserna i livet som avlöst varandra - allt i ett fullt förståeligt mönster som aldrig har gått att missförstås. Jag har varit oerhört medveten genom mina öknar och levat ut mina innersta sorger, mitt i stormars hjärtan. Under alla dessa resor har en subtil balansgång ägt rum, utanför min omgivnings kännedom. Bollarna har varit fler i luften än vad ögon har kunnat se.
På flera sätt har detta gjort färden än längre och än svårare. Men så har å andra sidan alltid mitt liv sätt ut, alltså är jag bekant med det som synopsis. Det har varit min väg och en viss trygghet ligger där för mig. (jag säger här "ligger" och inte låg, eftersom jag fortfarande lever än:-) )
Så när det kom till att jag skulle bekämpa och inte befrämja mitt missbruk, såg jag inget egentligen större problem än att sluta. Sluta ta droger var lätt med den metod jag använde. Livsstilen var den som satt djupast, och det var här jag mötte någonting som skulle kunna kallas patrull. Men min lösning låg i min hand sen lång tid tillbaka... det var bara att köra!
Det blev en hel del promenader i naturens alla miljö så långt hallands län kan sträcka sig. Det blev promenader med hundarna tillsammans med tjejen, allt i en härlig form av "träning" för att sänka ner mitt oerhörda tempo som vida överskred det hälsosamma. Det är otroligt vilken effekt ett lojt vågskvalp kan ha på en människa eller hur en mås dans kring vindarna kan trolla bort mörka tankar i ett rastlös sinne...
Oansätt hur trevligt det var med Tinas eller hundarnas sällskap i stunder då konturerna började svänga lite för otrevligt mycket, så uppskattade jag mest av allt mina ensamma hålrum. Mycket just därför att jag visste innerst inne att jag förstod mig själv bäst, men också därför att hon aldrig kunde, till fullo, förstå min situation. Så istället för att behöva inviga en ny människa i detta system de macabre så tog jag dunsterna själv, för det mesta. Jag visste ju också att det funkade förut och var övertygad om att det skulle göra det igen.
Om någon frågar så svarar jag att det finns mängder med vägar för att bekämpa en galenskap. Själv skiter jag i alla andras (var min inställning!) och fortsatte gå mot mina mål.
Som jag också sade tidligare så fanns det hela tiden ett flertal bollar i luften. Ett ständigt aktuellt färgämne var (är) att mina band till min hemstad, mitt hemland var borta sen många många år, därför kunde jag utan vidare förflytta mig utan större emotionella kvalor. En viktig faktor i mitt tillfrisknande. På så sätt spelade det faktiskt ingen roll vart jag begav mig och jag kunde med lätthet lämna Stockholm, min bekantskapskrets, mina kontakter, miljö och engagemang. När färden ut från storstaden infann sig, hade jag slängt min telefon innanvi rullade förbi Botkyrka...
Stort närmare ett blankt ark skulle jag aldrig komma, vilket var precis vad jag behövde vara; ett blankt oskrivet ark!
Att jag valde att "behandla" mig själv är inget nytt i mitt liv. Den processen har jag varit väl förtrogen med sen långt innan mina bekymmer stegrats till drogmissbruket. Jag har besuttit ett klarsyn utöver det jag funnit bekvämt. Allt syns - för mig - som på en sträng; de olika traumatiska skeendena, de olika faserna i livet som avlöst varandra - allt i ett fullt förståeligt mönster som aldrig har gått att missförstås. Jag har varit oerhört medveten genom mina öknar och levat ut mina innersta sorger, mitt i stormars hjärtan. Under alla dessa resor har en subtil balansgång ägt rum, utanför min omgivnings kännedom. Bollarna har varit fler i luften än vad ögon har kunnat se.
På flera sätt har detta gjort färden än längre och än svårare. Men så har å andra sidan alltid mitt liv sätt ut, alltså är jag bekant med det som synopsis. Det har varit min väg och en viss trygghet ligger där för mig. (jag säger här "ligger" och inte låg, eftersom jag fortfarande lever än:-) )
Så när det kom till att jag skulle bekämpa och inte befrämja mitt missbruk, såg jag inget egentligen större problem än att sluta. Sluta ta droger var lätt med den metod jag använde. Livsstilen var den som satt djupast, och det var här jag mötte någonting som skulle kunna kallas patrull. Men min lösning låg i min hand sen lång tid tillbaka... det var bara att köra!
Det blev en hel del promenader i naturens alla miljö så långt hallands län kan sträcka sig. Det blev promenader med hundarna tillsammans med tjejen, allt i en härlig form av "träning" för att sänka ner mitt oerhörda tempo som vida överskred det hälsosamma. Det är otroligt vilken effekt ett lojt vågskvalp kan ha på en människa eller hur en mås dans kring vindarna kan trolla bort mörka tankar i ett rastlös sinne...
Oansätt hur trevligt det var med Tinas eller hundarnas sällskap i stunder då konturerna började svänga lite för otrevligt mycket, så uppskattade jag mest av allt mina ensamma hålrum. Mycket just därför att jag visste innerst inne att jag förstod mig själv bäst, men också därför att hon aldrig kunde, till fullo, förstå min situation. Så istället för att behöva inviga en ny människa i detta system de macabre så tog jag dunsterna själv, för det mesta. Jag visste ju också att det funkade förut och var övertygad om att det skulle göra det igen.
Om någon frågar så svarar jag att det finns mängder med vägar för att bekämpa en galenskap. Själv skiter jag i alla andras (var min inställning!) och fortsatte gå mot mina mål.
Som jag också sade tidligare så fanns det hela tiden ett flertal bollar i luften. Ett ständigt aktuellt färgämne var (är) att mina band till min hemstad, mitt hemland var borta sen många många år, därför kunde jag utan vidare förflytta mig utan större emotionella kvalor. En viktig faktor i mitt tillfrisknande. På så sätt spelade det faktiskt ingen roll vart jag begav mig och jag kunde med lätthet lämna Stockholm, min bekantskapskrets, mina kontakter, miljö och engagemang. När färden ut från storstaden infann sig, hade jag slängt min telefon innanvi rullade förbi Botkyrka...
Stort närmare ett blankt ark skulle jag aldrig komma, vilket var precis vad jag behövde vara; ett blankt oskrivet ark!
Övervinna min insida.
Jag var tvungen att rensa mina tankar och ideer, dessa föreställningsvärldar som kryper in i en under den längre vistelsen i det besmittade miljö jag varit i. Det var ingalunda något nytt för mig att jag numera besatt tankemönster och "fixheter" som inte längre bar kraft i den nya värld jag tagit steget in i. I mina syner om "mitt ändrade leverne" ingick en sådan rening också som ett centralt inslag. Det visste jag och var även där beredd att ta de stora, nödvändiga stegen.
I mitt inre sökte jag ställa mig på min omgivnings nivå vad gällde tycke och tanke, men det var väldigt svårt, till en början. Det kom för mig med all tydlighet i världen hur främmande jag blivit - numera även för mig själv. Jag slogs av en ny typ av vetskap, en insikt där det handlade om att min uppgift var att hala in mig själv till deras strandkant och inte tvärtom, (vilket skulle visa sig vara fel!) att söka få in dem till min, som oansätt bara var en, i ett luftslotts arkitektur...
I mitt inre sökte jag ställa mig på min omgivnings nivå vad gällde tycke och tanke, men det var väldigt svårt, till en början. Det kom för mig med all tydlighet i världen hur främmande jag blivit - numera även för mig själv. Jag slogs av en ny typ av vetskap, en insikt där det handlade om att min uppgift var att hala in mig själv till deras strandkant och inte tvärtom, (vilket skulle visa sig vara fel!) att söka få in dem till min, som oansätt bara var en, i ett luftslotts arkitektur...
I detta nya miljö jag plötsligt befann mig i stod jag inte stadigt. Som jag nämnde här ovan så var jag fylld med ideer från en annan typ av världar än den jag trätt in i. Vi formas alla av den värld vi lever i och långt i från alla smälter ihop med varandra. Var jag det inte innan, så blev jag varse det nu!
Men förberedd var jag. Jag hade ju i lång tid bollat med tankar kring en dramatisk förändring av mitt liv. Och mina tankar hade blivit en centralgestalt i min tillvaro. Med detta gjorde, att jag under de sista åren av mitt missbruk levde i en allt mer paradoxal tillvaro där moraliska fördjupningar slogs hårt mot den värld jag umgavs av. Jag visste även att mitt vapen var just mina tankar och var hela tiden heligt övertygad om hur rättskaffande de var i förhållande till den jag var.
Så, liksom i smyg formade jag mina strategier, bytte ut mina visioner och grundlade en tendens till mitt avslut och en ny början...
Nu var jag alltså här och bara det enkla faktum ingav mig en smak för sgerns sötma. Det första steget hade gjorts och nu fanns bara resten kvar. Så enkelt var det. Metodiken var också glasklar; det hela var enkelt! Det hela var lätt, allt som gällde var att ge mig hän till den nya världen...
Här, där jag nu befann mig, fick mina tankar nytt utrymme. Här gällde det att omsätta dem i hanterbara former. En förändringens tid stod för dörren...och jag med den.
Jag invigdes bland nyktra människor medans jag själv brottades med mitt avslut. Jag kände mig som ett krigshäjat fartyg som gled in i en stilla turisthamn med solbadande gäster. Jag har aldrig någonsin känt mig så utanför egentligen, så olik min omgivning som här och nu. Jag kände och känner än i dag, en oändlig tacksamhet över dessa människor som öppnade upp för mig trots den jag var då. Obegripligt!
Jag såg och förstod det även då och ingick ett tyst löfte till dem, att de skulle få den bästa av mig sedan. Detta blev en av mina många stålsättningar som förde mig vidare på det rätta spår jag påbörjat. Jag skulle aldrig göra någon orätt mot dessa hängivna och älskvärda individer som, utan att de hade någon aning om det, drog mig in mot land och tog mig in till deras värld av kärlek, vänskap och förståelse...
Men, allt var upp till mig själv att övervinna min insida...
Men förberedd var jag. Jag hade ju i lång tid bollat med tankar kring en dramatisk förändring av mitt liv. Och mina tankar hade blivit en centralgestalt i min tillvaro. Med detta gjorde, att jag under de sista åren av mitt missbruk levde i en allt mer paradoxal tillvaro där moraliska fördjupningar slogs hårt mot den värld jag umgavs av. Jag visste även att mitt vapen var just mina tankar och var hela tiden heligt övertygad om hur rättskaffande de var i förhållande till den jag var.
Så, liksom i smyg formade jag mina strategier, bytte ut mina visioner och grundlade en tendens till mitt avslut och en ny början...
Nu var jag alltså här och bara det enkla faktum ingav mig en smak för sgerns sötma. Det första steget hade gjorts och nu fanns bara resten kvar. Så enkelt var det. Metodiken var också glasklar; det hela var enkelt! Det hela var lätt, allt som gällde var att ge mig hän till den nya världen...
Här, där jag nu befann mig, fick mina tankar nytt utrymme. Här gällde det att omsätta dem i hanterbara former. En förändringens tid stod för dörren...och jag med den.
Jag invigdes bland nyktra människor medans jag själv brottades med mitt avslut. Jag kände mig som ett krigshäjat fartyg som gled in i en stilla turisthamn med solbadande gäster. Jag har aldrig någonsin känt mig så utanför egentligen, så olik min omgivning som här och nu. Jag kände och känner än i dag, en oändlig tacksamhet över dessa människor som öppnade upp för mig trots den jag var då. Obegripligt!
Jag såg och förstod det även då och ingick ett tyst löfte till dem, att de skulle få den bästa av mig sedan. Detta blev en av mina många stålsättningar som förde mig vidare på det rätta spår jag påbörjat. Jag skulle aldrig göra någon orätt mot dessa hängivna och älskvärda individer som, utan att de hade någon aning om det, drog mig in mot land och tog mig in till deras värld av kärlek, vänskap och förståelse...
Men, allt var upp till mig själv att övervinna min insida...
Främling bland främmande.
För min del var nyckelorden lugn och ro. Jag behövde trappa ner mitt ohejdbara tempo i livet, stadga ner mitt beteende till en nivå som för mig vid tiden var, fullständigt främmande. Genom långa tiders hjärnstormningar i upphittade luckor i min frenetiska tillvaro, hittade jag småningom den melodi som föll gällande; det handlade om att radera ut mig själv och mitt - fullständigt.
Jag visste vilken väg jag skulle vara tvungen att gå men inte vad det skulle innebära förrän jag verkligen var där. I mina tankar smakade jag ofta och ständigt på receptet och en känsla började anta en form som föll mig i smaken. Problematiken var bara att våga sätta de löst smidda planerna till liv.
Ett annat ord som etsat sig fast i min skalle var, uppoffringar.
I mitt stilla sinne tyckte jag även detta lät glasklart och jag fann stor frid genom att föreställa mig själv i nya miljöer, som en främling bland främmande, ett nollställd kapitel under blåa himlar. Jag tog som sagt var min chans och släppte den aldrig...
Till en början var det naturligtvis vanskligt. Jag brottades med, framförallt mig själv och mina gamla tankar, behov och (o)viljor. Inom mig rasade stormfulla hav av illvilligt beteendemönster, något som jag också visste skulle komma. Men jag stålsatte mig inför tanken att jag var på rätt plats och i rätt sällskap. Hela min nuvarande omgivning bestod ut av människor, individer som aldrig varit i närheten av något missbrukarmiljö och därför inte heller drog de associationer till ett sådant leverne. Jag hängav mig till deras vardag helt och hållet och övergav mina egna mönster huvudsakligen.
Det kanske främsta som slog mig då, var nog den avsaknad av äkta skratt som fanns i mitt liv. Jag kunde sitta i soffan bland människor som skulle komma att bli mig ganska nära vänner och höra dem skratta fritt och gott av saker som framstod för mig som oförståeliga och rent av märkvärdiga. Det stod snart klart för mig hur avlägsen jag själv blivit detta "normala liv". Och således även varse en klarare bild om hur lång min färdväg var till detta liv. In emellan slogs jag av rädslor för vad jag gett mig in på, men visste ändå att dessa "glimps of reality" skulle komma förr eller senare. Det stod mig klart ifrån första dagen att kampen självklart skulle bli en svår en, och var genom dessa hjärnstormar väl förberedd.
Den stora huvudpunkten är tid. Tiden har jag valt att se som en vän. Att använda den som ett redskap kan föra stora saker till verken och det gjordes också just det. Att bo vid havet har även det sina fördelar i gynnsam kombination med dessa två. Ett meditativt samspel mellan oss tre - Tiden, Havet och mina bördor, blev som ett klockspel i en uppstämningsfas. Jag hittade mig själv igen där vågorna bröts mot klippigt berg och kunde sitta där under de svåraste av stunder och hinna samla mig själv och mina tankar. Jag lät mina egna påminnelser regna över mig och tog där fasta på och återknöt mina strimlade trådar som lösgjorts under tidens gång. Allt handlade om för min del, att hålla kursen och inte låta mig drivas av för högt tempo. Här vid vattnet och dess öppenhet, fann jag tillbaka till mig själv och mitt mål och kunde sedan vända hemåt igen...
"Hemåt igen...".
Bara den tanken agerade som högoktanigt drivmedel i mitt liv. Överallt omkring mig såg jag stort innehåll, saker av mycket stort värde, saker att kämpa livet mitt ur för att behålla. När jag sökte och hittade alla skatter omkring mig eldade jag (ovetande) på min inre låga. Ju längre tiden förflöt och dagarna formades till månader gick processerna vidare i ohämmad stil och jag vann allt mer kraft i mig själv.
Klarsyntheten lös allt starkare för varje uppåtgående måne och jag kunde alldeles strax börja skönja mina framgående mönster. Jag började se mig själv väva ihop dessa och kunde snart också lägga det under mig; jag började se något som skulle kunde tillhöra mig, vara mitt...vårat!
Gryningen.
Jag är medveten om de otroligt stora rummen med bitterhet som står öppna. Den starka dragningskraften som trycker på som magneter i i både själ och kropp, dess inbjudan till att bli sittandes i mitt eget kaos och låta mig fördärvas ännu mer i min självömkan. jag vägrade tro på det, fast jag såg det, kände till det, levde mitt inuti det. Jag för min del, hade försatt mig själv i ett missbruk och skulle då ta mig fan kunna ta mig ur självmant också. Är jag karl nog att gå in, så är jag också karl nog att gå ur, så enkelt är det!
Insikten om mina felaktiga val var ingalunda någon nyhet för mig. Medvetenheten hade funnits i stort sätt från första dagen. Signalerna hade sköljts över mig från långt innan mitt eget strövtåg i domänerna tagit sin början; min familjs alkoholism, min mors rattfylla som tog hennes och min lilla systers liv, min stora systers stegrande drogmissbruk vilket ledde till hennes död i AIDS. Likväl tog jag själv steget in i denna värld av tvång, fördärv och förfallenhet. Det har kostat mig ofattbart mycket i livet. Främst min egen utveckling, men så är det, så blev det.
Femton år som i ett dårhus, är så jag ser det. Det blev helt enkelt för mycket, för länge...
Så dagen började gry så småningom och tiden för ett avgörande beslut dök upp i min närhet. Övervägandets skarpa timme hade kommit, äntligen kommit. Just där och då fanns nog inte "äntligen". Denna enorma självinsikt blandad med en sällsam beslutsamhet skrämde mig mer än vad den välkomnades. I små, skarpa glimtar kunde jag urskilja mellan dimmorna, hur lång färdvägen var som låg framför mig. Dessa syner kändes som en annalkande förlamning i mina lemmar och så fysisk har jag nog aldrig någonsin känt ett hopp brytas av på mitten som just då...
Men det fanns inte längre något alternativ. Jag hade gjort mitt i missbrukarkretsar och tiden hade trots allt dagats.
Vid min sida fanns den nyvunna vännen i mitt liv Tina och hennes (och sedermera våra) två små kinesiska nakenhundar. Efter ett helt osannolikt möte vid ett stall i Stockholmstrakten levde vi fram ett vansinnigt beslut om att flytta till Halmstad. I mitt rådande kaos föll avgörandet med lätthet, eftersom det inte fanns någonting för mig att förlora kring detta. Min kropp var sliten och mina sinnen trubbade. det var dags...
Efter lite om och men hade jag sålt hela mitt beskaffande så här långt i livet. Om något, stod jag nu på den baraste av backar. Färden gick mot västkusten där en helt ny stad väntade. Den enda jag kände då var min flickvän. De resterande 88 tusen invånarna hade jag ingen som helst kännedom om. Min taktik var glasklar; Börja om! Börja om på bar backe var min ledstjärna och det var det jag satsade allt på. Desperata tider kräver desperata åtgärder. Min tid i Stockholm var förbrukad och jag stod återigen på ruta ett!
Det låg klart för mig att där jag varit var fel, helt fel. Så jag gick i rak motsatt riktning: Jag började umgås med människor som aldrig varit i mina gamla kretsar, jag började intressera mig för saker jag inte gjort förut, allt för att skingra tankarna och skapa mig ett nytt fokus. Jag lyfte ur mig själv från centrum och lät mina energier delas med andra. Eftersom tiden gick märkte jag att det gav från sig frukter och att de smakade så oändligt oändligt gott!
Den jagade i livet.
Jag kunde helt enkelt inte må sämre i livet, alltså hittade jag det outtalade svaret på min egentligen, aldrig ställde fråga. Genom upplevelser hittade jag det styrkt att min egen vilja var, att bara fortsätta på den inslagna vägen, hur det än skulle brista eller bära. Efter branden, då det sista av mitt egna omgjordes till en askhög, upplöstes det som fanns kvar av något närande hopp för min del. Ingenting var sig likt eller blev det, det visste jag och någonstans var det just det jag ville.... trodde mig vilja, i alla fall.
Jag antastades av en stormflod av självömkan och fann med lätthet fram till en legitimitet kring mitt ökande missbruk. Inte kunde jag väl förnekas rätten att "börja må bra" när alltings jävelskap ständigt varit min följeslagare genom åren? Skulle inte tro det. Så jag hissade upp nya flaggor som vajade fritt i de nya vindar jag satte mitt liv i.
Det går fort när det väl börjar, så alltför fort. Min värsta fiende, den jag under tiden fann stolthet kring var, min inställning till livet i helhet. Jag uppfylldes av ren råstyrka mentalt och genom mina tidigare erfarenheter såg jag inga som helst hinder som kunde få mig på fall. För fallit, det hade jag ju redan gjort. Det jag inte kunde se då var, att jag bara landat på en hyllsats - avgrunden var oändligt mycket större och djupare än så. Jag skulle bevitna det om inte så alltför länge. Gravitationen hade redan slagit känseln ur mig och jag låg allerede i viktlöst tillstånd...
Som i en dröm ter sig allt. Som att se mig själv i ansiktet där jag faller handlöst ner mot ett tomt intet. Jag kan följa min egen färd på en skrämmande nära distans - bara det, att det är ingen dröm, det är verklighet.
Det kommer alltid till punkten där det inte längre går att gömma sig bakom barndomsfasor och illa upplevelser. Livet sträcker sig längre än vad ett barnaliv ger utrymme för. En fara i sig jag visst nog skulle komma att bli varse. Som jag sade, genom mina tidigare upplevelser hittade jag legitimitet för...
Till en början var allt bara en fest, några roliga, sköna stunder med ett glatt umgänge. Musiken kunde liksom aldrig sina ut. Det fanns ingen tomhet någonstans. Som jag såg det då, var jag friheten själv. Fri från gränser, fri från föräldrar, syskon och resten av min familj. Jag var till och med (i stort sätt) fri från barndomskamrater och därmed frigjord från dessa dolda fasader man var tvungen att hålla uppe. Ett giftigt recept för en ung kille på jakt i livet... Snart nog blev jag varse det motsatta; jag blev den jagade i livet...
Det går fort när det väl börjar, så alltför fort. Min värsta fiende, den jag under tiden fann stolthet kring var, min inställning till livet i helhet. Jag uppfylldes av ren råstyrka mentalt och genom mina tidigare erfarenheter såg jag inga som helst hinder som kunde få mig på fall. För fallit, det hade jag ju redan gjort. Det jag inte kunde se då var, att jag bara landat på en hyllsats - avgrunden var oändligt mycket större och djupare än så. Jag skulle bevitna det om inte så alltför länge. Gravitationen hade redan slagit känseln ur mig och jag låg allerede i viktlöst tillstånd...
Som i en dröm ter sig allt. Som att se mig själv i ansiktet där jag faller handlöst ner mot ett tomt intet. Jag kan följa min egen färd på en skrämmande nära distans - bara det, att det är ingen dröm, det är verklighet.
Det kommer alltid till punkten där det inte längre går att gömma sig bakom barndomsfasor och illa upplevelser. Livet sträcker sig längre än vad ett barnaliv ger utrymme för. En fara i sig jag visst nog skulle komma att bli varse. Som jag sade, genom mina tidigare upplevelser hittade jag legitimitet för...
Till en början var allt bara en fest, några roliga, sköna stunder med ett glatt umgänge. Musiken kunde liksom aldrig sina ut. Det fanns ingen tomhet någonstans. Som jag såg det då, var jag friheten själv. Fri från gränser, fri från föräldrar, syskon och resten av min familj. Jag var till och med (i stort sätt) fri från barndomskamrater och därmed frigjord från dessa dolda fasader man var tvungen att hålla uppe. Ett giftigt recept för en ung kille på jakt i livet... Snart nog blev jag varse det motsatta; jag blev den jagade i livet...
Till en värld där tårar finns.
Även om jag vet så alltför väl gråtens ursprungs källa i en människa, varifrån och varför den uppstår, har det i stort sätt varit en form av omöjlighet för mig själv att utlösa denna självbevarande ventilsats i min egen kropp. Någonting brändes sönder i mig de yngre år som bestod av alldeles för mycket av just den varan, gråt alltså. Jag kan söka mig bakåt i min egen tid och spåra händelser med ganska galen noggrannhet och kommer då till tiden innan mitt medvetande hårdats av yttre faktorer i form av mitt sätt att leva. Mitt fokus färdas bakåt till försommaren 1996 då jag befinner mig på min systers jordfästning - utan förmågan att fälla en enda tår... Min sorg var ingalunda mindre för den sakens skuld, långt i från, utan jag hade rent av blivit någonting nytt även för mig själv.
Mina tankar då stannade väl inte för länge vid just detta, utan var väl i stort sätt inställt på "försvars-mode", en välkomnande innestängningsprocedur där mycket handlade om att överleva. Så till den grad bedövad av mitt leverne att jag då kunde stirra rakt igenom den svarta verkligheten jag befann mig i och på den vägen kliva utanför den sfär jag stod i anslutning till.
Alla dessa människor som stod gråtande runt omkring mig med sina våta ögon och näsdukar, för det var väldigt många människor på hennes begravning, bekom mig inte det minsta. Jag hade på den tiden även mitt hår att "gömma mig bakom" och mig veterligen kunde ingen se hur min blick förblev torr, uttryckslös och tom under hela ceremonin. I eftertid är det heller ingen annan än jag själv som vet hur jag blev i mitt inre fortsättningsvis, och hur svårt det har varit sedan dess att verkligen kunna gråta...
Mina tankar då stannade väl inte för länge vid just detta, utan var väl i stort sätt inställt på "försvars-mode", en välkomnande innestängningsprocedur där mycket handlade om att överleva. Så till den grad bedövad av mitt leverne att jag då kunde stirra rakt igenom den svarta verkligheten jag befann mig i och på den vägen kliva utanför den sfär jag stod i anslutning till.
Alla dessa människor som stod gråtande runt omkring mig med sina våta ögon och näsdukar, för det var väldigt många människor på hennes begravning, bekom mig inte det minsta. Jag hade på den tiden även mitt hår att "gömma mig bakom" och mig veterligen kunde ingen se hur min blick förblev torr, uttryckslös och tom under hela ceremonin. I eftertid är det heller ingen annan än jag själv som vet hur jag blev i mitt inre fortsättningsvis, och hur svårt det har varit sedan dess att verkligen kunna gråta...
När jag lämnade Grimstad efter Hildes begravning stegade jag rakt in igen i den mest känslolösa värld jag själv kan föreställa mig. Med skyhögt tempo från morgon till kväll och sedan däremmellan också för den delen, hann jag aldrig ge ifrån mig den sorg jag bar på. Jag var helt enkelt utledd på sorg och förnekade mig själv alla faktum kring det. Jag gjorde mig själv den björntjänsten att inte ha tid till det och har naturligtvis lidit emotionella förluster av stora mått på grund ut av det. Som en parallell eller motsats, kan jag heller inte slå mig till minnes att jag under åren i Stockholm har kunnat skratta - som i äkta vara - ordentligt där jag ger mig hän i ett öppnande av själens fria universum...
Med tiden försvinner enheter ur ens liv i ett långsamt gående mönster och som livet tedde sig då, drogs jag sakteligen längre och längre bakom mina egna kulisser. Fram sedan, dök en kyla upp i mitt hjärta som fick mig att dra täcket över mig. Återigen lever jag i ett försvinnande. Återigen ser jag inte mitt element, utan jag skapar ett nytt som långt ifrån är till mitt bästa gagn.
Åratal senare blir det som att lämna krigets vidder och jag får möjligheter lagt framför mig. Jag tar dem och på den vägen tar jag klivet in i nya rum. Försiktigt till en början, släpper jag greppet och låter dimmorna skingras. Kampen är till synes bara vid sin början men åtminstone ger jag mig från och med då in i kampen med helt nya vapen för handen. Och, till min förvåning känner jag mig starkare än någonsin...
Till och med så långt har resan gått att jag har hittat mina tårar igen. Men med det menar jag på inga villkor att jag sitter dagligen med tårfyllda ögon, vätar ner mina kinder för minsta lilla. Nej, det var endast en händelse som slog mig hårdare än förväntningarna var ställda på; lilla Hedwig gick bort från oss nu i vintras och därmed brast min evigt långa "tårdövhet".
Med stor sannolikhet brast dämningarna kring en del andra islolerade trauman på samma gång. Inte mig emot alls, jag är i dag vuxen nog att hantera det. Men det tog mig ändå mer eller mindre på sängen, den där november eftermiddagen. På ett svårbegripligt sätt sjönk jag ner närmare ytan igen och ett inslag av ro, lugn sänkte sig även det över mig. Ett led i processen att hitta mig själv ser jag det som och i den välkomnar jag allt!
Jag sätter tilltro till att allt äger sin egen tid, och i den andan ser jag hur jag färdas. Hastverk finns inte längre som alternativ i livet för min del. Nej, lugnt och försiktigt går jag fram i dag, som att gå på ett mycket skört och bräckligt underlag. Som jag sade precis, allt har sin tid och min tid börjar nog allt komma lite närmre...
Till och med så långt har resan gått att jag har hittat mina tårar igen. Men med det menar jag på inga villkor att jag sitter dagligen med tårfyllda ögon, vätar ner mina kinder för minsta lilla. Nej, det var endast en händelse som slog mig hårdare än förväntningarna var ställda på; lilla Hedwig gick bort från oss nu i vintras och därmed brast min evigt långa "tårdövhet".
Med stor sannolikhet brast dämningarna kring en del andra islolerade trauman på samma gång. Inte mig emot alls, jag är i dag vuxen nog att hantera det. Men det tog mig ändå mer eller mindre på sängen, den där november eftermiddagen. På ett svårbegripligt sätt sjönk jag ner närmare ytan igen och ett inslag av ro, lugn sänkte sig även det över mig. Ett led i processen att hitta mig själv ser jag det som och i den välkomnar jag allt!
Jag sätter tilltro till att allt äger sin egen tid, och i den andan ser jag hur jag färdas. Hastverk finns inte längre som alternativ i livet för min del. Nej, lugnt och försiktigt går jag fram i dag, som att gå på ett mycket skört och bräckligt underlag. Som jag sade precis, allt har sin tid och min tid börjar nog allt komma lite närmre...
A change of personality.
När man lever i en nära vänskap med ett destruktivt mönster i en längre tid, blir det allt vanskligare att ta sig ur, om man nu vill det överhuvudtaget. Själv har jag haft just den turen i livet att vilja det - ta mig ur alltså. Det är med fasa jag ser tillbaka och skådar det stora antalet år det tog mig att inse att mina begränsningars yttersta punkt sen länge varit nått, och hur jag ändå fortsatte som om ingenting märkvärdigt stod på spel. Hur jag kunde se på mitt eget liv som "ingenting märkvärdigt" torde få vilken alarmklocka som helst att börja slå hejdvilt. Men icke... Och häri ligger "konstens art", om jag säger så; man tillåts fortgå i det oändliga mot den oundvikliga brantens skarpa avslut, som en dönick, zombi, ranglades som på tomgång...
Jag bytte som bekant ut min trygga lilla barndomsby mot den stora, myllrande Stockholm där gränserna var av en helt annan kultur för mig. Anonymiteten gav mig de krafter jag behövde för att kunna dyrka min egen undergång, på mina villkor - villkor jag satte allt eftersom tiden gick - och blev till år. Det är konstigt hur man väljer sina vägar i livet. Jag tillbringar mången stund numera i min "lilla hörna" där tankarna beveger sig mellan de tider jag genomgått. Med fasa emellanåt, med glädje allt mer sällan. Men en mening av något slag måste det ju finnas, tycker jag och kan därigenom lägga lite av min inre stress på hyllan. För i skrivande stund har det allra mesta av de kvalor jag levt ut förpassats till hädanevärlden. Det som återstår av de minnena är att kanalisera ut skuggorna de efterlåtit sig, de som "by now" har dött av leda i mitt nya liv...
Mig veterligen, har alla människor problem. Inga av samma karaktär som den nästa, och vi ser alla olika på det som betyder något för den andra. Många av oss klarar att hantera bort våra problem, ja kanske även växa sig starkare genom detta. Andra tillhör skaran som knäcks, går under, drunknar innan insikter slås i rot och hinner växa till sig. Jag anser mig vara en av de förstnämnda. Jag har besuttit insikten om att den jag var, aldrig var mig. Det fanns inget tillstånd för mig att ända mitt liv i de spåren jag befann mig i, under mina år i Stockholm.
För den oinsatta måste det vara obegripligt - för den insatta är det en självklarhet att förstå hur jävla snabbt det går åt helvetet i livet när den första stenen har satts i rullning - och man envisas med att hänga på en sådan.
Mycket spelar roll i ens liv, väldigt mycket. Mer än vad som egentligen borde vara lagligt, men jag tror inte det är någon slump att så oändligt många människor, olika människor delar de samma problem som de jag har haft. Om något kan en sådan tanke skänka en gnutta tröst emellanåt. Men bara för stunden. Och endast inombords. Utåt sätt står man, som i mitt läge ensam med de kluvna verkligheter som till syvende och sist spelar roll. Det finns, ju längre man drar "leken" endast en väg ut - och det är ut! Uppoffringar tror jag är ett nyckelord i sammanhangen. Det krävs någonting utöver det vanliga och, som även här i mitt fall, "A change of personality!".
Även om inte det livet bär något värde i sig så krävs det en hel del mod ändå att förkasta det åt sidan, bara så där. Det handlar ju trots allt om en människas liv - ens eget tillochmed, och det är överhuvudtaget ingen självklar syn just då. Inte efter ett flertal år!
Vanans makt är ju också som bekant stor, och vi människor finner trygghet i väldigt mycket. Kanske tillochmed för mycket. Jag förundras över hur jag kunde tillåta mig att styras så länge, så djupt och har naturligtvis en mängd svar i min hand på frågorna. Men de hör inte hit ännu. Allt har ju sin tid och detta är inte det...
Kärlek till livet.
Det har gått lång tid nu. Flertalet år har passerats sedan bisterheten i Stockholm tärde på mig. "Den heliga stadens" sista vers har sjungits och orden har sen lä'nge burits bort med vinden. Men den "impact" staden har haft i mig vill nog ändå för all framtid väga i mig, försöka skapa obalans, få mig att falla... Stockholm kommer inte att lyckas. Staden måste vara vacker i all sin prakt, lysa stolt över hela sitt land men för mig - som vet sanningen - vill den alltid förbli en mörk, trång tunnel där hemligheterna inte alls ligger dolda i mörker utan snarare lyser öppet.
Visst, nu är det ju ingen annans än mina egna hemligheter det är tal om. Det är inte så att de minner jag när till staden är någon karakteristika för bilden som skyfflas världen över. För staden är vacker, underskön ja, näst intill sagolik på fler än ett sätt. Men för mig är den symboliken till ett hårt liv...
Nu är det ju ingalunda stadens fel att det blev som det blev. Naturligtvis inte. Utan Stockholm blev det redskap som behövdes för galenskapen inom mig att leva ut sina vilda svängar. Så blev det också, åtskilligt mycket vidare än jag någonsin trott mig ens vilja. Med distansens facit i hand, kan jag lugnt säga så. Jag var en vilde och jag grusade mina bästa år däri, kanske jag skulle kunde påstå, men vill det inte. Numera separerar jag skikten från varandra och delar meningar om vartannat och finner till sist frid bland mina minnen. Jag hittar en väg till mig själv genom upplevelser av "ett annat slag", så att säga...
Visst, nu är det ju ingen annans än mina egna hemligheter det är tal om. Det är inte så att de minner jag när till staden är någon karakteristika för bilden som skyfflas världen över. För staden är vacker, underskön ja, näst intill sagolik på fler än ett sätt. Men för mig är den symboliken till ett hårt liv...
Nu är det ju ingalunda stadens fel att det blev som det blev. Naturligtvis inte. Utan Stockholm blev det redskap som behövdes för galenskapen inom mig att leva ut sina vilda svängar. Så blev det också, åtskilligt mycket vidare än jag någonsin trott mig ens vilja. Med distansens facit i hand, kan jag lugnt säga så. Jag var en vilde och jag grusade mina bästa år däri, kanske jag skulle kunde påstå, men vill det inte. Numera separerar jag skikten från varandra och delar meningar om vartannat och finner till sist frid bland mina minnen. Jag hittar en väg till mig själv genom upplevelser av "ett annat slag", så att säga...
Med de hårda åren bakom mig sätter jag oerhört stort pris på det enkla liv jag i dag lever. Tacksamheten visar inga gränser i mitt inre över den trygghet jag befinner mig i numera med allt ordnat framför mig. Omvälvningarna som lett mig hit är fantastiskt stora och uppoffringarna enorma, sätt till mina mått. En resa något utöver det vanliga, vill jag säga att det varit - en dröm som blivit sann...
Att lämna ett femton tals år med missbruk bakom mig har faktiskt gått förvånansvärt lätt när jag även nu tar en glött i backspegeln. det svåra var aldrig vägen ut, utan att iscenasättandet av mitt beslut att bli en fri människa. Ohyggligt många andra människor i samma situation som jag var i då, fallerar på den tankegången. jag ville mer än så. Jag vill hela vägen ut, hela vägen fram... Så som sagt, beslutet var enkelt, ja faktiskt busenkelt. Precis lika enkelt som att fastna i miljön i försten. Det var handlingen som växte fram ur beslutet som krävde sin man, om jag säger så...
Den avgörande faktorn vilar i det sättet jag tillät mig tänka i mina ungdoms år. För jag var övertygad om att ingenting ytterligare kunde skada mig efter de barndomstragedier jag genomgått. Mitt skydd mot världen blev en sköld inte heller jag kunde tränga varken ut eller in ur. Det gick för långt och för vilt till och innan jag hittat rätt i mig själv så syntes inte längre landremsan från där jag var. sakta insåg jag att mina strapatser långt ifrån var förbi - de hade faktiskt knappt nog börjat.
Jag behövde komma bort från Grimstad som blivit så alldeles för levande (på ett för mig dåligt sätt). Jag valde Stockholm för sin storlek och sitt avstånd, och gav ros åt min tro att jag där skulle kunde vara en anonym individ och lära mig leva mitt liv i fred. Det tog några år innan vetskapen om att allting är relativt även i det avseendet, även i den miljon-staden. Till sist blev till och med Sveriges huvudstad för liten för det jag höll på med, hur otroligt det än måtte låta.
Naturligtvis var det i mig själv jag blev för liten. Det var i mig själv jag tog in för mycket vatten och såg mig själv kantra, förlisa. Inte förrän jag drivit i land långt senare har jag insett att min ospända båge inte längre behöver spännas. Äntligen kunde jag slappna av för en gång skuld och försöka bli en människa igen.
Mitt sökande fortgår ännu, och i oförminskad styrka. Jag är ingalunda den helhet jag vet jag kan (och skall) vara. Men börja någonstans måste jag, om än mycket senare än de flesta andra i livet och inte kan jag heller springa runt och "gömma mig" i all evighet, heller. Därför skickas mycket nytt ljus in i mina "darkened rooms" för tiden och inte för något annat än mitt eget bästa välmenande. Jag måste ge mig själv och min närmaste omgivning den respekten den förtjänar. För i grund och botten, efter att alla plågsamma minnen som förpästat kölvattnet kring min tidigare framfart silats bort, så handlar livet, även mitt - om kärlek till livet. Ett liv jag återfunnit och återknutit mina bånd till...
Det har hänt ofantliga saker mellan då och nu, men mer om det sen.
I dag vill jag inget hellre än att ge liv åt livet mot förut, då jag - mot idag - stod på huvudet djupt försjunken i illusionen om min egen romantiserade undergång...
Mitt sökande fortgår ännu, och i oförminskad styrka. Jag är ingalunda den helhet jag vet jag kan (och skall) vara. Men börja någonstans måste jag, om än mycket senare än de flesta andra i livet och inte kan jag heller springa runt och "gömma mig" i all evighet, heller. Därför skickas mycket nytt ljus in i mina "darkened rooms" för tiden och inte för något annat än mitt eget bästa välmenande. Jag måste ge mig själv och min närmaste omgivning den respekten den förtjänar. För i grund och botten, efter att alla plågsamma minnen som förpästat kölvattnet kring min tidigare framfart silats bort, så handlar livet, även mitt - om kärlek till livet. Ett liv jag återfunnit och återknutit mina bånd till...
Det har hänt ofantliga saker mellan då och nu, men mer om det sen.
I dag vill jag inget hellre än att ge liv åt livet mot förut, då jag - mot idag - stod på huvudet djupt försjunken i illusionen om min egen romantiserade undergång...
Främlingen i mig själv tittar ut.
Det är en schysst känsla att inte veta vart orden tar en. Till en början, åtminstone. Allteftersom raderna sprider ut sig formas ju en tråd, som oftast, men fram tills dess är det lite som ett flytande cirkus...
Det är det ordlösa, det som finns på insidan och kanske har gjort det i längre tider som ges spelrum när det börjar ältas. Och när det ligger oceaner av obearbetat material, som lugnet före stormen, kan det ibland vara ett tryggt tips att hålla i sig. För min egen del, alltså.
Valet och kvalet - skall eller skall icke. Det är många faktorer som spelar in när ett hjärta öppnas. Det är inte bara att se till sina egna behov, ge utlopp för den pyrande eld som är, och har varit lös en längre tid. För det står det för mycket på spel. Ett helt liv, faktiskt. Så valet får bli att ta det lite pö om pö. Kvalet får man ta i tu med sen, eventuellt.
För hur går man fram i okänt terräng, där det mesta vilar på egenhändiga misstag? Skador finns redan och gott om det. Reparationsarbetet är betydande samtidigt som ett engagemang måste få sitt naturliga fortskrede. Genom att öppna mig till fullo blir jag desto starkare som människa och individ, en individ som i dag lever i en samvaro.
Samtidigt tål inte mina sociala nätverk (vissa av dem!) verkligheten bakom, det är jag evigt övertygad om, medveten om. Alltså blir balansgången av avgörande karaktär för mig. Lite som att göra någonting man absolut inte vill eller kan men samtidigt måste...
Men så här långt har jag överlevt. Främst mig själv. Jag har i många år nu varit min värsta fiende, den jag har varit tvungen att värja mig mot på daglig basis. Jag har varit strängt medveten om detta och i samma veva upparbetat ett beskydd genom mitt sätt att leva.
Men i dag gäller inte samma premisser längre som då. I dag är jag fri att leva som en hel människa istället för den devalverade, skugglika spegelbild som lyste så svagt förut. Inte många känner till det, förutom jag...
För mig är det inte tillräckligt att gömma bort mitt "svarta jag" i något mörkt skrymsle inom mig. Det håller inte för att vara den jag kan. Genom att nysta upp vävnader tråd för tråd, tror jag på ett ordnat och redigt inre. Ett inre ingen människa egentligen kan vara utan. Oredigt; ett inre ingen människa kan vara med, heller...
Jag har alltså valt den öppenhjärtiga vägen fram över landskap jag på inga sätt och vis känner till, känner mig trygg i. Och just här klingar en ton som faktiskt är mig bekant; otryggheten. Jag letar fram det jag vet om mig själv och finner att jag nog kan hantera en otrygghet, spela med i dess spel på närliggande villkor. Det nya i sammanhanget är bara insatsen, den här gången. Den vet jag däremot inte om jag är beredd att sätta... än!
Men själva resan är häftig, tycker jag. Lärdomar sköljer över mig från tid till annan och inuti vissa händelser kan jag ofta relatera till episoder, upplevelser långt tillbaka i tiden, men också närmare ändå. Det är just detta som är så tilltalande. Att jag lär mig saker om mig själv - som om jag vore en främling i mig själv. Balt, ingenting annat än balt! Sen att jag vill det gör ju hela upptäcks-resan än mer attraktiv.
Men jag får aldrig glömma bort eller se för lätt på hindren. För dessa hinder utgör ju kärnan så att säga, i färden. Det är i dem kvalen finns, och det är i dem jag måste se upp. Inte för min egen skuld i direkt mening utan för min omgivning... den jag har kär. För utan den skulle jag aldrig ens kunna ta för mig av min egen "halfness"...
Men för att återknyta till poängen. Jag ser ändå framför mig en framtid i harmoni och balans. Jag ser i framtiden mig själv öppnad och redo för helt nya utmaningar av en ny natur. Det är en känsla jag här spelar på, som uppstått genom vetskapen att jag når fram i slutändan. För jag tror på mig själv i detta. Det vore omöjligt annars, det är jag medveten om. I alldeles för många år har jag gått runt och gjort det motsatta, bekämpat mina egna verksamma ämnen - och fått betala priset, också. Den tiden är slut och jag har bestämt mig för att slutföra projektet. Är inte riktigt där än men, gott på väg!
Man kan aldrig räkna bort tiden, räkna med det!
Det finns en onaturlighet i mitt liv, som klarare än något annat markerar en gränsdragning. Den kunde lika gärna varit beklädd med taggtrådar, så skarp tycker jag mig den vara. I dag berörs jag inget nämnvärt. Jag styrs inte längre av känslorna kring denna avsaknad som det faktiskt är - att inte ha mina barndomsvänners närhet i mitt liv. Ännu ett kvitto om att tiden läker alla såren, kommer också här till sin plats, och återställer - eftersom - balansen, så småningom.
När allt kommer omkring så är det på andra sidan som myntet skall ligga. Kronan skall vändas åt mitt eget håll då det är jag som tagit detta avstånd. I efterhandens stunder av reflektioner ser jag min egen roll i spelet, och kan på inga sätt lasta någon annan än min egen person. Vi formas av hur våra liv gestaltar sig, den saken är vida bekant i alla kretsar och läger och att inte jag drog med mig min barndoms skattkammare av vänner, nära och kända, står mig i dag högt i kurs. Det fanns ingen plats, så enkelt är det och, till min stora glädje, så skall det också förbli...
Livet är bra idag. I dag är jag på rätt väg för kanske första gången så långt bakåt i min tid jag kan komma ihåg. Resan hit är inget för vänner och har så blivit, också. Det är med stort nöje jag idag faktiskt kan öppna min facebooksida och fortfarande skymta in i min svunna historia och vältra mig med dessa pärlor från barnets dagar i från både Grimstad och Namsos. Dessa två klart lysande stjärnor i mitt liv där betydelsefulla människor än idag finns. Annat är det i Stockholm där jag på femton års tid kanske kan räkna in en handfull människor som fortfarande bär en betydelse i mig. På den korta tiden jag bott i Halmstad finns en tätare sluten vänkrets än alla de åren i storstaden. Ansvaret vilar naturligtvis inte på människor därifrån - i Stockholm - utan självfallet på mig själv och i de valen jag gjorde där. Av ett flertal orsaker kan jag inte noggrant gå närmare in på detta, inte än, utan får istället färga bilden med helt andra kritor.
Just tiden har fascinerat mig länge. Tid är så mycket mer än enbart två springande visare på en ur tavla som obönhörligt skyndar fram, tickande minutöst. Den bär en helande kraft, ett levande väsen, i mina ögon så gott som organisk. Ingen kommer ifrån den och på det villkoret har jag satt min lit till den och gjort den till en vän. Genom att skåda mina smärtor som kantat livet har den blivit ett naturligt inslag i mig, och olikt någonting annat är det den som har vandrat vid min sida i ur och skur. Det kan låta märkligt ja, rent av besynnerligt. Tiden är för mig ett redskap, ett verktyg att ha i min hand och tillsammans har vi röjt undan terräng i alla möjliga landskap. Och, när räkningen tillslut ligger på bordet framför oss, kan vi, också här tillsammans, betala det pris som är fastslagit.
Jag skulle aldrig varit där jag är eller den jag är, om inte min relation till tiden varit så utarbetat som den är. I skärskådandet ser jag den som ingen ringare än min närmste vän. Utan den vore jag död, förtappad, bortkommen (vilket jag må hända redan är..ha ha), inget vidare mer än ett tomt refräng utan vare sig vers eller melodi, rim eller reson. I tät beskydd av tiden har jag varit barn, blivit vuxen på de hårdaste av vägar, en väg inte många känner till. Så kommer det ju också att förbli naturligtvis, då vi alla lever i separata uppfattningar av respektive liv och leverne (thank God!).
Men vad döljer sig egentligen i snåren som stödjer våra stigar? En fulländad omöjlighet att avgöra, har alltid varit så och vill för alltid så förbli. De fåtalet "planer" som börjat växa upp i mitt liv har snabbt förkastats och oändligt många människor har passerats för att sedan falla i glömska. Men inte inom tidens ramar som ständigt och precist letar fram dessa glömda ljuspunkter med ack så jämna mellanrum. Vissa skeenden vill man glömma medans andra vill man absolut inte skall komma bort. Det vore inte lika lätt att hantera detta, om inte tidens minne bidragit med sitt understöd.
Med distansen i högsta hugg vågar man sedan lyfta på murkna och mossbelagda stenar och låta blicken försiktigt vandra runt dess undersida. Skjulta och mörklagda minnen kan pysa upp till ytan i form av en svunnen vän, kanske en "vänförfrågan" på facebook (ha ha), en stund i stillhet, en melodi eller en doft och plötsligt flyger dammet från bilden ut från glömselns tomhet och in i den fortgående och levande världen.
Man kan aldrig räkna bort tiden, räkna med det!
:-)
