Profeterna dog för länge sen...
När jag ser till mig själv så klarar jag inte se det perspektivet som mina kamrater ser, de som gått genom det samma "nålsöga" som jag gjort. Jag är naturligtvis helt på det rena med att vi alla har högst olika uppfattningar av både livet och oss själva i det. Men jag tror inte att vare sig jag eller någon annan skall ha genomgått "någonting värre än någon annan!" Och det är just där - i den tron - jag sitter så fast i min övertygelse - och som i sin tur gör det så obegripligt för mig när jag ser hur "vissa gemenskaper" tar till sig nya ansikten varje dag...
Jag är samtidigt oerhört kluven i frågan då jag är övertygad åt båda hållen om huruvida de är av godo eller ej.
För jag tror, liksom är fallet för min egen del, att många av oss som återigen funnit vägen tillbaka till livet, klarar detta på helt egna villkor utan att ta det stöd som i de lägena erbjuds i överflöd!
Men det är självfallet en genomgripande svår och komplex fråga där insatsen hela tiden är människors liv, leverne, familj etc etc. Därför går det inte att blunda för dem, gemenskaperna, alltså.
...
Men jag kommer ändå inte ifrån min uppfattning om att det finns ett ganska högt pris att betala för hängivenheten. För det ligger krav dolda i detta system som jag utan vidare väljer att kalla det. En underliggande kraft som nog är starkare än vad som förmodligen - enligt mig! - är "hälsosamt. Mina teorier om ämnet är på det renaste en omöjlighet att resa bevisning mot utan vilar på ren intuition och känsla.
Den har fått mig hit i dag, så varför inte? För likväl som andras övertygelse är av rätta så är jag lika ståndsmässig säker på min egen!
"Lost in translations", ett begrepp jag ser som funktionellt inom ramen för mitt tycke i ämnet, är mycket likt en fälla. Istället för en sund och hälsosam "översättning av livets sidor", en guide, ett stöd ur mörkrets kvalor ser jag en "fångstteknik" för organisationer, grupper, föreningar - gemenskaper - allt i ett syfte att rekrytera för att få till stånd att föra sin egen sak framåt.
Nu behöver inte detta vara av något ondo - långt ifrån, men som jag ser det och utifrån mitt hjärta, så finner jag det inte så värst långt ifrån ett utnyttjande.
Stegen är inte många, eller resan lång mellan de två lägren som förvisso skiljer sig markant från sina respektive syften. Men enligt mig ser jag en "betingad frihet", en inskränkt världsbild och varför inte jag tagit min många gånger erbjudna del i det hela är just det; "det dolda tvånget...!"
...
Mina argument skulle blivit söndersänket, sönderskjutna, bombarderat till oigenkännlighet om de yttrades inom vissa kretsar, jag är medveten om det så därför gör jag inga ansträngningar om att ge dem luft vid tillfällena. Jag är inte ute efter annat än att bejaka mitt eget och de mina. Den resterande skaran låter jag vara som de själva bestämmer - även om ordet "bestämmer" tillhör det vokabulär som klingar så falskt i mina öron.
Jag vägrar tro att det finns något "självbestämmande" inom "sekterismens ramar" oansätt bakom vilka tecken, eller loggar de väljer att ställa sig. Principen är den obrutna samma! Allt i ett ända syfte att föra sin sak framåt med vilka medel som står till hands...
Mitt eget ända sådana (behov) är att föra mig själv framåt (och mina kära)! Men igen; vem är inte det?
Profeterna dog för länge sen...
"I`m sorry, but it`s just not my melody!"
:-)
Jag är samtidigt oerhört kluven i frågan då jag är övertygad åt båda hållen om huruvida de är av godo eller ej.
För jag tror, liksom är fallet för min egen del, att många av oss som återigen funnit vägen tillbaka till livet, klarar detta på helt egna villkor utan att ta det stöd som i de lägena erbjuds i överflöd!
Men det är självfallet en genomgripande svår och komplex fråga där insatsen hela tiden är människors liv, leverne, familj etc etc. Därför går det inte att blunda för dem, gemenskaperna, alltså.
...
Men jag kommer ändå inte ifrån min uppfattning om att det finns ett ganska högt pris att betala för hängivenheten. För det ligger krav dolda i detta system som jag utan vidare väljer att kalla det. En underliggande kraft som nog är starkare än vad som förmodligen - enligt mig! - är "hälsosamt. Mina teorier om ämnet är på det renaste en omöjlighet att resa bevisning mot utan vilar på ren intuition och känsla.
Den har fått mig hit i dag, så varför inte? För likväl som andras övertygelse är av rätta så är jag lika ståndsmässig säker på min egen!
"Lost in translations", ett begrepp jag ser som funktionellt inom ramen för mitt tycke i ämnet, är mycket likt en fälla. Istället för en sund och hälsosam "översättning av livets sidor", en guide, ett stöd ur mörkrets kvalor ser jag en "fångstteknik" för organisationer, grupper, föreningar - gemenskaper - allt i ett syfte att rekrytera för att få till stånd att föra sin egen sak framåt.
Nu behöver inte detta vara av något ondo - långt ifrån, men som jag ser det och utifrån mitt hjärta, så finner jag det inte så värst långt ifrån ett utnyttjande.
Stegen är inte många, eller resan lång mellan de två lägren som förvisso skiljer sig markant från sina respektive syften. Men enligt mig ser jag en "betingad frihet", en inskränkt världsbild och varför inte jag tagit min många gånger erbjudna del i det hela är just det; "det dolda tvånget...!"
...
Mina argument skulle blivit söndersänket, sönderskjutna, bombarderat till oigenkännlighet om de yttrades inom vissa kretsar, jag är medveten om det så därför gör jag inga ansträngningar om att ge dem luft vid tillfällena. Jag är inte ute efter annat än att bejaka mitt eget och de mina. Den resterande skaran låter jag vara som de själva bestämmer - även om ordet "bestämmer" tillhör det vokabulär som klingar så falskt i mina öron.
Jag vägrar tro att det finns något "självbestämmande" inom "sekterismens ramar" oansätt bakom vilka tecken, eller loggar de väljer att ställa sig. Principen är den obrutna samma! Allt i ett ända syfte att föra sin sak framåt med vilka medel som står till hands...
Mitt eget ända sådana (behov) är att föra mig själv framåt (och mina kära)! Men igen; vem är inte det?
Profeterna dog för länge sen...
"I`m sorry, but it`s just not my melody!"
:-)
En liten tanke kring morgonen...
Det är någonting speciellt med morgnarna. Nu har ju alla tider på dygnet sin egen betonade charm, det är inte det, men för min del ligger morgonen mig varmast om hjärtat. Jag har sagt det förr och kan gärna upprepa det; det är morgonen jag gillar bäst!
Det finns flertalet anledningar till det och jag tänker inte gå genom var och en här och nu, utan jag tänkte dela med mig av dagens "lilla happening".
Uppe med tuppen så klart, närmre bestämt halv sex och det första som sker är att lägenheten fylls av ljudet av en puttrande kaffekokare. Det är ett lugnande besked i ljudväg som jag sätter stor pris på - ljudet alltså. På något sätt är det med och väcker dagen med sitt stilla, lite subtila väsande... inte högt och inte heller lågt.
Sedan blir det ett trött zappande framför text-tv`n medan jag sväljer lite aminosyror, fettförbrännare och den lilla keto-kapseln. Träningskläderna är redan på och det blir strax dags att sätta på mig skorna och bege mig ut i den fria, aningen styva friska luften för att tillryggalägga den halva milen på ungefär timmen.
...
Det är ganska häftigt att vara i stånd till att forma sin egen kropp. Jag är oändligt tacksam för att jag fortfarande äger fysiken till det, viljan och motivationen till att utvecklas rent kroppsligt genom träning.
Det är därför jag håller på också! Det är därför jag lägger ner så relativt mycket tid på stigar, landsvägar och gymmet; för att jag är tacksam över att jag fortfarande kan...
Det skänker mig även frid i både kropp och sinnen att vara i stånd till att använda min lekamen på det sättet som jag faktiskt älskar att göra. Och återigen, för att jag äntligen tagit mig ur mitt gamla - då vill jag ta mycket väl vara på det nya!
...
En annan sak som slettes inte skall underskattas i sammanhanget, är att genom att ha missbrukat just kroppen i så många år, känns det också lite som en skuld jag har gentemot mig själv. Det behöver inte vara stort långsökt för att hitta en säker koppling mellan dessa leden, tycker jag - men säkert inte like självklart att inse för den "icke invigda" människan.
Men "skulden" jag talar om ligger inte på det emotionella, det känslomässiga planet som så ofta görs i de kretsar med den bakgrund jag bär på. Nej, min "skuld" i sammanhanget vilar helt och hållet på mitt fysiska plan och jag ämnar betala tillbaka till mig själv framöver nu.
Det är ett måste, för min del. Om det är någonting i mitt liv - det som varit, för stunden är eller som kommer att bli - så är det just välmående i den sunda kroppen.
Skall jag må bra i själen måste jag må bra i kroppen! Och det är den ordningsföljden som gäller! Allting annat är livet för litet för, numera.
Och inte bara det; det ena ger det andra i sinom tur, i allafall...
...
(En liten tanke just kring den här morgonen...)
:-)
Det finns flertalet anledningar till det och jag tänker inte gå genom var och en här och nu, utan jag tänkte dela med mig av dagens "lilla happening".
Uppe med tuppen så klart, närmre bestämt halv sex och det första som sker är att lägenheten fylls av ljudet av en puttrande kaffekokare. Det är ett lugnande besked i ljudväg som jag sätter stor pris på - ljudet alltså. På något sätt är det med och väcker dagen med sitt stilla, lite subtila väsande... inte högt och inte heller lågt.
Sedan blir det ett trött zappande framför text-tv`n medan jag sväljer lite aminosyror, fettförbrännare och den lilla keto-kapseln. Träningskläderna är redan på och det blir strax dags att sätta på mig skorna och bege mig ut i den fria, aningen styva friska luften för att tillryggalägga den halva milen på ungefär timmen.
...
Det är ganska häftigt att vara i stånd till att forma sin egen kropp. Jag är oändligt tacksam för att jag fortfarande äger fysiken till det, viljan och motivationen till att utvecklas rent kroppsligt genom träning.
Det är därför jag håller på också! Det är därför jag lägger ner så relativt mycket tid på stigar, landsvägar och gymmet; för att jag är tacksam över att jag fortfarande kan...
Det skänker mig även frid i både kropp och sinnen att vara i stånd till att använda min lekamen på det sättet som jag faktiskt älskar att göra. Och återigen, för att jag äntligen tagit mig ur mitt gamla - då vill jag ta mycket väl vara på det nya!
...
En annan sak som slettes inte skall underskattas i sammanhanget, är att genom att ha missbrukat just kroppen i så många år, känns det också lite som en skuld jag har gentemot mig själv. Det behöver inte vara stort långsökt för att hitta en säker koppling mellan dessa leden, tycker jag - men säkert inte like självklart att inse för den "icke invigda" människan.
Men "skulden" jag talar om ligger inte på det emotionella, det känslomässiga planet som så ofta görs i de kretsar med den bakgrund jag bär på. Nej, min "skuld" i sammanhanget vilar helt och hållet på mitt fysiska plan och jag ämnar betala tillbaka till mig själv framöver nu.
Det är ett måste, för min del. Om det är någonting i mitt liv - det som varit, för stunden är eller som kommer att bli - så är det just välmående i den sunda kroppen.
Skall jag må bra i själen måste jag må bra i kroppen! Och det är den ordningsföljden som gäller! Allting annat är livet för litet för, numera.
Och inte bara det; det ena ger det andra i sinom tur, i allafall...
...
(En liten tanke just kring den här morgonen...)
:-)
Nyans-skillnad.
Jag kan se idag vikten av att ha tid med sig själv. Den enkla detaljen att lägga ner engagemang på "själv-vård" är högt högt underskattad, enligt mitt tycke och en bristvara av stora mått (om jag ser till där jag varit under ett flertalet år, tidigare).
Förutom den uppenbara effekten att det gör en sliten kropp gott att äntligen bli omhändertagen på ett adekvat sätt, så sätter jag oerhört stort pris på att kunna "see the difference" genom distansen jag uppnått till det liv jag levt. Jag tror på innehållet av de kunskaper jag fått därigenom, och om inte annat så förstår jag tacksamhet på helt annorlunda sätt...
...
Tacksamhet, ja. Förmågan att värdesätta det minsta lilla i det som kommer för min dag, är nog en av de kvaliteter jag gillar mest hos mig själv. Anledningen är väl lika enkel som den är självklar; jag har sätt och erfarit myntens alla sidor vilket, jag även det kan känna att jag är tacksam över. För livet är aningen mer komplicerat än just enbart svart eller vitt.
Egentligen har jag aldrig förstått ett sådant påstående som att något är antingen "svart eller vitt". Jag ser det som en obegriplig förenkling av en verklighet som förtjänar så mycket mer än så. Nästan så jag skulle vilja kalla det någonting i närheten av respektlöst! Både till mig själv och alla andra det måtte innefatta... som att livet skulle innehålla inte mer än enbart två val...
...
Så är det naturligtvis inte. Visst, vi kan se olika på "skalorna" om vi säger så.
...
Så är det naturligtvis inte. Visst, vi kan se olika på "skalorna" om vi säger så.
Ett lättbegripligt sätt - tycker jag - är att använda metaforen; färger.
Som färgskalor, för att beskriva det på ett förenklat sätt. Då blir det lättare att "se" nyanser, att kategorisera, fördjupa tanken kring mitt mående eller annan uppfattning. En regnbåge har ju ingen gråskala i sig, vilket jag ytterligare ser som en ljuspunkt!
För tiden är sen länge borta då jag styckade in livet i olika nyanser av grått, brunt eller svart. Jag har gjort det, visst ja, under perioder då jag befann mig under vatten ytan, där ljuset har oändligt svårt att tränga genom och lyfta upp djupet med sina tunna, livgivande strålar. Men jag lever inte där längre och behöver således inte längre det synet att se det på... Ganska enkelt, om jag säger så!
För tiden är sen länge borta då jag styckade in livet i olika nyanser av grått, brunt eller svart. Jag har gjort det, visst ja, under perioder då jag befann mig under vatten ytan, där ljuset har oändligt svårt att tränga genom och lyfta upp djupet med sina tunna, livgivande strålar. Men jag lever inte där längre och behöver således inte längre det synet att se det på... Ganska enkelt, om jag säger så!
...
Men jag slutar aldrig förundras över livets skiftningar, och hur allting ändras med tiden. Det mest förbryllande tycker jag nog är den oförmåga vi har att se fenomenet - alltså att livet kommer att skifta olika riktningar allteftersom tiden passerar.
Det fanns en tid då jag var övertygad om att jag aldrig skulle bli "en gammal man" och blev jag det skulle jag ha kvar mitt långa hår för all tid. Sedan såg jag mig själv gammal med mina dreadlocks hängande och slänga hur långa som helst med världens mest flummiga sätt att vara på... Sen såg jag mig som gammal i fängelset...
Idag är allt det här passe`, ingenting stämmer längre med "de nyanser" jag såg då. Livet är så mycket bättre idag, så mycket livligare och fräscht. I dag är jag kortsnaggat, städad och i fast jobb sen lång tid tillbaka och lägger ner stor tid på fitness-träning och mycket där omkring. Snacka om nyans-skillnad...
Mitt huvud och hjärtas ålder.
Vi är inte äldre än vad vi känner oss i huvudet. Det passar mig ohyggligt bra då jag har obegripligt svårt att se mig själv som den 41 åringen jag är...
Det är ofrånkomliga tankar som mellan varven slår ner i mig där jag försöker se mig själv jämte mina samtida. Eftersom jag är utflyttad från min barndomsby med tillhörande barndomsvänner, så kommer sådana "syner" för mig främst genom bilder på Facebook, nu för tiden. Jag håller ingen hemlighet av att jag ibland skummar genom vänners fotoalbum och ofta "chockeras" av hur tiden gått. Och jag med den, såklart!
Det jag upplever när jag bläddrar bland bilderna är på inget sätt något skrämmande, utan mer ett skarpt konstaterande av hur vi människor aldrig tycks stå stilla i våra liv. Trots att många, flerparten av dessa barndomsvänner, aldrig korsat mina vägar (eller jag deras) på ett stort antal år, så har tiden under hela vår gemensamma resa varit oss ständigt närvarande - fört oss framåt...
Och det är med ordet "framåt" jag kan känna att mitt mod ibland viker sig aningen; min egen framfart på ett helt annat plan än de flesta andra...
Men rent konkret kan jag inte tala om exakt vad eller hur jag egentligen känner... för jag vet helt enkelt inte!
Någonstans kan jag se en botten i en sorts sorgfullhet över insikten att åldern även kräver sin rätt i min generation, något jag såg som omöjligt under mina yngre år. Nu tillhör jag inte längre "mina yngre år" och med det alltså denna nyvunna insikt om liv kontra död...
Det är ofrånkomliga tankar som mellan varven slår ner i mig där jag försöker se mig själv jämte mina samtida. Eftersom jag är utflyttad från min barndomsby med tillhörande barndomsvänner, så kommer sådana "syner" för mig främst genom bilder på Facebook, nu för tiden. Jag håller ingen hemlighet av att jag ibland skummar genom vänners fotoalbum och ofta "chockeras" av hur tiden gått. Och jag med den, såklart!
Det jag upplever när jag bläddrar bland bilderna är på inget sätt något skrämmande, utan mer ett skarpt konstaterande av hur vi människor aldrig tycks stå stilla i våra liv. Trots att många, flerparten av dessa barndomsvänner, aldrig korsat mina vägar (eller jag deras) på ett stort antal år, så har tiden under hela vår gemensamma resa varit oss ständigt närvarande - fört oss framåt...
Och det är med ordet "framåt" jag kan känna att mitt mod ibland viker sig aningen; min egen framfart på ett helt annat plan än de flesta andra...
Men rent konkret kan jag inte tala om exakt vad eller hur jag egentligen känner... för jag vet helt enkelt inte!
Någonstans kan jag se en botten i en sorts sorgfullhet över insikten att åldern även kräver sin rätt i min generation, något jag såg som omöjligt under mina yngre år. Nu tillhör jag inte längre "mina yngre år" och med det alltså denna nyvunna insikt om liv kontra död...
Men sorg är inte på långa vägar något korrekt uttryck för denna känsla utan ett mera liknande delbegrepp i en större bild. Jag inser nu allt tydligare hur livet är och förblir uppdelad i olika nivåer, faser eller skikt om man så hellre vill, och att jag befinner mig på ett nytt steg; jag lämnar således ett gammalt och beger mig över på ett nytt! Vänder kort och gott blad...
...
Fast det som kanske skrämmer mig mest är, att jag fortfarande känner mig som om jag var 25. Hur det hänger i hop får jag inte helt samman, utan jag tar det för vad det är och lever efter "mitt huvud och hjärtas ålder" - och för det ger jag det jag kan av det jag har!
För många (inkluderat mig själv, ibland) kan det verka som om jag lever en ungkarls liv - och med det räknar jag inte in det relationsmässiga, för där lever jag i en trogen tvåsamhet.
Nej, det jag menar är där jag står i dag, dit jag kommit rent familiärt, om jag säger så. Åren jag haft både i fängelset och kring drogerna har gjort att jag fortfarande befinner mig långt långt efter de av mina samtida - de som jag "i hemlighet" beundrar bland bilderna på Facebook. Det är där jag kan känna mig liten ibland, utanför, annorlunda...
Men nu vet jag ju bättre idag än att fästa mig vid de materiella attributerna livet har att erbjuda, så klart. Det ligger så mycket mer i livet än detta, men hur som helst så kan jag erfara någon sorts "misskänsla" emellanåt - om än bara som en vindpust; här för en sekund, sedan borta för alltid!
...
Fast det som kanske skrämmer mig mest är, att jag fortfarande känner mig som om jag var 25. Hur det hänger i hop får jag inte helt samman, utan jag tar det för vad det är och lever efter "mitt huvud och hjärtas ålder" - och för det ger jag det jag kan av det jag har!
För många (inkluderat mig själv, ibland) kan det verka som om jag lever en ungkarls liv - och med det räknar jag inte in det relationsmässiga, för där lever jag i en trogen tvåsamhet.
Nej, det jag menar är där jag står i dag, dit jag kommit rent familiärt, om jag säger så. Åren jag haft både i fängelset och kring drogerna har gjort att jag fortfarande befinner mig långt långt efter de av mina samtida - de som jag "i hemlighet" beundrar bland bilderna på Facebook. Det är där jag kan känna mig liten ibland, utanför, annorlunda...
Men nu vet jag ju bättre idag än att fästa mig vid de materiella attributerna livet har att erbjuda, så klart. Det ligger så mycket mer i livet än detta, men hur som helst så kan jag erfara någon sorts "misskänsla" emellanåt - om än bara som en vindpust; här för en sekund, sedan borta för alltid!
För nog ingår det lite "i spelet" att upptäcka en gnutta osäkerhet inom åsynen av att åldern lever sitt finaste och högst påtagliga liv i en. Det vore en omänsklighet att aldrig låta sig påverkas på ett eller annat sätt, eller vid en eller annan tidpunkt då belysningen slår igenom och landar med hela sin kraft. Jag visar med detta inga varningstecken från min sida - överhuvudtaget inte, men helt obemärkt låter jag det inte heller passera, av den enkla anledningen att det inte får det.
Det är med friskt humör och rak i ryggen jag noterar att tiden går... :-)
Vi är den vi är för att vi gjort det vi gjort.
Utan att behöva förlora min "essentiella kärna" av personligheten, var jag tvungen att ändra mig med dramatiska mått. Det var aldrig någon hemlighet, inget jag lade skjul på heller att inte vilja göra, utan det var en av de mest självklara bitarna när det handlade om att ändra mitt beteende.
Så mycket hänger ihop med varandra när det kommer till vad som gör en människa till en människa. Det är så många trådar som utgör ett nät så om man förändrar knutarna lite, ändrar storleken på rutorna eller formen på dessa, så är nätat oansätt bestående i sin funktion, bara att det inte helt ser likadant ut...
Precis samma sak gällde för mig när jag ruttnade på den jag var och vart jag var. Jag behövde förändra mig som människa - inte från människa. Människa var jag, har jag alltid varit, men på de premisserna jag levde i och ikring var det inte mycket männskligt att tala om, ärligt talat!
...
Det borde vara en smal sak "att inte vilja vara i svängen". Som människor har vi ju ögon att se med och känslor att känna med, eller hur?! Men lika förbannat finns det så oändligt många i det och rekryteringen vill ingen ända ta. Ett fantastiskt scenario egentligen, och går inte att förstå. Eller gör det det??
Jag har försökt nu i efterhand att "gå igenom" några varför och hur`n men det är svårt. Vi är alla individer och det är det som gör det så svårt... Vi måste alla uppleva våra misstag.
För det är inte självskrivet att det behöver ligga någon form av misär i botten (även om det till större delen gör det!) utan det håller långt att man har en lite vidsträckt ungdomlig nyfikenhet och fantasi för att hamna "på kanten..."
Men jag nöjer mig med mig själv och det jag har varit genom vad gäller det här och tänker inte bege mig in andra människors öden. Jag ser min egen väg som "en klassisk delgivning" om hur livet kan arta sig och njuter i stora drag ut ifrån det. Det räcker alltså för mig...
För mina erfarenheter är för mig att tolka, för mig att handha som mina egna. Och nu är det väl även så, att det vore omöjligt för mig att vara någon annan än den jag är om inte mina "svarta år" funnits, om inte jag gått genom det jag gjort?
Tanken är förstås lockande att bege mig in i, men till vilken nytta? Som jag ser det står sådan aktivitet enbart som ballast och ytterligare bekymmersamheter, ty inga svar går att hämta. Och, skulle det gå att hitta några svar så återstår det enkla faktum att ingenting går att göra åt det, i allafall.
...
Vi är den vi är för att vi gjort det vi gjort. Det är en väldigt enkel, kanske inte precis levnadsregel men i allafall ett sätt att se på livet, tycker jag. Att tillföra ytterligare komplikationer i ett spårigt och "insnärvat" leverne ser jag som högst opassande och lönlöst. För mitt vidkommande handlar det numera om "den gyllene enkelheten", som att välja dagen att färdas på vattnet då sjön ligger lugn, stilla och blänker under den blåaste av himlar. Jag väljer alltså bort det stormfulla alternativet!
"Been there, done that - came back!"
Tankar...
Konstigt, hur man alltid har en eller annan tanke i gång hela tiden. Jag funderar på det emellanåt, hur jag (och då utgår jag från att det samma gäller alla andra också:-) jämnt och ständigt har någon form av tankeverksamhet igång. Det är som ett evigt snurrande hjul, en evighetsmaskin; når jag sitter med morgonkaffet, är ute och går mina promenader, kör bil eller bara sitter och slöar i soffan. Till och med när jag sover så är det full fjong i maskineriet där uppe i form av drömmar. Alltid snurrar det någon form av tanke runt omkring där uppe, oavsätt vilket. Och jag gillar det!
Det får mig att känna mig levande på något vis, att tänka, att vara i gång.
Som verktyg är det oumbärligt för den människa som vill bearbeta sitt innersta med hjälp av egen maskin. Det finns utrymmen långt utöver den kapaciteten till exempel någon form av hjärnskrynklare skulle haft. För faktum är att om jag gör arbetet själv så behöver jag inte släppa in "någon främmande människa" i min närhet, på det sättet som för alla är så vanskligt. Jag känner ju redan mig själv! Ingen vet bättre vem jag är än jag själv! Ingen andra har någon aning om hur just min resa har varit, än jag!
Så enkelt är det - och använder jag då också det kraftpaketet som döljer sig inom de ständigt pågående tankeströmmar som hela tiden rullar runt, så ligger ju svaren precis framför mig. Återstår bara att hitta dem...
...
Livet är hårt, det är svårt, vanskligt för mer eller mindre allihopa. Jag har väldigt svårt att se någon människa komma undan livets strapatser utan att på något sätt märkas. De kommer visa sig i en eller annan form, förr eller senare.
Det man får akta sig för är att inte stirra sig blind på andra - och då främst i ens egen olyckliga tid. För det är så lätt att göra det; vända blicken utåt när allt krävs och behövs inåt!
Det är här tankarna spelar sin (en av många) avgörande roll. Det är den som bestämmer över oss - över mig, som får mig att "välja vad jag skall se".
Till vissa tider kan det tyckas vara som ett "flytande, svävande minfält" fritt pendlande inuti mitt huvud och som det gäller att manövrera rätt. "(Pandoras hängande hagar, öar ;-)"
I alldeles för många år har jag gjort - försökt - svarva till mina lösningar genom tankar påverkade av droger. Under tiden de pågick, tycktes jag svaren komma som på ett rullande band, men i verkligheten - i efterhand, ser jag att jag snarare backade undan. Lika snabbt som mina svar kom, ja lika lätt flög de undan allt eftersom.
Inte förrän jag tillät verkligheten att stega in i mig löstes knutarna upp som fjädrar för vinden och skapade rum för en tanke att färdas fritt in i mitt eget hjärta...
...
Och där är jag idag. Inuti en ärlig, frisk verklighet där tankar färdas i lika stort antal som alltid men som numera används i ett helt annat ljus än förut! Skillnaden är likt dagen och natten och allt är verksamt inom det samma dygnet; alltså mig själv!
För allt jag vill är att bli hel. Det är min rätt i livet - det är alla människors rätt i livet - att få vara hela.
Min väg dock, har jag valt att vandra själv och fixa mina "kabelbrott" för egen maskin - en resa jag gillar skarpt!
Ta aldrig det du har för givet!
Det är nästan felaktigt att säga att mycket handlar om att få saker och ting ut ur systemet, när det gäller att bearbeta bort svåra händelser i livet. Allt handlar om detta om man gör det till "en grej". Vad jag syftar på som "en grej" i den här meningen är naturligtvis den form av bloggande jag bedriver för tillfället.
Ofta kommer jag på mig med att "babbla på obönhörligt", och visst är det så; det är ett jävla pladdrande!
Men för mig har det betydelse. Det tjänar ett syfte, som jag nyss beskrev - för mycket måste få komma ur mitt system...
Som jag ser det är det ett arbete i det tysta, i det stilla. Jag kan själv och på egna villkor långsamt gå genom de delar jag anser ligger till grund för det som hänt i mitt liv. Under tiden mår jag till och med bra i det och kanske framförallt, av det!
...
Traumatiska upplevelser har den egenskapen att de är högst individuella från person till person. Vi har alla vissa delar av oss - i oss - som på många olika sätt gör ont och kan vara svåra att hantera. Det finns inga "superhumans" som vi kanske skulle kunna önska att man var, utan vi är alla människor och får ont i själen på våra olika plan.
Jag väljer mitt sätt att handskas med dem - mina så kallade "demoner" (förr i tiden!) som jag brukade kalla dem i brist på egen insyn.
Jag liknar dem med cancer - och jag är min egen doktor i ämnet...
...
Ofrånkomligt växer vi i livet, så även jag och jag ser framåt hela tiden numera. Borta är dagarna då jag blundade för att glömma, sprang för att inte hinnas i kapp och ljög för att slippa möta den sanning jag alltid vetat om att fanns i min närhet, ända sedan mina barnaben bar mig runt i virvelvindliknande fasoner.
Åldern spelar naturligtvis stor roll i det här sammanhanget. Med tiden dämrar oftast de dimmor som lagt min värld i gömskan, fått mig att dunsta från min omgivning och ikläda mig masken jag strävat i åratal att få fjärnat.
Det har varit vanskligt, det går inte att lägga under stolen med, men när det så var dags att spricka ytan var det jag som dök upp och ingen annan. Det var mina lungor som fylldes med den mest behövande luft som funnits - och det var jag som började leva livet - åter - igen!
...
Men de illasittande lägena till trots genom åren, så har jag aldrig känt mig "på väg under" vid någon gång jag vill minnas. Det har aldrig stått som något alternativ, helt enkelt, bara ett tragiskt konstaterande att så här missgynnsamt har livet varit och jag har prydligt fått stå ut med det.
Jag ser allt som relativt - även min nyvunna energi och lust till livet, den som jag besitter idag. För det vore väl knappast rättvisa att endast "se med de ögonen" då jag befann mig i dalsänkan, heller?
Nej, för allting är faktiskt relativt. För det man har i handen nu idag kan ohyggligt fort försvinna runt nästa krön - eller till och med innan. Konceptet som sådant, är att aldrig ta någonting för givet.
Enkelt, kort och väldigt koncist: ta aldrig det du har för givet!
Det rymmer mycket i de orden om man tar sig lite tid och smakar på dem...
Jag ser allt som relativt - även min nyvunna energi och lust till livet, den som jag besitter idag. För det vore väl knappast rättvisa att endast "se med de ögonen" då jag befann mig i dalsänkan, heller?
Nej, för allting är faktiskt relativt. För det man har i handen nu idag kan ohyggligt fort försvinna runt nästa krön - eller till och med innan. Konceptet som sådant, är att aldrig ta någonting för givet.
Enkelt, kort och väldigt koncist: ta aldrig det du har för givet!
Det rymmer mycket i de orden om man tar sig lite tid och smakar på dem...
En skön version av disharmoni.
Poesi och kroppsbygge, missbruk och fitness... Varför inte gå i mot sina livets strömmar, bryta av de normer som styr och ställer ens livsbana på villkor långt utanför den egna kontrollen?
För det är just det ordet "kontroll" eller som i det här fallet; "utanför den egna kontrollen", som ibland (och har även så gjort i många år) stört mina rytmiska vågor. Den stereotypa förebilden har aldrig legat för mig och kommer inte heller göra det i någon framtid, heller...
För trots min utpräglade "grottmänniska hobby" som bedrivs i ett svettigt gym, så lever det oerhört stora känslor till poesi i mig. Jag lägger ner tid på att göra mina innersta tankar i bokform (på eget initiativ endast!) samtidigt som jag bryter av grenarna med ett högst idrottsligt intresse av att "spränga kroppen" med en träning som endast är ämnat att spränga gränser...
Jag gillar variationerna mellan de båda lägren. De skänker mig en balans jag svårligen skulle hittat hem till utan och viger stor tacksamhet till dem båda. Var och en tjänande ett syfte av sin egen natur.
Under årens gång, med allt de har haft mig att erbjuda, har det funnits med en inre talan - dialog - som lyst genom med sin andliga glans.
För det är just det ordet "kontroll" eller som i det här fallet; "utanför den egna kontrollen", som ibland (och har även så gjort i många år) stört mina rytmiska vågor. Den stereotypa förebilden har aldrig legat för mig och kommer inte heller göra det i någon framtid, heller...
För trots min utpräglade "grottmänniska hobby" som bedrivs i ett svettigt gym, så lever det oerhört stora känslor till poesi i mig. Jag lägger ner tid på att göra mina innersta tankar i bokform (på eget initiativ endast!) samtidigt som jag bryter av grenarna med ett högst idrottsligt intresse av att "spränga kroppen" med en träning som endast är ämnat att spränga gränser...
...
Jag gillar variationerna mellan de båda lägren. De skänker mig en balans jag svårligen skulle hittat hem till utan och viger stor tacksamhet till dem båda. Var och en tjänande ett syfte av sin egen natur.
Under årens gång, med allt de har haft mig att erbjuda, har det funnits med en inre talan - dialog - som lyst genom med sin andliga glans.
Mycket ligger nog nerbäddad i att för mycket har varit att stå ut med och att det skapat den sortens ventiler i mig. För om något så är det inget som kan mäta sig med poesins gränslösa marker av uttrycksformer knappast "known to man..."
...
Men jag är även medveten om hur dessa två kämpar - poesi och fitness - även står i starka kontraster till varandra och dagligen motverkar den andra genom var och en av de sina pass.
...
Men jag är även medveten om hur dessa två kämpar - poesi och fitness - även står i starka kontraster till varandra och dagligen motverkar den andra genom var och en av de sina pass.
Energierna som flöder i sina respektive områden, tär och sliter på sina sätt och utmanövrerar "sin motstndare". Och att inte då ge dem sina fulla potential som de hela tiden skriker efter, känns ibland aningen orättvist.
Men det är en skön version av "disharmoni" och jag spelar den varje dag med största glädje allt, i en och samma "min egen livets symfoni".
Men även om de tar ut varandra så ger det mig allt igenom tillräckligt med svängrum för att det skall kännas komfortabelt som inslag i mitt liv.
Jag har passerat de nivåerna där mina egna krav för jämnan måste stå sig på högsta möjliga kant. Jag har upplevd för mycket för att sätta sprätt på mina egna villkor på alldeles för tunna oväsentligheter.
Jag är trött på så mycket här i livet...
För mig står sig det enkla långt - det har varit så komplicerat innan!
...
Nej, det komplicerade i mitt liv i dag lägger jag på mina poetiska ådror. Där, i den världen öppnar sig utrymmen för de lite mer "andligt komplexa relationerna" som lyser så starkt överallt och, skulle jag tro - genomsyrar där mina annars så slentrianmässiga "lättvindiga syn på livet". Men det är helt upp till enbart mig, som tur är och framtills motsatsen är bevisat, sitter jag lugnt och stilla " on the slow train into eternity..."
:-)
Men det är en skön version av "disharmoni" och jag spelar den varje dag med största glädje allt, i en och samma "min egen livets symfoni".
Men även om de tar ut varandra så ger det mig allt igenom tillräckligt med svängrum för att det skall kännas komfortabelt som inslag i mitt liv.
Jag har passerat de nivåerna där mina egna krav för jämnan måste stå sig på högsta möjliga kant. Jag har upplevd för mycket för att sätta sprätt på mina egna villkor på alldeles för tunna oväsentligheter.
Jag är trött på så mycket här i livet...
För mig står sig det enkla långt - det har varit så komplicerat innan!
...
Nej, det komplicerade i mitt liv i dag lägger jag på mina poetiska ådror. Där, i den världen öppnar sig utrymmen för de lite mer "andligt komplexa relationerna" som lyser så starkt överallt och, skulle jag tro - genomsyrar där mina annars så slentrianmässiga "lättvindiga syn på livet". Men det är helt upp till enbart mig, som tur är och framtills motsatsen är bevisat, sitter jag lugnt och stilla " on the slow train into eternity..."
:-)
Mina G2:or.
Jag har alltid genom livet gått in i saker till hundra procent. På gott och ont, vill jag dock påpeka, men likväl något jag anser vara en viss form för kvalitet. Jag har ju hur som helst överlevt hittills...
När det gällde fotbollen som barn och upp till ungdomsåren så var det allt eller inget. Där tog jag mig ända upp till distriktlagsnivå samt en liten bit till. Efter det blev det trummor i elva år (samt flytt till ett nytt land kallat Sverige!) tills min värld rasade och jag hängav mig till missbruket som slukade nästan tjugo år av hela mitt liv... (hur livet var där finns en längre bit bakåt i bloggen!).
Jag gick alla sträckor i "den banan" fullt ut och när det blev nog gick jag in för att tillfriskna och ta mig ur - också det till hundra raka procent! Jag är en jävel på att tillfriskna och har sedan runt sex år inte varit i närheten av något återfall - inte ens i närheten!
Under tiden jag lade bort mitt gamla liv och beteende, började jag träna stenhårt (lite smygstart dock på kåken...) allteftersom, och här är jag i dag...
...
Träning för mig är inget mindre än den ultimata friheten. Under på tok för många år har jag levt under tvång, det vill säga den kroppsliga som uppstår genom ett beroende. När åren där tar ut sin rätt, så går det som det så ofta gör; man änder upp på kåken - och träder då in i ytterligare tvång.
Cirkeln är oundviklig och i längden mycket skrämmande och måste bara brytas så fort det går. Nu gjorde jag det och till min allra största hjälp har jag använt mig av gymmet, dess kultur och i sig, en lite annan sorts "beroende."
I dag har jag svårt att se mig själv stå utanför detta miljö jag i många avseenden tillägnar mitt tillfrisknande. Gymmet och min tjej är de två stora "G2:orna" i mitt liv i dag!
Så de sista tio åren har jag gått från missbruk till fitness, en resa som varit förbannat rolig om jag får uttrycka mig så. I dag kan jag koncentrera mig fullt ut på mitt gymmande då jag har iordningställt de resterande delarna av mitt tidigare så brutna liv. Jag känner mig frisk, hel och framförallt delaktig numera och kan ägna tid åt att "pleia mig själv" och mina intressen.
Tyvärr är jag för gammal för att kunna ägna mig åt någon tävlingsform, men vad fan, det bryr mig inte precis ett dyft...
När det gällde fotbollen som barn och upp till ungdomsåren så var det allt eller inget. Där tog jag mig ända upp till distriktlagsnivå samt en liten bit till. Efter det blev det trummor i elva år (samt flytt till ett nytt land kallat Sverige!) tills min värld rasade och jag hängav mig till missbruket som slukade nästan tjugo år av hela mitt liv... (hur livet var där finns en längre bit bakåt i bloggen!).
Jag gick alla sträckor i "den banan" fullt ut och när det blev nog gick jag in för att tillfriskna och ta mig ur - också det till hundra raka procent! Jag är en jävel på att tillfriskna och har sedan runt sex år inte varit i närheten av något återfall - inte ens i närheten!
Under tiden jag lade bort mitt gamla liv och beteende, började jag träna stenhårt (lite smygstart dock på kåken...) allteftersom, och här är jag i dag...
...
Träning för mig är inget mindre än den ultimata friheten. Under på tok för många år har jag levt under tvång, det vill säga den kroppsliga som uppstår genom ett beroende. När åren där tar ut sin rätt, så går det som det så ofta gör; man änder upp på kåken - och träder då in i ytterligare tvång.
Cirkeln är oundviklig och i längden mycket skrämmande och måste bara brytas så fort det går. Nu gjorde jag det och till min allra största hjälp har jag använt mig av gymmet, dess kultur och i sig, en lite annan sorts "beroende."
I dag har jag svårt att se mig själv stå utanför detta miljö jag i många avseenden tillägnar mitt tillfrisknande. Gymmet och min tjej är de två stora "G2:orna" i mitt liv i dag!
Så de sista tio åren har jag gått från missbruk till fitness, en resa som varit förbannat rolig om jag får uttrycka mig så. I dag kan jag koncentrera mig fullt ut på mitt gymmande då jag har iordningställt de resterande delarna av mitt tidigare så brutna liv. Jag känner mig frisk, hel och framförallt delaktig numera och kan ägna tid åt att "pleia mig själv" och mina intressen.
Tyvärr är jag för gammal för att kunna ägna mig åt någon tävlingsform, men vad fan, det bryr mig inte precis ett dyft...
"Blindtankar" på väg till och från jobbet.
På vägen till och från jobbet passerar jag varje gång polishuset här i staden. Ofta ser jag hur radiobilarna glider runt där inne bakom inhängnade med sina grälla färger. Inte så sällan står där även ett kriminalvårdsfordon i ett av sina många uppdrag, också de till och från...
Ofrånkomligt vandrar då mina tankar till tider då jag själv satt där inne av de olika anledningar som gällde mig. Jag minns det så tydligt...
På många sätt tycker jag det är bra, ja att jag bär minnena med mig så tydligt, alltså, för hur jag än vrider och vänder på det (vilket jag ändå inte gör) så är och blir min historia en fulländad del av mig själv. Och i slutet av dagen, så är det viktigaste ändå inte vart man har varit, utan vart man är på väg!
Men för att återgå till det som låg mig närmast. När jag kör förbi polishuset så är det en smal sak att hitta varthän cellerna har belagts. Det är de minsta och smalaste fönstren som alltid har persiennerna nerdragna - hur strålande solskenet än måtte vara utanför. Ofta högt upp men också gärna väldigt lågt nere vid markytan, liksom i en källare.
För mig är det så mycket mer än just några fördragna fönster. För mig står de för en avspärrning av världar, en begränsning mellan färg och färglöst, en hinna som separerar ångest från glädje ja, nästan likledes med döden och livet...
Nu är det betydelselöst för min del vad en människa sitter där bakom för. Huruvida han (eller hon) är skyldig eller inte, saknar relevans utan jag spårar endast de känslor som når mig vid passerandet.
Inte alltid, men ibland (som i morse) tränger de genom mina skyddsmurar och når fram till mig och kastar återigen ett slags ljus över det gamla. Någon sitter där bakom i skummörkret och mår "inte precis världsbäst". Ett faktum som är det första för mig att känna igen.
Det är tunga känslor som härbärgar där inne och allt som når fram genom tjock betong och skugglika glasfönster är en nersänkt antydan till ett verkningsfullt samhälle. Ett vakuum är vad det är och fungerar som ett dyklod, som cement kring ens fötter - och man befinner sig på alldeles för djupt vatten...
Men det är länge sen nu. Jag har bytt ut mina verkligheter men kan iallafall välkomna att de möts emellanåt på en enbart känslomässig nivå.
Jag tror det även till en viss del kan vara hälsosamt att, om än på "armlängds avstånd", komma ihåg delar av den jag var under den där tiden. Om inte annat, så som någon referensram gentemot mig själv och min nuvarande del i livet - och då menar jag inte genom att känna tacksamhet eller att jag på något sätt "inte skall glömma bort min skuld" utan rätt och slätt fördi jag tror det kan vara gynnsamt att återuppleva vissa inslag i ens liv - inslag som kanske ligger till grund för en utfyllnad i en större helhet; nämligen det egna jaget.
För om inte annat, så kanske för att inse hur fantastiskt bra jag har det idag...(?)
:-)
Det mest basala.
Man skulle egentligen inte tro det men det är mycket slitsamt att sitta inne. Det tär hårt på krafterna "att vara inlåst" mycket mer än vad man tror. Under strikt begränsade utrymmen och i kontrollerande miljö är det som att bli dränerad på krafter, både fysiskt och psykiskt. Det ena ger det andra, fast den mentala delen verkar ofta inkräkta på den fysiska - rent energimässigt...
Som i mitt fall fann jag som sagt stor nytta av det när jag äntligen kommit till insikten och beklätt mig med viljan och styrkan av att bryta det destruktiva och föga gynnsamma livsmönster jag trampat ner mig så fördärvat i.
...
Det var vid tiden länge sedan jag varit mitt egentliga jag, mig själv. Jag hade drivit bort från min egen natur som om jag befunnit mig i en stark ström av vatten, drivande bort från land av en tyst, krävande, osynlig kraft.
Som med alla andra i den situation lik den av min (de flesta, iallafall) öppnades inte heller mina ögon förrän det var på tok för sent. Där jag nu stod - flöt - kunde jag knappt se landet längre...
Som med alla andra i den situation lik den av min (de flesta, iallafall) öppnades inte heller mina ögon förrän det var på tok för sent. Där jag nu stod - flöt - kunde jag knappt se landet längre...
En av de mest galnaste egenheter med oss människor är, att vi är så otroligt anpassningsbara. Oberoende av vilken situation man befinner sig i så hittar man en lösning. Och jag var inget undantag.
Från där jag i dag står, ser jag det som att jag sänkte ribban avsevärt för att jag skulle kunna få den plats min nödställdhet behövde, vilket jag också gjorde - och fick... (fast, sänkte ribban?? Hmm)
...
Det är ett ganska "intressant läge" att stå utanför en fängelsemur, friställd på alla möjliga nivåer. För så artade sig känslan; ett sortens noll-läge där själva tomheten finns förkroppsligad i en själv.
Därifrån kan det gå lite hur som helst och oftast gjorde det det också, bakåt, neråt.
Men alltså inte sista gången och det var det som gjorde att "läget blev intressant!"
Utan förutsättningarna skulle jag aldrig lyckats, men det hör till en annan historia... nu var jag i beskaffande att använda mina "dolda resurser" som bland annat låg i det berömda ID-kortet.
För hur skall man kunna ta sig in i ett samhälle utan att ha möjligheten att visa vem man är? Det mest självklara för envar människa; att ha en identitet och kunna visa det.
Inte alla tänker på det men det är av enormt stor betydelse om man skall skriva sig någon stans, söka ett arbete. För "om man inte finns så får man inte". Så enkelt är det och i vissa lägen så omöjligt är det: Ingen ID - ingen adress - Ingen adress - inget jobb - Ingen jobb - ingen plats och plats måste man ha om skall vända om en dålig trend i livet!
Något av det mest basala i en missbrukares väg tillbaka in i livet är en giltig ID-handling!
Varken mer eller för den saken mindre...
...
Det är ett ganska "intressant läge" att stå utanför en fängelsemur, friställd på alla möjliga nivåer. För så artade sig känslan; ett sortens noll-läge där själva tomheten finns förkroppsligad i en själv.
Därifrån kan det gå lite hur som helst och oftast gjorde det det också, bakåt, neråt.
Men alltså inte sista gången och det var det som gjorde att "läget blev intressant!"
Utan förutsättningarna skulle jag aldrig lyckats, men det hör till en annan historia... nu var jag i beskaffande att använda mina "dolda resurser" som bland annat låg i det berömda ID-kortet.
För hur skall man kunna ta sig in i ett samhälle utan att ha möjligheten att visa vem man är? Det mest självklara för envar människa; att ha en identitet och kunna visa det.
Inte alla tänker på det men det är av enormt stor betydelse om man skall skriva sig någon stans, söka ett arbete. För "om man inte finns så får man inte". Så enkelt är det och i vissa lägen så omöjligt är det: Ingen ID - ingen adress - Ingen adress - inget jobb - Ingen jobb - ingen plats och plats måste man ha om skall vända om en dålig trend i livet!
Något av det mest basala i en missbrukares väg tillbaka in i livet är en giltig ID-handling!
Varken mer eller för den saken mindre...
De små tingen...
"Den längsta resan börjar alltid med det första lilla steget" sade någon gammal kines för oallminnliga tider sedan. Principen gäller fortfarande i allra högsta graden i dag och har varit en hörnsten i mitt tillfrisknande.
Att smaka på stora ord och omvandla dem till pyttesmå handlingar har varit min överlevnad, mer eller mindre.
När jag satt där på kanten av min tid bakom lås och bom, tillät jag tankarna leka med mig och den "oanade världen" jag var på väg att ge mig in i. Jag föreställde mig omöjligheter, situationer jag aldrig förr varit i beskaffenhet kring och såg mig själv "tycka om..."
För den oinvigde kan detta te sig som krusiduller på randen till någon sorts sammanbrott - och är det nog också när allt kommer omkring, för mitt gamla jag var tvunget "att bryta ihop" för att ge plats åt den nya. Därav min lilla "romantiska förtjusning" över mitt nyvunna ID-kort. Det ligger så mycket mer invirat i den sanningen än vad "de som inte vet" kan förstå.
För min del gällde det att ta de små nyttigheterna, förstå dem, anta utmaningen i dem och omvandla dem till det system i mig själv jag var tvungen att bygga upp från grunden.
Men först var jag tvungen att smida en grund...
När jag satt där på kanten av min tid bakom lås och bom, tillät jag tankarna leka med mig och den "oanade världen" jag var på väg att ge mig in i. Jag föreställde mig omöjligheter, situationer jag aldrig förr varit i beskaffenhet kring och såg mig själv "tycka om..."
För den oinvigde kan detta te sig som krusiduller på randen till någon sorts sammanbrott - och är det nog också när allt kommer omkring, för mitt gamla jag var tvunget "att bryta ihop" för att ge plats åt den nya. Därav min lilla "romantiska förtjusning" över mitt nyvunna ID-kort. Det ligger så mycket mer invirat i den sanningen än vad "de som inte vet" kan förstå.
För min del gällde det att ta de små nyttigheterna, förstå dem, anta utmaningen i dem och omvandla dem till det system i mig själv jag var tvungen att bygga upp från grunden.
Men först var jag tvungen att smida en grund...
...
Att ta till vara på mina spruckna bilder av vad respekt och stolthet innebar, kom aldrig egentligen på tal, för min del. Det är en tacksam egenskap jag äger; att se saken till min egen rättvisa, oansätt hur mina mål ser ut. Min egen rättvisa gentemot den världen jag - vi - verkar i.
Jag var på det rena med att i det här livet kommer ingenting gratis och ingenting kan tages för givet. Det var like bra att ta av sig mössan och lägga den i handen - inför livet! Svårare än så behövde det inte vara...
...
En annan och mycket avgörande tillfällighet som spelade ett kanske större avgörande än vad jag räknade med var, att jag var sliten. Den store utmattningen som är ofrånkomlig i det liv jag levde spelade mig själv rakt i fatet. jag kände en stor njutning i att inte hasta mig fram i den nya tillvaron jag gett mig själv, en tillvaro som överhuvudtaget inte var anpassad för den jag var. Jag pallade inte... Perfekt, det kunde inte vara mera lyckosamt!
I det läget då jag behövde att få tid att förflyta under mig - genom mig - hade jag alla möjligheter i världen - och jag tog den...
Nya tider på gång!
Åren går och vi med dem. Det har nu passerat - om jag inte minns fel - runt sex år sedan jag steg ut från fängelset för sista gången och började tänka om. Till det bättre, vill jag nog våga påstå! Eller tänka om kanske är att använda för stora ord; började använda huvudet klingar nog bättre!
Jag har berättat om den här ganska speciella resan i ett tidigare skede i bloggen min och tänker inte upprepa den här och nu, utan det som egentligen står utanför dörren är "de små sakerna" - de små detaljerna som skapar det stora, trygga helheten.
Jag ser det som oerhört viktigt och betydelsefullt att ta till vara på och lägga märke till och ja, kanske mellan varven lyfta upp i ljuset, de små egenheterna som i själva verket bär uppe den och det jag är. Nog inte så lätt som det kanske låter...
Fast i backspegelns distans till den svåraste av verkligheter, märks inte "edgen" så skarpt, så nära som den egentligen var - där och då!
...
För mig stod sig de pyttesmå stegen som de allra viktigaste.
Det enkla lilla faktum att införskaffa mig ett ID-kort väger tyngre än mycket annat. Känslan av att hålla någonting verkningsfullt i min hand, något som fick mig att framstå som en riktig människa, att äntligen kunde visa upp vem jag var - och ATT JAG VAR NÅGON fyllde mig med en sorts värme som nästan fick mina ögon att svämma över. Så illa därhän befann jag mig under den första tiden så att en liten identifikationshandling vägde så tungt...
Det är inte förrän i efterhand jag märkte hur svag, liten och bräcklig min närvaro i denna värld verkligen var. Att äntra denna "nya värld" med mitt knasiga yttre skulle få svåra tider att möte - detta stod som glasklart för mig redan en av de första dagarna jag kan urskilja ur mitt minne...
...
Att stå där med det lilla kortet i min hand och titta på dess framsida där min bild krönte ägandeskapet fyllde mig med energi. Jag kunde märka hur en form av otänjd glädje reste sig inom mig, värmde mig, väckte mig och påskyndade en sorts vilja - inte längre någon ill-liknande sådan - utan en lust att bege mig in i den största av mina kamper - kanske någonsin!
Ett litet kort med en bild, ja till och med en väldigt dålig bild på en relativt sliten kille med mitt namn på.
Det var evigheter sedan jag ägde ett bevis på min existens. Fram tills alldeles nyss hade jag i stort sätt, när det behövdes, hänvisat till daktningen när såna episoder dök upp och klarat mig genom det. Nu var det nya tider som stod för dörren, nu kunde jag visa att jag var jag utan att kavla upp ärmarna och visa mina tatueringar för att få det bekräftat...
Det var uppenbarligen sprillans nya tider på gång!
Fast i backspegelns distans till den svåraste av verkligheter, märks inte "edgen" så skarpt, så nära som den egentligen var - där och då!
...
För mig stod sig de pyttesmå stegen som de allra viktigaste.
Det enkla lilla faktum att införskaffa mig ett ID-kort väger tyngre än mycket annat. Känslan av att hålla någonting verkningsfullt i min hand, något som fick mig att framstå som en riktig människa, att äntligen kunde visa upp vem jag var - och ATT JAG VAR NÅGON fyllde mig med en sorts värme som nästan fick mina ögon att svämma över. Så illa därhän befann jag mig under den första tiden så att en liten identifikationshandling vägde så tungt...
Det är inte förrän i efterhand jag märkte hur svag, liten och bräcklig min närvaro i denna värld verkligen var. Att äntra denna "nya värld" med mitt knasiga yttre skulle få svåra tider att möte - detta stod som glasklart för mig redan en av de första dagarna jag kan urskilja ur mitt minne...
...
Att stå där med det lilla kortet i min hand och titta på dess framsida där min bild krönte ägandeskapet fyllde mig med energi. Jag kunde märka hur en form av otänjd glädje reste sig inom mig, värmde mig, väckte mig och påskyndade en sorts vilja - inte längre någon ill-liknande sådan - utan en lust att bege mig in i den största av mina kamper - kanske någonsin!
Ett litet kort med en bild, ja till och med en väldigt dålig bild på en relativt sliten kille med mitt namn på.
Det var evigheter sedan jag ägde ett bevis på min existens. Fram tills alldeles nyss hade jag i stort sätt, när det behövdes, hänvisat till daktningen när såna episoder dök upp och klarat mig genom det. Nu var det nya tider som stod för dörren, nu kunde jag visa att jag var jag utan att kavla upp ärmarna och visa mina tatueringar för att få det bekräftat...
Det var uppenbarligen sprillans nya tider på gång!
Drömmar.
Jag tror mycket på människor och deras drömmar. Det kan aldrig underskattas det drömmen riktas mot, oansätt hur vitt svängande och "flying high" den måtte låta eller verka vara. För om människor håller sig inom sina ramar (vilka enbart begränsas genom fantasin!) kan vad som helst komma åstadkommas i dess väg...
...
Jag har också varit fylld av drömmar och färdats i hög fart i min jakt efter att uppnå dem. För hög fart också, till och med, vilket resulterade i det som numera omfamnar den historia jag bär på. Jag har sätt "the downside of it" - men även den andra, mer ljusa delen. Jag lever i den just nu...
För när allt kastades omkull och jag slogs till marken fick jag börja om. Det blev till min lycka i livet och jag tilläts att återigen drömma.
Jag drömde till syvende och sist enbart om ett drogfritt liv och om att kunna fortsätta mitt liv därifrån. Vad som sedan skulle följa på detta, hade jag inte kunnat föreställa mig dengång.
...
Jag har också varit fylld av drömmar och färdats i hög fart i min jakt efter att uppnå dem. För hög fart också, till och med, vilket resulterade i det som numera omfamnar den historia jag bär på. Jag har sätt "the downside of it" - men även den andra, mer ljusa delen. Jag lever i den just nu...
För när allt kastades omkull och jag slogs till marken fick jag börja om. Det blev till min lycka i livet och jag tilläts att återigen drömma.
Jag drömde till syvende och sist enbart om ett drogfritt liv och om att kunna fortsätta mitt liv därifrån. Vad som sedan skulle följa på detta, hade jag inte kunnat föreställa mig dengång.
Bilden jag bär är lite i stil med att bli svept i väg av en gigantisk tidvattensvåg in mot okända länders landskap... (tänk att ett "vanligt liv" blivit ett okänd land...? tanken är svindlande!)
Vad jag förmodar, så har folk flest svårt att helt greppa misärens djup för den som anfattat missbruket som livsstil. Allting annat satt åt sidan, så där drömmar borde funnits ekar det tomt och klanglöst, mörkt och kallt om vartannat och bara det bidrar sedermera till ytterligare mörker och frusna drömmar... Spiralen är oändlig och spikrak linje neråt...
...
Men för min del, som varit där - höll jag någonstans inom mig kvar en liten kärna av drömvävnad. Jag hade sen länge slagit bort ur mitt medvetande mina normer mot "den vanliga världen och människan", men närde ändå en liten dröm om att en dag få slippa drogernas makt över mig.
Det försiggick i det tysta till en början. Jag sade sällan eller aldrig mina innersta förhoppningar om att en dag lämna detta förkastliga miljö bakom mig och engång för alla träda ut för att sedan aldrig mer titta mig bakåt. Men drömmen levde i mig och till slut fann den sin väg upp och ut genom mig och här sitter jag idag; fylld med drömmar igen! Visst är väl livet fantastiskt!
...
Men hur mycket skall jag våga drömma, och vad går gränsen, om jag säger så?
Det är ju en relativt ny situation för en "sånn som jag" - och då menar jag inte i någon nedlåtande mening - trots den åldern jag innehar.
För det spelar ingen roll när man varit en viss tid utanför ett system (ett fungerande system) så känns det avigt och ovant när man väl träder in igen. Inte olikt när man äntligen klippt av sig sitt långa rufsiga hår så känns ändå den nya, väldreserade frisyren obekväm, hur snyggt det än måtte vara!
Naturligtvis spelar det in flera faktorer i den bilden jag tar i här. Självförtroendet är väl kanske den jag känner mest av. Att våga! Två ord som skiljer sig markant för mig om jag ser till två olika tidpunkter i mitt liv.
För som människa har jag bevägt mig inom två färgskalor (i grova drag!); svart, samt vitt.
...
Det jag gör är, att ta det stegvis, väldigt lugnt och med en subtil metodik som i drag sköter sig självt. Ju mer tid jag låter falla mellan mitt gamla och nya jag, ju stadigare och allt säkrare finner jag min plats. Det sämsta som kan göras är att hasta fram. Man behöver inte vara någon hjärnkirurg för att förstå saken, utan bara försöka leva och frodas som vilken normal Svensson som helst. Egentligen är det a piece of cake...
Och eftersom tiden står vid min sida så kommer småningom drömmarna tillbaka och försiktigt kanckar på min dörr...
Se mig själv som alla andra.
Det har tagit lång tid för mig. Långt längre "än normalt" vill jag våga påstå och insikten slog ner i mig alldeles nyligen, då jag var ute och promenerade med min hund; att jag är i full balans i mig själv gentemot den värld, den omgivning jag befinner mig i.
Det har i långa tider varit "ett problem" för mig. Det har varit problematiskt att levt i en harmonisk samförstånd med världen, därav mina turbulenta år fram tills idag...
Väl, de senaste åren, inte just nu idag men det har tagit ett antal år i nykterhet att landa med benen på marken för att komma dit jag är nu. Och det har varit väl värt resan!
Fast något av det svåraste har ändå varit att börja "se mig själv som alla andra".
Jämnt och ständigt, ända sedan jag första gången blev medveten om att jag stigit ut ur missbrukarledet och in i denna "nya, annorlunda värld", så har jag känt mig olik de flesta andra människor. Det är mycket det som varit den roten som är upphovet till det mesta onda i mitt liv, så nu är det med stor glädje jag märker att just den trenden är på väg att brytas.
Jämnt och ständigt, ända sedan jag första gången blev medveten om att jag stigit ut ur missbrukarledet och in i denna "nya, annorlunda värld", så har jag känt mig olik de flesta andra människor. Det är mycket det som varit den roten som är upphovet till det mesta onda i mitt liv, så nu är det med stor glädje jag märker att just den trenden är på väg att brytas.
Mycket känns och är annorlunda nu i dag. Även villkoren har förändrats och jag befinner mig under helt andra krav än tidigare. På ett sätt känns det som att äntligen bli vuxen - fast egentligen inte i allafall, utan mer som ett förtydligande utgångspunkt.
För sådana processer tar sin tid - kräver sin tid. Och hur mycket jag egentligen skulle vilja styra och ställa på mitt eget sätt för att ta mig fram på det sättet jag skulle vilja, så måste jag rätta mig efter; inte längre enbart mig själv utan framför något annat den del av världen jag vill ha inträde i!
För mig handlar det mycket om ödmjukhet. Och nu ställer jag åt sidan den "självklara ideen" av ödmjukhet som är delegerat den mänskliga delen, utan nu pratar jag om mig gentemot samhället, det samhället jag ville in i...
Det viktigaste är inte vart man har varit...
Jag ser inte mig själv som en dum människa, men likväl har jag gjort en rad mycket dumma beslut i livet som har kostat enorma summor i själslig frånvaro. Under vissa perioder av mitt liv har jag betett mig så korkat så det är egentligen ingen möjlighet att det INTE är något fel på mig...
Det får mig att inse hur rätt jag gjorde för en gång skull i livet, då jag lämnade - något jag kan ta med mig vidare och sedan visa upp (förhoppningsvis) i någon mot mig drivande framtid. På många sätt tycker jag jag är värt det, fast på andra sätt tycker jag samtidigt inte det heller. Jag är lite kluven, men konstigt vore det nog annars.
...
Det värsta är nog vill jag tro, att jag är så klarseende i det när blickar bakåt i mig själv. Jag har minnesbilder som bär spår av klaraste kvalitet och de tydligaste uppenbarelser om vad som har skett. Mina ända försök att fly från dem, är att jag kan vika mitt medvetande, min blick neråt då vi möts (dessa minnena) men jag sitter likväl tillbaka med den renaste känsla av att händelserna verkligen har ägt rum. (som om det var i går...)
Men nu lever inte jag i någon tvetydig drömvärld där jag kastas mellan de olika skeenden, där jag ena dagen vill rymma för mitt liv (från mitt liv) och å andra dagen stanna kvar i någon beundrande tanke som fastnat bakåt i min tid. Det vore väl konstigt menar jag, ty det ligger inte för min persona, så att säga - och ingen är nog gladare än jag för det... Men att låta mig bevandra, bemöta de sidor av mig själv som skrämmer mig i dag för den människa jag varit, är säkerligen ett hälsosamt tilltag även om jag känner mig aningen nedslagen då det kommer för mig.
Men men, jag är inte - eller var inte bättre än så!
...
Jag skulle nog också, i likhet med så många andra som tillbringat tid i svängen, varit död och sannolikt fler gånger om. I livet kan man - och måste man nog - räkna med en viss portion tur. Jag tror det gäller alla, precis som det också bör innehålla "a certain amount of humor!".
Man kommer en bit med ett gott skratt, det är en sak vi nog kan enas om de flesta av oss. Så varför inte då inta ett annat tillmötesgångsätt på de svårare sidor av våra liv? De är ju här för att stanna i allafall, så när den eventuella chocken, sorgen, bedrövelsen ja - eller skammen eller skulden eller vad det nu måtte vara har lagt sig under tiden begravning av den strålande smärtrika upplevelsen, ja då ser jag inget hinder i att vagga in det i ett leendets skimmer.
Om man klarar av det då, vill säga, så ser jag fördelar i detta som kan göra stegen vidare i livet betydligt lättare och enklare. Att gräva ner sig ger ju inte upphov till några större framsteg uppåt, eller hur! Och att gräva ner mig (nu talar jag för egen del enbart) för saker och ting som idag bär spår av gammalt damm efter åratal i historieböckerna ligger överhuvudtaget inte för mig. Nej, det som har hänt har hänt, för när det kommer till kritan, så är inte det viktigaste var man har varit utan vart man är på väg!
"Vinnare och förlorare?" nej tack!
Jag hör ofta, alldeles för ofta, om hur det snackas om "vinnarna och förlorarna".
Visst kan jag förstå tanken liggande bakom såna påståenden då de som benämnar detta befunnits sig på djupet av sina "livets bottenskikt", så att säga. Att som i det läget, tagit det enorma klivet ur sin prekära sits i livet och klättrat mot höjder där man känner sig som "en riktig människa" är, och kommer alltid att stå skrivet med gyllene bokstäver i min bok, inte tu tal om saken!
Men att sedan tala om "vinnare och förlorare" tycker jag gränser mot det smaklösa.
Påståendet sätter upp barriärer i en värld som inte behöver flera sådana, det skapar ett missnöje bland människor som befinner sig "långt från land" och behöver allt det stöd som kan finnas till hands. Och att detta sägs bland mina vänner inom NA där jag bor, gör inte att jag på något sätt står närmare denna krets än jag någonsin gjort förut...(Nu är jag inte med i NA och det har absolut ingen anknytning till den här lilla storyn!)
...
Faktum är, att jag respekterar mer än förmodligen något annat den gemenskapen NA står för och visar upp världen över. Ofattbara skador skulle förekommit och liv skulle förkommit om de inte funnits, så jag står väldigt delad inför dem.
I princip allt det som sägs inom kretsen kan jag bara hålla med om, ty det grundar sig mot "rent och sunt bondevett", sunt jävla förnuft som inskolas i så gott som varje barn i våran del av världen...
Det håller inte för mig att det ovan nämnda påståendet kommer från människor som absolut har fog för att yttra detta, då de står mot den egna känslan att kanske känna sig "som en förlorare" när ens botten har nått och man sitter där nerdrogad, med "knäckt rygg" och kanske i en fängelsecell. Det budskapet står jag inte bakom även om jag begriper försöket på att få det att framstå som den rationella tanken den är ämnad att vara. Som metafor duger den i alla väder, men inte som i det här fallet, mer som en sorts filosofi.
...
Jag har själv åkt karusellen med alla dalsänkor och kammar och åsar. Idag står jag starkare än någonsin efter över sex år med distans mellan "då och nu", men känner mig likafullt oförstående till att jag skulle vara en vinnare, av den grund?
För mig har retoriken gått amok inom denna - fortfarande - underbara organisation kallad NA. Men det är just detta; retoriken deras, som ger mig sina frånstötande läten.
Det finns inget personligt med det och det saknar jag och det var det som fick mig att ta den avstånden jag gjorde - och istället gick min egen väg - och lyckades, ändå.
Och där kom det nyckelordet jag burit med mig en tid nu; Lyckades! Jag har alltså inte blivit en vinnare på något sätt och vis, utan jag lyckades ändra mitt liv till det bättre - FÖR MIG!
...
Så jag störs lite av påståenden som "vinnare och förlorare" även om de är menade i all välmening och försöker lyfta fram en sporre till att få en annan behövande människa att se en skillnad, en avgörande skillnad, till och med.
Men det slutar inte där. Gjorde det det, vore inte "skadeyttrandet" så utpräglat som det ju blir när människor som står vid dörren för att genomgå den mest radikala förändringen av sitt liv, när vi är som svagast inför oss själva och resten av världen och mer mottagliga än någonsin. Därför är det min avstånd förmodligen alltid vill komma att bestå. Men oansätt skulle jag utan eftertanke rekommendera NA till en behövande medmänniska - lätt!
...
Men det handlar inte om något "nedsatt människosyn", utan om ett felaktigt val av uttryck, tycker jag, för människorna i fråga menar inget ont med det. Om inget annat så får jag mina farhågor bekräftade (om JAG får uttrycka MIG så?) att det är inte till största gagn att "fastna" i vissa mönster under för lång tid. Nu spelar det ingen roll att det här stycket grundar sig i just NA. Det gäller allt här i livet, precis allting.
Och för mig är det att lyckas att gå vidare i livet, främst på det inre planet men även på det yttre. Men att se på mig själv tillhörande "ett vinnande lag" och på mina medmänniskor som fortfarande strävar för sina liv i missbruket som "det förlorande" klingar i mina öron jävligt orent och gränser till absurt....
Inte en chans att begripa.
Att förändringen är ett stående faktum när man lägger ner drogerna är nog ingen världsnyhet. Men den har olika sidor - förändringen, och den syns inte på samma sätt hos de medmänniskor som det man ser själv. På gott och ont detta kanske, men likafullt en stor del sanning.
För det finns alltid fler sidor av en och samma sanning beroende på hur och vart man uppfattar den ifrån. Precis som myntets två olika sidor så skall man aldrig tappa bort insikten av att dessa två sidors uttryck skiljer sig markant från vartifrån man beskådar dem...
Det är nu det blir lite mer komplicerat än vanligt, för vi människor är så fantastiskt komplexa som individer och på många (och kanske alla) sätt kräver att få ha en egen syn på vilja och bland annat uppfattning. Vi är ju fria människor - och återigen; på både gott och ont...
...
Den bild av en verklighet jag uppfattar behöver absolut inte stå sig som renodlad mot någon annas som "ser det samma som jag."
Det är inte alls säkert att en vacker och varm sommardag sprider lika mycket värme och glädje kring min väns liv, som den kanske gör i mitt ( eller för den delen vice versa!) - för stunden, hur som helst.
Det är alldeles för lätt att glömma tänka i djupet, skikten vi bär i oss och att där liknar vi ingen annans. För om jag finner dagen lugn och rogivande och havandes all tid i världen till att åtnjuta solens strålar i full vigör längs en avslappnande strand, betyder inte det att alla mina medmänniskor upplever dagen som jag gör.
Det bakomliggande äger större kraft än vad som syns på den utsida vi serverar världen, inte alltid lika lätt att komma ihåg...
...
Att förstå ett ord som respekt tror jag inte vi människor egentligen är ämnade för. Inte i sin helhet, iallafall. Vi kan alltid försöka genom att ge oss själva och vår omgivning de tydligaste tecknen vi är kapabla till, men vi vill aldrig lyckas fullt ut. Där vi brister i vår tro kring ämnet ser vi kanske inte ens, eller märker vi inte ens fallet vi befinner oss mitt inuti, utan fortsätter vår färd i blindo - i godan tro. Vi står även utanför kapabiliteten att kunna begripa helheten...
Det är märkligt egentligen, hur vi aldrig kan tyckas komma till sams med varandra, hur vi ideligen vägrar ge släpp på vår egen uppfattnig och inte kan inse att skillnader är den enda sanning vi behöver känna till?
Det är förbryllande hur vi alltid tycks vilja göra allting så svårt för oss själva - för varandra, som möjligt och tycks föredra lögnen framför sanningen, nästan alla dagar i veckan...
För om vi tar bort lögnen (med modifikationer) ur vardagens människor, så tror jag det skulle bli en allt större tomhet inom oss, än vad vi vore medvetna om.
För vi bombarderas, insnärjas och utfodras med lögnaktigheter, modifierade sanningar, blekljus och medvetna vilseledanden var och varannan dag till den grad att det även måste påverka oss ner till den enkla lilla människan på gatan.
Frågan är vad det monstruösa informationsflödet som ständigt översvämmar våra liv egentligen gör med oss och våra värderingar i det långa loppet? Det är inte lika lätt alltid - skulle jag tro - att bevara den inre oskuldsfullhet som funnits någongång.
Jag tycker det finns anledning att vara mer på sin vakt än någonsin - och det på väldigt väldigt mycket!
...
Den bild av en verklighet jag uppfattar behöver absolut inte stå sig som renodlad mot någon annas som "ser det samma som jag."
Det är inte alls säkert att en vacker och varm sommardag sprider lika mycket värme och glädje kring min väns liv, som den kanske gör i mitt ( eller för den delen vice versa!) - för stunden, hur som helst.
Det är alldeles för lätt att glömma tänka i djupet, skikten vi bär i oss och att där liknar vi ingen annans. För om jag finner dagen lugn och rogivande och havandes all tid i världen till att åtnjuta solens strålar i full vigör längs en avslappnande strand, betyder inte det att alla mina medmänniskor upplever dagen som jag gör.
Det bakomliggande äger större kraft än vad som syns på den utsida vi serverar världen, inte alltid lika lätt att komma ihåg...
...
Att förstå ett ord som respekt tror jag inte vi människor egentligen är ämnade för. Inte i sin helhet, iallafall. Vi kan alltid försöka genom att ge oss själva och vår omgivning de tydligaste tecknen vi är kapabla till, men vi vill aldrig lyckas fullt ut. Där vi brister i vår tro kring ämnet ser vi kanske inte ens, eller märker vi inte ens fallet vi befinner oss mitt inuti, utan fortsätter vår färd i blindo - i godan tro. Vi står även utanför kapabiliteten att kunna begripa helheten...
Det är märkligt egentligen, hur vi aldrig kan tyckas komma till sams med varandra, hur vi ideligen vägrar ge släpp på vår egen uppfattnig och inte kan inse att skillnader är den enda sanning vi behöver känna till?
Det är förbryllande hur vi alltid tycks vilja göra allting så svårt för oss själva - för varandra, som möjligt och tycks föredra lögnen framför sanningen, nästan alla dagar i veckan...
För om vi tar bort lögnen (med modifikationer) ur vardagens människor, så tror jag det skulle bli en allt större tomhet inom oss, än vad vi vore medvetna om.
För vi bombarderas, insnärjas och utfodras med lögnaktigheter, modifierade sanningar, blekljus och medvetna vilseledanden var och varannan dag till den grad att det även måste påverka oss ner till den enkla lilla människan på gatan.
Frågan är vad det monstruösa informationsflödet som ständigt översvämmar våra liv egentligen gör med oss och våra värderingar i det långa loppet? Det är inte lika lätt alltid - skulle jag tro - att bevara den inre oskuldsfullhet som funnits någongång.
Jag tycker det finns anledning att vara mer på sin vakt än någonsin - och det på väldigt väldigt mycket!
