I huvudet på KJELL

Så börjar 2009 rinna ut, luta betänkligt mycket åt sidan. Utanför knarrar kylan under tidiga morgonpromenerande fötter och med andedräkter hängande som dimmor, tysta och stora.

Alla människor är poesi. Ett finsnittat nätverk av ömtåliga och sköra känslor, korsade med eldiga och stålhårda flätor av glädje, sorg och saknad. Ingen av oss kommer genom livet utan att beröras av detta allomtäckande klockspel som sköljer sina melodier över varje nyans vi lever i, och sedermera lämnar likt fotspår, i en tänkt sand. 
Vi väljer till viss del våra vägar, tror vi, utan att egentligen ge chanserna vi äger full hand om det utrymmet det kanske behöver för att fullända oss själva, ge rättvisa åt den ljuspunkt som bär oss. Hastigt ser vi knappast ens oss själva i livet..(?) Svårt att säga det här egentligen, då man aldrig kan ta i betraktning andra än en själv. Sökandet fortgår således i ett endimetionellt spekter fylld med antaganden och lösa jämförelser. Intressant nog, finner jag det hur som helst, då mitt eget värde lyfts upp på exakt samma nivå som var och varenda människa som delar min tillvaro på jorden...

Det döljer sig sådana oerhörda mängder inom oss människor, så det är ju spritt språngande omöjligt att hitta någon "död-punkt" att grämmas över. Vilka världar bär vi inte i våra minnen om vi beaktar, speglar våra hitintills levda liv? Att vi överhuvudtaget kan finna nuet tråkigt är mig en gåta värd att nämna. Men så fungerar vi ju inte, vi människor. Det vore ju omöjligt att ständigt springa runt och gräva och rota, botanisera i våra förflutna utan att vid någon punkt slå huvudet i väggen (Det skulle nog inte ens ta lång tid, ha ha). Men som någon brytbarriär mot den ständigt tryckande vardagen är det inte annat att betrakta än som ett kompliment.

För att vidga insynen någon aning, betonar jag vikten av att inviga poesi i mitt sätt att se på mina medmänniskor och mig själv. Det försvårade språket till trots, så blir det talande ack, så mycket tydligare då, när känslorna får toner att spela på i stället för ett ulmande diffust hålrum som uppenbarligen är så oändligt mycket mer än just bara ett sådant. Ingen annan vinner något på det än den egna tankens utgångskärna, vilkens respekt finns att tydliggöras i vattnet, elden, luften och jorden. Vi är alla en del av den, svårare är det inte - fast vi ofta vill ha det till att det är just det.
Lika lätthanterligt som vi tillåter våran hand att färda pennan över det blanka, oskrivna bladet, färgas våra liv genom hjärtats ihärdiga bultande. Likt prosa vandrar vi obönhörligt vidare, alla och envar, hand i hand i den evigt klingande musikens tonverker. Vi är alla en och samma, du och jag. Jag ser på dig och ser i samma ögonblick mig själv, och i mina ögon syns så tydligt all världens böljande hav, optimism och sorg...

Det svåra är orden! Att hitta fram till dom och lyfta de upp till nivåer där de spränger ytor. För just ytor är nog kanske det mest primära i mitt liv i dag, i går - och förmodligen ända sedan mina barnsben hastade runt i Grimstads trånga gator och smug... Det var här, under denna perioden av mitt lilla liv som murerna började formas...
Stora delar av min uppväxt blev av naturliga skäl till stor allmän beskådan. Inga större hemligheter gick att dölja där. Byen var liten och de flesta kände den nästa och så vidare, precis som småstäder brukar fungera. Nu är det inte heller dessa ödesdigra händelserna som bär mitt stora prägel i dag - inte längre. Barndomens knivhugg har sedan länge läkt och jag har förlikat mig med mina lott. Nej, det har inte, och har aldrig varit hemlighetsfullt på något sätt och vis... De inslagen dök upp långt senare i livet...

Något av det mest tillgivande jag upplevt på väldigt länge, är insikten om att jag inte längre behöver omvärldens omtanke. Som att passera öriken ombord på ett lagom stort skepp där plågor fängslats och dyrkats, har jag vinkat farväl till den lilla i mig. Och säkerligen inte en dag för tidigt, heller. Som vittne om det absurda i livet under isen kan  jag i dag förneka min egen tillhörighet i de omnejderna. Been there, done that and I`m pretty happy for me coming back! kanske man skulle kunde säga... Men men, nog om det!
Orden var det. Det jag bär på kräver någon form av upplösning, antingen jag vill det själv eller inte. Ingen människa har som bekant, gott av att bära snett i längre stunder. Ryggen går liksom av till slut på ett eller annat vis, och det vägrar jag vara med om! Därför letar jag. Mestadels hela tiden och mestadels bakom stängda dörrar. Bland allt som kommit i min väg över livets farleder, är det detta, den sökande processen, som fått mig att äntligen höja mina ögonbryn. Behoven lyser igenom mina dimmor och äntligen kan något sorts ljus sippra fram i mina inre vyer. Det har tagit långa tider men nu kan jag till slut se... Återstår bara att tyda det jag ser, om jag vill välja att uttrycka mig såpass konkret - för det är just det, tydandet, som blivit min uppgift de senaste åren...att tyda mig själv...

(Nog tycker jag väl att alla borde göra det!)


Ideligen, eftersom mina projekt framstår med dagarna, tornar sig problematiken upp och skapar om möjligt ännu flera ytor. Inte för att jag tror mig behöva flera, men tills lugnet når mina innersta kretsar och lägger sina vantar över mig, så får jag nog bara ta till tacka med det som bjuds.
Melodin här och nu, det spår som driver fram mina skidspetsar, är för övrigt just de ovan nämnda orden. Att välja dem, har blivit ett större företagande än jag någonsin kunnat ana... Och det är det som gjort det så pådrivande, beroendeframkallande, ja nästan tvångsmässigt i sin klarhet då poängen så sakteligen börjar välla framför mina vyer. Det finns så mycket  av allt så att veta vart en början tar till och var ett slut hägrar, tycks mig vara ett labyrintiskt minfält. Utan att avslöja vill jag berätta, det ingen annan av er någonsin skall få veta! och det mina vänner och ovänner, är den början jag hitintills förmått mig skjuta fram mellan trångbodda kvalor och hopplösa minnen för en evighet ingen annan än jag själv sätt, upplevt och berört...


:-)

Att känna någon form av stolthet när självrespektens krutburk exploderat och allt som finns kvar är det ihåliga vakuum man tvingas verka i som människa, under lång tid framåt, torde vara en bedrift i världsklass... Inte på långa vägar alla har den "äran" att få uppleva detta känslomässigt tärande spektakel det innebär att slå "rock bottom" på sina egna villkor, och finns det en Gud någonstans bland molnen, så skall vi väl tacka honom för det. Livet är fylld med allehanda naturliga vägar till dessa mellanstationer ändå, men många av oss inser inte detta förrän tåget kommit upp i en hastighet då det har blivit alldeles för sent för att  hälsovådligt kunde hoppa av utan att på ett eller annat sätt slå sig fördärvad i fallet.

Det är väl inte precis så att tiden på något sätt står still. Stunder finns, då man absolut skulle kunde uppskatta det men vi lever inte i den verkligheten, lika lite som vi kan spola bakåt för att eventuellt göra vissa ändringar i våra ( eller andras!) livsvägar. Nej, det fungerar ju inte så och för mig passar det utmärkt! Det är ju befänglighetens rispade galenskap som sprider dessa tankar om sådana mönster, och i det landet lever vi ju inte - inte jag, i alla fall...

Som alltid när det vankar högtidiga stunder så vandrar mina tankar ner en aning i den "mörkare undervegetation" som smycker alla våras medvetande på ett eller annat sätt. Är vi inte medvetna om den sidan hos oss än, så lär vi nog bli det vid något senare tillfälle i livet.
Jag har fått hejd på mina egna demoner numera, efter en hel del om och men, och en resa som varit allt annat än lugn. Men det faktum att jag fått mina bitar på rättan plats, sätter aspekten i ett helt annorlunda ljus än under tidigare år. Med distans, syns allting klarare och en mognadsprocess har startat i mig som gör att min syn på stormen har bedarrat...betydligt!
Men tankarna finns ändå kvar i full vigör men i annan riktning än tidigare, som sagt. Numera kretsar inte min ömkan kring mig själv och min egen utsatthet, utan i dag kan jag skänka den åt andra, mer ogynnade, i nuet. Listan är lång och omöjlig att hantera i sin helhet. Det finns inga konstanta mönster som orkar bära mina sympatier, ty då skulle jag själv gått under innan den vita månen avlöste den sigande solen... Men mina tankar finns där oansätt till alla som behöver en.
...Det är kallt nu och många av oss fryser utan tak över huvudet, stryker längs med nakna gator i utkik efter något handfast att överleva på... Andra skänker sin trygghet mot att få komma in en liten stund utan att se djuret som vrålar längst inne i grottan, vädrande blod och skamlöös skuld, en skuld som rinner av en lika fort som vatten över ett impregnerad stycke tyg... De som lever i sina stulna bilar som det endaste skydd för den sprängande kylan... De som under tryckande skam beger sig med krökt rygg och sänkt huvud in i affärerna för att - förhoppningsvis - kunda sno åt sig någonting ätbart att livnära sin strypta kropp... Dom missförstådda som på sin väg in i mörkret i sin ensamhet inte längre klarar gråta , ty tårförråden sen länge löpt grunda av hånets klor som slitit sönder hjärtan - barnahjärtan - och endast efterlämnat ekande hålrum, kapseisad utan flytväst... Alla gamla som glömts bort, alla de sjuka som inte ens vet om att de är, just det, sjuka...
Ensamheten har en rad helt olika ansikten, ett för var och en av oss, och som bara vi själva kan ta fram i vilket ljus det måste vara, och låta det lysa över oss. En speciell plats  kring mina tankar vilar bilderna av de som gått bort från oss, de som inte längre äger tillgång till livet i bland dig och mig. Det har tagit mig långa tider att växa in i förtroendet i mig själv till att flytta fokus från mig som efterlevande och i saknad, tills att se den andra sidan, åt den som tillhör de bortgångna. När man väljer sinja vyer i detta avseendet, sprids ett fullständigt ljus över en, ett sken som spränger vallar och öppnar dörrar. Frid sprids och ett lugn ges och tillika skänks man en balans av avgörande karaktär. Som att sitta insvept kring en gravlykta framför en grav, en mörk natt och lyssna... melodier man aldrig förut hört...
Det gäller inte oss, det gäller dom!

GOD FORTSÄTTNING!

:-)

Man är det man är, ingenting annat. Alla är vi lika inför lagen ( och Gud, iallafall, häri ligger min stora tröst i livet, något jag kan luta mig tillbaka på och som ger lite andrum i tillvaron. För ingen går genom livet utan synd, ingen, inte heller jag, det skall gudarna veta att jag inte gör. Just för tillfället befinner jag mig i "zonen", ett stilla tillflyktshål utanför alla världsliga makter och inflytande, min egen oas och fristad, paus från tillvarons hetsiga nervpåfrestande och hjärtslitande tempo av okristlig karaktär.
Solen ligger på osedvanligt hårt denna morgonen. Tshirten kastades för första gången alldeles nyss och min bleka hy rent av svider i den bittida majsolens ultravioletta härjingar. Gräset i den äng jag ligger utsträckt på kittlar mig retfullt i ansiktet och nedöver den taniga kroppen. Långt långt där ovan, seglar pyttesmå molndottar omkring så långsamt, att deras förflyttningar knappeligen kan anas om inte tusenmetersblickens försjunkande trance slår in och låter blicken suga in periferins alla beståndsdelar, för att återge ett helhetsintryck. Först då klarar min blick att nyansera rörelserna kring bilden och liv skapas i den förblindande, döda synen.
Väl, mycket har hänt den senaste tiden. Mycket har hänt som jag nog egentligen inte skulle vilja ha nogon större del av, saker jag kunde klarat mig väl utan, ty min tillvaro ter sig nog så upprivande och uppslitande ändå. Men nu sitter jag endog här, om inte med mössan i hand så iallafall med ett sargat samvete liggande blödandes intill mig på en bädd av trängda skri i plågade våndor. För just detta med plågor har följt mina spår tätt i tätt dom allra senaste dagarna (om jag skall gynna mig själv lite grann..) och gett mina kavajer en hel del ofrivilliga skavanker. Nå väl, ofrivilliga är kanske inte en helt rättfärdig beskrivning vad gäller mina egenhändigt plockade poäng, då det mesta i största möjliga drag är självförvållat och enbart mina egna bedrifter på gott och ont. Mest på ont, vill också säga (förmågan att alltid lägga min dager i bästa ljus, slutar aldrig att förvåna mig, ha ha.).
Förnekelsens krafter har gett mig en insyn i dets bakersta led, dom regionerna som styr ett medvetande till den gräns där återvändo blott är ett obetydligt hinder i ungefär lika stor utsträckning som sträckan mellan affären och det mjölkpaket jag behöver köpa för det väntande morgonkaffet. Aldrig har det företädd sig lättare att låtsas vara en blind människa som när ögonen öppnade sig i skuggbilderna som långsamt passerade, som i en revy mitt bättre vetande, långt innan denna undersköna vårsolen sprängde bort resterna från den illamående och förödande nattens makverk. Helt enkelt så lät jag det ske, så som om det var den mest naturligaste sak i världen. I ett tidigare skede i livet så var det ju ioch försig det, men egentligen inte idag, så som livet blivit. Nej, inte idag.. inte egentligen. Eller det kanske är så ändå? Vem vet i dagsläget?
Jag vet i dagsläget! Ingenting har en sådan klarhet i mitt sinne som min övertygelse i frågan om hur ett skevt parti liv ser ut... för mig. Jag har vandrat den vägen genom ett ohyggligt antal år så visst, jag vet mycket väl jag. Det måhända är just det, vetskapen, som gör resans lockelse så attraktiv, så intressant? Högst sannolikt är det så. Som människa med ett förstånd utrustad med egenskapen att skilja mellan gott och ont, slår det mig hur jag mot mitt bättre vetandet, tycker om att slå på mig själv så till den grad att omdömet till sisten blöder ut och besudlar inte bara min smärtgräns, utan också det vajande gräsets mark där jag just nu ligger och lever och njuter, sprider förutnelsens odörer för den smekande vinden. Hur egocentrisk har jag tillstånd att vara gentemot mig själv och min delaktighet i sammanhanget? Som vittne inför mig själv kan jag enheligt dömas till den sanna döden, förvisa mig till andra världar än den jag har mina ägor i nu. Känslan av att vara vilse står sig stärkare ju längre in tankerna tränger och galenskapen skimmas alltjämnt till ytan, där den ånyo ger mig ståtlig honnör.
Humlan som vimsigt bryter min drömska tillvist, försvinner lika snabbt som den kom, ovetandes om sin effekt på stunden. Jag sätter mig upp och låter blicken flyta över ängen som om den sökte ett specifikt mål. En nytänd klarhet fylls på dom för stunden tömda depåerna innan ett svep av förlust återigen smyger sig på mig, liksom bakifrån. Utan överrumpling känner jag draget från smärtan låsa fast mitt tänkande, handha min förmåga att välja färdriktning. Ödet tycks ändå vara förutbestämt, trots allt.

Då musiken varit min ledstjärna genom mången gräslig stund, tycks det mig konstigt att förlusten av denna, dets uttåg ur mitt liv på något sätt skulle sårat mig mera än vad det gjorde. Möjligtvis är det således skadeverkningen visar sig, avsaknad i egensympatier eller förmåga att se den tappade delen av mig själv i den helheten musiken gav mig? Det är väl också möjligt att konstformen som sådan inte längre behövs i den utsträckning som förut lät sig vara gällande, då allt, precis allting stod och föll i förhållandet till musikens ljuva värld. Aldrig vill jag kunde minnas vissa episoder, skeenden i livet utan att först höra ekot från musik, viss musik, musik av varierande slag beroende på vilket spår av livet dom tillhör. Det hela är mycket enkelt, om frågan tål betänkning; det handlar till stora delar om flykt. Ett redskap att ta till språnget med från onda emotionella minnen, en åskledare i ljuva tyger. Genom dets närvaro försvann smärtan som av ett trollslag och ersattes gjorde den andliga misären till något attraktivt, lekande, böljande skönt som talade mitt eget språk i vilket landskap jag än färdades i. Inträngd i skumma skrymslen kunde jag alltid ta till vara dessa vandrande toner i nyanserad hungriga melodier. Dom dolde inga hämskheter eller misskund, avund eller ingjöt mig ny sorg att vältra runt mig i. Likt bedövningen i den ömmande tanden försvann nålarna av inslagen och riktad pina i musikens hämmande och vaggande sfär.
Det som - i efterhand - slår mig är, hur pass obesvärat musiken lämnade min tillvaro utan spår av ånger i mitt medvetande. Som om den aldrig riktigt funnits där under alla dessa år. Kanske är jag fel ute även här utan att kunde se helheten tillräckligt klart, då syftets rätta ansikte försvinner i den allt tätare hopen av främmande sådana. Kan mycket väl vara så att syftets ursprung tjänat sin mästare troget, fullföljt sin rätta uppgift och sedermera lämnat skeppet lika i godan tro då stormarna tyckts bedarrat och ebbat ut i den raka horisonten... Det är aldrig gott att veta exact, medan livet fortgår i sin gilla gång. Allt har ju sin egen tid och avsikterna är nog inte för oss att förstå i nuet, ty vad vore väl livets gåta utan denna innerliga ingrediens av ovetskap?
På andra sidan ängen, i motsatt riktning från vägen som tillfället ligger död med sitt stillaliggande damm av grus och lort, rinner en liten tunn å i skymundan. Det porlande vattnet lockade mig till sig och kunde erbjuda mig en relativt slät sten som sittdyna. Jag tog mig dit med långsamma, sökande steg, satte mig tankfullt ner och begrundade det friskt strömmande vattnet. Sorlet, det dämpade sorlet fick tankarna att göra mig törstig, hungrig efter dets läskande magi och till sist kunde jag inte motstå att låta handen sjunka ner under ytan. Iskalla kårar spred sig upp från den kupade handflatan och upp genom armen av det kylslagna vatten. Jag begrundade den nersänkta handen under vattenytan och lade märke till hur oanständigt vit , ja nästan likblek den tycktes vara. En vivid tanke satte sitt spjärn i medvetandet och försåg mig med en vy av min drunknade mor, men försvann lika hastigt igen. Stunden var inte den rätta.
Jag höjde handen mot min torra mun och drack....

Flyktens vilda jakt äger inte längre det stora utrymmet i mitt liv, och ingenstans än under julens stunder märks det klarare, tydligare än annars. Min bild av julfirandet skiljer sig ingalunda från andra människors syn på denna tillställning, så som den är i grunden, utan yttre förändringar är väl det som skjutit undan det färgglada ljusspektret, så som den andliga glädjen som sprids genom en sammanhållande familj tät samlat i en uppvärmd, glädjelytt stuga eller heim. Julen handlar mycket om glädje, som sagt, men även trygghet, kärlek, frihet och samhörighet. Ett tillstånd invävd i dofter, ljus och kära återseenden från en kanske svunnen vän, älskade, bekant... Under former med det rogivande inflytande av den upplysta julgranen, samstämdhet och kyrksång gläds man åt den närhet som strömmar mellan människor i denna vackraste av stunder under stjärnors gnistrande tak.

Vägen tillbaka är det inte så många som tänker på. Kanske inte är så konstigt egentligen, eftersom så alltför få känner till den i sin helhet. Hur oändligt svår den har målats upp, förklarats vara, och att det inte alls finns några större utsikter på att man överhuvudtaget skall klara. Det vilar skam och skuld i tunga lass i vågskålen och man indoktrinerar sig själv med tankar och ideer om att företaget i sig, är av omöjliga proportioner, att ens karaktär aldrig kommer bistå en själv med tillräcklig styrka för att kunde vakna upp nästa morgon och se den gry - dagen - i oförbehållsam lyster... Man kvävs i sin egen tro, framtvingad från världens okunniga syn på den kvassa verklighet som fyller så många människors liv till bredden så att kapseisingen endast blir en naturlig del av ett stycke historia; vi glömmer alltför lätt hjärtan som bankar där bakom någonstans och inte vill annat, än att förmodligen i just dessa dagar, fira en lugn jul tillsammans med de som är älskade.
Erfarenheter säger annat. Stora antal medmänniskor svinner bort i takt med att december mörkret tjocknar allt mer och tystade röster sjunker unnan, ju starkare Polarstjärnan speglar sin skönhet över världen. Gömd bakom frusna tårar och tjälslagen sorg ligger drömmarna stilla och lama, djupt invaggade i tron att man är och förblir ett omöjligt fall.
Bakgrunden syns inte i det varma, fladdrande skenet från den sjutaggade stearinljusstaken i fönstret, men där ute står dom, de glömda, bortförvisade och glömda ansikten - och ser, hur friden sipprar ut genom skorstenar och fönster, ljuvligt blandade med både matos och musik och sång. Skratten får deras ögon att ge vika och ryggen att krummas... Långsamt vänds ryggarna till och bort försvinner julens alla liljor av frid och glädje... Det endaste som existerar är att kunde överleva denna vackraste av alla stunder för att återigen få uppleva hur lite världen tror på ens styrka och hopp. Men förhoppningsvis, lite längre fram, finns en blomma som på något sätt inger glädje att ta del av, att kunde spegla sig i och påkalla någons inre skönhet oansätt hur trasiga kläderna ser ut för dagern...

I ohyggligt många år har jag inte kunnat tillåta mig själv att få vara ledsen. I alla fall inte kunnat visa detta öppet. Inte på några som helst villkor skulle jag kunde skylta med dessa, mina innersta flöden, som till den grad styrt mitt liv långt mer och långt djupare än jag egentligen varit medveten om själv. Bakom tjocka skal byggde jag min tillvaro och begravde mitt ömtåliga spindelnät av darriga trådar bakom lager på lager av den hårdaste yta jag kunde förmå... Utan att visa det utåt svepte jag in mitt liv i en spöklik fasad, upplyst av det sken som aldrig riktigt var mitt eget. Till slut krävdes det en livsstil att leva i bedröveriet utan att visa den omvärld sitt egentliga ansikte... På många sätt och vis en konstart, en genre som i grund och botten handlar om överlevnad på basnivå...

Det är ofta lätt att glömma bort själv den mest självklara av ingredienser i ens liv. Även den mest naturligaste av inslag tas lätt för givet, då man använder sig av det till envar tid och i stort sätt varje vaken stund genom dagens alla timmar. Vi tänker inte på det, eller över det, men vi styrs och leds av detta "fenomen", det bär oss framåt genom livet och underlättar våran vardag likt vingarna lyfter sitt flygplan. Jag talar om språket. Det talade språk vi (kanske!) tror alla äger kunskapen till, rätten till. Det vi använder oss av när vi hälsar på någon granne eller köper våran tidning i kiosken nere på gatan eller bedyrar vår kärlek till den älskade vi står när. Lyxen att kunde besvara ett samtal på telefonen från en saknad familjemedlem vore väl inte det samma om inte det talade språket funnits där för att leda oss genom det emotionella flödet som ständigt växer inom oss när saknaden blir för stor, eller den enklaste av saker som att berätta för en busschaufför varthän man önskar att fara... Eller hur skulle det kännas att behöva säga till någon att man har ont men inte vara i stånd till detta, inte äga förmågan att på ett uttryckligt sätt tala om för någon att man överhuvudtaget känner smärta?

Jag tror, att många människor i allmänhet ser sig blinda på andras framgångar och då yngre i synnerhet, utan att se till den helhet som egentligen föreligger. En sorts onyanserad blanding mellan - inte sjuklig avvund, idoldyrkan och en början till målmedvetenhet. Att se sig själv ställd mot väl etablerade individer eller yrkesutövare är väl kanske det som gör att vi människor driver oss själva framåt, i mångt och mycket, men det krävs nog en hel del självinsikt och förståelse i helhet för att inte tappa sin balans in i mellan varven...
Att anamma en livstil är ett stort steg för oss människor. Att på sätt och vis, kan jag tycka, kunde leva ut sin dröm på heltid, så att säga är nog ett mål för de flesta av oss. Åtminstone till en början, under vissa stadier av våra liv. Det kan gå lite hur som helst med den varan. Konstigt vore det nog annars, då vi då skulle haft en hel värld bestående av 6 miljarder vällyckade och sucessfulla människor på våran jord - Åh, vilken underbar värld! Ha ha ha...


Nu är ju inte fallet så (tyvärr?) och många av oss ser nog tillbaka på våra liv och undrar hur i helvetet saker och ting kunde gå så här fel, hur blev det så här osv osv.. Jag själv måste nog ställa mig i den skaran, utan att jag i dag mår dåligt av det, för det om. Det finns så mycket annat i livet än ren och skär sucess, vilket i sig är ett högst relativt begrepp! För mig handlar det ordet sucess om att må bra i mig själv och som människa, och leva tillsammans med den eller de som betyder något för mig. Varken mer eller mindre...

En dröm kanske man kan säga att det är att få leva ut sitt liv till det fullaste, om man nu helt kan förstå hur det skulle vara att göra så. Och som det är med alla oss människor så är drömmar unika och har en lika slående och olik betydelse för alla och envar. För många är den stora drömmen att få bli en förälder vid något tillfälle i livet, för andra kanske de skulle slippa att vara det när de väl blivit det? Den arbetslösa vars högsta önskan är att tillskaffa sig ett arbete är kanske i rak motsats till den som redan har sitt jobb och måhända är less på det, trött på att behöva arbeta... Nyansernas nätverk drar sig från innerligheterna till den krassaste ytterlighet och kan benämnas med precis lika många variationer som det finns människor på jorden, och vi tycker alla olika. Vi har alla våra differentiella behov och mål men, törs jag tro, försätter oss själva i positioner vi inte helt hade förutbestämt för oss själva vid något tidigare tillfälle i livet. Jag kan tycka att det är helt ok, egentligen, det ger liksom en liten krydda i tillvaron som, vill nog många hålla med om, vore en något blastant och tråkig tillställning om vi kunde staka ut i förväg, eller??
Det är väl det som är det spännande med nya hus, att man inte vet hur det ser ut bakom den oöppnade dörren...
Men sen vet man ju inte heller hur det ser ut i grunden heller, ty den går ju inte alltid att skåda genom från utsidan och kan ge en och annan överraskning i framtiden...

Med tanke på hur massiva och storskalade demonstrationsuppbåden är och har varit i Köpenhamn den sista veckan under klimatkonferenserna, så är det väl inte så värst oväntat att det blåser upp en och annan diskussion om hur polisen har agerat. Med hundratals statschefer på plats till envar given tid och med Barack Obama på ett planerat ingående, så hade väl ingen trott att bevakningen skulle bli annat än rigoröst, vill jag tro.

Livet är ingenting annat än fantastiskt!

Ja, julklappar är det! Och många blir det...

Jag kommer aldrig i från livets alla pågående tankespel. Förmodligen vill jag nog inte det heller, det sätter en grund att stå på, inpräntar jag i mig själv. Vilket jag också tror på. Jag ser det som en kraft, på gott och ont, naturligtvis, där strävan - förhoppningsvis - leder mig framåt.

Ett ständigt återkommande tema i mitt liv tycks vara att jämnt behöva komma tillbaka från en rad bakslag, "set backs". Många av dessa har, är jag oerhört medveten om, varit helt och hållet självförvållade och således också då varit mig förtjänade. Har jag lärt mig något genom dessa år jag levt, så är det väl att ingenting kommer gratis - för mig i alla fall!  :-)  Således har väl livet i mångt och mycket varit en tung bedrift med bördor att bära och laster att lyfta. Men ändå så sitter jag i dag med känslan av att inte skulle vilja ha det ogjort, av någon konstig anledning. Visst finns det väl ett och annat moment jag kanske skulle vinklat lite bättre enbart för att undvika en viss följdverkan, absolut, men i det stora och hela perspektivet är jag relativt tillfreds med den jag blivit och på det sättet det har gått till.

En ung kvinnlig polisaspirant kommer nu att vittna i en rättegång där tre av hennes kollegor står åtalade för ett, enligt henne och tydligen då också någon åklagare, begånget brott inom tjänsten. I det avseendet uttalar sig en kriminalkommisarie inom polisens intern utredning att den unga kvinnan kan vänta sig både "uppförsbacke"motvind"," och även att det kommer att bli "bakhalt" i hennes spår mot en karriär inom polisväsendet.

Debatten som just nu rasar i landet om huruvida muslimskt troende människor skall få använda sin burka eller niqab på sina arbetsplatser eller skolgång, är väl inte precis någonting jag går runt och funderar mig ihjäl på. Rent personligt så berörs jag inte alls av detta, men det är ju ändå svårt att inte låta sig antastas av debatten, ändå. Så het som den ju är, och som den stoltserar på de flesta löpsedlar och debattprogram, så är det ju en mycket laddat fråga. Men så är ju också all religion det, oansätt om det handlar om kristna eller muslimer, som är aktuella i detta fallet...


Personligt så är det mig en stor gåta hur man som människa kan låta sig styras så till den grad av någon religion som vissa grupper gör. Och nu vill jag med detta säga att det gäller även alla dessa kristna församlingar med sina vridna syn likaväl som om det är islamister... Om vi lyfter på slöjorna bakom alla religioner så tycker jag väl att det handlar mycket om hokus pokus och hit med dina pengar, i stort sätt... Men, nu var det inte detta det skulle handla om nu!


Det är ju klart att det vill uppstå en viss problematik om en, låt oss säga en lärare skall stå framför en klass och undervisa i en klädesdräkt där man endast kan se ett par ögon som bara blinker till lite mellan varven, eller?
Och hur skulle det se ut hos psykologen som sitter där insvept i ett stort lager tyger? Skulle jag då som patient äga känslan av när kontakt med min läkare? Knappast! Och om nu "Frk. Muslim" skulle vilja ansöka till polisskolan och bli antagen, hur skulle det se ut på fältet? Det skall väl inte mycket IQ till för att förstå att i många yrken och samhällssidor i övrigt, så handlar det väldigt mycket om signalspråk och om kroppsspråk, kommunication. Lite hämmat måste det väl ändå bli bakom alla dessa lager med plagg på plagg.., eller?
Jag kan visst köpa människors rätt till att gå klädd bäst fasen dom vill, absolut. Som ungdom var jag en inbiten hårdrockare och INGEN kunde få mig att avstå från mina nitar, skitiga jeansväst och trasiga skinnjacka,INGEN! Och jag väljer här att dra vissa paralleller, för jag tycker inte det här med religioner behöver gå så mycket djupare än vissa tiders idoldyrkan... Problemet är bara, att när det gäller sina idoler så växer man allt som oftast bort från dem på ett naturligt sätt... Och, nu har inte jag själv läst den, men enligt massor av människor, även muslimer själva, så står det ingenstans i deras -koranen - att det skall vara någon "dresscode" på deras kvinnor, utan det skall vara ANSTÄNDIGA KLÄDER!


Nej, det handlar nog om dessa människors män och deras kvinnosyn, om ni frågar mig, och om det är så, om det är så löjligt enkelt, så måste jag nog ställa mig i leden till motståndarna. För i så fall handlar det om ett sjukt beteende, ett alldeles för vridet kvinnosyn som i sig borde finnas i en helt annan diskusjon, som jag nog tror - innerst inne - de nog också skulle ha det svårt att helt gå victorious ut i från....


Respekt för andra människor - för all del. Men åt alla människor också... även för muslimska kvinnor och deras frihet och rätt till ett jämställt samhälle. Synar man samhällsstrukturen kring vissa länder där burka och niqab är lika vanligt som Volvo är i Sverige, så syns det nog väldigt snart att själva ordet "jämställdhet" inte ens finns...
Kulturkrocken är oändligt stor och det långt innan detta ämnet kom upp... För min del spelar det som sagt ingen egentlig roll, men måste jag ta någon ställning så väljer jag motståndarnas sida....


:-)

Peace and love!

Tystnaden antar sina melodier och sprider sina verk genom dessa sprungna knoppar. Ljuset häver sin makt över den vilande horisonten och skapar hopp ett vakande liv, långt borta är jag nu. Över mig seglar måsen lojt i vinden, glidande från land mot den öppnade ridån som en bjudning in till äventyrslandet. Den har dock ett mål, måsen. Hinsides mina egna förhoppningar vilar dess tro stort, djupare än det jag själv kan erkänna och stå vid, utan att känna skam, skuld eller, som jag aldrig nånsin gjort; känna mig stolt över de förehavanden som fört mig framåt.
Med fötterna daskande på vattenytan känner jag hur livet återvänder i min kropp efter en sträng natt under knivens våld. Tomma tankar lever fortfarande sitt spöklika monster över mig, men mattas alltjämt av ju högre solens vandring över linjen tar sig, och snart, alldeles snart blir jag mig själv återigen för en kortare tid.
Måsen där ovan fortsätter att dra till sig min uppmärksamhet där den nu satt sig upp mot vindarna och tycks stå stilla i sin egen verklighet. Jag märker endast hur dess huvud spejande - vaket - vänder sig från sida till sida i sin jakt efter ett förmodat byte under ytan. Dessa tankar, för mina reflektioner mot den natt jag själv precis avverkat och parallellerna tyds tydligt i mitt eget ljus, hur smaklöst jag än måtte finna denna likhet. Jakten, bytet, förtvivlan...

XXX

När jag vänder mig om syns ett äldre par komma gående arm i arm längs med stigen som förde mig själv hit ner. Deras behagliga lunk fyller mig med avund, fast utan sjukligt begär, och till min glädje märker jag hur min längtan sätts i nytt perspektiv. Även det främmande får mig att hoppas en framtid vilar i min grund när jag ser dessa tus fridfyllde vandring längs med stigen berör min stig. Min plötsliga iver efter rättan plats i livet ger snart nog näring åt mitt vemod, och fyller mina känslor dem, åt ett intrång, men det kan inte hjälpas; som förlorad finner jag inget skäl till att låta bli att längta. Det är, när allt kommer omkring, allt som finns kvar. Obemärkt passerar jag deras gränser och likt djuret smyger jag.
Konsten att tygla, tämja mig själv, har jag lärt den hårda vägen. Bakom stängda dörrar har jag sätt mig själv dö gång efter annan, för att lära mig vara på den andra sidan, utanför, borta, oanträffbar för livets lockelser. Grånad har blivit mitt signum för den tillvaro jag skapat, utan frid, utan ro, utan mening. Kniven blev min vän så småningom, förälskad i dess snittande, frigörande motiv för en ställning mot allt skapande. I kärlek föll jag offer för mig själv när ingen annan ville ha det jag erbjöd, och jag föll så lång jag var.
XXX

Solgatan glittrar mot min utgångspunkt nu denna morgon, och glömt är det onda för en stund. Lyckan står mig bi och jag tar del i detta underverk som utspelas genom en gryende dag och jag insuper härlighetens fulla blom. Färgerna formligen exploderar mot mig och genom själens spegel låter jag mitt innersta fylla mig likaså. En lätt inlandsvind ruskar varsamt i mitt tufsiga hår och frambringar en tveksamhet i mitt våta öga. Med lätt darrande hand drar jag försiktigt bort den, och ser hur den ligger i min handflata. När jag efter en betänksam sekund för upp den till min mun, känner jag dess sälta sveda; mitt liv i en gnistrande tår.

Ännu en tyst morgon letar sig fram till mig och ruskar min sömn i väg... Yrvaken står jag sedan i dörröppningen till uteplatsen och lyssnar till regnets lätta melodi. Mörkret har ännu sitt fasta grepp där ute, en hund skäller från någonstans i grannskapet, inte ett ljud förutom detta intränger på min privata, lilla stund... Cigarettglöden lyser upp framför mig för varje drag jag tar och röken som blåses ut hänger länge och tyst framför mig och invaggar min utsikt som i en tjock, ogenomtränglig dimma... Bakom mig, inne i köket slutar kaffebryggaren sjunga sin bubblande, puttrande vals och istället med sin tysta uppgivenhet tillkännager att drycken redan blivit klar.
Låtsasvaken, stegar jag mig in i vardagsrummet med den ångande javan i min hand där jag sätter mig ner i soffan för att i lugn och fin takt göra mig redo för att, i morgonens töcken, bege mig in i bokens förtrollande värld. Klivit tas ifrån mig själv och jag äntrar Paulo Coelho`s mästerliga ökenlandskap där den lilla herdepojken letar efter sin skatt i "Alkemisten".
Ett rent ut sagt mästerverk!!!


=)

Rent metaforiskt sätt är det inte alls helt olikt som att befinna sig på det öppna havet drivandes, i en öppen båt. Man ser vågornas spel överallt vart man vänder sig, livets gång och gungningar, man känner själv av rörelserna men inte det deltagandet som krävs för ett äkta engagemang. Så man drar sig undan till närmast liggande strand och bygger upp sitt eget näste, på sina villkor, de man är kapabel att hantera. Enkla mönster breder ut sig som små ringar i ens eget lilla vatten - men med den skillnaden att dessa är mina...
XXX
Efterhand springer sedan tiden iväg medan man rumlar runt i sin lilla bubbla på sin ensliga strand. Långt ute på det öppna havet syns skeppen långsamt segla förbi, och man vet, man vet att de där fartygen är byggt av mina vänner, de jag växte upp med och delade skolklass och ungdomstid med - och modet sjunker snabbare än den gulnande eftermiddagssolens vandring mot den allt vagare horisonten. Införstådd med, att jag ser hela tiden dem utan att själv bli sädd, gör i längden att ryggen går i krok och viljan att räcka ut en hand blir försvinnande liten, även för ens egen del... Man sjunker ner i sanden och blir en del av...
XXX
Sedermera förändras dygnen. I hopsmält till en och samma sörja går det inte längre att skilja på dag och natt, sömn eller vaket. Det enda som äger en markant ställning i ens liv, är den förtryckta känslan av brutna löften - från en själv. Bilden vänds i mot sin avbild och i grinet förloras kontakten med det sista man kanske ägde som var värd sin gunst; tron på att jag kan stå upp tillsammans med den värld jag är en del av... (förlåt, ekar det högt i ett tomt hjärta!) var en del av...
XXX
Till sist vill inte heller elden vara ens vän och mörkret blir än mer plågsamt. I en närliggande utkant hörs endast vattnets brus mot den eviga sandstrand då de rullar in och lämnar efter sig resterna från spelad musik. Texterna är sen länge försvunnit i de hjärtan som visste bättre än att låta dem passera utan att öppna den dörr som var deras... Ack, en dörr...tänk att äga en dörr till något eget... mitt... min...
I slutskedet innan åter tomheten lamslår ens medvetande, kristalliserar sig en patikel, en skepnad, ett hopp(?).. vågar jag ens tänka tanken ... VÅRAT???

Jag tycker ärligt talat att både tystnad och ensamhet är två högst underskattade tillstånd i livet. Ja, tillstånd tycker jag det kan kallas och jag uppskattar dem högt. I tystnaden får jag tid med mina tankar och i dem vill jag ofta vara ensam. Så det gör inte mig någonting att vara just det in i mellan, ensam!

Sitter och fladdrar lite på text TV och fastnar vi sidan 110 där det står:

Följde diskussionerna på Lennart Ekdals "kvällsöppet" i går då de behandlade ämnet om huruvida barn skall kunde pressas till ett maximum inom idrotten för att uppnå stora mål, den där guldmedaljen...

Vad intressant det är att ibland sätta sig ner och reflektera över hur man ändrar sina syn på saker och ting, värderingar upp genom åren, hur moralen formas och omformas allt eftersom man utvecklas som människa. (Förhoppningsvis, i alla fall,=) Vi blir oundvikligen äldre för varje dag som går och tur är nog det, för hur som helst, för egen del, skulle jag nog aldrig igen vilja uppleva min tonårstid i repris. Denna vilda, ostyriga tid med alla sina skiftningar i både humör och sinnen, där utgången, egentligen, skulle kunde gå precis åt vilket håll som helst. Lyckligtvis överlevde jag min tid som nysprungen ungdom utan de alltför dramatiska konsekvenser. Eller gjorde jag det?

Det flammande ljuset som letar sig upp över den stilla vilande horisonten, 
kan man nästan höra om man lägger lite vilja till. 
Härifrån där jag sitter på min kalla sten och beskådar 
det allgenomträngande mörkret 
tycker jag mig se formgiven musik 
resa sig från den nyskapade rand 
som inte synts till under dessa kalla timmar, som mig nyss passerat. 

En aningens färger tar sin början 
med det diffust rosa klingande skenet 
med ton av orangevitt, som hämtad från sin sömn 
av den mörkblåa väktarens stadiga hand. 
Sedan månens vandring över valvet mött 
sitt slutskede, brinner sig hämndens ljus fast 
i en sträng av pärlor som böljande häver och sänker sig över otydliga linjer i mörkret. 

Vagt kan jag ana den pågående strävan 
som havet gör sig mot klippor där under mig, 
det enda ljud för närvarande, innan dagerns symfonier tar sin ton på allvar. 
Att se mörkret inuti mig själv som en del av min strävsamma färd mot ljuset 
har varit min korsfärd mot oanade mål, 
ett sätt att ta mig från de yttersta smärtor som, 
så här långt, väglätt mig och styrkt mig i mina innersta kamper.

Inom tidens ramar letar sig den försmädade fram i ett dunkel av inkohorenta dimmor. En avlägsen och drömlös närvaro sprider sitt omfång där inkognito är den gällande klädseln för den sömndruckna. Det flytande stadiet övervägar den helhet jag aldrig förstod, min vän blev under tiden bortförd av den galnas revanchslystna närvaro. I ensamhet spatserar jag numera över åkrar av ruttnande grödor under den frånvarande solens helgedom. 
Samtidigt, på den reviderade sfärens knappmätiga sida, vandrar min skugga i sitt sökande efter ett hem. Inte enbart för oss båda, men utan tvivel också för samariten som burit våra gemensamma hjärtan i symbios för den mörka tidens våndor, dagarna innan nerslaget stolt förkunnade sitt segerståg över stäppens oändlighet. Hur kommer det sig då, frågar sig blästen som numera kuvar mitt förtroende för dagern, att ingen annan kom till våran undsättning då ridån föll med det dalande ljuset och vek sina symtom i det strilande regn? Evigheten, säger du då, talar för sig själv och ingen annan - ett påstående jag inte helt kan sätta min lit till. Inte nu, då vandraren i mig vädrar sina rotlösa vyer i detta guds förlösta land. 
Ingen härlighet kan längre sjunga i min sömn då löftet brutits genom klockornas dementa spel för det liv jag aldrig erbjöds. Nej, det blev aldrig som det stod skriven i de sånger som förgyllde min barndoms körer; ingen gud skulle någonsin stå mig bi, värnande om den späda naivitet jag så hastigt passerade och lämnade blödande efter mig den där vidriga vinterdag. Minnets katakomber lägger sig frusslaget kring mitt hopp och förpassar mig in i den förlorade dagen....

I bland kan det vara skönt att känna sig liten. Att kanske stega ner från världen så som man känner den och bara vara...en liten människa i en stor världen full av saker man egentligen inte kan eller vill rå på.

Så kommer den första riktiga kylan till västkusten då denna vintern, och i takt med den stjärnklara skönhet och orangeröda horisontranden under tidiga morgontimmen som beskådas när morgoncigaretten intas, dyker även mina tankar ner till de utsatta i samhället som inte alls delar min lilla romantiserade vy kring detta naturens skönverk. Mina tankar leds till de hemlösa som stryker gatlänges bland oss och verkligen, formligen eller kanske rent av bokstavligen kämpar för sina liv just nu, då jag befinner mig i mitt uppvärmda hem omgiven av nybryggd kaffedoft och försöker skaka av mig sömnens ljuva töcken.

Det gula skenet från lampan splittrar mörkret. Ljuskäglan tecknar sig skarpt i svärtan som härskar allestädes i det trånga utrymmet, långt bakom det stängda paret ögon som torkat sedan sorgens klocka klämtat ut sitt sista andetag. Det är inte längre någon lek detta, att möta sig själv i spegeln mot världen som den byggts upp inom parentes. Det stumma landet för en röst, genom lysets intrång i rummet där sömnen sen länge har uppgivits - förlorandets konst i en vagga - och apatin stegat sig ännu ett trappsteg närmre sin hjärtkrossande återpunkt. 
Skuggan, den som för jämnan bejakar den kylslagna själens hushåll, den som driver tankarna hela tiden bakåt - aldrig framåt - låter ge från sig en ondskefull, men ack så lockande knackning på dörren. Nyfikenheten tar överhanden och lättjan lyfter bort beslagen som håller världen ute, bakom, hemlighållandet för sig - och ångor är det endaste vittnet som står kvar och ser fågelns flykt till kvisten. 
Det fungerar inte alltid så för alla; inte alla ser det närstående gren verket och dess erbjudande om en bättre tid, en tid med rum, själ och kraft, utan när inget annat än en säker fördjupad sorg invärtes, också här bakomliggande en tragedi mot det stora hoppet; att en gång kunde bli det man önskat... 
För vem är du - alltså jag - utan ögon i glaset som flyter ljudlöst över väggen, nästan drömlikt inhöljt i en vålnads tystnad i mjukt skummande dimma på sin mjuka färd ut från skogens bryn, om inte sanningen så som den vägrats se? Vän eller Fiende, viskas från ingenstans någonstans ifrån bortom verkligheten som framgår i sången. Du eller Jag, spelar ingen större roll egentligen, då understället redan nu har dött bort i en annan tyngd tid. 
Sedan kommer det allra första tecknat på den annalkande dagern och ger ljuskäglan strid. Förtrollningen, om det nu var någon, mattas ut och sinar ut i ett spillrans nytt ingenting, ett land som också det vistas av mina olika jag. Fast inte samma, aldrig samma som innan, innan då kvisten fanns där med sin trygga utsträckta hand att ge mig frid att lufta mina ångor av djup olycklig oro...

Svensk polis är utan tvekan den mest oseriösa instans av myndighetsutövande organ som är av aktiv karaktär i dag! Ingen har väl undvikit att höra talas om fallet Johan Liljequist som under ett brutalt polisingripande ströps till döds av ett gäng piketpoliser för ett par år tillbaka. Det efterrättsliga spelet gick inte att undvika och kom så också för dagen. Häpnadsväckande nog så befanns ingen polisman skyldig trots att dessa hade tagit en ung människas liv genom strypgreppet de lär sig i skolan. Kanske just därför?
Hur som helst, att utredningen visade på snutarnas oskuld är väl, om skall tänka sig för, kanske inte helt oväntat, det är ju trots allt frågan om Sveriges elit vad gäller människor (jo, de lär sig det på sin polisskola!) och "den där Johan Liljequist" var säkerligen ingen oskyldig människa - så vi låter saken bero och lägger våran lit till den utredare som är av polisen utsädd att sköta de uppgifterna. Så görs också varpå snutorganet får sköta sina egna "businesses" på sina villkor..."Vi är ju trots allt poliser!"

Ett par år senare dyker det upp att polisförhör inte har hållits med alla involverade polismän! Och kanske mest häpnadsväckande inte med den polis som utförde strypningen!!!
Hur fan skall vi andra medborgare tro, eller ännu värre, Johans efterlevande familj?? Med sekretessbelagd utredningmaterial hänvisas till än det ena, än det andra i det syftet att få tiden att gå och att få den svenska mentaliteten att lysa igenom: Det glöms nog snart ändå, och då blir allt lugnt! För mycket!

Hur som helst, efter ett rabalder och spektakel i media med granskningar i flera program som "kalla fakta" bl.a. så beslutas det om en ny utredning, då vissa graverande uppgifter kommer för dagen. Trycket blir för stort på polisen för någonting står inte alldeles rätt till!
I dag kommer det fram att SAMMA POLIS SKALL UTREDA PÅ NYTT!!!!
Hur i hela helvetet kan det vara möjlig att samma inkompetenta jävla jon kan få hålla i en sådan utredning återigen???
Tror verkligen snuten att den gemena svensken är så korkade och otillräckliga som så här??
Min fråga är vem som hånar vem i allt detta?
Och vem tänker egentligen på Johans familj som hela tiden, mycket nära inpå, följt detta fallet och omöjligt kan må särskilt bra sedan den förödande dagen förförra året...

Att poliser utreder poliser är väl graverande nog om inte de mest imbecilla av denna ökända sort skall få händerna fria...
Jag tycker det är ganska närliggande det begångna brottet i fråga om grovhet, att begå sådana "felaktigheter" som gjorts i Johans fall, från polisernas sida, vill jag inflika!
Hur långt skall det få gå, med dessa så kallade lagens beskyddares betende???
Jag har nog aldrig känt så lite förtroende för en poliskår som för just den i Göteborg... så man kan skratta ihjäl sig...

"Det finns en baktanke med allas syften, där vi ensammen står - i varanadras armar..."


=)