I huvudet på KJELL

Han blev varse sitt livs öde på det skarpaste av sätt. Inte ens alla åren som förflutit sedan hans dotters tragiska bortgång ville ge honom frid i sitt sinne. Lika litet som ärret på hans arm efter den vilsna natten på ortens vandrarhem, där han i berusningens töcken slagits mot sina onda och alldeles för verkliga dröm där han, för vilken gång visste han inte, genupplevde scenariot på sjön - utan att lyckas fånga in Josefin, den här gången heller.

Pilträdets grönskande vägg föll ner över den stigande solen. Den sista morgonimman hade brunnits bort vid det här laget och den första närande värmen började sprida sig i hans fårade kropp. Väderbitna fingrar strök måttligt och varsamt över ärrets rand som drog sig som ett utdraget "S" över hans underarm, då han speglade sitt minne över den bortsprungna tidens kvalor.

Det var en synnerligen berusad tillställning som stövlade in genom entredörren till vandrarhemmet denna sena kväll. Sommaren stod på sin högsta kant så ljuset föll fortfarande in genom de stora välvda fönstren som bjöd in till en storartad utsikt över den lilla sjön strax bakom receptionsdisken i ena änden av korridoren. Det höga avståndet mellan golv och tak gjorde att ljuden fick en extra skjuts som i en förstärkare och liksom dansade och studsade åt olika håll.

Han kunde inte rå för händelserna den sommaren då Josefine flöt bort i det skummande havet, precis framför sina ögon. Hennes skrik ekar i honom till den dag i dag och gör honom fortfarande sömnlös vissa nätter.

Jag tänker lägga ut ännu en liten grej som för mig har hjälpt till att hitta rätt, på sitt alldeles eget lilla sätt. Allt är som ett äventyr i livet där man söker efter de förlorade bitarna som skall ens tomrum med en fyllnad som inte är helt lätt att känna igen.

"Det finns en kulle alldeles nere vid havet som bara är min. Ingen annan vet om den och ingen vet heller om att jag brukar sitta där under ensamhetens tunga slör och bara njuta friskt av att vara en människa.

"Sprungen ur en hemlighet en regnfull dag då våren är på väg att jaga vinterriket bort från världen. En knopp spränger sig fram från en ömmande och frusen gren som livas upp av en lockande solstråles dans ner från skyn. Regnbågens skimrande glöd, så het av lycka och glädje, samlar under sig stammen från ett bortglömd folkslag som sedan urminnets tider legat bakom rytmernas sonderande grepp.

"Genom att skåda min Gud i hans dödskamp for jag i virvelns makt ut, kring korsets eld. Självets nakna sanning tog mig upp i sin glans och drog mig bakåt där stjärnan föll... Nu, står jag återigen på tidens kant och vädjar om en ny början. 
Vingslagen forcerar mig framåt, ideligen som en gest från svunnen tid, där endast undermedvetna hägringar ses hålla min stängda hand för ljuset.

"Sedan, när gryningen till sist tågade in över den tysta staden lämnades krutröken som ett täcke över marken. Den alltjämt stigande solen brinner hål i dimman som förgäves kämpar för sin rätt till livet. Omgärdande samhället, häver sig murens tornliknande gestalt lik en vaktpost sätt från myran; Klätterväxter kläder krönen och suddar varsamt ut nyansen mellan himmel och jord. Doften av nysprungen död hänger tjock mellan avsatserna, där jag vandrar ensam letande efter min son...

Sedan vindens spel rev mig lös från sömnen som döljt mig från nattens skri, har revan i mitt hjärta klöst ett hål i min själ där olusten sipprat in som ett gift och spolierat min pärla som jag bevarat så väl. Utan svärdet begav jag mig således ut i det okända i en blind jakt efter mitt eget arv; känslan som gled ner från träden tar min anda och inskränker mina steg till en obefintlig, snäv rörelse jag inte alls igenkänner från de invanda mönstren. Korpens skugga skärer över mitt kind och i reflex greppar jag efter mitt förlorade vapen... 

Stående i knädjup ljung tappar jag fästet min far skänkt mig som barn och här lyfter sorgen fram mina tårar som en gåva till livet.
Oförmögen att handskas med nuet, knyts nävarna till ilskna klot och rädslan hälsar mig med lånad värme; signalen ljuder genom vertikala paralleller, mina alternativa möten äger rum.
Valet består bortom mina gränsvärden för längtan, hopp och den åtrå som hyses för livet. Där skammen bryter tystnader knäcker jag själv mina farhågor, lyfter mina fötter under tvång och stålsätter mig mot den blänkande smärtan...

Tiden passerar hårt utmed våra slagfält och ingen vill eller kan ens minnas den tappraste av de fallna. Här strövar jag nu, en far på sökanden efter sin förlorade son i en vildmark utav pest och död."

"Glaset spricker och skärvorna raser ner över världen så som jag känner den, sedan min egen gryande morgon. Ljuset som strålar in genom porten där skylten hänger snätt över de sedan länge vissna rosbuskarna, blänker och sprakar i univerums alla kända och även okända färger.
Ett rop finns gömd mellan de tusentalet bitar som gravitationens ofrånkommliga faktum leder ner mot mina bara fötter. Bortanför min handlingsduglighet ser jag hur mitt nästa steg siktar in sig på den uppvända skåran av skuret glas, men strax innan dödsstöten rutschar min slappa kropp nerför regnbågens gula linjer och väcker drömmar till en ny dag.
Vetskapen om någonting gynnsamt viskar i mitt öra då färden tar sig en helt ny hastighet bortom mina tidigare väsens krämpor; aldrig förut har jag känt denna strilande form utav kärlek...
Armar av mjukt skinn snärjar in mig i sitt hem och drar mig upp och ner, vänd i sin innersta lokal, där drömmar byggs och förlopp skapas.
Givmildheten svämmar över när vi dansar i försjunken förening och där vi delar vätskornas arv. Värmen som fyller min tomhet med glans, bär en nyans från ditt läna smil och för mig närmare din sanna natur.
Fylligheten du skänker min kropp är din egen, långt inuti mina svar till natten där endast dina ögon ser den drunknande sjömannens hälsning till havet.
Vågen sköljer sina mått fram genom ilarna som biter sig fast i oss två och pressar oss längre in i varandra med salta blommor under din bädd; sedan kommer allt att stanna då vi smälter och förenas i din gunst..."



Det svåra med kärlek är att förklara den. Kanske inte så mycket för den andra som för en själv, då man söker hitta den yttersta mening eller den innersta, hur man nu väljer att se det.
Förmodligen är det hos mig i alla fall, en av de stora utmaningarna så här långt i livet, att ge mig själv den sanna glädjen att på ett tillfredsställande sätt förklara för mig själv hur stor min kärlek är till den jag älskar...
Försök själv, jag tror ni kommer bli häpna över hur pass svårt det är!

"Den eviga eldströmmens lidelser och pinor tränger allt djupare in genom själens välvda korridorsspel, och medan smärtan dansar sina valsars steg, kvävs jag undan för undan närhelst skratten ekar ut över fjordens silvriga glans. Ensamheten har aldrig förr tett sig som den gör idag, då jag sitter bunden, ty världarnas mönster gräver såriga jack i mitt skinn. Ett tårrop uppenbarar sig men hinner inte blomma innan kvällsridån sveper undan mina fötter och låter marken försvinna från mitt roterande centrum, där jag i alla tider haft min balk likt en ryggrad gjuten i strängaste betong. 
Ledsen för att det blev så här på slutet, men långt bortanför min kontroll syns jag till idag utan vare sig vind eller segel, drivandes runt min gamla krets av väderlekar och väderkorn.

"Skuggornas spel viker ut sitt levande djup över den fallande himlen. Ett skapelseverk som strålar mot den punkt där havet möter skyn, i en dämpad gråt över nog en förlust. 
Clownen sitter till synes livlös i sitt enkla och dunkla skrymsel och känner hur tårens sveda brinner sin väg nerför hans målade kinder, och droppar färgkritans sörja på hans lössittande byxor; skrattets insikt om den falska glöd som burit den styva glorian under alldeles många mörka år, slår mot honom i stunder som denna då sorgen återtar sin mark i sitt kalla grepp. 
Han rör sig stelt under det inflytande dunklet från dagen som varit, med steg som knapphändigt förmår sig bära honom. Traskläderna kännetecknar hans inre kaos, hans halvt borttorkade smink med tårars fukt vittnar om ett trasigt hjärta fylld med brusten längtan skapad av hans egna val från skuggornas väsen.

"Lösriven ur sömnen steg jag upp för att bejaka känslan som besatt min dröm. Knackningarna på min ytterdörr gjorde mig nyfiken och på samma gång varse en aning jag inte kunde placera.
Huset befann sig i ett nattens tomrum, en trance där väggarna nynnade lägmält i kör. Trägolvet fortplantade sin svalka genom mina bara fötter, men gav sedan upp då jag kom allt närmare den stumma dörren.
Det enda ljud jag kan minnas mig skönja var hjärtslagens moliga, dova antydan som ett pulsverk insnärjt i tjocka bomullssvaddar gömd i en låda.
Men det var nånting mera ändå. En skarpare ton, nyans i ljudet som styrde min vaksamhet åt ett mer skarpare läge. Ju närmare dörren mina fötter bringade mig, ju mera spred sig ljuset in i ljudet - spänningen tilltog och jag minns att jag kände för att dansa...

I springan mellan dörrens nedre kant och tröskeln drog sig min blick av krafter ingenstans kommen ifrån. En sortens mild tvång inbäddad i de blommor jag aldrig fått. Längtans kronor vek sig in från utsidan och utan att fundera mera ingående över det omöjliga och absurda i situationen, letade sig ett leende över mina torra läppar och jag såg min hand greppa dörrvredet.
Inifrån vardagsrummet slog vägguret tre ekande slag och färgade interiören mörklila. I efterhand slår mig minnet ett hårresande fragment; den kyliga vinden som smekte mig bakifrån och lämnade håren på min kropp stående kjäpprätt.
En tendens till färg flöt ut genom dörren när den öppnades och blandade sig med den lilla knakningen från de protesterande gångjärnen. Där ute låg natten tyst och stum, inbäddad i stjärnors skimmer och månens klara sken. Gatubelysningens dämpade käglor av ljus gav inspiration till en scen med öppen ridå. En fladdermus passerade min syn som en skugga, en antydan.
Hela tiden var jag medveten om pulsen som slamrade med alltjämt stigande styrka och inte före nu slog mig faktumets dramatik; innehållet spelade mig inte längre några spratt.
Vinden svepte över mina nakna fötter där jag stod på den ruggiga dörrmattan, längst nere i ögonvrån drogs en blomma med av suget som medföljde dörren och min uppmärksamhet föll därvid på det översta trappstegets krön: en krans av nyplockade blommor av sommarens friskaste färger, låg ett hjärta och svävade på en ljusets dimma.
Små yttringar till tonarter föll från undersidan och liksom blödde en vacker melodi. Inemellan tonerna föll likaledes svarta och vita pianotangenter och bildade en pir, en stenpir mellan hjärtat och mitt hem, mitt öppna hem och en ström av ljus flöt långsamt mot mina ben. En beröring följde därpå, en kall ilning utan fasa och jag såg min kropp mumifieras av ett bländande mjukt sken. Den ljuvaste musik slog in mig i sin famn och en förnimmelse av att lyftas ur mina plågor viskade mig i örat.
Mörkret omslöt mig ånyo i samma ögonblick det första regnet strilade ner över min kind...

Som ett eko från den djupaste dalgång, slagen mellan urtidernas bergknaster kunde jag höra mitt väggur slå fyra... mäktiga... slag..."




Vi har nog alla våra mardrömmar, fasor eller hemliga skräckbilder. En av mina är att färdas på ytor utan helt att kunna kontrollera det förestående. Som till exempel vatten. Dock älskar jag att vara på sjön men skulle aldrig fixat att föra något fartyg därpå. För det skrämmer mig det jag inte kan se under ytan alldeles för mycket...

Tacksamhet är för mig stillhet. Ett tyst, stillsamt vetande om min egen kapacitet utan att behöva basunera ut den eller det för den allomrusande världen.
Ingen behöver jag visa för hur min väg varit eller i vilket syfte jag anspelar min tacksamhet över. Allt är inte lycka och glädje på den här sidan av mitt leverne, långt ifrån.
Det som kanske tycks borde spegla min tacksamhet för världen delar jag inte med "den allmäna meningen" kring det. Tonen kan ofta - och säkert - uppfattas som lite åt det arroganta hållet, en missuppfattning som får stå för alla andra, de det gäller.
Som jag ser det, så kommer tacksamhetskänslorna senare. Allt har sin tid och sin plats.
Det är i min tro att man inte lämnar ett åratals långt missbruk genom tacksamheter. Sådant kommer senare!
Processen är alldeles för sten-hård för att i ödmjukhetens namn låta sig hänföras av tacksamheter under färdens gång. Ungefär som att försöka bryta sin destruktivt kontrollerande livsstil med silkeshandskar, ätandes en saftig räksmörgås. Eller sota skorstenen med vit siden skjorta. Det ligger inte till så - i min värld!

Det måste till uppoffringar och hårda basketag av oanade dimensioner, blod, svett och tårar...
Jag tycker inte det skall så värst mycket hjärnkapacitet till för att kasta ett förstående och förståndigt ljus på det enkla fakta att man nog levt ett förödande liv  som fört en fram till botten. Att därifrån inse att jag måste förändra den personen jag varit/är för att åstadkomma någonting nytt i mitt liv, tycker jag är som den mest självskrivna lag av dem alla.
Det finns inte i min värld att jag skulle kunde fortsätta att vara den jag varit i alla år, när den jag varit inte gjort annat än att förgöra mig!
På många sätt måste jag således "ta död på" den gamla mig - och i det avseendet krävs det hårda tag där det inte finns utrymme för (FÖR STUNDEN!) tacksamheter eller krav på respekt och /eller att ha rätten likt alla andra människor på min sida.
Det enaste jag kräver (och krävde!) i den nyss beskrivna stunden var av mig själv att bita i hop och klara mig genom det jag höll på med!

Det VAR jobbigt. Det VAR krävande. Och om jag mellan varven satte mig ner och funderade lite längre, så visst kunde det kännas lite nedvärderande att som vuxen man befinna mig där jag gjorde. Men jag har mig själv att tacka och därför mig själv att hjälpa ut igen!
Som sagt, tacksam är jag nu i dag och ödmjuk och allt som finns i dess farvatten (tycker väl också att det är ett relativt självklart företeende och väldigt uttjatat sådasnt!). Men jag basunerar inte ut det till hela nationen eftersom de inte behöver eller vill lyssna till det. Utan jag vet i dag vad som krävs och vilka verktyg som måste till för att bygga upp igen min egen fallna ram...
Det jag referar till är alla dem som står där jag stod som mest vilsen i mina beslut utan att kunde anamma de verktyg, metoder som var av traditionell grund och som låg framför mig. Det fungerar alldeles utmärkt att välja sin egen väg och fortsätta färden mot det samma mål som "alla andra".
Jag valde att lämna alla mina bekanta och nollställa mig själv på en helt ny mark, liksom i ett helt nytt land. Jag valde att anpassa mig efter min nya omgivning och ta stegen därifrån allteftersom behoven trängde sig fram. Jag valde att lägga bort mitt "gamla tänkande" eftersom det ändå bara gett mig skit och ingenting, i alla fall.
Jag valde att vända mitt spruckna gamla mynt och jag valde att skratta där jag vanligtvis inte gjorde det. Och jag valde rätt!
:-)

"Oron sänkte sina spetsiga, gråtonade tänder i mig och slet loss mig från mina drömmars landskap.  Klarvaken tiden till trots, konstaterade jag att mitt lakan låg virat runt mina ben som blött papper och jag insåg också att täcket låg i en hög vid den bortre gaveln på sängen. På tvn rullade logotypen till dvdn fram och tillbaka, upp och ner i ett trösteslöst försök att ta sig ur bildramen. Lampan över diskhon sken för tomma läktare.
Mina ögon fastnade vid det färglösa taket och gled igenom och ut i natten där ovan. Det slog mig att jag hade svettat en hel del, så jag begav mig in i duschen för att upprätta en värmande grund att kunda stå på.
Huset låg djupt begraven i tystnad. 
Trots den spökfulla timme kände jag behov av att bege mig ut i natten, bara gå mot okända mål, en sorts terapi för mitt brutna lugn.
En snabb blick ut genom vardagsrumsfönstret förklarade för mig att jag nog behövde den tjocka varianten av ytterkläder. Även mössan föll i god jord upptäckte jag när jag tog klivet ut och kände den tunga, kyliga nattfukten slå i mot mitt bleka ansikte.
Andedräkten fattade rytmen med mitt brösts sänkanden och hävanden, och bildade parskap med den dimmiga luften. Gruset knastrade under mina kängor och avslöjade min närvaro för alla osynliga krafter. Månen kikade ner på mig med stort vackert öga innan den gömde sig hastigt bakom ett molnstråk som gled in framför honom, helt utan respekt. 
Mina tankar ledde mig oanmält neråt gatan dit jag visste det stora havet låg, och med tanke på väderleken var nog rörelserna där nere relativt lugna för tillfället.
Jag smakade girigt på det sista ordet som drog i mina lyror..."lugn". Detta tillstånd av ett harmoniskt flöde saknade jag fullt och helt för tillfället, men fann precis att just tanken på denna brist fyllde mig med ett visst mått av just lugn.
Med kragen uppdragen mot öronen och med mössan över dem, kände jag med ett att smilbanden drog sig lite längre uppåt och utåt.
Det kändes friskt att vara ensam med mig själv så här mitt i natten utan andra än mig själv och mitt eget att tänka på; skönt att stilla mina egna kvalor på mitt sätt; skönt också att vara medveten om den pågående effekten av uppvaknandet eftersom stegen succesivt tog mig mot mitt kärnmål.
Knutorna som befäst mitt bröst kunde jag nästan se släppa taget om mig, och utan större notis rätade jag ut min ryggrad en liten aning till.

Jag närmade mig havet med jämna steg och blev medveten om hur trycket ökade i samma ögonblick som det slog mig, hur ljudbilden förändrades markant. En häftg stomma av majestätiskt brusande fyllde ut konturerna kring min uppfattning, när vågsvallet slog med mjuka slag upp mot de härdade klipporna. Sjögräs och tång inbäddad skarpt salt, rev mina näsborrar och en öppnare bris vispade fram en blöta i mina ögon.
Jag kurade ihop mig lite extra i min stora jacka då det gick upp för mig att jag börjat frysa igen.
Den lilla stigen jag befunnit mig på tog så småningom slut och jag märkte hur vidden bredade ut sig och min eget vara krympte ihop till obefintlighet, då det svarta och inatten osynliga havet mötte mig. Som en frälsning sveptes min oro bort och i väg där jag i tysthet ropade min fars namn över den vagt böljande ytan och kände kraften slå tillbaka med våldsam insikt. Pyttesmå vita krusseduller gav vittnesmål om små brutna vågtoppar inuti den svarta nattens hav och fick intrycket att tillta än mer i sin styrka.

Jag stod så länge denna morgon. Ända tills sprickorna rev upp mörkret och skrev in sitt testamente över en ny gryning. Över himlen stod jag där och såg natten bedarra för att sedan flytta iväg till ett annat hörn av den jord jag så stolt befinner mig på.
Tillsammans med havet..."




Jag har nog nämnt det förut, havets egenskaper på mig och mitt själsliga lugn. Inte mycket kan ställa sig upp mot effekten en upprörd ocean har eller det majestätiska den blickstilla dito har.
Jag har vandrat i timmar kring dess kant och lyssnat på dess spel mot stränder, klippor, bryggor ja, allt vad som skvalpet kan tänkas slå i mot.
Mycket i mitt liv har jag svårt att befästa betydelser av med ord, men inget står sig mot havet... och mina minnen...

Det finns många sätt att hantera situationen här inne på. Allt är beroende av hur man själv ser på tillvaron, sitt eget liv, framtidsutsikter osv osv...

Det är någonting egendomligt klokt över det rogivande, lugnande klämtspelet som rullar över omgivningarna när ett begravningsfölje tågar ur kapellet i sina långsamma rörelser. Rytmen som klingar ut från de entoniga klockslagen från det lilla tornet på denna sorgens byggnad, berättar för världen i ett tydligt språk att en själ har lämnat våran värld och att andakt finns överallt i luften.
Hur konstigt det än måste låta så gav sig regnet iväg, precis i samma ögonblick som de välvda ekdörrarna omsorgsfullt öppnades på vid gavel. Marken var blöt och glänste silvrigt i det nya, genomskärande ljus som strilade ner från den nybrutna himlen. Man skulle nästan kunda tro att det var Gud Fader som öppnade sina portar för den nyanlände, en sista respekt för den gråtande massan, skänka de efterlevande tydliga tecken på ett varmt välkomnande.
Utrymmet i det lilla kapellet räckte inte till på långa vägar. Samtliga bänkrader var till sista platsen fyllda. Längs med raderna stod människor på led efter led, en folksamling spred sig utanför där sörgande väntade tålmodigt på den avslutande delen av begravningen; det allra sista farväl som togs vid själva nersänkningen av kistan.
Folksamlingen hade gjort en alle`som ledde rakt över den bortersta asfalterade delen av parkeringsplatsen och skapad en brygga i sorgens tryckande tecken, över till gravlundsportens järngrindar. Processionen tågade genom massan med prästen ledandes i förväg med sin vida och granna kappa. Med tårdränkta ögon och med den tjocka bibeln mellan sina överliggande händer, utgjorde han ett vördnadsfullt och tryggt intryck med ett sken av övertygelse. Det gripande i tillställningen hade inte heller låtit honom passera omärkt.

Det hade nu gått över tre veckor sedan gamle Jönsson suttit i sin gamla eka nere vid Åsjön och rensat sina aborrar efter en lyckad kväll med fiske. Någonting som han antog varit driv-ved som flutit iväg och av strömmarna lätt hit, låg och dunkade mot skrovet på hans båt. Till en början hade han inte kunnat skilja ur ljudet från det kluckande vattnet som skvalpat mot virket och förstod senare att han av den grund låtit skeendet pågå lite längre än nödvändigt. Till slut hade han i allafall reagerat, lutat sig över den lätt välvda relingen för att skjuta bort flyttyget som låg och slog mot hans båt. Första tanken som steg i honom var att han fått loss en del sjögräs eller några dylika växter som låg som ett kletigt slör mellan hans fingrar.Gubben Jönsson lutade sig längre ut och fick syn på det neråt vända huvudet som låg där och guppade i vattnet och slog. Paniken greppade honom mycket hårt och det var med nöd han kundat ringa sos-alarm och meddela vad som hänt, vad han hittat. Han kunde inte klargöra för telefonisten hans exakta position, så de hade blivit tvungna att spåra hans telefon.
Han berättade vidare från sin sjuksäng på lasarettet efter det att chocken runnit av att han direkt kopplade vem det var han hittat eftersom försvinnandet av den arma flickan tagit det lilla samhället med sådan stor möda. Det hade gått över vecka sen hon sist sågs av fastighetsskötaren på skolan. Familjen hade naturligtvis varit hårt bestörta över det mysterium som inträffat och rivit upp stora sår och splittringar. Mamman hade nästan gått i bitar i sin förtvivlan och genast anat det allra värsta. Hon hade i sitt tillstånd tydd sig närmare sin ex man, till sin nya sambos förargelse. Han var ju ändå i väg på sitt jobb om dagarna då hon behövde honom som mest och kunde inte för sitt liv förstå hur han i sin tur hade ork att göra så? Det var ju trots allt hans nya familj det handlade om..
Det var inte förräns dagen innan gravfästingen som hon fick besked om hur det låg till då poliserna talade om för henne att en svamplockare hittat den ensligt hängande lappen, skriven på hennes pastellfärgade papper med my little pony märket tryckt längst uppe i högra hörnet, och hon såg det skrämmande sambandet klart för sig. Med en färgpenna med suddegummi på ändan hade hon använt som spik och hängt upp lappen på trädet där hon somnat kvällen efter skolan. Senare kunde polisen konstatera fotspår som ledde rakt ut i vattnet. Ingenstedes kunde de uppbringa spår som ledde upp igen eller andra tecken som visade på någonting sådant.
Redogörelsen däremot gjorde att de slagit till med omedelbar verkan på styvpappans jobb, alltså hennes sambos, och hämtat in honom till förhör nere på stationen där han givit vika för trycket, skammen och skulden ganska omedelbart...

Högt uppe i korridoren på skolans femte våning, gick den gamla vaktmästaren och sopade golven med sin slitna kvast. Han rundade hörnet och kom fram till trappan och stannade till då ögonen av sig självt flöt bort längs med staketet och stannade till där han sätt den lilla flickan sitta och gråta, för snart fyra veckor sen. Han vilade sina axlar på skaftet och kände sitt vemod återigen dra ner honom i sitt lömska gap. Han skakade omärkbart på huvudet och kände skulden, skyldigheten smyga sig på honom igen, vände sig sedan om och begav sig med sänkt huvud i väg bortåt korridoren igen....

Hon somnade till ljudet av vatten som slog lätt och löst mot stenarna tätt upp mot där hon hade sina fötter. Ungefär var tionde lite skvalp av en krusning, berörde undersidan på hennes Nike skor som en liten hungrig tunga, men inte tillräckligt för att tränga igenom det grova gummit. 
När solen började inflygningen bakom trädtopparna, föll ljuset markant och dagern började packa ihop sina ägodelar för att lämna över stafettpinnen till skymningen som smög sig allt närmare. Hon skruvade på sig en aningen och gled i en mjuk rörelse ner på höger sidan av den stödjande trädstammen som höll henne om ryggen, och lade sig omedvetet och försiktigt ner på sidan; lyfte upp höger armen under huvudet som kudde och trängde djupare ner i sömnens svårnåeliga rike.

Utan att titta bakåt for hon nerför trapporna med skolväskan farandes åt alla håll och kanter. Med fötterna appellerandes som trumvirvlar, lade hon de fem våningsplanen bakom sig i snabb takt, slog upp båda entredörrarna i en och samma rörelse och fortsatte att spurta över den öde skolgården. Hon korsade brännbollsplanen och kryssade mellan de fyra bänkarna som stod plasserade strax framför den ökanda rökhörnan där alla de "tuffa" eleverna tillbringade sina raster vid, och försvann sedan ut genom den höga murporten som förklarade skolans område.

"På det stora vägguret slog långvisaren över på en hel timme och strax efter klämtade klockan och spräckte den tomma tystnaden på skolgården. Ett lågt muller började ta vid och plötsligt slogs dörrarna upp och ut spurtade hurtiga och gladlynta elever.

"Jag såg henne gå ut med stadens utkant, i sin ensamhet och med axlarna tunga av sorgens bördor. Hennes annars så vackra och stolta hållning bar prägel av flera stycken missöden och vikten av dessa hade satt sina spår. Den slanka och smärta kroppen var liksom utbytt mot ett annat väsen, utan balans eller styrka helt utan hopp. Det sistnämda skar igenom stärkast vill jag minnas  då det fyllde min egen värld med sorg.
Ihågkommen som hon var enda sen barnsben, hade vi delat klassrum och grannskap, tilldrog hon sig hela min uppmärksamhet på ett alldeles egendomligt sätt, där jag såg henne med vingliga och små steg vandra planlöst vid den sargade trottoaren på vägen ut förbi shoppingcentret.
Småbåtshamnen låg bara ett stenkast neranför och mellan dyra båtar med gyllene utsmyckningar bestyckade med semesterhungriga människor, glittrade vattenspegeln med oerhörd kraft, ända upp till där jag befann mig. Mina ögon tog imot strålarna på ett sätt som fick mig att kisa med en liten antydan till stygn som fortplantade sig in bakerst i min hjärna. Parkeringsplatsen som bordade vattenkanten, huserade vid tillfället dyra bilar som stod sida vid sida, som i ett stoltserande. Havet slukade de flesta av ljuden.
Hennes handväska hängde inte som sig hör och bör över hennes skarpa skulder, utan hon höll den i sin hand så att den nästan släpade i marken. Den var mycket nära att strax hamna efter henne.
Hennes undertröja stack slarvigt ut från hennes sneda linning från den korta kjolen och hon hade inte längre på sig några skor. Jag minns att jag undrade om hon började dagen med att ha dem på sig, för härifrån där jag stod syntes det tydligt vilka stora hål det var i hennes strumpbyxor och inte gick man väl utan skor med sådana på?
Det gick inte att se det från där stod, jag kände mig som om jag kikade på någonting olagligt, men armarna var fulla med stygga ärr. Speciellt armvecken.
Hennes förut så gyllenbruna hy hade stulit hela mitt hjärta genom grundskolans kaosartade tid och även en bra bit in på högstadie nivån, det minns jag stärkast av allt. Hon hade greppat mitt hjärta med våldsamt humör och bundit mig fast med en tonårings första, äkta kärlek.
Under långa tider kunde jag inte släppa tanken på henne, hon fick gå mall för min egen upptäckt av mitt eget jag. Följaktligen hade hon på så sätt stannat kvar i mitt liv som en mycket speciell människa på sitt unika sätt, faktiskt ännu till i dag.
Hennes hår såg, trots att hon gjort tydliga försök på att sätta upp det med en fin hand, ut som det hade brunnit, slitits loss från sina rötter och sedan stoppats dit igen. En smutsig bandana var hårt knuten och satt även den på snedden runt hennes huvud.
Alla rykten som hade stormat kring henne hade jag med avsikt valt att lyssna till, genom alla de flugna åren. Jag ville bevara mina minnen på ett bättre sätt, men att se henne där hon liknade ett skjunkande spökskepp, gjorde mig medveten om min fölorade kamp.
Den vreden som först tog sin plats i mig kände jag växla spår och form till en bedrövelse som åt upp mig inifrån och i långsamma och noga uträknade bitar tog sig utåt. Jag såg för mig blödningen som igångsatts i mina inre organ där allt mitt innanmäta rann ut och min tinnitus sjöng högt om mina nedsatta funktionsdugligheter; jag borde sannolikt akta mig noggrannt för vart jag lät mina steg föra mig, eftersom varje nya skulle mycket väl bli mitt sista.

Från min plats där jag i hemlighet betraktade henne, min ögonsten från forna dagar, mitt förste möte med verklig kärlek, såg jag bilen som rullade till ett stopp brevid henne. Även upp hit nådde mig ljudet från osmorda bromsar som sen lång tid passerat sina bäst-före-datum precis som henne, slog det mig med ett smärtsamt hugg.
Jag såg henne stanna, de diskuterade tydligen och inne i mig skrek en röst att jag borde springa ner och erbjuda henne min egen skjuts. Men det stannade vid detta.
Mina ögon kunde se henne med mödosamma steg ta sig runt till den redan öppnade passagerar sidans dörr, där hon satte sig. De försvann strax därefter, och kvar blev jag sittande i min egen begrunding, mina minnen och återigen fylld med sorg över denna människa som förgyllt mina tonår.
Momenten upplöstes när jag hörde mina två barn ropa "pappa" bakom mig och såg dem komma springande mot mig med sina skolväskor fladdrande på deras ryggar. Jag märkte till min glädje att tåren som fanns där, gömd bakom min ögonkrok rev sig loss och fick spelrum i den strålande dagen. Jag böjde mig ner på knä och tog i mot dem båda två med öppna armar....."



Vad livet är bra märkligt, egentligen. Hur vi kommer i beröring med alla dessa människor och som kanske inte för stunden tycks rymma någon större inverkan, men som efter åratal dyker upp till ytan och sätter igång ett maskineri av känslor och intryck, glädjor och sorgespel långt utöver vad man nog trodde var möjligt.
Ett av mina motton i livet; "hela livet räknas" återvänder jag väldigt ofta till för att "besöka" en bortkommen vän eller familjemedlem, episod eller händelse. Att återse dessa väl bevarade incidenter kring mitt liv får mig på något sätt att känna mig levande, fri på ett behagligt och alltjämnt tryggt sätt.
Även sorgliga händelser välkomnas varmt i stunder av lycka och inte för att, som det kanske kan tyckas - svänga ner mitt goda mående som florerar fritt i mig i dag, utan tvärtom, förgylla de känslor som underbygger den grunden jag och mina i dag står på, lever på, känner trygghet inför.
Aldrig har jag varit så övertygad som i dag om att, just det; hela livet räknas!

"Det fanns inget utrymme för vare sig Fadern, Sonen eller någon som helst Ande där han befann sig för närvarandet. Det var endast han själv som frambrungit situationens kärva verklighet och inga andliga medel hade haft någon inverkan. 
Han satt i mörkret och trampade nervöst med fötterna mot den kalla golvytan. Fötterna avtecknade små spår av snabbt dunstande imma för varje tramp han utförde. Med armbågerna vilandes på lårens ovansida, svor han krasst åt sig själv och märkte för första gången hur det välde sig i hans mage och hur hjälplöst det kändes att försöka motstå den annalkande stormen.
Ett mycket glest ljus skar in genom de räfflade persiennerna och skapade ett spöklikt sken, där den korsade hans tunna bröst och i vågor letade sig ner vid väggens nedre kant, innan den skenade ut över det svarta golvet. Det tjocka virket i den fastspikade träbritsen, åt sig genom hans magra skinkor och lät en tunn smärtilning löpa upp från sätet och upp genom svanskotan.
Men den saknade tyngd just nu, kunde han konstatera och skruvade inte ens på sig. Från rören som låg gömda i väggarna någonstans rann det vatten och fyllde för ett ögonblick cellen med liv, ett liv han i sin fåfänga trodde han kämpat sig bort i från...
"Tydligen inte!" sade han högt ut i sin ensamhet och knöt samtidigt sina smutsiga nävar och slog den venstra hört i den förstörda bordskivan, som faktiskt matchade den övriga interiören på ett nästan makabert sätt.
Dåliga inskriptioner från forna "hyresgäster", satt tätt som ett duggregn över den spruckna ytan på bordet, snart dok väl hans egen kontribution upp på något hörn,skulle han tro...

Det värsta var inte att han satt här han satt, det var aldrig så. Det var den grymma saknaden som drog i honom som tärde och slet upp hans kraft och vilja. Hoppet kunde han leva utan, så pass kände han sig själv efter alla basketagen kring stadens outröttliga väsen. Lärdomarna hade varit generösa mot vänskap till natten makter, och givit honom gåvan och insikten om att hoppet inte fanns för såna som han.
Det hade med tiden gått så långt att själva betydelsen av ordet i sig försvunnit ur hans tänkesätt. Dag för dag, var hans motto eller mantra, och det fanns inte mycket till hopp att lägga i de små pärlorna ur hans liv och leverne. Nej för fan, hopp var inget för honom. Det ända han hoppades på var en schysst domare i rättegången som av allt att döma stod för dörren någon gång lite längre fram. 
Men som sagt, saknaden skar ganska djupt i honom. Speciellt nu, när han träffat en ny människa som lärt honom dessa nya och, faktiskt när han tänkte efter, underbara saker om livet.
Orden hon gett honom i present (det kändes så eftersom hans egna reaktion tagit sig an sådana uttryck att han inte kände igen sig själv!), fick hjärtat att hoppa över ett och etthalvt slag och klumpen som värmde och pulserade i halsen smakade till en början lite bittert och surt, men han förvånades av glädjen han satt kvar med sen. Hur denna enkla lilla människa kunde ha en så stor inverkan på honom, fyllde hans hjärna med förbryllnad och det fanns episoder då han tillochmed kände yrsel. Och hela tiden, den senaste hur som helst, dessa tankar kring denna främmande människa, som snublat in genom hans stålförsedda dörrhölje till känsloliv - och faktiskt fått fäste.
Hans nyfikenhet antog en ny dimensjon och skapade ett rum han inte varit beredd på. Slarvigt tog han till flykten i den ömmande timmen och satt numera fast i sitt envisa mörker med den gamla sura, stärka smaken av den bittersta saknad. Den skar genom honom och han kände att han gav vika för dets tyngd som stearinet under lågan...

Han förflyttade sina händer från låren och satte sig på dem istället, ruskade sitt huvud och lät en långdragen och segvis utandning pressa fram i den lilla kalla cellen. Han såg för sitt inre öga hur hjärtat blödde sorg inne i hans bröstkorg och fyllde lungorna med koagulerad blodvite. Känslan av en varm drunknings död i glömskande tång, steg högt i hans sinnen och för första gången, så långt han kunde minnas, torkade han bort den oövervinnliga tåren. Han förstod ingenting längre, och ännu mindre sig själv där han satt för sig själv och faktiskt saknade...hoppet!"

Hur har inte tankarna florerat genom åren, de trånga åren då allting stod på tok och på huvudet? Hur har man inte suttit i förtvivlan med frågor hängande över en i frustrerade realitet långt bortom sina egna kapaciteter, så nära att drunkna i livets jävulskap och mörker?
I mängder av år i följd har jag levat i uppgivenhet, utan vilja att ens velat göra mig den tjänsten att hjälpa mig själv till ett bättre liv. Förrän denna nya, helt plötsligt uppdykande människan träder in i ens liv, ens fördärvade liv som man lärt sig själv att  det är.
Plötsligt, helt plötsligt förändras färgen, ljuset i vardagen och utan att äga förmågan att hejda sig, förändras man själv och man dras med likt åns flöde.
Helt annorlunda lyfter man blicken ett antal år senare och känner knappt igen sig själv och kan till och med ha svårt att rekognosera de minnen man bär på från "krigens dagar", för så alldeles, alldeles länge sen...
Livet är underbart, livet är fantastiskt!