Framtiden är fortfarande våran!
Det finns sorgliga saker överallt omkring oss här i livet. På daglig basis möter vi dem mer eller mindre allihopa. Vi tycks vara gjorda för dem, sorgligheterna och med tiden lär vi oss också hantera dem.
Vi är som emotionella spelpjäser som flyttas runt en bräda där vi stöter på olika möten med innehåll. Vissa är bra och andra naturligtvis, inte lika bra.
Allt cirkulerar mer eller mindre och oundvikligen lär vi alla så småningom möta oss själva igen. Och - som vi tror - inbäddad i det ultimata slutstycket inom sorgens ramar...
Jag tror själv att i det längre och lite större perspektivet så betyder sorgen i våra liv oerhört mycket, ja kanske till och med avgörande, för vår uppfattning av lycka och glädje. Jag tycker inte det är så långsökt att dra slika kopplingar och inte heller ser jag att det skulle vara "ohälsosamt", på något sätt. För jag vill tro att det kan tänkas ha med omvandling att göra - inte helt olikt den process man tillgör oss när vi skall växla olika valutor inför en utomlandsresa...
Livet är det största kapitalet vi kan ha (och har också!) och vi referar ju även gärna till livet som "ovärderligt" och "priceless moments" är fraser vi stöter på för jämnan, så visst kan man koppla ihop till metaforen!
För vi behöver metaforer för att se helheten vi oftast skyndar förbi i vår hast efter nytt, större och måhända bättre...
...
Men det blir inte bättre än livet! Det är det som blir så banalt; den blindhet vi försätter oss i utan förankring i den djupare tanken, den vi står fastbultat i, den är det vi låter brista i vår fåfänga. För det är just fåfängan jag ser som en av de stora bovarna i oss.
Fåfängan konsumerar oss mer och mer för varje liv som föds. Sin styrka hittar den i vår svaghet, förmågan att blicka längre bort än där vi själva står, är, tycker oss tillhöra ja, nästan äga...
Med sina besläktade band till det egocentriska, tornar sig upp en mur av stora mått. Med balkar av berått mod och själlöst ljus som sildrar ner över marken långt där under, "där vi lever våra liv" kastas inte längre skuggor från oss, utan med oss - och vi ser inte längre...
...
Sakta ebbar det sovande livet ut i sina - fortfarande - unga år och försvinner. Lämnade är vi kvarvarande med förbryllade ansikten, törstande efter att försöka förstå vad som gick fel.
Det är alltid samma sak, likadana och meningslösa försök på att rätta till det omöjliga; att förstå den döendes väg i livet...
Att se hur händelser av sådana mått skulle kunda binda glädje i en framförstående framtid kan tyckas som galenskap - och något man inte gärna talar högt om.
Men att förneka det, gömma huvudet i sanden eller gräva ner sig gagnar absolut ingen och i synnerhet så länge framtiden fortfarande är våran!
Vi är som emotionella spelpjäser som flyttas runt en bräda där vi stöter på olika möten med innehåll. Vissa är bra och andra naturligtvis, inte lika bra.
Allt cirkulerar mer eller mindre och oundvikligen lär vi alla så småningom möta oss själva igen. Och - som vi tror - inbäddad i det ultimata slutstycket inom sorgens ramar...
Jag tror själv att i det längre och lite större perspektivet så betyder sorgen i våra liv oerhört mycket, ja kanske till och med avgörande, för vår uppfattning av lycka och glädje. Jag tycker inte det är så långsökt att dra slika kopplingar och inte heller ser jag att det skulle vara "ohälsosamt", på något sätt. För jag vill tro att det kan tänkas ha med omvandling att göra - inte helt olikt den process man tillgör oss när vi skall växla olika valutor inför en utomlandsresa...
Livet är det största kapitalet vi kan ha (och har också!) och vi referar ju även gärna till livet som "ovärderligt" och "priceless moments" är fraser vi stöter på för jämnan, så visst kan man koppla ihop till metaforen!
För vi behöver metaforer för att se helheten vi oftast skyndar förbi i vår hast efter nytt, större och måhända bättre...
...
Men det blir inte bättre än livet! Det är det som blir så banalt; den blindhet vi försätter oss i utan förankring i den djupare tanken, den vi står fastbultat i, den är det vi låter brista i vår fåfänga. För det är just fåfängan jag ser som en av de stora bovarna i oss.
Fåfängan konsumerar oss mer och mer för varje liv som föds. Sin styrka hittar den i vår svaghet, förmågan att blicka längre bort än där vi själva står, är, tycker oss tillhöra ja, nästan äga...
Med sina besläktade band till det egocentriska, tornar sig upp en mur av stora mått. Med balkar av berått mod och själlöst ljus som sildrar ner över marken långt där under, "där vi lever våra liv" kastas inte längre skuggor från oss, utan med oss - och vi ser inte längre...
...
Sakta ebbar det sovande livet ut i sina - fortfarande - unga år och försvinner. Lämnade är vi kvarvarande med förbryllade ansikten, törstande efter att försöka förstå vad som gick fel.
Det är alltid samma sak, likadana och meningslösa försök på att rätta till det omöjliga; att förstå den döendes väg i livet...
Att se hur händelser av sådana mått skulle kunda binda glädje i en framförstående framtid kan tyckas som galenskap - och något man inte gärna talar högt om.
Men att förneka det, gömma huvudet i sanden eller gräva ner sig gagnar absolut ingen och i synnerhet så länge framtiden fortfarande är våran!
Ett minne i en snöflinga.
Ute faller återigen snön ner, blöt och tung den här gången eftersom kylan inte egentligen finns där. Lika vackert är det varje gång det vita pudret klär upp landskapen med sin dräkt och skänker oss alla så mycket mer än enbart det ett öga kan se. Även tankarna får en kickstart genom scenförändringens otämjdhet...
Vintervärlden har deltagit i mitt liv med sina många olika ansikten. Spännvidden sträcker sig från fridfull lek i barnaårens gnister tills förfrusenhetens lamslagna kraft där mörkret gett mig en helt ny dimension i det jag nog måste förklara som en ytterlig förståelse. Alla dessa minnen döljer sig i var och varenda mjukt fallande flinga, från den molniga ovandelen av den värld vi alla delar. Det är väl ingen hemlighet att med den mängden snökristaller, samt den sanning att ingen flinga är den andra lik, så finns det många tankar kring vintern där ute ibland oss...
...
Jag har alltid gillat den kalla årstiden ändå om inte läget varit så värst gynnsamt. Oansätt hur illa ställt det varit med mig och de mina omkring mig under pågående frostperiod, så har jag aldrig kunnat vända mig från det vackra.
För helheten breder ut sig vida över det egna tillstånd för stunden och när frosten bitit som hårdast i mina oskyddade lekamen, har jag känt det med en sorts skön glöd i hjärtat; om det var så här - och nu - jag skulle dö, så var min "mördare" åtminstone väldigt, väldigt vacker!
Vintervärlden har deltagit i mitt liv med sina många olika ansikten. Spännvidden sträcker sig från fridfull lek i barnaårens gnister tills förfrusenhetens lamslagna kraft där mörkret gett mig en helt ny dimension i det jag nog måste förklara som en ytterlig förståelse. Alla dessa minnen döljer sig i var och varenda mjukt fallande flinga, från den molniga ovandelen av den värld vi alla delar. Det är väl ingen hemlighet att med den mängden snökristaller, samt den sanning att ingen flinga är den andra lik, så finns det många tankar kring vintern där ute ibland oss...
...
Jag har alltid gillat den kalla årstiden ändå om inte läget varit så värst gynnsamt. Oansätt hur illa ställt det varit med mig och de mina omkring mig under pågående frostperiod, så har jag aldrig kunnat vända mig från det vackra.
För helheten breder ut sig vida över det egna tillstånd för stunden och när frosten bitit som hårdast i mina oskyddade lekamen, har jag känt det med en sorts skön glöd i hjärtat; om det var så här - och nu - jag skulle dö, så var min "mördare" åtminstone väldigt, väldigt vacker!
...
Ofta avslöjar sig ljuset kring den mörkare halvan av året här uppe i norden. Tillsammans med den invävande snöns skepnadsförändrande förmåga målas våran värld upp med helt andra färger. Ljuset äger förmågan att tränga, kanske inte djupare in i en, men annorlunda in i en. Ett sorts mystiskt tillvägagångssätt som även kan medföra lyckta ögon inom mörka sinnen, men som fortfarande skänker oss ett glödande spår genom bitande frost.
Någon sorts hat-kärlek kan väl sägas, tänker jag under allt tyngre hängande granar som kantar stigen där jag går i min egen upplevelse av den svenska vinterns presens.
Tankarna streifar kring tiden då minusgraderna härjade i den husvagn jag ägde tillgång till för så många år sedan, och som förestod - kanske inte som bostad, men som tillhåll under en viss tid över de kallaste av årets månader.
Utan gas, el eller värme tillbringade jag en viss tid med endast den bitande kylan som sällskap, tätt insvept i lager på lager med täcken och uppfläkta sovsäckar. Värme-ljusen som brände runt omkring mig fick verkligen försöka bestå sina prov när januari vintern på allvar rev upp allt hopp och ersatte den med sin yttersta förtvivlan. Att behöva ligga där och studera min egen förfrusna andedräkt som tecknade sig som tjockaste dimma "inomhus" var inget jag egentligen önskade någon annan att få uppleva. Det räckte gott och väl med mig själv - och min dåvarande flickvän...
...
Men samtidigt som sagt, så fann jag vinterlandskapen omisskännligt vackert, det betvivlade jag aldrig. Inte ens i det strängaste av miljö som beskrivits lite försiktigt här ovan. Kristallernas gnistrande, dansande frysta sken, faller ögat både kärt och gott, iallafall.
I dag ser jag det såklart på alla sätt objektivt och njuter i mycket större utsträckning, men minns ändå den lilla episoden med ett visst mått av värme.
Och baske mig om jag egentligen aldrig skulle vilja varit den förutan...
På engelska.
Jag sitter återigen innesluten kring en stilla morgon och lyssnar till (med halva örat) hur världen utanför fönstret sakta vaknar till liv. Framför mig, på köksbordets kant, ligger "The historian" av Elizabeth Kostova uppslagen och bjuder in till äventyr. Berättelsen har precis börjat med sina lockelser av det Slovenska landskapets gamla historia. Jag kan knappt bärga mig!
Som vanligt när jag börjar på en engelskspråkig bok slås jag av hur begränsat det egna skandinaviska är - språket, alltså. Jag kan även emellanåt få en pust av en pytteliten avund, när sidorna öppnar sig på det sättet endast ett förstorat och frihetligt upplyft språk har förmågan att göra.
Det är förbryllande hur stor skillnad de små, enkla orden gör med sin nyans-rikedom som vida överskrider det man är van vid som skrivs här hemma. Nästan som att uppleva - på nära håll - någon sorts språklig fattigdom. Ibland kan jag översköljas av känslan av att tillhöra "ett lingvistiskt u-land" när vissa inslag sätts i det rätta perspektivet - eller rättare sagt; det felaktiga sådana.
Men istället för att fokusera på det bristfälliga lägger jag an siktet på det motsatta och beger mig hän till fullo i den "uppförstorade värld" jag bjuds in till och låter mig dras med i dess svängar och krumbukter, berättarens expanderade världsbild av målande ord i nya sammansättningar, helt i läsarens (mins) våld. Om något, vilar häri en betydande del av min uppfattning om hur en frihetsbild skall vara; att bege mig in i andra världar med ett blankställd och okrusad inre.
...
För det är verkligen inget tomt prat att det engelska språket är många gångar större än det egna. Jag har för mig att jag läst någonstans att det skiljer nästan fyra hundratusen ord, vilket utgör en ohorvlig skillnad, vilket i sin tur gör sig påmind innan första sidan har lästs färdigt.
Det är som att "själva ljuset bär en annan karaktär" när det engelska språket vecklar ut sig i berättandet. Ungefär som att det känns bättre att köra i 100km/h med en BMW M5 än med en gammal Opel Astra - hastigheten är den samma men långt i från känslan av att färdas.
Så jag lägger mina fötter på pallen framför mig och beger mig härifrån, i väg till ett annat, mycket större landskap än vanligt...
See ya` :-)
...
För det är verkligen inget tomt prat att det engelska språket är många gångar större än det egna. Jag har för mig att jag läst någonstans att det skiljer nästan fyra hundratusen ord, vilket utgör en ohorvlig skillnad, vilket i sin tur gör sig påmind innan första sidan har lästs färdigt.
Det är som att "själva ljuset bär en annan karaktär" när det engelska språket vecklar ut sig i berättandet. Ungefär som att det känns bättre att köra i 100km/h med en BMW M5 än med en gammal Opel Astra - hastigheten är den samma men långt i från känslan av att färdas.
Så jag lägger mina fötter på pallen framför mig och beger mig härifrån, i väg till ett annat, mycket större landskap än vanligt...
See ya` :-)
Fria flöden ur ett inre?
Ibland kan det inte bli annat än för mycket. Inte själva skrivandet i sig, naturligtvis - utan det man skriver om. Allt har ju sina toppar och bottnar vilket jag anser är en behövlig art i ett skriveri, förmodligen de två viktigaste delarna av det.
Nej, det som gör "dessa processar" strävsamma, som kan få luften att sippra ur ballongen är de plattare momenten däremellan. Eller den delen då det förekommer flathet i skrivandet, det som behöver ut måste genom smala, trånga passager av ett medvetande...
För så är det ofta; trångt kring medvetandet!
Risken är dock stor att det inom en förefaller vara gigantiska utrymmen med oändligheter av möjligheter till framstegande närvaro till allt och alla. Det ligger nog till vår natur att känna en viss form för "storhet i egot" - lite av det som för oss framåt, i den takt vi själva tycker.
Ingenting fel ligger det i detta tycker jag, utan ser det väl helst som ett slags "friskhetstecken eller ett potent syn på sin egen existens. Väl, inom vissa ramar, vill säga...:-)
Men om jag drar ner trådarna till att gälla skrivandet och konsten att färglägga denna "inre syn på storhet" med egna ord, så märker jag strax att den får sina begränsningar. Utan förbehåll når jag med stor hastighet mina ytterligheter som jag finner stränga att passera. Jag känner inom mig hur landskapen visst sträcker sig långt längre än det mina ord gör och ser allt tydligare hur låsningen stramar hårdare än kanske någonsin. Jag upplever samtidigt hur svårigheterna slår i taket ju mer behoven klarnar och lusten att lägga på papper det jag egentligen har för ögat. Mitt inre öga, alltså.
Det blir inte heller nödvändigtvis lättare med tiden. Av naturliga skäl söker jag mig allt djupare, där mindre och smalare ljus har svårare för att tränga genom.
Diffusa skymningar syns inte längre så klart som innan då nyanserna är de som numera skall dras fram mot ytan. Samtidigt är det just det som ger processen sin gåtfullhet och lockelser. På så vis kommer skrivandet aldrig ens nära sitt slut...
...
Ju mer jag skriver ju mer ser jag framträdandet av en hotbild. Ingen mindre än mig själv är dess skapare och under tidens gång tränger den allt närmare mig och stöter systematiskt undan mina egentliga syften. Kanske behöver jag revärdera mina mål, se över varthän jag står idag mot den gång då jag började ta bladet från munnen och ge bokstäverna fria flöden ur mitt inre?
Det värsta mina tankar kan beröra är stagnation. Jag ser skrivandet som en vän, en vänskap som behöver sina virila mönster, sin fertilitet mer än kanske något annat, därför ser jag stagnationen som en pest, en kolera en dödsdom...
Kanske låter dramatiskt, men så ser jag också dramatiska förändringar kring och i mig själv genom skrivandet, så ordvalet är nog inte så malplacerat i iallafall? Jag väljer att se det så, hur som haver.
Från kring tiden då fängelset var min verklighet, har resan - genom skrivandet - var mycket lång, krävande och rik på omställningar både i och utanför mig själv. Att vi som människor följs åt rent fysiskt som psykiskt är en obestridlig verklighet. Bland annat därför vägrar jag stagnera med ordens flöden så långt jag kan sträcka mig...
En "smal övergång..."
Vissa dagar är fyllda med tomhet inför "de kreativa salonger" än man kanske är mera van vid. Det gäller att hålla även dessa kärt om hjärtat då de är en lika stor betydande del av än själv, som alla andra dagar. Helheten består av ett flertal olika skeenden inom dagens ramverk; vissa står sig skarpare i det ljus man vill sig ha - och det vill man!
Vi möter oss själva i den stundande dagen, oberoende av någonting annat. Och vi är alla en del av det stora, skimrande ljuset...
...
Mitt eget ljus bär den bekantskapen jag kallar personligheten. Den är min och ingen annans, men den ingår likafullt i alla andras "ljusspel" och på samma villkor den vid min sida. Ganska nyttigt att veta tycker jag, att tänka på mig själv som likställd mina medmänniskor - även om begreppet kan tydas vidsträckt och långt bortom mina gränser att hantera tanken...
Men även det är en kittlande tanke i grunden; att inte vara kapabel att "se allt."
"Luddigt" är vad det är och kommer alltid att så förbli, men likafullt finns utrymmen där - väntandes på att jag skall ta steget ända in...
...
Jag gillar att bemöta människor. Det är inte alltid lika roligt att bli bemött själv. Anledningen är nog förankrad i någon sorts egoism, så klart, och ingenting jag tyngs av - eller någon annan heller för den delen.
Jag värnar inte om "mitt eget" i den utsträckningen jag skulle kunna gjort om det jag nyss skrev skulle varit av en problematisk art.
...
Jag gillar att bemöta människor. Det är inte alltid lika roligt att bli bemött själv. Anledningen är nog förankrad i någon sorts egoism, så klart, och ingenting jag tyngs av - eller någon annan heller för den delen.
Jag värnar inte om "mitt eget" i den utsträckningen jag skulle kunna gjort om det jag nyss skrev skulle varit av en problematisk art.
Snarare tvärtom släpper jag alldeles för lätt in människor av den anledningen att jag fortfarande bär på stråk av en envis naivitet.
För på många sätt och vis kan det kännas ganska skönt att vara omfamnad av en gnutta naivitet, till en viss mån, då - i allafall för mig. Det får mig att känna mig närmare mig själv.
I alldeles för många och långa svåra år har jag missat den sidan av min närvaro och har således inga svårigheter att "ta igen det nu", i dag.
Men det finns självfallet en gräns - det måste det göra för annars fallerar mycket mer än vad som byggs...
...
Det är tufft att leva "det hårda livet!" Det kräver mer människa än man kanske är man för. Att vara tvungen att ge släpp på sin medfödda naivitet "den hårda vägen" kan vara en ogästvänlig upplevelse med oerhörda konsekvenser släpande i kölvattnet. Men så är nog alla erfarenheter av det slaget. Hur man sedan använder sig av dessa - erfarenheter - är väl det som till syvende och sist fäller sitt avgörande...
För på många sätt och vis kan det kännas ganska skönt att vara omfamnad av en gnutta naivitet, till en viss mån, då - i allafall för mig. Det får mig att känna mig närmare mig själv.
I alldeles för många och långa svåra år har jag missat den sidan av min närvaro och har således inga svårigheter att "ta igen det nu", i dag.
Men det finns självfallet en gräns - det måste det göra för annars fallerar mycket mer än vad som byggs...
...
Det är tufft att leva "det hårda livet!" Det kräver mer människa än man kanske är man för. Att vara tvungen att ge släpp på sin medfödda naivitet "den hårda vägen" kan vara en ogästvänlig upplevelse med oerhörda konsekvenser släpande i kölvattnet. Men så är nog alla erfarenheter av det slaget. Hur man sedan använder sig av dessa - erfarenheter - är väl det som till syvende och sist fäller sitt avgörande...
De nyss rabblade raderna får mig att osökt tänka på smärtor i livet...
Passage/balans/lycka.
Det blir lätt enkelspårigt, som sagt och jag tänkte ett steg i riktningen att försöka undvika detta. Enkelspårigheten, alltså.
Alldeles för många avsnitt har handlat om det svåra i mitt liv och, även om gensvaret blivit mycket bra bland människor som läst inläggen, så är det nu på tiden att kanske vända blad... Kanske inte för gott, det har jag själv svårt att tro, men iallafall för en stund.
Jag har ju nämnt ord som processer och perioder av mitt liv, "ups and downs" och nu är det ett sådant tecken i tiden. Processen går vidare alltså!
För jag tror inte på att heller i evighet älta samma kakdeg om och om igen. Det är farligt på något sätt, men det är inte heller den mest ideella produktiviteten jag kan tänka mig. För visst döljer det sig en viss form av "produktivitet" kring ett bloggande i den form jag bedriver? (frågan är således ställd till mig själv och har besvarats sedan länge ;-)
...
Jag vill finna glädje i det jag skriver av flera orsaker. Jag vill då finna en glädje som sträcker sig lite längre än till att enbart tillfredsställa "mina mörka sidor", de sidor som jag lämnat därhän. Jag vet att nyttan att sticka hål på dessa bubblor är stor men kan ingalunda förneka att jag är samtidigt fylld av andra sorters behov, as well. De måste också beaktas på lika villkor och får inte glömmas - vilket faktiskt är väldigt lätt i sammanhanget.
Periodiseringen vill jag se till att fortlöpa till min egen fördel.
För till stora delar handlar väl ändå livet i mångt och mycket om att reda ut sina vägar, sitt mående, både sitt eget och de omkring en som har sina beröringspunkter i anknytning till en själv? Och i det hänseendet, oansätt - oberoende av - hur många procentdelar "si eller så" utav ena eller andra, så gynnas vi alla av någon sorts universal balansgång...
Jag köper sådana tankegångar, helt och fullt. Balans är ett viktigt ord i mitt förråd och förtjänar att levas upp till!
...
När det kommer till skrivandet, så kanske mer tydligt än något blir det att försöka upprätthålla denna form för balans. Det tål att repeteras, ordet "balans", för det genomsyrer så mycket mer än vad vi egentligen förstår - skulle jag tro.
Det är naturligtvis inte möjligt att gå runt och hela tiden väga upp det ena mot det andra för att jämnt söka skapa någon sorts balans. Gör man så tror jag nog att man snabbare än ögat hamnar i just; obalans...
Konstigt egentligen; att om man söker balans uppnår man det motsatta...
Nej, det ligger lite djupare än så, tror jag. Egentligen tycker jag inte balansen är ett mål i sig, utan hellre en del av målet, en passage över vägen dit - mot någon sorts "lycka", närmare bestämt, i att få till ett skapande av harmoni (ett oerhört mycket stadigare ordval än balans).
Det är naturligtvis inte möjligt att gå runt och hela tiden väga upp det ena mot det andra för att jämnt söka skapa någon sorts balans. Gör man så tror jag nog att man snabbare än ögat hamnar i just; obalans...
Konstigt egentligen; att om man söker balans uppnår man det motsatta...
Nej, det ligger lite djupare än så, tror jag. Egentligen tycker jag inte balansen är ett mål i sig, utan hellre en del av målet, en passage över vägen dit - mot någon sorts "lycka", närmare bestämt, i att få till ett skapande av harmoni (ett oerhört mycket stadigare ordval än balans).
Jag ser det ofta som ett verktyg, att använda orden. Mycket ryms mellan rader och inuti bokstäver och som jag nämnde nyss; lycka, harmoni och balans är självklara medel och mål.
Eftersom som livet sträcker sig allt längre och längre, lägger jag allt större tillförlitlighet till medel jag har för handen. Orden är bland det mest självklara jag äger och ger mig oändligheter jag aldrig förr skådats till mitt förfogande.
Jag kommer aldrig (att självmant) bryta min penna, aldrig någonsin - ever! För jag vet i mig själv vilka krafter den ger mig och vilken ändlös innebörd den har för en sådan som mig!
Normans brygga.
För mig vilar det oerhörda minnen i en varm sommarvind, en färgrik solnedgång eller i ett litet stycke musik.
Nu ser jag på inga sätt någonting unikt i detta, men det är det jag har - och jag är glad i det. Oerhört glad i det, också!
För det tillhör det viktigaste som finns i min värld; mina minnen. Goda som dåliga, mjuka som hårda eller mörka, för den delen. Jag älskar dem alla som det ljus mitt liv lyser upp med, till mina alla tider...
Den trygghet jag känner i "det lilla" är ofta länkarna som binder fast mig till de väsentligheter jag sen en lång tid tillbaka "glömt bort."
Nu ser jag på inga sätt någonting unikt i detta, men det är det jag har - och jag är glad i det. Oerhört glad i det, också!
För det tillhör det viktigaste som finns i min värld; mina minnen. Goda som dåliga, mjuka som hårda eller mörka, för den delen. Jag älskar dem alla som det ljus mitt liv lyser upp med, till mina alla tider...
Den trygghet jag känner i "det lilla" är ofta länkarna som binder fast mig till de väsentligheter jag sen en lång tid tillbaka "glömt bort."
Små stunder av tillsynes obetydligheter från det barn jag engång varit, kan glimma till likt en fallande stjärna, dagar då jag minst anar. Arkivet är naturligtvis för mig som för alla andra, fylld till bredden av guldkorn.
Precis som alla andras är för dem - är mina för mig. Betydelsen kan aldrig överskattas...
...
Hos mina farföräldrars gård uppe i Rörvik där vi spenderade många sagolika somrar som ännu ger mig minner av högsta klass, var vattnet kristallklart och alldeles grönskimrande av mjuka fina sandbottnar. Kajor och båthus kantade den lilla viken som låg i skydd bland kullar och skog och berg från den väldiga Atlanten strax bortom.
Lysöya var ett litet stilla fisk/bonde samhälle, idealiskt att tillbringa somrarna kring.
Precis som alla andras är för dem - är mina för mig. Betydelsen kan aldrig överskattas...
...
Hos mina farföräldrars gård uppe i Rörvik där vi spenderade många sagolika somrar som ännu ger mig minner av högsta klass, var vattnet kristallklart och alldeles grönskimrande av mjuka fina sandbottnar. Kajor och båthus kantade den lilla viken som låg i skydd bland kullar och skog och berg från den väldiga Atlanten strax bortom.
Lysöya var ett litet stilla fisk/bonde samhälle, idealiskt att tillbringa somrarna kring.
Så mycket hände där var och varenda dag så att en "liten gutt" som jag lätt kunde gå vilse i dagarna som avlöste varandra i ett slående tempo.
Men små stunder (återigen till synes utan egentlig betydelse!) tar ändå steget ut från mängden.
En granne til mina farföräldrar hette Norman och hade sitt hus en liten bit längre ner mot havet. Till sin tomt ägde han en brygga med tillhörande båtskjul.
Men små stunder (återigen till synes utan egentlig betydelse!) tar ändå steget ut från mängden.
En granne til mina farföräldrar hette Norman och hade sitt hus en liten bit längre ner mot havet. Till sin tomt ägde han en brygga med tillhörande båtskjul.
Bryggan var byggd ganska högt över vattenranden, vilket jag fann tilldragande. Där spenderade jag långa stunder med mitt fiskespö, ivrigt spejandes efter de fiskar man hela tiden kunde se med blotta ögat hur de jagade kroken...
Normans brygga var inte alls det bästa stället att fiska på längs den smala kanalen. För att hitta det måste jag gå en lite längre bit ut mot det smalaste av sundet. "Strömmen" kallades det och fiskarna nappade som vore de galna!
Men Normans brygga hade något strömmen aldrig visade; en tystanad som limmade fast mig i timmar i sträck...
Drömsk kunde jag ligga där och lysnna till tystnaden som band fast mig och med blicken slött följande fisklinan och kroken som jagades strax under ytan. Mörka skuggor i olika storlekar gled fram och åter i kors och tvärs.
Det var ren lycka jag befann mig i under dessa somrar, varken mer eller mindre.
Normans brygga var inte alls det bästa stället att fiska på längs den smala kanalen. För att hitta det måste jag gå en lite längre bit ut mot det smalaste av sundet. "Strömmen" kallades det och fiskarna nappade som vore de galna!
Men Normans brygga hade något strömmen aldrig visade; en tystanad som limmade fast mig i timmar i sträck...
Drömsk kunde jag ligga där och lysnna till tystnaden som band fast mig och med blicken slött följande fisklinan och kroken som jagades strax under ytan. Mörka skuggor i olika storlekar gled fram och åter i kors och tvärs.
Det var ren lycka jag befann mig i under dessa somrar, varken mer eller mindre.
Jag minns dofterna som regerade allestädes; solsvedd gammalt trävirke blandat med tång och saltvatten, måsarnas gälla skri i sina hysteriska engagemang ingen annan än de själva kunde röja svaret om. Den ensliga fiskbåten som långsamt bryter genom den blickande stilla ytan, passerandes mig liggande på magen på Normans brygga, och sedan hur den försvinner med motorljud och allt runt den utstickande lilla klippkanten...
Det var gott att vara barn då...
...
Jag minns även det oslagna gräset på åkrarna som sträckte sig högre än jag själv upp under den brinnande solen och hur, när jag tittade upp, såg dem underifrån, fritt vajande i vinden. Jag minns doften av farmors hemlagade fiskbullar... och hur underbart goda de var...
Bara örnarna och mig.
Om jag ser tillbaka i tiden, tillbaka till då ja fortfarande bara var barnet och sprang runt helt utan några som helst världsliga bekymmer av något slag och jämför den tiden med nu, så är det endera oerhörda förändringar som skett i den värld vi lever i.
Bara från som sagt då till nu, men är naturligtvis ingenting i det större perspektivet.
Men om man skall kunna sätta sig in i hur exakta förändringarna tett sig måste jag sätta det i någon form av relation till det som upplevts och vad är väl bättre än att i såfall bläddra fram i kartoteket tiden kring somrarna då jag som barn sprang runt på gården hos mina farföräldrar i Rörvik, en bra bit uppe i norra Norge...
Minnena från den tiden gifter sig väldigt bra med känslan som reser sig från Astrid Lindgrens: Emil i Lönneberga. Det bonde landskap som breder ut sig i en stor tyst omgivning med betande djur och fågelsång, åkrarna som ligger öppna för den svepande vinden som utan hejd kommer dansande från alla önskvärda håll, betande hästar och andra hushållsdjur tillsammans med en stillhet som, när jag betänker det i dag, har varit saknad sedan dessa dagar.
De stora skillnaderna från Astrids värld, den som hon utan motstycke målar så enastående upp, är bergen och havet.
Min fars barndoms hem var nära beläget det vidsträckta havet och låg vid roten av en majestätisk fjällvärld som inte finns på den svenska sidan av gränsen (inte nere i söder, iallafall).
Ett av de starkaste och mest minnesvärda minnena jag äger från dessa tider är hur jag sitter på en berghylla med benen dinglande över kanten och med blicken fäst uppåt mot skyn. Med molnen som seglandes långsamt åt endera sidan minns jag hur världen snurrade likt ett enormt tyst maskineri. Högt där ovan glider kungsörnar i kunglig grace i långsamma stilla cirklar, spejandes i uppåt vindar...
Jag älskade att titta på örnarna som barn och jag känner att jag saknar att kunna göra det emellanåt när jag tänker tillbaka på den tiden. Det var en vacker tid - helt utan bekymmer, bara örnarna och mig...
...
När jag lämnade bergshyllan under mig och begav högre upp minns jag hur overkligt liten gården såg ut där uppe ifrån. Likt en dockstuga, varken mer eller mindre.
När jag klättrade ännu högra försvann den så småningom mellan avsatser och dalsänkningar och endast de strida, hårda vindarna härjade fritt.
När jag sent omsider nådde den högst belägna punkten var jag tvungen att kämpa mot de ständiga och vinande vindarna för att hålla mig upprätt, så högt var det.
Fortfarande högt ovanför mig seglade örnarna...
Men det mest slående och gripande med att hinna komma till toppen var att kunna uppleva det enorma havet som vek ut sigt. En upplevelse jag aldrig kommer glömma. Så ofattbart stort och gigantiskt.
Långt långt där nere, med sitt stålblå/gröna böljande element, syntes vågskummet endast som små vita prickar som, om man tittade noga, skiftade form nästan helt obemärkt.
Ståendes där med blicken fäst var nog mitt första möte med min egen litenhet i världen... Å, så vackert det var...
...
Det är det här jag nog saknar mest från den tiden och nu, att kunna ha tid att uppleva den tysthet och det lugn i världen som jag hade då.... mmmm, ja så är det nog!
"The way we walk is the way we go"
Mellan varven kan jag få för mig att vända mina blickar lite bakåt i bloggarkivet. Det som slår mig då är, att det är ofattbart mycket mörka inlägg, som torde vara på tok för tunga för människor i allmänhet att läsa - och att följa i synnerhet. Det blir helt enkelt övermäktigt att jämnt och ständigt överösas med nedtryckande intryck .
Jag känner själv av det, ty det är ju de facto jag som skriver ner skiten, ha ha... och känner även av bördorna som läggs på hög allteftersom inläggen staplas på varandra.
Jag har ofta "försökt hejda mig" men finner ideligen att jag faller tillbaka i samma gamla spår. Tydligen är det på något sätt där jag hör hemma...
...
Det går inte att komma ifrån, oansätt hur mycket man egentligen inte vill se det, att ens liv färgas av de upplevelser och erfarenheter man drar på sig under resans gång. Mindre eller ingen roll alls, spelar det avgörande huruvida det man genomlever är självförvållat eller ej.
Jag skrev som minnesanteckning i lokaltidningen efter min stora syrras begravning att; "the way we walk is the way go". Och med de orden kan det sammanfattas i princip det mesta av det jag här ovan nyss nämnde: På det sättet vi är - är det sättet vi blir!
.
Jag har varit vilsen så länge (och kanske är jag det fortfarande?) att jag finner det svårt att helt i sanning veta vad som gäller. Visst, nu tror inte jag för en endaste sekund att någon överhuvudtaget alltid vet sådant, men enklast är det ju att enbart se till sig själv (även om många har svårt att bara göra det;-). Och om jag ställer mig öppen för de möjligheter jag då uppenbaras för, så har jag mina händer precis bräddfulla!
Det finns då inget utrymme för andra - i det specifika nuet. Inte ens den jag delar mitt liv med i det läget. Det krävs sin styrka och sitt mod.
Inte mod utåt, utan inåt - ett betydligt svårare ansikte att kasta gynnsamt ljus över...
...
Jag är av den principfasta uppfattningen att vi alla ruvar på en skattkammare inom oss. Naturligtvis måste vi samtidigt leva i samverkan med våra medmänniskor under tiden, men det "verkliga livet" finns invärtes, och kräver att upptäckas.
Såklart är vi beroende av en viss mognad som enbart erövras genom livet, tider och stunder att växa av, bli hel... eller besitta ämnet att någongång kunna bli hel.
För egen del är det ingen självklarhet att drogerna spelat roll i mina funderingar kring livet, trots att det ligger rätt nära till hands att tro så. Det fanns spricker i min värld långt innan missbruket tog överhanden. Förvisso var även det djupt betonat i sin egen form utav missbruk, men ingalunda grundat i mitt inre - så som nu (eller snarare då).
Jag har aldrig varit så medveten om världens och livets delningsförmåga som när jag stod på kanten att ta klivet in i tonåren - alltså långt innan drogerna kantade min väg.
Jag tror nog fröet såddes där och ingen annan stans, varken före eller efter.
Vi lever som vi gör från början till slutet och ingen kan ändra på det.
Vem skulle egentligen heller vilja göra det??
"The way we walk is the way we go..." Varken mer eller mindre...
Jag känner själv av det, ty det är ju de facto jag som skriver ner skiten, ha ha... och känner även av bördorna som läggs på hög allteftersom inläggen staplas på varandra.
Jag har ofta "försökt hejda mig" men finner ideligen att jag faller tillbaka i samma gamla spår. Tydligen är det på något sätt där jag hör hemma...
...
Det går inte att komma ifrån, oansätt hur mycket man egentligen inte vill se det, att ens liv färgas av de upplevelser och erfarenheter man drar på sig under resans gång. Mindre eller ingen roll alls, spelar det avgörande huruvida det man genomlever är självförvållat eller ej.
Jag skrev som minnesanteckning i lokaltidningen efter min stora syrras begravning att; "the way we walk is the way go". Och med de orden kan det sammanfattas i princip det mesta av det jag här ovan nyss nämnde: På det sättet vi är - är det sättet vi blir!
.
Jag har varit vilsen så länge (och kanske är jag det fortfarande?) att jag finner det svårt att helt i sanning veta vad som gäller. Visst, nu tror inte jag för en endaste sekund att någon överhuvudtaget alltid vet sådant, men enklast är det ju att enbart se till sig själv (även om många har svårt att bara göra det;-). Och om jag ställer mig öppen för de möjligheter jag då uppenbaras för, så har jag mina händer precis bräddfulla!
Det finns då inget utrymme för andra - i det specifika nuet. Inte ens den jag delar mitt liv med i det läget. Det krävs sin styrka och sitt mod.
Inte mod utåt, utan inåt - ett betydligt svårare ansikte att kasta gynnsamt ljus över...
...
Jag är av den principfasta uppfattningen att vi alla ruvar på en skattkammare inom oss. Naturligtvis måste vi samtidigt leva i samverkan med våra medmänniskor under tiden, men det "verkliga livet" finns invärtes, och kräver att upptäckas.
Såklart är vi beroende av en viss mognad som enbart erövras genom livet, tider och stunder att växa av, bli hel... eller besitta ämnet att någongång kunna bli hel.
För egen del är det ingen självklarhet att drogerna spelat roll i mina funderingar kring livet, trots att det ligger rätt nära till hands att tro så. Det fanns spricker i min värld långt innan missbruket tog överhanden. Förvisso var även det djupt betonat i sin egen form utav missbruk, men ingalunda grundat i mitt inre - så som nu (eller snarare då).
Jag har aldrig varit så medveten om världens och livets delningsförmåga som när jag stod på kanten att ta klivet in i tonåren - alltså långt innan drogerna kantade min väg.
Jag tror nog fröet såddes där och ingen annan stans, varken före eller efter.
Vi lever som vi gör från början till slutet och ingen kan ändra på det.
Vem skulle egentligen heller vilja göra det??
"The way we walk is the way we go..." Varken mer eller mindre...
En inre, tyst föreställningsvärld.
Livets alla ansikten - de som präglar oss, den lilla människan, seglar över och genom oss likt molnens skiftande formgivning över våra huvuden. Ingenting - likt väderleken - är oss givna på förehanden. Vi dras med genom kurvor och över krön, fullständigt ovetandes om vad som väntar dithän vi inte kan se.
Det är vackert, det är spännande - och på samma gång fruktansvärt då vi i stort aldrig är förberedd på det hägrande.
Vare sig det skänker oss lycka eller plåga så är vi alltid tagna av påverkan. Men naturligtvis söker vi allt som oftast känslan av glädjeämnen i första hand. Envar av oss tänker nog så i grund och botten...
Det är lätt att "glömma" det långa perspektivet... det som kanske egentligen gör mera nytta om kanske...10 -15 år senare i livet.
Vare sig det skänker oss lycka eller plåga så är vi alltid tagna av påverkan. Men naturligtvis söker vi allt som oftast känslan av glädjeämnen i första hand. Envar av oss tänker nog så i grund och botten...
Det är lätt att "glömma" det långa perspektivet... det som kanske egentligen gör mera nytta om kanske...10 -15 år senare i livet.
Förmågan att jonglera med framtidsutsikter och planering vis a vis samtidens energiska nu, tycks vara svårbegripligt ända in i det längsta. Fast när jag säger det så menar jag inget generellt för oss alla längre, utan bevisligen enbart för min egen räkning!
For med mine samtida delar jag inte mycket med. Det blev inte så för mig.
Nu saknar jag det nog inte, inte så att det ligger och gnager sönder mig, för vi vänjer oss ju alla med de liv vi har.
Nej, jag nöjer mig storligen med att det jag har i dag med vetskapen om att jag ser i kristallklara bilder vilka orsaker och verkan som bidragit till varför mina segel antog de vindar de gjorde. Jag ser ingenting märkvärdigt med det alls, faktiskt...
...
För om något, har min egen berättelse bekräftat för mig hur olika våra liv artar sig, hur vi skiljer oss åt i fråga om såvitt skilda vägar i livet - om vi ser till det yttre - i och omkring oss.
Men om vi tar bort skalen, ett efter ett, så är jag inte längre så säker på om påståendet, som under så långa tider legat inom mig och växt; huruvida bekymren såtts i god jord eller icke, har något egentligt rum i mig?
För inom ramen för våra liv - och här tror jag mig vara säker, så finns det "en inre, tyst föreställningsvärld" som härjar hos oss alla i större eller mindre skala, där vi påverkas markant av hjärnans många spöken. Vissa av oss drivs med i detta mer än andra, och en stor del låter sig nog inte bekomma något vidare. Men ingen av oss låter dessa tankar passera i helt oberört skick. Vi är då alla människor...
Det är distansen som fäller avgörandet, mellan oss själva och den tid vi lever i eller påverkas under.
Ett moderna slavsamhälle är vad vi har skapat för oss själva i den mån vi tror oss leva i en fri natur!
...
Livet är komplext, det har det alltid varit och precis som de som levt det innan oss, så svävar vi runt och ikring - likt en evighets maskin ;-) - problemartade leverne designade för var och en av oss. Det är hur vi ser på våra hinder, och kanske framförallt; vad vi anser vara ett hinder, som kommer till avvägandet när varje ny dag ser sin egen sol möta sin måne.
Så att se mig själv i spegeln och komma fram till att jag nog inte innehar så många likheter med min bästa barndomsvän som jag kanske borde haft, har jag förringat sedan lång tid tillbaka och gör således att min blick inte längre skyggar undan. Distans och perspektiv har sedan en tid tillbaka slagit rot och burit frukt och gett sin bild av min plats på jorden.
Förvirringen har lagts sig, nedslagen av kampen mot förståndets mäktiga formel och gett sig av mot andra tvångsmäktiga mål.
Hos mig finns bara resten av alla brister och fulländningar jag har och den är inte en av dem!
:-)
Vi lever sedan dör vi!
Så mycket kan skrivas/sägas om livet. Ingen vet egentligen ett smack om dess ursprung, innehåll (med förbehåll!) eller mening, framtid. Som vi alla gjort i miljontals år har vi satts till detta livet för att...ja, leva det och sedan dö...
Det låter ingealunda spännande tycker jag egentligen utan nästan hellre skrämmande.
Det som skrämmer mig iallafall, är när jag börjar tänka på det medvetandet jag ägar och försöker sätta mig in i det att dö. Ungefär som att fundera över vart ljuset tar vägen när man släcker läslampan där hemma. Om jag ser på ljuset som mitt närvarande medvetande, så är det ju inget svårt att se början och slutet. Men det som skrämmer mig är medvetandets innehåll, personligheten, det vakna i mig. Att försöka se hur det skall avslutas för evig och alltid är naturligtvis den svårtydda biten av livet. Enligt mig iallafall.
...
Intressant är det i alla lägen om än aningen tungtänkt! :-)
Och det faktum att ju mänskligheten pågått i så ofattbart många år, generationer och inte kommit ens märkbart nära någon form utav svar, finner jag nästan ännu mer skrämmande. Det finns ju inte ens den minsta lilla antydning till hur det kommer att gå eller vad som kan komma att hända när våra ögon förlorar sitt sista ljus och när medvetandet slocknar för gott. Det, om något finner jag intressant, spännande fast ohyggligt skrämmande på en och samma gång!
Inte att behöva lämna jorden med vänner, bekanta eller familj utan det att mitt medvetande skall på något sätt upphöra. Här tappar jag logiken och förnuftet...
...
Men jag räds inte fruktan av den grunn och ser det inte heller som någon större livsuppgift att söka reda ut. Jag lever i stället i en harmonisk samförstånd om att jag aldrig kommer svaret närmare än någon av mina samtida eller forntida medmänniskor.
För när inte tanken kan rymma större eller mindra partikulärt delade tankar så tar känslan över och fortsätter den ynka bit den äger vidden till. Efter det står iallafall jag bottenfast och har där gett upp "färden" för all vidare framtid.
För en fortsättning kräver större utrymmen än vad jag ser att jag har och för alla dem som har haft detta till hands, kan jag inte heller se att någon större verkan har kommit till...
Vi lever sedan dör vi!
Vi känner till livet men inte döden i den form den har efter livet...
Bra att veta så man slipper gå och trampa ner sig fullständigt i onödan!
;-)
Det låter ingealunda spännande tycker jag egentligen utan nästan hellre skrämmande.
Det som skrämmer mig iallafall, är när jag börjar tänka på det medvetandet jag ägar och försöker sätta mig in i det att dö. Ungefär som att fundera över vart ljuset tar vägen när man släcker läslampan där hemma. Om jag ser på ljuset som mitt närvarande medvetande, så är det ju inget svårt att se början och slutet. Men det som skrämmer mig är medvetandets innehåll, personligheten, det vakna i mig. Att försöka se hur det skall avslutas för evig och alltid är naturligtvis den svårtydda biten av livet. Enligt mig iallafall.
...
Intressant är det i alla lägen om än aningen tungtänkt! :-)
Och det faktum att ju mänskligheten pågått i så ofattbart många år, generationer och inte kommit ens märkbart nära någon form utav svar, finner jag nästan ännu mer skrämmande. Det finns ju inte ens den minsta lilla antydning till hur det kommer att gå eller vad som kan komma att hända när våra ögon förlorar sitt sista ljus och när medvetandet slocknar för gott. Det, om något finner jag intressant, spännande fast ohyggligt skrämmande på en och samma gång!
Inte att behöva lämna jorden med vänner, bekanta eller familj utan det att mitt medvetande skall på något sätt upphöra. Här tappar jag logiken och förnuftet...
...
Men jag räds inte fruktan av den grunn och ser det inte heller som någon större livsuppgift att söka reda ut. Jag lever i stället i en harmonisk samförstånd om att jag aldrig kommer svaret närmare än någon av mina samtida eller forntida medmänniskor.
För när inte tanken kan rymma större eller mindra partikulärt delade tankar så tar känslan över och fortsätter den ynka bit den äger vidden till. Efter det står iallafall jag bottenfast och har där gett upp "färden" för all vidare framtid.
För en fortsättning kräver större utrymmen än vad jag ser att jag har och för alla dem som har haft detta till hands, kan jag inte heller se att någon större verkan har kommit till...
Vi lever sedan dör vi!
Vi känner till livet men inte döden i den form den har efter livet...
Bra att veta så man slipper gå och trampa ner sig fullständigt i onödan!
;-)
"Den fegas leende".
Ofta sitter jag här med en tomhet flytande i mitt huvud. Jag talar nu om ideer att skriva om, vilket uppenbarligen försiggår en hel del eftersom bloggen breder ut sig dag efter dag.
Det fina med att tycka om att skriva är att orden på sätt och vis "vet sin egen väg". Utan att behöva anstränga sig alltför hårt (ibland) kan ämnet spricka ytan under resans gång.
Inte helt olikt just nu, då jag egentligen planlöst leds av "mitt tomma huvud" och antar den icke-ledande-rollen med-skrivandet.
...
Själva ideen om att låta sig ledas (och inte leda) bär en tilltalande klang i sig. Lockande letar jag mig nerför vägar utan belysning, utan att veta alls varthän jag far eller var jag kommer ända upp.
Det behövs sådana dagar också. Det behövs för att kunna vila skallen mellan varven och låta gamla som nya, intryck sjunka in och sätta sig på sin plats.
Sen är det även en annan aspekt som styr in och gör sig påmind när jag ofta skriver om "tunga händelser" rörande mitt liv; det är slitsamt i längden att röra runt i gamla sår. För de börjar blöda igen, efter åratal av läkning.
Men man lär sig även här läxor av värdefulla karaktärer. Man lär sig vart ärren sitter och vad de gör med en. Ett sätt att aldrig hamna i förstånd att glömma. För det vill jag ju inte, inte egentligen. För det finns människor i ens samtid som behöver det jag upplevt lika mycket som jag behöver andra och deras upplevelser. Således går cirklarna runt och åter runt. Vi lever i en gemenskap vare sig vi vet om det eller inte. Vare sig vi vill eller heller icke...
...
För historia är en stor bidragsgivare till det som får våra hjul att snurra. Det skall aldrig underskattas det som ligger bakom oss. På flera sätt så tillhör "glömma" den kategorin ord som egentligen inte borde finnas.
Att glömma är bland det vassaste vapen gjord för att stjälpa oss människor och sträcker sig mer djupgående än den "fegas leende."
Nej, glömma vill jag inte utan istället minnas på rätt sätt.
Jag har inte mer än vad som finns i min tid, men jag har full möjlighet att göra som jag vill med det. Och det min älskade samtid, är värt att stå upp för, att leva för...
Barn av vår tid.
Är jag en människa utan mål? Vart är jag egentligen på väg och måste jag vara på väg någonstans, överhuvudtaget? Kan jag vara lycklig där jag är i dag, eller måste jag utvidga mina vyer...?
Borde jag vara stressad?
Det här är inget jag på något sätt bär runt i tankarna ofta, inget som jag "plågas av" utan kan börja fundera över lite då och då.
Borde jag vara stressad?
Det här är inget jag på något sätt bär runt i tankarna ofta, inget som jag "plågas av" utan kan börja fundera över lite då och då.
Min gissning är, att vi alla förmodligen kan drabbas av existentiella frågor - utan svar. Förmodligen lite av livets alla hemligheter (de vi kan komma att rå på, i frågväg!)
Lika vilseledd som jag mellan varven kan tänkas känna mig i dessa labyrinter av obesvarade farhågor, lika säker i min sak kan jag bli av att det är av godo - det att inte veta någonting med säkerhet. Det ville nog varit lite mindre av en utmaning om vi alla gick runt med facit i hand utan att kunde eggas av den kittlande lockelse av oförställd nyfikenhet...
Förvisso kan jag tänka mig ett stadie "lite längre fram" i min kunskaps-sfär inom min egen värld, men likafullt inte alls. Att vara "en okunnig liten människa" gör att man även ställs under rimligt tvivel som följd, och alltså tillåts vara "mer mänsklig..."
...
Men inte alltid är det lika lätt att övervinnas av sin hjälplöshet i dagens värld (eller andra tidevarvs världar, för den delen). För i tanken är vi inte längre kommen än våra förfäder. Kanske inte lika lätt för alla att inse!
Speciellt inte i dagens "galna värld" där allt går så alldeles för fort, åt helvetet för snabbt för att vi kan ha den minsta möjlighet att hinna med oss själva.
Som jag ser det, är det ingen konst att försvinna i mängden, bli den ansiktslösa, den obetydliga, bleka.
Jag har för mig - utan att egentligen kunna backa upp teorin - att samhället blivit så gediget att vi missar förfärligt många väsentligheter i våra liv. Den världen vi har byggd upp och lever i, är ohyggligt dåligt anpassad för oss människor. Att låta förklara det står sig inte lätt men ryms i känslan jag har om att mycket är fel med dagens mänskliga värld.
Lika vilseledd som jag mellan varven kan tänkas känna mig i dessa labyrinter av obesvarade farhågor, lika säker i min sak kan jag bli av att det är av godo - det att inte veta någonting med säkerhet. Det ville nog varit lite mindre av en utmaning om vi alla gick runt med facit i hand utan att kunde eggas av den kittlande lockelse av oförställd nyfikenhet...
Förvisso kan jag tänka mig ett stadie "lite längre fram" i min kunskaps-sfär inom min egen värld, men likafullt inte alls. Att vara "en okunnig liten människa" gör att man även ställs under rimligt tvivel som följd, och alltså tillåts vara "mer mänsklig..."
...
Men inte alltid är det lika lätt att övervinnas av sin hjälplöshet i dagens värld (eller andra tidevarvs världar, för den delen). För i tanken är vi inte längre kommen än våra förfäder. Kanske inte lika lätt för alla att inse!
Speciellt inte i dagens "galna värld" där allt går så alldeles för fort, åt helvetet för snabbt för att vi kan ha den minsta möjlighet att hinna med oss själva.
Som jag ser det, är det ingen konst att försvinna i mängden, bli den ansiktslösa, den obetydliga, bleka.
Jag har för mig - utan att egentligen kunna backa upp teorin - att samhället blivit så gediget att vi missar förfärligt många väsentligheter i våra liv. Den världen vi har byggd upp och lever i, är ohyggligt dåligt anpassad för oss människor. Att låta förklara det står sig inte lätt men ryms i känslan jag har om att mycket är fel med dagens mänskliga värld.
Personligheten försvinner likt droppen i havet eller som regnet som faller i sjön och endast blir blott en del av denna. Som att försöka bli hörd genom att mumla i en manskör!
...
På många vis är det en svår värld att finnas till i utan att det av anledning skulle vara något unikt för just våran generation. Den har alltid varit så, med sina likadana omöjliga frågor utan svar.
Barn av vår tid är ett begrepp som nog lär sträcka sig genom otaliga kommande familjband och med all rätt. För vad är väl vi människor om inte vi får leva i ovetskap om det som funnits i vår historia eller vår framtid?
Ingenting mindre än en rättighet är det att inte kunna veta. En gåva är precis vad det är och vi är alla förskönade med den...
Förskönade ja, kanske ett ord som kan tyckas lite "bakvänd" i sammanhanget men inte som jag ser det. Den sökande människan ser jag som en människa i skön konstnärlig anda, en människa med agenda, ett måleri för handen, en inre vision, ett mål, ett hjärta...
...
På många vis är det en svår värld att finnas till i utan att det av anledning skulle vara något unikt för just våran generation. Den har alltid varit så, med sina likadana omöjliga frågor utan svar.
Barn av vår tid är ett begrepp som nog lär sträcka sig genom otaliga kommande familjband och med all rätt. För vad är väl vi människor om inte vi får leva i ovetskap om det som funnits i vår historia eller vår framtid?
Ingenting mindre än en rättighet är det att inte kunna veta. En gåva är precis vad det är och vi är alla förskönade med den...
Förskönade ja, kanske ett ord som kan tyckas lite "bakvänd" i sammanhanget men inte som jag ser det. Den sökande människan ser jag som en människa i skön konstnärlig anda, en människa med agenda, ett måleri för handen, en inre vision, ett mål, ett hjärta...
Tankar som stryker kring minnet.
Det händer att mina tankar stryker kring minnet från tider då allting stod på huvudet i mitt liv. Det finns en hel del att välja på och från vitt skilda tidpunkter genom min uppväxt. Så mycket lättare att titta tillbaka... och så mycket mer givande och lärorikt.
För det är lätt att glömma, hur mycket det finns att lära när man genomgår svåra tider. En högst underskattad del av livet är dess svårmod, dess hopplöshet och de ursprungskällor det gynnar grunden för, så man till vissa perioder bara skulle vilja dö, upplöses, dunsta bort...
Att vara människa är att vara bräcklig - sårbar.
Inte för den delen svag på något sätt. Svag är det man känner sig inför en övermäktig känsla av att inter räcka till på det sätt man skulle vilja.
Vi hamnar alla i det spåret förr eller senare och min gissning är nog att ju förr, vore att föredra. Jag baserar det uttalandet helt och fullt på att det var så jag mötte mina kvalor i livet. Tidigt!
Således kan jag inte referera till några som helst andra varianter. Jag överlevde och lever fortfarande, vilket jag är ofattbart tacksam över...
Men det ska inte behöva glömmas, dessa perioder i livet som vi påstår oss kunnat klara oss utan. Det är egoismen som talar ett sådant språk och inte de egentliga "jagen", alltså oss själva.
För det är lätt att glömma, hur mycket det finns att lära när man genomgår svåra tider. En högst underskattad del av livet är dess svårmod, dess hopplöshet och de ursprungskällor det gynnar grunden för, så man till vissa perioder bara skulle vilja dö, upplöses, dunsta bort...
Att vara människa är att vara bräcklig - sårbar.
Inte för den delen svag på något sätt. Svag är det man känner sig inför en övermäktig känsla av att inter räcka till på det sätt man skulle vilja.
...
Vi hamnar alla i det spåret förr eller senare och min gissning är nog att ju förr, vore att föredra. Jag baserar det uttalandet helt och fullt på att det var så jag mötte mina kvalor i livet. Tidigt!
Således kan jag inte referera till några som helst andra varianter. Jag överlevde och lever fortfarande, vilket jag är ofattbart tacksam över...
Men det ska inte behöva glömmas, dessa perioder i livet som vi påstår oss kunnat klara oss utan. Det är egoismen som talar ett sådant språk och inte de egentliga "jagen", alltså oss själva.
Det kommer alltid att finnas en strimma hopp i all världens mörker - annars skulle vi nog inte funnits till i dag, vilket vi gör!
Det är dessa glimtar jag söker i mig själv när jag talar om när jag låter "mina tankar stryka kring minnet", varken mera eller mindre...
Det är dessa glimtar jag söker i mig själv när jag talar om när jag låter "mina tankar stryka kring minnet", varken mera eller mindre...
...
Det är en lång resa och en tidkrävande sådan om den skall ges sin förtjänta rättvisa - tankarna kring minnet, alltså. Det krävs en skola, en speciell skola (livets skola) för att hitta fram till de beröringspunkter av aktiva karaktärer som styr dem i adekvat riktning.
För min del förlanger sinnena ett lugn jag sällan skådat under mina gångna år, ett lugn jag relativt nyligen lärt mig bemästra.
Alldeles för sent i mitt liv har jag inlärt mig att skilja på vad som bär betydelse, och vilka skillnaderna är.
Men kanske framförallt, vad dessa gör - skillnaderna alltså.
Resan är ständig och resan är lång. Jag ser ingen egentlig slutpunkt förutom det mörka rum som innebär min förestående och oundvikliga död. Fram tills dess är jag på ingalunda sätt hel, men jag tänker försöka med alla mina krafters ansträngning att så bli.... kosta vad det kosta vill!
:-)
Ett litet sidospår om morgonen.
Jag "försov mig" i dag, trots att jag inte skall jobba förrän klockan två.
Inte att jag sov till halv ett eller något i den stilen, och inte heller att jag hade viktiga saker att göra förutom det heller (om jag då bortser helt från gymmet då`rå;-)
Nej, det kändes rent ut sagt som en rejäl försovning att vakna klockan åtta, av någon konstig anledning.
Jag gillar nämligen morgnarna skarpt och anser väl dem vara den allra finaste och mest givande tiden på dygnet.
Att i lugn och ro kunna strosa in i köket och veva i gång kaffebryggaren, öppna den lilla boken (som för tillfället inte alls är så liten: John Irving "until I find you" på över 800 sidor!) och låta kroppen, sinnet och dagen vakna i mjuka vågor av den stillhet som råder överallt, runt klockan sex på morgonen.
Det blev inte så idag och genast märks det ett litet (inte betydande) skifte i kroppens humör vilket får mig att påminnas om hur bunden jag är till vissa rutiner i mitt liv.
För det är jag, bunden till rutiner. Och jag gillar även det skarpt.
...
Det ger mig en strukturerad syn på den tillvaron jag lever i utan att för den delen låta det gå för långt. För även om jag bröt mina rutiner nu i morse så rasar ingens värld (min) för det om. Utan jag bara blir varse om att jag påverkas i någon form, även utav det allra minsta lilla avvikande steg från det gängse...
Men jag har överhuvudtaget inga problem med det, bara att jag gillar "det nollställda läget" jag befinner mig i om morgonen.
Opåverkad av dagens intryck, ett lugn av sömnens konstfack likt en filt kring mitt inre gör att mina sinnen liksom friställts. Och ingenting slår det tillståndet, tycker jag.
Därför vaknar jag mer än gärna "onödigt tidigt" även när jag skall iväg till arbetet - bara för att uppleva lite inre, ostörd frid en tidig morgon...
Och kaffet... det oslagbara kaffet kröner tillvaron ytterligare nu när inga cigaretter längre platsar...
:-)
Den enskilda människans djup.
För det går inte att "stirra sig blind" på det lille i livet, det enkla, det alldagliga. För min del, i allafall.
Livet består av en helhet att ta del av. Helheten i sin tur går att jämföras med synopsisen - inte helt olik - den till filmen "Inception". Något förenklad form kanske filmen är i förhållande till livet, men det går inte, enligt mig, att bortse eller missa de olika lagren...
...
Om det skall vara svårt eller inte får stå för var och en av oss att bedöma, vilket gör allt ännu mer intrikat och värdefullt. Det får mig att älska min egen uppgift än mer för varje ny liten (till synes) obetydlig nyans kring Det Levande Livet jag lever.
Jag skulle alltså aldrig, "inte vilja uppleva att inte frysa fingrarna av mig..." Förmodligen något av de stora dragen det handlar om - inte att frysa fingrarna av sig, men att uppleva...
Sanningen måste tillskrivas mer än bara fjädern man ser ligger på marken längs vägen där vi går. Den har ju en mycket större berättelse att berätta än just enbart det vi ser. Den har funnits på fågeln vi inte ser, levt det liv vi inte heller ser men, i och med fjädern, (historia...) uppenbarligen gått igenom händelser av stora mått! Ett hjärta har också slagit liv genom den...
Det är så lätt att glömma, förbise det faktum att allt - och alla, rymmer någonting stort, värdefullt, värt att gråta för, att inte förlora, att inte vilja förlora. Att få vara en del av något har blivit oerhört underskattad, en självklarhet i samma stil som att vi tar för givet den luften vi andas in, andas ut.
Livet består av en helhet att ta del av. Helheten i sin tur går att jämföras med synopsisen - inte helt olik - den till filmen "Inception". Något förenklad form kanske filmen är i förhållande till livet, men det går inte, enligt mig, att bortse eller missa de olika lagren...
...
Om det skall vara svårt eller inte får stå för var och en av oss att bedöma, vilket gör allt ännu mer intrikat och värdefullt. Det får mig att älska min egen uppgift än mer för varje ny liten (till synes) obetydlig nyans kring Det Levande Livet jag lever.
Jag skulle alltså aldrig, "inte vilja uppleva att inte frysa fingrarna av mig..." Förmodligen något av de stora dragen det handlar om - inte att frysa fingrarna av sig, men att uppleva...
Sanningen måste tillskrivas mer än bara fjädern man ser ligger på marken längs vägen där vi går. Den har ju en mycket större berättelse att berätta än just enbart det vi ser. Den har funnits på fågeln vi inte ser, levt det liv vi inte heller ser men, i och med fjädern, (historia...) uppenbarligen gått igenom händelser av stora mått! Ett hjärta har också slagit liv genom den...
Det är så lätt att glömma, förbise det faktum att allt - och alla, rymmer någonting stort, värdefullt, värt att gråta för, att inte förlora, att inte vilja förlora. Att få vara en del av något har blivit oerhört underskattad, en självklarhet i samma stil som att vi tar för givet den luften vi andas in, andas ut.
Vi gör oss själva små. Faktiskt på ett så radikalt och finurligt sätt så vi inte ens märker det, är medvetna om det. För vore vi det skulle vi nog inte yttrat våra liv på det viset vi gör.
...
Men det finns en insida i oss alla där ett oändligt djup florerar och höljer ett mångfald svårt att begripa. Likt hjärnan som vi alla på något sätt kommit överens om äger kapacitet som vida överstiger vår uppfattningsförmåga, råder ett ungefärligt likadan förhållande kring, den enskilda människans inre djup.
Den "världsbild" som breder ut sig i ett hjärtkammares innersta vrå står sig mot allting annat. Världshavens gatfulla djup bleknar vid dess sida och dess varierande livsformer ter sig som blott endimensionella figurer mot det liv som i oss alla redan finns.
"Lagren" är av oändligheter bortom fantasins eggande suckt - ingenting ringare än att frihet inte låter sig beskrivas med fullgoda ord.
Vi lever allihop sida vid sida i en sprakande vacker men också, i en fullkomligt obegriplig värld av nyanser vi nog aldrig kommer få höra talas om...
Syntetiskt förnuft.
Att bli medveten om mitt syntetiska förnuft, den sidan av mig själv jag var tvungen att hantera - då kantstött i livet - under årtionden som rynkat mitt ansikte i förtid har, om jag ger mig möjligheten till det, gett öppningar av sen länge igendammade sinnen. Det krävs en stor del av en - mig - att kunna höja min blick tillräckligt för att nå enda fram (upp), men väl där skingras både luft, dimmor och alla de tyngande moln som gett mina bördor uttryck under oallminneliga tider.
Inte är jag ensam - ingalunda! Men inuti mig själv, har jag aldrig kunnat räcka ut en hand i hopp om att få något tillbaka. Det har bara inte fungerat så för mig...
Insikten om att ta sig tillbaka på egenhand, under vilt rådande omständigheter ekar ingalunda tomt i ensamma sinnen. Förvisso är inga röstkörar närvarande förutom "spökena" man skapar ur en taskiga perspektiv - tecknen är slående lika en dålig dröm, mer än något annat.
Man tvingas förlita sig på den enda människan man lärt sig misstro i åratal; sig själv och sitt syntetiska förnuft...
Man tvingas förlita sig på den enda människan man lärt sig misstro i åratal; sig själv och sitt syntetiska förnuft...
...
Syntetiskt ja, det är precis vad det är. Lika konstgjord som en ren tanke kvästad under missbrukets sanslösa våld mot den egna kroppen, viker sig även intellektet ner i jorden utan möjligheten att slå rot i något sammanhang.
Egentligen är allting dött, men vi bara vägrar se det med våra ögon...
Oförklarligt låter sig verkligheten synas genom spegeln då jag står vid strandkanten, blickandes bakåt (som sig görs i i en spegel).
Jag försökt (idag) att se scenerna som utspelade sig då, men finner inte att jag lyckas tränga genom de syntetiska medlen som separerar dessa världar.
Kanske lika bra det - att det inte (så lätt) låter sig benämnas i godan tro...
...
Som missbrukande människor är vi alla syntetiska produkter av den originala vara vi föds som. Ingen kommer hela, undan åren som sliter och skaver det själsliga spektret vi består av. Inte heller jag...inte heller du...
Fastän vi själva väljer våra vägar under alla rådande omständigheter, är ingenting gett oss från början annat än en utgångspunkt i livet; därifrån kan det gå precis hur som helst.
För mig är det inte värre än, att för vissa av oss går det si och för andra av oss går det så. Det gick så för mig - och ingenting mera är det med det.
Jag betyder i allafall precis lika mycket som Kungarna av alla världens riken, varken mer eller för den delen mindre!
Och går man in på de pyttesmå detaljerna så öppnas en helt ny värld för våra sinnens ögon...
Oförklarligt låter sig verkligheten synas genom spegeln då jag står vid strandkanten, blickandes bakåt (som sig görs i i en spegel).
Jag försökt (idag) att se scenerna som utspelade sig då, men finner inte att jag lyckas tränga genom de syntetiska medlen som separerar dessa världar.
Kanske lika bra det - att det inte (så lätt) låter sig benämnas i godan tro...
...
Som missbrukande människor är vi alla syntetiska produkter av den originala vara vi föds som. Ingen kommer hela, undan åren som sliter och skaver det själsliga spektret vi består av. Inte heller jag...inte heller du...
Fastän vi själva väljer våra vägar under alla rådande omständigheter, är ingenting gett oss från början annat än en utgångspunkt i livet; därifrån kan det gå precis hur som helst.
För mig är det inte värre än, att för vissa av oss går det si och för andra av oss går det så. Det gick så för mig - och ingenting mera är det med det.
Jag betyder i allafall precis lika mycket som Kungarna av alla världens riken, varken mer eller för den delen mindre!
Och går man in på de pyttesmå detaljerna så öppnas en helt ny värld för våra sinnens ögon...
Är det verkligen någon gång för sent?
Det är lätt att bli sentimental kring livet. Man slungas mellan olika nivån av sig själv, som i en vildsint dans med spöken - hjärnspöken.
Förväntningar kan ofta rasera de byggen man gett sig in på, endast genom blott en vindpust.
För världen är för stor för oss - de små människornas begränsade sinnen, de vi tror råder över så alldeles för stora områden. För vi är små, vi människor.
Vore det inte för de egon vi besitter vore vi snart nog borta med vinden, förpassad till en evighet långt utenom oss själva.
För hur vi ser på våra egna liv är det som styr våran framfärd i livet, och jag törs nästan påstå att vi - alla som en - missat de essentiella höjdpunkter som vore så betydande. Försåvitt en omöjlighet att stadfästa, men någonstans känns tanken väldans bekväm.
Jag är övertygad!
...
Inte minst, om jag utgår från mig själv, ser jag tillfällena jag missade under min vilda framfart kring tiden jag aldrig skall komma att sakna. Inte tiden, utan möjligheterna.
Jag bytte mina kvaliteter med mindre gynnsamma stycken av inre oro, frustration och till viss del plåga och lärde mig själv (mot de flesta odds) hantera missläget.
Jag vann.
Jag vann det förlorade till den grad att jag inte ens märkte mitt eget fall - från den höjd jag nog aldrig vill komma att bli klar över...
...
Det behöver naturligtvis inte vara så svårt alltid. Men likafullt måste det inte heller vara så lätt. Allt hänger nog på "the eye of the beholder" som det heter på vårat arvsmål på andra sidan vattnet.
I våra trakter, säger vi nog lättare att "allt är relativt" och vi kan då nyansera våra upplevelser till en nivå vi lättare kan relatera till, eller tillhandahålla en vidare och kanske grundare förståelse kring.
Vi lever våra öden - inte tillsammans, som vi måhända kan sakna emellanåt, men i stället som singlar i en allt snabbare snurrande värld.
Ofta väcks inte denna vetskap till liv förrän det är alldeles för sent - kan det tyckas.
Men är det det? Är det verkligen någon gång för sent?
Förväntningar kan ofta rasera de byggen man gett sig in på, endast genom blott en vindpust.
För världen är för stor för oss - de små människornas begränsade sinnen, de vi tror råder över så alldeles för stora områden. För vi är små, vi människor.
Vore det inte för de egon vi besitter vore vi snart nog borta med vinden, förpassad till en evighet långt utenom oss själva.
För hur vi ser på våra egna liv är det som styr våran framfärd i livet, och jag törs nästan påstå att vi - alla som en - missat de essentiella höjdpunkter som vore så betydande. Försåvitt en omöjlighet att stadfästa, men någonstans känns tanken väldans bekväm.
Jag är övertygad!
...
Inte minst, om jag utgår från mig själv, ser jag tillfällena jag missade under min vilda framfart kring tiden jag aldrig skall komma att sakna. Inte tiden, utan möjligheterna.
Jag bytte mina kvaliteter med mindre gynnsamma stycken av inre oro, frustration och till viss del plåga och lärde mig själv (mot de flesta odds) hantera missläget.
Jag vann.
Jag vann det förlorade till den grad att jag inte ens märkte mitt eget fall - från den höjd jag nog aldrig vill komma att bli klar över...
...
Det behöver naturligtvis inte vara så svårt alltid. Men likafullt måste det inte heller vara så lätt. Allt hänger nog på "the eye of the beholder" som det heter på vårat arvsmål på andra sidan vattnet.
I våra trakter, säger vi nog lättare att "allt är relativt" och vi kan då nyansera våra upplevelser till en nivå vi lättare kan relatera till, eller tillhandahålla en vidare och kanske grundare förståelse kring.
Vi lever våra öden - inte tillsammans, som vi måhända kan sakna emellanåt, men i stället som singlar i en allt snabbare snurrande värld.
Ofta väcks inte denna vetskap till liv förrän det är alldeles för sent - kan det tyckas.
Men är det det? Är det verkligen någon gång för sent?
Mitt intresse numero uno.
Tro det eller ej, men det finns faktiskt andra saker i mitt liv än tillfrisknande, död och olycka - samt vägen tillbaka från dessa "områden", så att säga. Även om det av naturliga skäl upptar relativt mycket av "min tänkande tid" (vilket jag också välkomnar med applåder!), så ligger också träning mig oerhört varmt om hjärtat.
För den oinvigde kan jag gott förstå en synpunkt eller två lite åt besatthetens håll. Jag skulle fattat deras tankar och lika lätt förlåta dem för det, eftersom - som jag skrev nyss; de var av den "oinvigda skaran", alltså inte alls på samma våglängd.
Och just våglängd är någonting mycket större för mig. Våglängden jag själv lever i är som likt den är för alla andra, gjord för mig och tillhörande den balans jag åsträvar att uppnå. Och däri innefattas min träning!
Min träning är viktig för mig och mitt välmående. Den gör mig hel på många sätt även om just tyngdlyftningen för mitt vidkommande har sina rötter från tiden i fängelse.
Jag har vänner inom "vissa gemenskaper" som ganska ofta antyder ett och annat om mitt engagemang bland vikter och speglar. De får mig ofta att skratta gott av dem, för de ser inte på mitt liv som jag gör. Och det gläder mig storligen varje gång ämnet tas upp - förvisso i en skämtsam ton, men jag vet hur de tänker innerst inne, jag har blivit bekant med deras jargong, vet om ur de yttrar sig inför det de lever och andas för - och det är precis där våra vägar går i sär...
Inte mig emot...
...
Men nu då, tillbaka till nuet och det som förövrigt är relevant med det här inlägget.
Ett nytt år spruckit ytan och guidat oss in genom sina dörrar. I och med det står jag också vid tröskeln till att lägga upp nya mål med min träning, en process jag gillar skarpt.
Med åren som obönhörligt går ser jag allt större utmaningar ligga mig i fatet. En värld av möjligheter finns där ute och det är bara att ta för sig (mig!).
För som livets vändningar tagit sig för mig, så hittar jag tid i massor över för att bedriva mitt intresse numero uno.
Och nu, även om jag inte har spånat klart över 2011 års schema med målsättning och allt, så börjar jag "ana varthän det skall bära!"
I en längre tid nu har jag stirrat mig blind på storlek, byggandet av massa och det börjar bli dags att lägga om just den kursen.
Det känns spännande att få besök av slika tankar och ideer - jag välkomnar dem, som sagt...
...
Även sluttampen på det gångna året innebar stora steg framåt för både min hälsa och tränig; jag slutade röka! Jag märker redan stor skillnad inom träningen vilket är oerhört glädjesamt. Numera är jag nära att faktiskt spy när jag orkar pressa mig ännu längre än innan.
Såklart på både gott och ont; själva spykänslan är nog på ondo, men kan styras upp genom en mer balanserad kosthållning - vilket är av godo.
Det går alltså framåt med det jag tycker bäst om i mitt liv för tillfället. Det glädjer mig till skyarna att jag tagit den vägen jag gjort vilket tillåter mig att utöva min hobby på mina egna villkor och faktiskt lyckas fullgöra den också. Ingenting retar mig mer än att lyssna på vissa vänners avrådanden från att följa sina önskningar ända ut...
Visst har jag förståelse för deras argument och att det visst finns människor som förmodligen har andra prioriteringar i sina liv som borde följas i första handen, absolut. Men återigen så står vi där och inser (borde i alla fall) att vi alla får stå för oss själva och jag står bara för mitt... Och jag vill till gymmet ...och biblioteket.
Det finaste vi äger.
Det vill sig ibland, att man får sig en "smäll" som ger en perspektiv på livet, sin tillvaro i det samt sin förhållning till detta. Till livet, alltså...
Det behöver inte vara så att någon händelse har direkt anknytning till en själv - inte i ren fysisk mening, i allafall. Det kan likväl vara någon händelse en vän, eller varför inte bara någon bekant upplevt (eller till och med bara en flyktig sådan).
..
Vid den här punkten i livet borde det oförutsägbara ha sin självklara plats - och har det också, men man blir aldrig helt redo för dess "plötsliga inklivande" i vardagen. Jag tror inte heller det är meningen...
Hur illavarslande det oförutsägbara kan tyckas vara/är så går det inte för mig att se det som en stor förgyllning av livet. Det att inte veta och att plötsligt bli tagen på sängen har jag svårt att inte associera med en färgrikedom endast livet kan erbjuda.
På många sätt är det inslagen av "ej ännu hanterbara skeenden" som till mycket utgör kröningen av ett leverne - ett livs leverne...
..
Välstånd är ett innehåll - ett innehåll man kan ta av i längre utstreckning än det finns tillgängligt i sin fysiska form. "Man tar det man har och gör det man kan av det", är den vägen jag valt och den fungerar i fina tecken för mig.
"Konsten", om jag tillåts kalla det så, ligger dold bakom den syn på livet man som människa har besvärjat med. På ett sätt tror jag vi föds med ämnet men bär också tillit till, att vi även kan arbeta fram oss till dylika nyanser långt senare i livet.
Mödosamt kan den strävan tyckas och även långtgående kan vilseledandets gåtor föra en, om inte vindarna igenkänns innan svaren ramlar ner i det gamla sinnet, och spelar an på de tonskalor som ger upphov till sitt eget jag.
Bland annat detta är ett utav livets allra finaste melodier och kan på så vis aldrig undkomma att falla i knas redan under varje morgons flammande soluppgång.
Det att inte veta, är det finaste vi äger i våra liv...
Det behöver inte vara så att någon händelse har direkt anknytning till en själv - inte i ren fysisk mening, i allafall. Det kan likväl vara någon händelse en vän, eller varför inte bara någon bekant upplevt (eller till och med bara en flyktig sådan).
..
Vid den här punkten i livet borde det oförutsägbara ha sin självklara plats - och har det också, men man blir aldrig helt redo för dess "plötsliga inklivande" i vardagen. Jag tror inte heller det är meningen...
Hur illavarslande det oförutsägbara kan tyckas vara/är så går det inte för mig att se det som en stor förgyllning av livet. Det att inte veta och att plötsligt bli tagen på sängen har jag svårt att inte associera med en färgrikedom endast livet kan erbjuda.
På många sätt är det inslagen av "ej ännu hanterbara skeenden" som till mycket utgör kröningen av ett leverne - ett livs leverne...
..
Välstånd är ett innehåll - ett innehåll man kan ta av i längre utstreckning än det finns tillgängligt i sin fysiska form. "Man tar det man har och gör det man kan av det", är den vägen jag valt och den fungerar i fina tecken för mig.
"Konsten", om jag tillåts kalla det så, ligger dold bakom den syn på livet man som människa har besvärjat med. På ett sätt tror jag vi föds med ämnet men bär också tillit till, att vi även kan arbeta fram oss till dylika nyanser långt senare i livet.
Mödosamt kan den strävan tyckas och även långtgående kan vilseledandets gåtor föra en, om inte vindarna igenkänns innan svaren ramlar ner i det gamla sinnet, och spelar an på de tonskalor som ger upphov till sitt eget jag.
Bland annat detta är ett utav livets allra finaste melodier och kan på så vis aldrig undkomma att falla i knas redan under varje morgons flammande soluppgång.
Det att inte veta, är det finaste vi äger i våra liv...
Missbruk till varje pris.
Jag märker ofta hur jag skiljer mig från mina vänner i stora drag. Det liv jag levt och de erfarenheter jag fått gifter sig inte alltid så lätt med deras - mina vänners, alltså.
Så vi kompromissar, vill jag gissa på att vi gör. Kanske inte helt medvetet alltid och förmodligen inte helt "rättmätigt" mot varandra heller, för den delen, men det fungerar mycket bra.
Jag kommer på mig själv emellanåt, hur jag "granskar" dem ibland. Inte med "onda ögat" utan mer av ren nyfikenhet vill jag mena...
Men det kanske inte är hela sanningen.
Det dricks rätt bra i vissa läger i min omnejd och egentligen är jag lite orolig för vissa. Inte den orokänslan som ligger och gnager i en, men den mer medmänskliga sorten, den som gör att man bryr sig. Väl vetande om att jag ingenting kan (eller vill, för den delen!) göra för att hejda deras supande - på många och säkert de flesta sätten behöver dessa individer lära av sina egna misstag. Det är en rätt jag anser att vi alla har; att göra våra egna misstag - och förhoppningsvis lära av dem.
Men att det är svårt, ja se det kan jag en hel del om!
...
Jag har själv vandrat den vägen och vill inte vara den sista att göra så heller, eller för den delen den sista att ta mig ur det berömda snurrande hjulet.
Alla i min omgivning, i alla fall min omedelbara sådana, vet om min bakgrund och var jag kommer ifrån för miljö. Alla kanske inte känner till de mer ingående detaljerna kring det liv jag levt för ett antal år sedan, men det behövs inte heller. Det viktiga tycker jag, är att vi vet var vi har varandra, som vänner gör.
Och här blir jag en aning kluven, lite villrådig kanske jag kunde säga. För om nu de vet om varför jag inte dricker och anser att jag har fulla skäl för att inte göra så, vore det väl rent ut sagt korkat att, framför mina ögon hålla på så osminkat som det de de facto gör? Som jag kan se det ibland gränser det till ett beteende jag inte ens vill klä med ord... men förbannat respektlöst, kan vara en antydning av något slag!
Vi har haft långa samtal om allt möjligt i och ikring missbruk (främst mitt eget) och kommit fram till att vi alla står på samma linje; missbruk är ett fanstyg, no matter what!
Men likförbannat känns det som att någon av oss står med huvudet djupt nerstucket i sanden - och det är fanimig inte mitt!
Men det är klart, nu råkar ju jag känna till hur det försiggår med missbruk. Det spelar ju ingen roll; missbruk till varje pris...
...
Fast någon profet i ämnet tänker jag då inte vara. Det får stå för andra att vara!
Så vi kompromissar, vill jag gissa på att vi gör. Kanske inte helt medvetet alltid och förmodligen inte helt "rättmätigt" mot varandra heller, för den delen, men det fungerar mycket bra.
Jag kommer på mig själv emellanåt, hur jag "granskar" dem ibland. Inte med "onda ögat" utan mer av ren nyfikenhet vill jag mena...
Men det kanske inte är hela sanningen.
Det dricks rätt bra i vissa läger i min omnejd och egentligen är jag lite orolig för vissa. Inte den orokänslan som ligger och gnager i en, men den mer medmänskliga sorten, den som gör att man bryr sig. Väl vetande om att jag ingenting kan (eller vill, för den delen!) göra för att hejda deras supande - på många och säkert de flesta sätten behöver dessa individer lära av sina egna misstag. Det är en rätt jag anser att vi alla har; att göra våra egna misstag - och förhoppningsvis lära av dem.
Men att det är svårt, ja se det kan jag en hel del om!
...
Jag har själv vandrat den vägen och vill inte vara den sista att göra så heller, eller för den delen den sista att ta mig ur det berömda snurrande hjulet.
Alla i min omgivning, i alla fall min omedelbara sådana, vet om min bakgrund och var jag kommer ifrån för miljö. Alla kanske inte känner till de mer ingående detaljerna kring det liv jag levt för ett antal år sedan, men det behövs inte heller. Det viktiga tycker jag, är att vi vet var vi har varandra, som vänner gör.
Och här blir jag en aning kluven, lite villrådig kanske jag kunde säga. För om nu de vet om varför jag inte dricker och anser att jag har fulla skäl för att inte göra så, vore det väl rent ut sagt korkat att, framför mina ögon hålla på så osminkat som det de de facto gör? Som jag kan se det ibland gränser det till ett beteende jag inte ens vill klä med ord... men förbannat respektlöst, kan vara en antydning av något slag!
Vi har haft långa samtal om allt möjligt i och ikring missbruk (främst mitt eget) och kommit fram till att vi alla står på samma linje; missbruk är ett fanstyg, no matter what!
Men likförbannat känns det som att någon av oss står med huvudet djupt nerstucket i sanden - och det är fanimig inte mitt!
Men det är klart, nu råkar ju jag känna till hur det försiggår med missbruk. Det spelar ju ingen roll; missbruk till varje pris...
...
Fast någon profet i ämnet tänker jag då inte vara. Det får stå för andra att vara!
Dubbelheten!
Tomheten en dag som denna, för att inte tala om morgonen - som denna, är alltid en slående historia. Det är tungt att vakna, tungt att börja dra sig mot kaffebryggaren, tungt att sitta och känna hur trött man känner sig ögonen... Jaa, kort sagt en tung dag...
Men den faller naturligt in, det tunga. Ett långt år har precis gjort sitt avslut med allt vad det innebär. Gårdagens timme blev sen och med massa mat och drycker till långt gångna timmar vilket fick sömnen att flytta på sig ytterligare (alltid är det så att det blir sömnen som får ge vika... konstigt egentligen!).
Men lite får man allt offra för det glada och goda umgänget man tog del av under de övergående timmarna mellan dessa två årens bröder. Ja lite får man dras med så här i efterskott, även fast det bara var kaffe och läsk man supade i sig då humöret var på topp...
Fast det känns ju inte riktigt så just nu...
Fast det kunde ha varit betydligt betydligt värre, det skall jag inte sticka under en stol. Är det bara trötthet - vilket det är - så kan jag ju ta det utan problem. Men man sitter i alla fall och känner efter lite extra här och nu under morgontimmarna...
...
Som vanligt numera, så var jag en utav ytterst få helnyktra människor under gårdagens festligheter. De senaste åren har det blivit så av naturliga skäl, vilket i sin tur bara glädjer mig allt mer och mer. Men när man befinner sig i den situationen så kan i alla fall inte jag låta bli att reflektera lite extra (så här i efterhand, oftast..) över hur och vart "vissa gränser" går. Jag själv finner det ganska rofylld, men kan beklagligt se hur, framförallt barn kan fara väldigt illa vid jämförelsen...
"Kvällens schematiska kurva" om jag säger så, är av klassiskt snitt. Även fast man rör sig i goda vänners lag så tecknar sig alkoholen djupa klyftor mellan oss. Det är ingenting annat än bedrövligt att se hur vissa av oss låter sig nersupas så till den grad att personligheten helt ändrar både form och färg. Att behöva sitta nykter och titta på hela "teatern" får mig återigen att övertygas - som att få det på pränt - hur motbjudande jag finner det.
I från början är allt frid och fröjd. Alla är glada och etikätt-enligt trevliga och goda. Sedan börjar dryckerna flöda allt friare och friare och sluddrandet och "ögonrödheten" börjar ta vid. Sedan förändras ljudvolymen och det mesta av IQ`n flyger ut genom fönstren... Ja vi vet alla hur scenariot artar sig!
Varje nyår - framförallt! - upplever jag gång på gång facitsvaren på varför jag inte dricker alkohol...
...
Jag har ett flertal vänner som är på god väg längs "den svåra stigen". Förnekelsens murar tornar sig upp och över dem och lever fortfarande i någon sorts "fjortisbubbla" där de tycker att de bedriver ett "socialt och sofistikerat sätt att bete sig på", nästan teatralskt kukltiverat, där de sväver runt i dimman i falskneriets tro på sig själv.
Berör jag deras levnadssätt med det jag ser och tycker, river jag upp sår de inte vill erkänna att de har. Men att gå igenom år efter år med att få "spel efter spel" på både sig själv, men kanske framförallt sin flickvän - eller partner, ja se det går hur bra som helst!
Jag undrar hur länge jag gidds hålla min käft...?
...
Men det var jättetrevligt igår, fram tills runt elva, i alla fall...
:-)
"Kvällens schematiska kurva" om jag säger så, är av klassiskt snitt. Även fast man rör sig i goda vänners lag så tecknar sig alkoholen djupa klyftor mellan oss. Det är ingenting annat än bedrövligt att se hur vissa av oss låter sig nersupas så till den grad att personligheten helt ändrar både form och färg. Att behöva sitta nykter och titta på hela "teatern" får mig återigen att övertygas - som att få det på pränt - hur motbjudande jag finner det.
I från början är allt frid och fröjd. Alla är glada och etikätt-enligt trevliga och goda. Sedan börjar dryckerna flöda allt friare och friare och sluddrandet och "ögonrödheten" börjar ta vid. Sedan förändras ljudvolymen och det mesta av IQ`n flyger ut genom fönstren... Ja vi vet alla hur scenariot artar sig!
Varje nyår - framförallt! - upplever jag gång på gång facitsvaren på varför jag inte dricker alkohol...
...
Jag har ett flertal vänner som är på god väg längs "den svåra stigen". Förnekelsens murar tornar sig upp och över dem och lever fortfarande i någon sorts "fjortisbubbla" där de tycker att de bedriver ett "socialt och sofistikerat sätt att bete sig på", nästan teatralskt kukltiverat, där de sväver runt i dimman i falskneriets tro på sig själv.
Berör jag deras levnadssätt med det jag ser och tycker, river jag upp sår de inte vill erkänna att de har. Men att gå igenom år efter år med att få "spel efter spel" på både sig själv, men kanske framförallt sin flickvän - eller partner, ja se det går hur bra som helst!
Jag undrar hur länge jag gidds hålla min käft...?
...
Men det var jättetrevligt igår, fram tills runt elva, i alla fall...
:-)
