Äntligen en utsikt i livet.
Att lämna gården i Täby kändes som att överge ett skepp i lågor. Hans, Thommys supande, blev allt mer frekvent och deras tjafsande upphörde aldrig. Nu också mer och mer genom hans nyktrare perioder. Gården hade ändrat karaktär för mig och var inte längre det "skydd mot mig själv" som jag behövde.
Tina hade dessutom några dagar tidigare luftat ideen om inte jag skulle åka med till Halmstad med henne och glömma Täby och Stockholm för alltid? Det skall sägas att jag blev väldigt nyfiken på hela ideen men lite oroväckande var den, eftersom jag visste att hon inte var på det rena med hela sanningen kring mitt missbruk, min situation etc...
Tankarna flög direkt upp på högvarvs-nivå då jag fick höra detta. Här var alltså den gyllene möjligheten jag grundat på i mina stilla stunder i fängelset, de långa och många timmarna fast besluten i grubblerier och funderingar. Den slutsatsen jag nått där inne stämde så väl överens med ett sådant här scenario om att byta ut hela min miljö helt och hållet och bege mig till ett nytt samhälle och börja om från scratch. Här stod jag alltså med ett "konkret bud" för handen. Vad skulle jag göra?
Jag blev genast nervös inför frågan. Jag visste att allt mitt stod och föll på det här, då jag redan hunnit dras in igen i missbruket efter den senaste tidens skakiga tillvaro på gården, så för min del var jag redo (eller inte?).
Men det fanns även en annan aspekt kring frågan, en som inte lät sig svaras av sig själv utan vidare. Jag var mycket medveten om Tinas situation i allt detta också, hon hade ju trots allt aldrig vistats i den miljö jag varit i de sista dryga femton talet år, och även om jag framstod som "relativt nykter" nu, så fanns det ju den överhängande risken att jag på allvar skulle ta steget fullt ut och i den vevan dra med mig henne i fallet! Jag var ju inte så naiv eller blind att jag missat dessa faktorer som stått som spön i backen överallt längs med missbrukets ruttnande diken. "Misery loves company", ekade i mitt huvud då tankarna fått nytt bränsle över den överrumplande frågan. jag ville på inga villkor göra som jag sätt så många andra göra med oskyldiga unga tjejer i denna helvetets undre värld...
Hur som helst lovade jag att ge henne skjuts hem från Täby till Halmstad, sen kunde vi ta resten därifrån, föreslog jag. Det viktiga var ju att få Tina bort från den här jävla gården som styrdes av ett galet par som låg i vildaste fejd med varandra. Det osade "Rosornas krig" långa vägar och ingenting i det här kunde gå bra - vilket det inte heller gjorde, så småningom...
Så vi begav oss, Tina och jag, mot den svenska västkusten strax i brytningen mellan vår och sommar. Flyttlasset fyllde upp den enkla hyrbilen och efter nattens körning rullade vi in i Halmstad. Hennes morsa och syster tog i mot oss på morgonen och efter glada återseenden och påföljande kram-kalas, blev det en underbar frukost tillsammans för oss alla fyra.
Jag njöt av hela känslan här nere, med sommardoft, semesterkänsla och värmen. Vi satt på deras balkong och skrattade och flamsade och hörde hur insekterna surrade och arbetade för fullt i buskarna som kring-gärdade deras hus. Ett ihärdigt fågel-liv vittnade överallt. Trots den tidiga morgonen var alla förvånansvärt pigga och glada.
Jag såg mig om och minns att jag kände en stark lust att vara en del av någonting sådant. Här nere fanns inte betong och avgaser, larm och stök. Här fanns en frid som visste mitt namn, fick jag för mig strax innan jag reste på mig för att gå till toaletten för att inta min sista "bomb" innan resan hem igen skulle ta sin början. Hur som helst var jag tvungen att upp igen för att återlämna hyrbilen och avsluta det resterande av mitt liv i spillror som pågick där uppe i Stockholm. Vi lade en plan tillsammans att jag skulle återvända alldeles inom kort för att semestra under den förestående sommaren och för att då se hur det kändes att vara här nere. Vi kramades på det, fast jag visste i mig själv att här nere, här skulle jag med lätthet kunna bo och få bukt med mina drogrelaterade problem. Inte tu tal om saken!
Äntligen skulle min kämpar-glöd i livet sättas på prov. Jag hade för första gången på mycket lång tid en utsikt, ett mål att verkligen sträva efter, och den möjligheten tänkte jag inte överge!
En avgörande punkt i livet.
Jag var nog värre ute än vad jag var medveten om vid tiden som präglade nuet. Kanske medveten inte är det rätta ordet att ta till användning, då hela scenariot var av "god gammal klassisk årgång". Det var det här jag varit van vid de sista åren, de alltför många åren, så hela överlappningen flöt på så gott som obemärkt.
Men, jag visste ju att vägen jag återigen befann mig på inte ledde någon annan vart än där jag kommit från, och det fanns ett inslag i mig som signalerade hysteriskt. Det var ju gått ungefär ett års tid nu där jag i princip hållit mig klarvaken och nykter, fått ordning och balans lite var stans i min egen kropp och fått se en hel del nya saker som hörde livet till. Och att inse att jag nu var på väg att lämna detta, sved i mig. Men just för tiden kunde det inte hindras...
Jag drogs ut från det säkra landet som nålen mot magneten och översköljdes av den gamla bekanta känslan av uppgivenhet och vanmod. Nätterna blev återigen långa och sömnen uteblev med tiden helt och hållet. Visst, jag skötte ändå mina uppgifter på gården, hästarna fick sitt och även min roll i Thommys garage. Men jag visste att jag befann mig på glid och att det numera bara var en tidsfråga innan mina väggar skulle rämna och det inuti fallera. Återigen, den gamla klassiska...
Mitt uppe i allt det som pågick i mitt allt mer kaotiska liv, anställde Thommys fru en ny ridskole lärare - eller det kanske är rättare att säga lärarinna. En tjej på några och tjugo år kom en dag upp i stallet och kollade sig omkring, tittade på hästarna, boxarna och allt vad en i hennes yrke gör. Själv befann jag mig mitt i förmiddagens oändliga mocknings-slit men fann ändå tid att stanna upp och hälsa. Man var ju ärtigt lagd, liksom.
Inkvarteringen till oss som kommit utifrån till gården, var på det övre planet över stallet. Jag hade sen länge nu haft det första rummet efter trappan och fick nu den nya grannskapen i form av Tina från Halmstad. Vi delade det gemensamma köket som låg på samma våning och det blev naturligtvis ofrånkomligt att inte stöta på varandra allt eftersom tiden flöt i väg.
Tina och jag utvecklade en nära relation under tiden på gården vilket inte synades med goda ögon från frugan, Jenny. Hon i sin tur var tydligen besvärad med vissa mentala skärpunkter och var ju också upphovsmakaren till de alla olika intrigerna på gården, de som hon gödde den flammande elden med, mellan alla individer som vistades där och arbetade där. Hennes del av verksamheten var uppbyggd på billig, importerad arbetskraft, främst från de olika östblocksstaterna och jag hade förstått sen länge att det var i det skenet hon sätt även mig. Men jag var aldrig där för att tjena några pengar åt mitt fattiga liv i ett annat land. Det var där hon misstog sig då hon lät mig falla in i den bilden. jag kom från ett liv i trasor och ville kämpa mig från det med näbbar och klor. Jag var där enbart för att fly mitt hårda liv på gatan och brydde mig inte ett dugg om några av hennes pengar, inte alls. Alltså fick hon aldrig det samma greppet om mig som på alla de polacker, ester eller ukrainare hon sen tidigare anställd för en billig peng och tarvliga villkor.
Det var ingen sak att dribbla runt Thommy och hans anhang, de hade ju aldrig mött mig påtänd på något vis och själv var jag ju ett helproffs på den kanten. Manipulation är ju ingen nyhet för den som missbrukar.
Jag började "smyg-dutta". För att mota mot mina vanliga mått, väldigt lite - jag behöll en viss distans ändå, vilket gjorde att jag kunde hala ut mitt eskalerande och dölja missbruket på "ett snyggt sätt".
Men, jag visste ju att vägen jag återigen befann mig på inte ledde någon annan vart än där jag kommit från, och det fanns ett inslag i mig som signalerade hysteriskt. Det var ju gått ungefär ett års tid nu där jag i princip hållit mig klarvaken och nykter, fått ordning och balans lite var stans i min egen kropp och fått se en hel del nya saker som hörde livet till. Och att inse att jag nu var på väg att lämna detta, sved i mig. Men just för tiden kunde det inte hindras...
Jag drogs ut från det säkra landet som nålen mot magneten och översköljdes av den gamla bekanta känslan av uppgivenhet och vanmod. Nätterna blev återigen långa och sömnen uteblev med tiden helt och hållet. Visst, jag skötte ändå mina uppgifter på gården, hästarna fick sitt och även min roll i Thommys garage. Men jag visste att jag befann mig på glid och att det numera bara var en tidsfråga innan mina väggar skulle rämna och det inuti fallera. Återigen, den gamla klassiska...
Mitt uppe i allt det som pågick i mitt allt mer kaotiska liv, anställde Thommys fru en ny ridskole lärare - eller det kanske är rättare att säga lärarinna. En tjej på några och tjugo år kom en dag upp i stallet och kollade sig omkring, tittade på hästarna, boxarna och allt vad en i hennes yrke gör. Själv befann jag mig mitt i förmiddagens oändliga mocknings-slit men fann ändå tid att stanna upp och hälsa. Man var ju ärtigt lagd, liksom.
Tina hette hon och runt henne studsade två stycken kinesiska naken hundar, en ras jag faktiskt aldrig förr sätt på nära håll. Finurliga var de, kineserna, där de sprätte runt utan päls men med jordens kalufser fladdrande kring huvud och tassar.
Tina kom tydligen från Halmstad vilket var en stad jag visste föga om och förmodligen brydde mig ännu mindre om. Men hon var trevlig så det förslog och jag fann ingen anledning att visa någon dålig stil gentemot henne (det var för tillfället väldigt kylslaget i relationerna mellan frugans stall och Thommys garage-verksamhet och det hade gått så långt att vi var förbjudna att tala med varandra!). Hon var ju (lyckligt) ovetande och kunde inte hållas för någonting av den galenskap som utspeladde sig mellan "de härskande" aktörerna.
Det klaraste minnet (förutom det uppenbara som kommer längre fram), var att under Tinas andra dag på stallet skulle hon klippa några hästar. Hon gjorde så - mycket snyggt också, förresten - men lämnade det avklipta håret kvar på golvet. Jag noterade detta så klart, eftersom det var jag som strosade runt där dagarna igenom med mitt pyssel och passel och tänkte väl att hon bara glömt bort det hela. Hon fångade säkert sitt förnuft och städade upp efter sig nästa dag. Så jag lämnade hårtofsarna där nere på stallgolvet. Dagen efter när det så var dags för fodringen så låg högarna fortfarande kvar. Det förbryllade mig att människan inte kunde ta upp skiten efter sig och lät det bara ligga kvar, som om hon inte ens sätt det ligga där.
Det klaraste minnet (förutom det uppenbara som kommer längre fram), var att under Tinas andra dag på stallet skulle hon klippa några hästar. Hon gjorde så - mycket snyggt också, förresten - men lämnade det avklipta håret kvar på golvet. Jag noterade detta så klart, eftersom det var jag som strosade runt där dagarna igenom med mitt pyssel och passel och tänkte väl att hon bara glömt bort det hela. Hon fångade säkert sitt förnuft och städade upp efter sig nästa dag. Så jag lämnade hårtofsarna där nere på stallgolvet. Dagen efter när det så var dags för fodringen så låg högarna fortfarande kvar. Det förbryllade mig att människan inte kunde ta upp skiten efter sig och lät det bara ligga kvar, som om hon inte ens sätt det ligga där.
Nästa dag, samma sak och jag började få ett horn i sidan på henne. Efter fjärde dagen tog jag upp håret och förbannade henne högtidigt som en av de sämsta tjerna jag någonsin stött på och fann ut av att vi helt klart kommit på "ofot" med varandra från och med nu. Hon blev genast "en av hästmänniskorna" och jag förpassade henne ut i kylan till de andra.
Inkvarteringen till oss som kommit utifrån till gården, var på det övre planet över stallet. Jag hade sen länge nu haft det första rummet efter trappan och fick nu den nya grannskapen i form av Tina från Halmstad. Vi delade det gemensamma köket som låg på samma våning och det blev naturligtvis ofrånkomligt att inte stöta på varandra allt eftersom tiden flöt i väg.
Jag har aldrig varit långsint, inte ens i missbrukets alla olägenheter och allsköns "missfits" och var det inte heller mot nu. Så småningom kom vi allt stadigare i pratlig ton och jag fann strax ut att hon var en hyvens hygglig tjej. Vi lade snart historien om håren bakom oss, skrattade snart åt det och istället släppte varandra allt närmare inpå livet.
Just där och då hade jag ingen som helst aning om hur stor hennes betydelse skulle bli för mig och mitt framtidiga liv. Och hundarna, dessa underbart förföriska och charmerande naken-hundar, fick mitt stenhårda hjärta att smälta vid första ögonkasten...
Just där och då hade jag ingen som helst aning om hur stor hennes betydelse skulle bli för mig och mitt framtidiga liv. Och hundarna, dessa underbart förföriska och charmerande naken-hundar, fick mitt stenhårda hjärta att smälta vid första ögonkasten...
Tina och jag utvecklade en nära relation under tiden på gården vilket inte synades med goda ögon från frugan, Jenny. Hon i sin tur var tydligen besvärad med vissa mentala skärpunkter och var ju också upphovsmakaren till de alla olika intrigerna på gården, de som hon gödde den flammande elden med, mellan alla individer som vistades där och arbetade där. Hennes del av verksamheten var uppbyggd på billig, importerad arbetskraft, främst från de olika östblocksstaterna och jag hade förstått sen länge att det var i det skenet hon sätt även mig. Men jag var aldrig där för att tjena några pengar åt mitt fattiga liv i ett annat land. Det var där hon misstog sig då hon lät mig falla in i den bilden. jag kom från ett liv i trasor och ville kämpa mig från det med näbbar och klor. Jag var där enbart för att fly mitt hårda liv på gatan och brydde mig inte ett dugg om några av hennes pengar, inte alls. Alltså fick hon aldrig det samma greppet om mig som på alla de polacker, ester eller ukrainare hon sen tidigare anställd för en billig peng och tarvliga villkor.
I det avseendet använde hon sig mest av allt mig som ett redskap i sin kamp mot att få grepp om Thommy och fixerade lögner om en pågående relation mellan henne och mig. Nu köpte ju aldrig Thommy dessa fabricerade lögner någonstans och vi flinade mest av historierna och som nådastöt kom det för dagen att Tina och jag befann oss i en nära relation. Det kokade då över för Jenny som lagt ut i det vida och det breda hur jag hade ögnat in henne och skickat henne förföriska blickar och flirtande gliringar, och avskedade Tina efter ett halvår som ridskole-instruktör, enbart för hennes involvering med mig. (I efterhand, när stormen lagt sig, påstod hon sig agerat i Tinas försvar gentemot den "farliga missbrukar-typen jag var och ville ingenting annat än "den lilla tjejens bästa!")
Jag kan inte annat än tacka Jenny för detta tilltaget i dag, då historien kommer att visa hur avgörande det blev för hela den kommande "sagan..."
Jag kan inte annat än tacka Jenny för detta tilltaget i dag, då historien kommer att visa hur avgörande det blev för hela den kommande "sagan..."
Spindelns nät.
Thommy s drickande kom för dagen lika plötsligt som den första vårsolen. Fram tills nu hade jag inte kunnat spåra några som helst tendenser till det vi pratade om för snart ett år sedan, på Österåker. Jag började till och med så mina tvivel, så fjärran tedde sig de samtalens innebörd. Kanske hade jag också fokuserat så pass på mitt eget tillfrisknande att jag missade att vara uppmärksam på allt runt omkring mig? I och för sig var ju det mitt mål, att skapa och hålla ett visst fokus på mig själv. Skall man kunna bryta ett narkomani-beteende så är nog det den rätta melodin, så inget konstigt med det heller.
Men nu stod vi här en morgon, då förvisso Thommy väckte mig i vanlig ordning långt innan ljuset trätt fram i dagern, men med den förändringen att han var full som en alika. Jag reflekterade väl inte nämnvärt över det då, utan såg det mest som ett roligt inslag. Han fick väl göra som han ville med sitt liv. Men det visade sig nu mer och mer i kanterna hur det stod till inom dras familj och då kanske framför något, mellan han och hans fru.
Jag hamnade i mellan dem och fann mig i en medlingssituation som inte föll mig så varmt om hjärtat. Långt mindre fann jag det behövligt i mitt liv för tillfället heller, att lyssna på deras galenskap som det föreföll sig vara; den ena stupfull och den andra mer eller mindre psykotisk på helt andra grunder. Det var kort och gott ett jävla liv att hålla reda på!
Men å andra sidan behöll det ett innehåll i min egen vardag, vilket också var något jag behövde mycket sårt. Därför "latchade jag med" bäst jag kunde. Deras "ryck" pågick i en två-veckors period, sen slutade han dricka lika plötsligt som han började, sov av sig fyllan i ett par dagar och allt återgick till det normala - mer eller mindre. Förundrat kunde jag bara se på och skaka på huvudet åt deras dysfuntionella samliv. Jag undrar om de visste själva hur de bar sig åt mot varandra och i barns närvaro. Jag kunde ibland skämmas på deras vägnar och hur förnekande de var. Förbryllad blev jag...
Mer förödande märkte jag senare hur min egen reaktion tog sig. Någonting lossnade i mig. Kontrollen, den jag slitit för att vidmakthålla, skenade en aning. Inte mycket, men tillräckligt för att få mig att vackla. Tankarna började driva fritt med allt tätare intervaller och min hållning till det nya sättet att leva började sladda. Jag behöll arbetsviljan och minskade inte ner på mina åtaganden på deras gård, snarare tvärt om, men jag kände hur bräcklig jag fortfarande var över livets spektakel och makter.
En väckarklocka klämtade någonstans i mig, och jag kände att det fanns en begränsning för mig här i Täby. För första gången blev jag varse att jag befann mig alldeles för nära det gamla Stockholm jag fattat ett allt större misstycke för. En oro började sprida sig...
Men vad skulle jag göra? Jag stod ju fortfarande på trappstegen ovanför den nivå mina alternativ lutade åt, alltså kunde jag ju inte falla tillbaka till nåt. Än mer besvärligt blev det då Thommy`s nästa kula stod för dörren vilken skulle sträcka sig längre i tiden och anta än större proportioner i vad supande gällde! Fast den här gången hade jag lärt mig att tolka tecknen stunden innan de kom för dagen och på den vägen hindrade jag min egen överrumpling en del. Ja, kanske till och med avgörande...
Thommy och hans fru hade även barn. Hon, tre stycken sen tidigare relationer och alla i yngre tonåren. De hade även en son tillsammans på knappt två år och det här i sammantaget, komplicerade naturligtvis bilden avsevärt. Relationen mellan Thommy och de äldre barnen var kyligt då han inte tyckte sig känna något större för dem. Sin egen son fann han väldigt lite tid med under de timmarna han jobbade, alltså från morgon till kväll (jag kunde faktiskt finna stöd för henne på den punkten). Frugan tyckte naturligtvis det var förskräckligt eftersom de ändå bodde och arbetade på samma gård. Detta, och det faktum att Thommy drogs till flaskan mellan varvningarna blev till en explosiv blandning...
Själv hamnade jag allt tydligare i kläm och blev, som det gick, insnärjt i ett intrig-nät dirigerad av frugan. Barnen stod bredvid gråtandes och såg allt ihop som försiggick dessa dagar och blev naturligtvis bestörta. Jag fick gång efter annan gå till dem och förklara, trösta, stödja,leka, underhålla...
Samtidigt skulle jag ansvara för 22 hästar som också blev fler och fler (vilket var merparten av deras bråk sinsemellan! Thommy hatade ridverksammheten fastän den var den större delen av deras gemensamma företag...).
På något sätt "glömde jag bort" mig själv där i röran - ja för ett tag, i alla fall. Egentligen sket jag i de vuxna och deras bråk och tjafs. Det skulle ändå ge sig när spriten torkade upp (för den här gången!), men barnen började lida allt mer. Någonstans satte det sig i mig. Kan mycket väl vara minnen från min egen barndom, ett underförstådd igenkännande av att något förfärligt tog sin början i deras liv, jag vet inte. Det tog hur som helst hårt i mig att behöva se det - återigen...
Så jag började dra mig mot stan igen på kvällarna, nätterna och sakteligen - med små små steg drogs jag in igen i spindelns nät...
Prövningarna kommer.
Jag hade aldrig varit så långt borta från mig själv som nu, tyckte jag. Men sannningen var åt omvänd håll vänd. Jag befann mig mitt i en personlig krasch utan att jag helt var på det rena med det. Jag drogs åt flera olika håll men klamrade mig fast vid det som låg framför mig. Förutsättningarna som stigit till min yta var nya. Och även om jag absolut inte kunde känna någon verklighetsanknytning, rent generellt till gården på Täby och dess människor och leverne där, så tillät jag mig själv att, ju fler dagar som passerade, bli allt nyktrare för varje dag.
Jag försökte tänka så lite som möjligt utan knatade på med mitt dagarna till ända, och lät mig utmattas genom det arbetet som ålades mig ideligen. Jag visste sen innan att det var just mina tankar som skulle bli mitt motstånd och var förberedd i god tid. Det gällde att stå i mot och inte mista den överhanden jag fått till skänks (carpe diem!), här fanns det möjligheter att ta del av...
Jag försökte tänka så lite som möjligt utan knatade på med mitt dagarna till ända, och lät mig utmattas genom det arbetet som ålades mig ideligen. Jag visste sen innan att det var just mina tankar som skulle bli mitt motstånd och var förberedd i god tid. Det gällde att stå i mot och inte mista den överhanden jag fått till skänks (carpe diem!), här fanns det möjligheter att ta del av...
De tidiga morgnarna gjorde mig mycket gott trots att jag såg dem som mycket slitsamma, där jag grävde i enorma mängder hästskit, piss och lort. Svetten rann trots vinterns kyla och det var jävligt obekvämt att gå ut och in mellan de olika temperaturerna dagarna igenom. Men det var ingenting mot den tröttsamhet jag kände för livet som missbrukare. Jag var spyfärdig på det livet, människorna i det och allt vad det innebar. Fängelset stod mig långt upp i halsen och det rotlösa livet jag levt i så allt för många år. Men framför någonting annat, var jag tröttast på mig själv och hur jag kunde dra mina linjer så långt som det jag gjort. På ett plan skrämdes jag även av detta också. Jag visste i och med min egen klarsynthet att jag var en tickande bomb i väntan på att få detonera. Det oroade mig i ytterkant men lugnade mig innerst. Helt fel ordning, tyckte jag och kanske gjorde det mig än mer skärpt, vad vet jag?
Men månaderna strök förbi och jag blev med det starkare i mig själv på den enkla grund jag häri hade lagt mitt liv. Det fordrades små enkla steg till en början, det visste jag och de tog jag.
Jag var villig att byta ut hela mitt liv från scratch och försökte ihärdigt med det. Jag sökte skapa engagemang utanför mitt tidigare intresse spekter. Jag började skratta åt saker jag aldrig förr befunnit mig med och lade fram synpunkter i ämnen jag fullständigt skitigt i innan. Så till den grad basic beteende-ändrande steg tog jag, så att när jag såg skräp liggande på marken - vilket jag inte ens skulle sätt förr - så plockade jag upp det. Jag försökte tränga bort alla gamla inslag i mitt liv - och slutade lyssna på musik.
Musiken hade följt mig på hela resan i alla dess variationer. Det var musiken som fick mig till Sverige långt tillbaka i tiden och det var i den miljön jag sjönk bort och ifrån, det liv jag fram till dess kände. Olika musikstilar hade bytts ut genom åren men hela tiden varit med som en följeslagare, ett ljus i mörkret för att sedan bli mörkret som stjälpte mitt ljus. Jag kände stark trång att utelämna detta rytmiska gift. Om inte för resten av livet så i alla fall för ett tag.
Musik har varit ett oerhört stort inslag i mitt liv, som sagt, och själva uttrycks-formen som kulturellt fenomen, har många sidor som - för mig i alla fall - inbjuder till ett ofantligt djup. Ett alldeles för stort djup för mig eftersom jag tycker om att färdas i dess ändlöshet, där allt får ett gränslöst liv med en talan som berör känslor man egentligen inte ens vet om. För mig är det farligt, för mig blev det ödesdigert. Så jag lämnade den sidan vind för våg och har inte återbekantat mig med den förrän alldeles nyligen, i dag...
Men sedan fanns det en sida i min nya tillvaro som kom att spöka lite mer än önskvärt var. Min nya vän och "räddare" Thommy, hade själv problem av ett slag som stod sig lite närgående mina egna; han period drack fantastiskt stora mängder sprit. I och för sig hade han varnat mig för detta då vi samtalade på häktet, men jag såg inte det som något problematiskt just då. Det återstod att se, vilket jag skulle göra relativt snart...
Improvisation.
Omgivningarna var enastående här "ute på landet" i Täby. Det kändes som om jag befanns långt i från storstadens slammer och larm, tempo och fart. De bittida morgnarna dominerades av stillhet och mjuk dimma som sakta flöt in från den angränsande golfbanan som vek ut sig ändlöst över den smala snirklande vägen nedanför de bortersta hästhagarna el-stängsel. En tät doft av häst och stall fanns allestädes och skogens träd (mestadels barr) hängde slött tyngda av nyfallen snö, som äntligen kommit för en gångs skull.
Mitt rum låg på övervåningen, rakt över ridskola-stallet, vilket gjorde sig gällande med ett herrans liv långt innan tuppen vaknade. Perfekt i och för sig, med tanke på att det var min nya uppgift att handha ansvaret för dessa djurs skötsel i allt vad det innebar fram till, och efter att ridskolan haft sina lektioner.
Att jag inte varit på det rena med vad jag helt gav mig in på när jag erbjöd mina tjänster som "stalledräng", kom snart för dagen då det var dags att börja arbeta för husrummet. 22 hästar skulle rengöras efter, utfodras, ryktas och ledas ut till sina respektive hagar (med tanke på att jag bara vågade ta en häst i taget, tog det ju en hel evighet!). När jag blivit klar med det första var det så dags att ta i tu med det andra och sen det tredje... Det kan inte beskrivas som annat än ett jävla slitgöra från morgonen till kväll. Men jag höll god min, lik förbannat. Som jag såg det, var det värt så mycket mera än usla arbetsvillkor.
Det jag fightades mot och för, var ett liv utanför drogernas sfär. Jag hade tidigt insätt att för att komma dit hade jag varit tvungen att "ta i med hårdhandskarna" och inte kunde det här betecknas som någonting annat? Det var alltså inte mer än rätt, tyckte jag vilket jag också slog in i min skalle då jag varje morgon väcktes av en ihärdig Thommy som hamrade på dörren, värre än hästarna under mig kunde förmå.
Här, "i mitt nya liv", badade jag i svett innan frukosten blev serverat och kunde på så sätt manövrera bort det stora hotet kring tankarnas makt över mitt missbruk, de som ideligen svartnade min syn och lade dimmor över min viljestyrka genom sin hela tidens närvaro. Jag hade nog vetat om detta innan också, men aldrig utfört "praktiken" förut, då jag aldrig försökt hålla mig nykter, att tankarna kring drogerna skulle visa sig starka, att de skulle bli min ärkefiende, min Nemesis i de framtida slagen som skulle komma att stå inom mig. Lite visste jag så här i början då jag fortfarande befann mig på någon sorts bröllops-resa från fängelsets dunkel och plågor.
Med tanke på allt detta nya omkring mig i all tänkbar utsträckning, bestämde jag mig för att bli mottagbar för alla möjliga inslag i vardagen. Min målsättning var ju att bryta mina gamla värdelösa mönster så jag kunde likaväl förkasta allt jag redan bar på i mitt eget bagage. Det hade ju ändå visat sig ofruktsamt på allra högsta nivå där jag som en återkommande jo-jo ständigt återvände till mitt missbruk, kriminalitet och fängelse, ändå. Jag hade alltså ingenting att förlora på att visa mig öppen för... ja, allting.
Det blev många intryck de första dagarna och tillsammans med det hårda arbetet var det inte stora energiknippet kvar när mörkret sänkte sig om kvällarna över Täby. Jag somnade tidigt varje morgon och fann efter vart ut att jag nu var en melodi på spåret, då jag inte i lika stor omkrets orkade med att tänka "på det som saknades": drogerna och mina knarkande "vänner".
Det slog mig med förvåning den morgonen jag vaknade (som vanligt av Thommy s hejdlösa bankande på dörren!) att jag nu varit ute bland de fria i snart en månad och inte alls varit besvärad av tankeflykter till min gamla miljö. Jag satt och grubblade lite över detta med en kopp kaffe mellan mina kalla fingrar och insåg att någonting betydligt var möjligt här på denna underbara plats.
Tiden flöt i väg på ett oerhört effektivt sätt, ett helt annat tidsperspektiv gällde för mig som varit van vid att varje vaken timme låta mig färdas i jakten på antingen pengar, droger eller mera droger... Här och nu slog det ner i mig hur jag med tydlighet skulle utvinna mina kommande strategier för att uppnå det stora målet i min resa: Engagemang var viktigt. Jag blev tvungen att hitta på saker att fylla min vardag med så att tankarna - mina gamla dödliga tankar - inte kunde få tränga genom mina yttre avspärrningar, de som jag nu ihärdigt sökte bygga upp med hjälp av vild improvisation. För det var just det jag höll på med dagarna igenom, eftersom jag befann mig på helt nya marker än vad jag ens kunde minnas: Improvisation!
Men det var tankarna som (återigen!) vägde in med sin tyngd och sin aktualitet. Jag måste lära mig att inte tänka som en narkoman, vilket jag var långt från att göra - jag visste knappt om problemet som sådant just nu för tillfället...
Den nya tiden (Carpe Diem 2).
Eftersom jag saknade de rätta förutsättningarna då jag frigavs från Storboda, rent materiellt, hamnade jag rakt ut i köret igen. Det var ingen större chock precis utan det mesta gick av bara vanan. Jag var ju sen länge vid det här laget ”en drivan spelare i branschen” och återinträdet gick – som vanligt – likt en varm kniv genom det mjuka smöret. Följaktligen torskade jag så småningom och slussades i väg till Österåker-häktet, vilket skulle visa sig avgörande för hela min förestående framtid. Det hände mycket under det halvåret jag befann mig där inne.
Som jag alltid har ansätt, så tror jag på vissa möten mellan människor och hur sådana kan fälla in avgörande vikt-anslag och skapa vägskäl som annars aldrig skulle funnits. Inte alla är av godo, nej inte på långa vägar. Jag har själv djupa erfarenheter av sådana ”anti-möten” som jag – om jag kunde –med lätthet velat vaska ur min historik. Men det på Österåker var inget sådant – tvärt om. Jag hade aldrig suttit här utan det och trots allt som hände sedan, kommer jag alltid bära min tacksamhet till Thommy, på flera olika grunder.
Jag kommer utelämna Thommys bakgrund helt och hållet till varför han var där han var, det hör kort och gott inte in här, utan jag nöjer mig med att vid låg vägg i vägg på översta planet och delade arbetsbänk i den lilla verkstaden där vi fick dagarna att gå. Naturligtvis kom vi i prat omgående, som interner gör på sådana ställen. Till en början behöll jag min kalla hand mellan oss och tog det mesta med den nypa salt jag var van vid, för gudarna skall veta att magnituden skitsnack som försiggår inom kriminalvårdens murverk, är av rigorösa mått mätt. Van som jag var tog det lite tid innan jag (–vågade –) släppte ner min gard. När det väl gjordes trodde jag mina farhågor besannades omgående, då Thommy pladdrade på i vitt och brett om sitt liv på utsidan.
Han bodde på en gård, påstod han sig, där ridskola bedrevs av hans fru och där hans beskäftigande i firman var bilverkstaden i undervåningen. På fritiden var han och hans kompisars stora intresse bilsport, vilket blev hans och min egens inkörsport till varandra. Jag var ju själv "förlorad" inne på det med ”bilsport”, fast på mitt eget vis långt ifrån under kontrollerade former. Men vi delade tydligen kärleken till snabba bilar och vansinniga farter utöver det vanliga.
Den ömmande punkten (och min egen lycka!) var att han och frugan aldrig kunde dra jämnt i sitt företag där hästsport och motorsport krockade och slog omkull deras bedrifter. Ekonomin var helt klart den springande punkten – bokstavligen talat, då han ansåg att hästarna tog åt helvetet för stor del av kakan. Naturligtvis var det mycket mer än så inbäddad i deras dysfunktion men för min del var det här min egen värld separerades och öppnade sig.
(CARPE DIEM)
På vinst och förlust kastade jag in mitt förslag en helg vi satt inne i hans cell och fikade under den sociala stunden vi ”priviligerade” hade som fick arbeta. Det löd helt sonika så, att jag ställde mig villig att arbeta på hans gård, och i synnerhet stallet där han ansåg bördan låg störst, för enbart husrum. För som det förelåg för min del vid tillfället, så var det nu gått åtta år sedan branden i Väsby och sedan dess hade jag inte haft mitt namn på någon dörr, mina narkotika problem hade sen länge insvept hela mitt varande och jag levde i en mänsklig ruin inte ens värd namnet. Jag fanns inte ens längre i "rullarna", inskriven någonstans som en medborgare. Jag visste med mig själv efter ändlösa dagar och nätter i det inre resonemanget, att jag var tvungen att göra dramatiska förändringar i mitt liv för att bryta upp mitt leverne och helst av allt lämna Stockholm helt och hållet. Eftersom han bodde i utkanten av staden så var det onekligen ett steg åt det rätta hållet och, inte minst, kunde jag ha någonstans fast att gå till då frigivandets stund var kommen, var mycket vunnet även här. Egentligen trodde jag väl inte helt på det, men "grasping at straws as I was", valde jag att leva i tron...
Planer gjordes upp på häktet och vi återhöll kontakten tiden ut även om vi skildes åt då vi placerades på olika fängelser, på var vår kant av landet. Själv fick jag sitta av betydligt mer tid än honom men han lovade fullt och ärligt att hålla våra band varma under tiden, vilket han också gjorde. Visserligen spred sig mina tvivel ju längre tiden gick – jag hade ju inte mött en endaste människa jag kunde lita på, på många år i princip, men som jag ansåg, vad hade jag att förlora? Jag gav det en chans och höll fast vid min tro på ”möten mellan människor” och började invänta den dagen då portarna öppnade sig från Täby-kåken. Thommy hade lovat att stå där utanför och vänta på mig och köra direkt hem till honom och inkvartera mig och presentera mig för resten av hans familj. Mina tvivel hängde med mig ända tills sprickan mellan grindarna skilde sig så pass att den vita Volvon syntes till i det snödrivna vädret som yrde runt om denna november morgon. Min lycka slog hårt i mitt bröst då jag såg bilen och hur Thommy steg ut för att gå mig till mötes…
En ny tid stod för dörren. Mitt nya liv hade tagit sin början!
Kaoset har nått sin kulmen.
Så jag hade alltså inte sätt Storboda för sista gången. Detta tröttsamma och livlösa hål av en kåk där allt skräp tycktes placeras. Kan bara minnas Håga som någonting som gick utöver de premisserna det här stället kunde bidra med.
När jag åter kom hit tog det inte långa stunden innan jag var tillbaka i samma gamla vanor och leverne igen. Tror inte ens jag hann bädda sängen min ordentligt, förrän vi satt ett helt jävla gäng och bolmade fritt i kvarten. Jag visste ju redan att skulle lägga jag av så var det inte på insidan ändå, så jag behövde inte tänka om engång...
Jag var nu inne på mitt tredje år då jag började forma mina tankar kring ett utbrytande från drogernas värld, men jag envisades hela tiden med att hamna där jag var, vilket gjorde processen mer långvarig än vad som var gillande. Men som det såg ut nu så fanns det inget att göra än bida min tid, så gott det gick. Min tid skulle visst komma, jag visste det - jag visste bara inte när...
Det jag erfarade för tillfället var, det berömda "ekorrhjulet". Hela tiden envisades händelser att ta mig ifrån min motivationslinje och dra mig rakt in i illa tvinnade spiraler. Idag har jag full förståelse för vanmakten människor i missbruket känner, hur maktlösa de kan se sig i sin roll som människa och hur lätthänt det är att istället "ta en till och en till och en..." Det krävs ohorveliga mängder krafter för att nå den punkt man i det läget aldrig ser utan bara kan anta finns någonstans. Att jaga "formtoppar som är osynliga" ens för sitt inre öga, kan ta musten, hoppet ur vem fan som helst. Och det var ingenting speciellt för mig heller. Jag befann mig ofta i tvivel in emellan, framför allt på ställen som Storboda...
Jag blev som av ett trollslag "den gamla Kjell", fjärran från den inspirationskällan jag nyss badade i - främst på kvällarna. Jag såg mina sista rester av hopp ligga i just kvällarna, de stunder då jag återigen kunde sända ut fridens strålar till mig själv och börja ta upp gamla spår. Men det var inte lika lätt på den här kåken som det var på Roxtuna, inte alls.
Ett avgörande moment från den här tiden drog fram i mig som ett åskväder en kvav sommarnatt; jag kunde skönja ett uttryck där jag började bli utförligt trött på mig själv. Det började även bli allt mer slitsamt det här, att leva ut dessa dubbla-sidor av en tillvaro i strängt förvar, själasökandet och inuti narkotiska stormvindar rakt igenom.
När jag omsider utsteg från Storboda anstalten (där jag de sista veckorna lade mig på p-18 enbart för att komma ifrån drogerna.), kändes det som om en ny punkt var nådd, en nivå av okänd karaktär var bestigen. Det låg liksom i luften även om jag själv i alla fall med egen vilja lät den blåsa bort i frihets-glädjens yr-väder. Återigen befann jag mig i de gamla, slitna skorna och och kastade bort mina nyktra veckor på p-18 med ett knäpp med fingrarna. Jag hade inte ens hunnit fram till tågststionen innan jag var på väg in i dimman igen...
Så ofattbart lite skall till för att locka en narkoman ut från värmen och ut i kylan; en kvinnas enkla blick och ens egen avsaknad av en gnutta frihet. På insidan blir allt så oerhört mycket större än vad det egentligen är, och jag betalade återigen priset med valutor jag absolut inte kunde ha råd med. I ren trots tände jag jointen, bara för att ge igen "på dem" (plitarna) försåg jag mig med det fatala snedsteget att tända på igen...
Kaoset nådde sin kulmen den här våren då jag trött och "skev" drogs in i piket-bussen efter en vansinnes färd utan dess like genom Stockholms flertalet västliga förorter. Jakten slutade mot färdriktningen vid Alvikbron i betongfundamentet efter en (ett försök!) handbromsvänding med trasig kabel. Min sista resa bakom murarna, som det skulle visa sig, stod (äntligen) för dörren. Faktiskt, från och med nu skulle allt bara bli bättre. Jag skulle närma mig den människa jag de facto var, med små steg till en början visst, men jag var på väg, i allra högsta grad!!
När jag åter kom hit tog det inte långa stunden innan jag var tillbaka i samma gamla vanor och leverne igen. Tror inte ens jag hann bädda sängen min ordentligt, förrän vi satt ett helt jävla gäng och bolmade fritt i kvarten. Jag visste ju redan att skulle lägga jag av så var det inte på insidan ändå, så jag behövde inte tänka om engång...
Jag var nu inne på mitt tredje år då jag började forma mina tankar kring ett utbrytande från drogernas värld, men jag envisades hela tiden med att hamna där jag var, vilket gjorde processen mer långvarig än vad som var gillande. Men som det såg ut nu så fanns det inget att göra än bida min tid, så gott det gick. Min tid skulle visst komma, jag visste det - jag visste bara inte när...
Det jag erfarade för tillfället var, det berömda "ekorrhjulet". Hela tiden envisades händelser att ta mig ifrån min motivationslinje och dra mig rakt in i illa tvinnade spiraler. Idag har jag full förståelse för vanmakten människor i missbruket känner, hur maktlösa de kan se sig i sin roll som människa och hur lätthänt det är att istället "ta en till och en till och en..." Det krävs ohorveliga mängder krafter för att nå den punkt man i det läget aldrig ser utan bara kan anta finns någonstans. Att jaga "formtoppar som är osynliga" ens för sitt inre öga, kan ta musten, hoppet ur vem fan som helst. Och det var ingenting speciellt för mig heller. Jag befann mig ofta i tvivel in emellan, framför allt på ställen som Storboda...
Jag blev som av ett trollslag "den gamla Kjell", fjärran från den inspirationskällan jag nyss badade i - främst på kvällarna. Jag såg mina sista rester av hopp ligga i just kvällarna, de stunder då jag återigen kunde sända ut fridens strålar till mig själv och börja ta upp gamla spår. Men det var inte lika lätt på den här kåken som det var på Roxtuna, inte alls.
Ett avgörande moment från den här tiden drog fram i mig som ett åskväder en kvav sommarnatt; jag kunde skönja ett uttryck där jag började bli utförligt trött på mig själv. Det började även bli allt mer slitsamt det här, att leva ut dessa dubbla-sidor av en tillvaro i strängt förvar, själasökandet och inuti narkotiska stormvindar rakt igenom.
När jag omsider utsteg från Storboda anstalten (där jag de sista veckorna lade mig på p-18 enbart för att komma ifrån drogerna.), kändes det som om en ny punkt var nådd, en nivå av okänd karaktär var bestigen. Det låg liksom i luften även om jag själv i alla fall med egen vilja lät den blåsa bort i frihets-glädjens yr-väder. Återigen befann jag mig i de gamla, slitna skorna och och kastade bort mina nyktra veckor på p-18 med ett knäpp med fingrarna. Jag hade inte ens hunnit fram till tågststionen innan jag var på väg in i dimman igen...
Så ofattbart lite skall till för att locka en narkoman ut från värmen och ut i kylan; en kvinnas enkla blick och ens egen avsaknad av en gnutta frihet. På insidan blir allt så oerhört mycket större än vad det egentligen är, och jag betalade återigen priset med valutor jag absolut inte kunde ha råd med. I ren trots tände jag jointen, bara för att ge igen "på dem" (plitarna) försåg jag mig med det fatala snedsteget att tända på igen...
Kaoset nådde sin kulmen den här våren då jag trött och "skev" drogs in i piket-bussen efter en vansinnes färd utan dess like genom Stockholms flertalet västliga förorter. Jakten slutade mot färdriktningen vid Alvikbron i betongfundamentet efter en (ett försök!) handbromsvänding med trasig kabel. Min sista resa bakom murarna, som det skulle visa sig, stod (äntligen) för dörren. Faktiskt, från och med nu skulle allt bara bli bättre. Jag skulle närma mig den människa jag de facto var, med små steg till en början visst, men jag var på väg, i allra högsta grad!!
Hejdå till Roxtuna.
Jag gick åt sidan. Jag gick min egen väg, den vägen jag börjat vandra långt innan jag ens hört talas om NA och något tolv-stegs program. Den enda närhet jag kände med versamheten på Roxtuna var att jag fått lukta på något jag inte alls tyckte om - och lät det vara med det. Det försiggick tillräckligt innehåll i mitt eget huvud, mitt eget liv för att jag kunde hålla öppet det där...
Men ingen får missförstå mig nu. Jag har ett flertal vänner som lever och frodas väl i deras program och har fått ett strålande liv genom det med helt nya förutsättningar till livet. Det har räddat miljontals människor från ett ovärdigt liv och skapat tro, hopp och mängdvis med kärlek över hela världen. Därför har det min största respekt - absolut!! Det var bara ingenting för mig, thats it!
Jag visste att det inte behövdes "ett gäng andliga principer" för att jag skulle nå mitt slutmål när det gällde mitt missbruk. Det dämrade för mig kväll efter kväll i cellen, rummet, att det var hårdhanskarna som kom att gälla. Ren och skär vilje styrka i sin renaste form för att jag skulle ha någon som helst förhoppning på att ändra min livsstil...
Där jag satt och bollade med ideer om hur mitt liv skulle ta form i ett nyktert väsen, återkom ständigt det faktum att jag var tvungen att ändra mig på det mest basala och grundläggande stadiet jag kunde få för mig att tänka mig; jag måste lämna allt jag hade i dag, oansätt hur lite eller mycket det var. Det var inte längre mitt, det liv jag levde - det tillhörde inte längre mig eller, jag tillhörde inte längre det... Jag började också som sagt tidigare, bli mättad.
Så det gick som det gick med mig och behandlingen på Roxtuna. Vi var inte ämnade för varandra helt enkelt och idag kan jag verkligen stå pall för det och se vem som gick vinnande ur den striden. Väl, till ett kanske högt ställd pris men i slutändan tillföll ändå guldet mig...
Så jag knallades till Storboda efter en taktisk skruv på en permission och fann mig själv återigen i krigs-zonen där i stort sätt hela det gamla gardet från miljön på utsidan redan satt och hade befäst sina villkor. Och jag gled rakt in bland dem som om jag egentligen aldrig lämnat dem i första handen...
Men ingen får missförstå mig nu. Jag har ett flertal vänner som lever och frodas väl i deras program och har fått ett strålande liv genom det med helt nya förutsättningar till livet. Det har räddat miljontals människor från ett ovärdigt liv och skapat tro, hopp och mängdvis med kärlek över hela världen. Därför har det min största respekt - absolut!! Det var bara ingenting för mig, thats it!
Jag visste att det inte behövdes "ett gäng andliga principer" för att jag skulle nå mitt slutmål när det gällde mitt missbruk. Det dämrade för mig kväll efter kväll i cellen, rummet, att det var hårdhanskarna som kom att gälla. Ren och skär vilje styrka i sin renaste form för att jag skulle ha någon som helst förhoppning på att ändra min livsstil...
Där jag satt och bollade med ideer om hur mitt liv skulle ta form i ett nyktert väsen, återkom ständigt det faktum att jag var tvungen att ändra mig på det mest basala och grundläggande stadiet jag kunde få för mig att tänka mig; jag måste lämna allt jag hade i dag, oansätt hur lite eller mycket det var. Det var inte längre mitt, det liv jag levde - det tillhörde inte längre mig eller, jag tillhörde inte längre det... Jag började också som sagt tidigare, bli mättad.
Så det gick som det gick med mig och behandlingen på Roxtuna. Vi var inte ämnade för varandra helt enkelt och idag kan jag verkligen stå pall för det och se vem som gick vinnande ur den striden. Väl, till ett kanske högt ställd pris men i slutändan tillföll ändå guldet mig...
Så jag knallades till Storboda efter en taktisk skruv på en permission och fann mig själv återigen i krigs-zonen där i stort sätt hela det gamla gardet från miljön på utsidan redan satt och hade befäst sina villkor. Och jag gled rakt in bland dem som om jag egentligen aldrig lämnat dem i första handen...
..första möte med NA (fortsättningen).
Det framstod för mig här inne på Roxtuna, som om någonting skulle "finnas i vattnet", då människor förändrades på sådana dramatiska vis, liksom över natten. Det fanns inte en möjlighet för mig att då, köpa det jag såg och upplevde omkring mig. Det var bara inte rimligt. Jag kan även i dag förstå hur jag tog till mig de känslorna om min omgivning på detta kritiska sätt, då jag i dag förstår mig själv oerhört mycket mera. Men jag kan lika bra förstå de människor som tog till sig den förändringen så spontant, så oförbehållsamt då de - som jag - befann sig i sitt livs största kris och nog greppade efter det som de ansåg vara "ett sista halmstrå".
Det är naturligtvis det som är kriminalvårdens tanke med den här kåken, att spela på just de tangenterna. Om försöken berör 100 personer och de kanske kan haffa 10 ut av dem, så ses det ju som en stor vinst i sig. Inget felaktigt i en sådan filosofi i och för sig, men den tilltalar ingalunda mig.
Jag hade min egen agenda, mitt eget mål och med mina egenhändigt framplockade minnen att ta hand om, och Roxtuna med sitt lugn och sin sinnesro inbäddat i väggarna, gav mig stor arbetsro dagarna igenom. Jag var på det rena med att både anstalten och jag strävade efter samma innehåll, fast på helt olika basisar. Jag vet i dag att jag gjorde rätt...
Men nu var jag alltså här, på Roxtuna och var tvungen att ta klivet in i deras metodik. Det hade inte gått mer än ett par veckor innan de tog upp min inställning på agendan, och jag var på håret till att bli knallad. Det låg bara inte för mig att sitta i ring och tala ut om min dolda skuld och skam och allt vad de inbillade sig att jag var ovetande om. Min uppfattning var att anstaltsterapeuterna hade för sig att ingen av oss visste om att vi hade narkotikaproblem och långt mindre vad de berodde på. Jag satt förbryllad och lyssnade på den ena självklarheten efter den andra och förskte stenhårt att hitta något att ta fäste vid. Jag kunde inte lyckas - jag kunde inte se vad det var de ville att vi skulle se...
Att jag hade drogproblem visste jag mycket väl. Att det var det som var skälet till att jag befann mig här, var uppenbart och jag visste också varför, hur och när det började. Naturligtvis ville de bara gott med sina vägar, jag var på det rena med det, men jag vägrade ta emot deras håndsutstreckning. Jag hade redan börjat min egen resa ut ur mina villospår (även om det inte verkade så...), och hade ingen lust att inviga en drös med okända människor i mitt skurna liv. Så jag blev tvungen att fejka på dagarna och jobba med mig själv på kvällarna!
En annan sak som också slog mig allteftersom veckorna strök på (Jag klarade deras granskning av min tvivelsaktiga inställning och blev "antagen i gruppen":-), var hur allt, allt som presenterades för oss om och av NAs metoder, inte handlade om annat än sunt jävla förnuft. Deras tolv steg som ideligen rablades upp och förkunnades av nyomvända och till stora delar förvirrade nynyktra narkomaner ("PROFETAR"), handlade i mina öron inte om annat än att bete sig som "en normal människa". Visst, jag visste alltför väl vilken komplex och utsatt grupp människor vi tillhörde, vi missbrukare - men jag ansåg mig vara långt ifrån så "lost" så att jag behövde de mest basala riktlinjer indoktrinerade i mig upp till flera gånger om dagen. Det gjorde mig ingenting annat än mera rastlös, vilket jag inte behövde.
De påtvungna mötena kom jag inte undan. Jag lyssnade mest där jag satt långt bak i raden vid det avlånga bordet. Jag lyssnade noga och insåg tidigt hur de som fanns där och som tråklade på vid varenda möte, hur de hela tiden fortsatte att rota runt i sina gamla missbrukar liv. Om och om igen förkunnade de hur tacksamma de var och allt det där för att de hade nått hit - hit de var nu i dag - genom programmet, NA och Roxtuna och hur de hade hittat sina nya vägar in i ett rikare liv. Vissa av dem antog en närmast religös hållning överför dessa principer och hela tiden kunde jag skönja ett HALLELUJA liggande och vibbrera under ytan. Gud dök också upp runt bordet och i samtalen i alldeles för stor utstreckning för att någonting skulle kunde kännas bekvämt. Samt den avslutande "ringen" utanför lokalen, där vi skulle hålla varandra i handen och regelrätt be en bön till denna Gud och avsluta med att formligen skrika högt och unisont: "KOM TILLBAKA, DET FUNGERAR, HEY!!!", blev bara för mycket för mitt godkännande.
Jag har väl kanske aldrig känt mig så falsk förut i mitt liv, som just under min tid på Roxtuna.
Allt jag ville var, att bli av med mitt missbruk "and get on with my fucking life"...
Jag hade min egen agenda, mitt eget mål och med mina egenhändigt framplockade minnen att ta hand om, och Roxtuna med sitt lugn och sin sinnesro inbäddat i väggarna, gav mig stor arbetsro dagarna igenom. Jag var på det rena med att både anstalten och jag strävade efter samma innehåll, fast på helt olika basisar. Jag vet i dag att jag gjorde rätt...
Men nu var jag alltså här, på Roxtuna och var tvungen att ta klivet in i deras metodik. Det hade inte gått mer än ett par veckor innan de tog upp min inställning på agendan, och jag var på håret till att bli knallad. Det låg bara inte för mig att sitta i ring och tala ut om min dolda skuld och skam och allt vad de inbillade sig att jag var ovetande om. Min uppfattning var att anstaltsterapeuterna hade för sig att ingen av oss visste om att vi hade narkotikaproblem och långt mindre vad de berodde på. Jag satt förbryllad och lyssnade på den ena självklarheten efter den andra och förskte stenhårt att hitta något att ta fäste vid. Jag kunde inte lyckas - jag kunde inte se vad det var de ville att vi skulle se...
Att jag hade drogproblem visste jag mycket väl. Att det var det som var skälet till att jag befann mig här, var uppenbart och jag visste också varför, hur och när det började. Naturligtvis ville de bara gott med sina vägar, jag var på det rena med det, men jag vägrade ta emot deras håndsutstreckning. Jag hade redan börjat min egen resa ut ur mina villospår (även om det inte verkade så...), och hade ingen lust att inviga en drös med okända människor i mitt skurna liv. Så jag blev tvungen att fejka på dagarna och jobba med mig själv på kvällarna!
En annan sak som också slog mig allteftersom veckorna strök på (Jag klarade deras granskning av min tvivelsaktiga inställning och blev "antagen i gruppen":-), var hur allt, allt som presenterades för oss om och av NAs metoder, inte handlade om annat än sunt jävla förnuft. Deras tolv steg som ideligen rablades upp och förkunnades av nyomvända och till stora delar förvirrade nynyktra narkomaner ("PROFETAR"), handlade i mina öron inte om annat än att bete sig som "en normal människa". Visst, jag visste alltför väl vilken komplex och utsatt grupp människor vi tillhörde, vi missbrukare - men jag ansåg mig vara långt ifrån så "lost" så att jag behövde de mest basala riktlinjer indoktrinerade i mig upp till flera gånger om dagen. Det gjorde mig ingenting annat än mera rastlös, vilket jag inte behövde.
De påtvungna mötena kom jag inte undan. Jag lyssnade mest där jag satt långt bak i raden vid det avlånga bordet. Jag lyssnade noga och insåg tidigt hur de som fanns där och som tråklade på vid varenda möte, hur de hela tiden fortsatte att rota runt i sina gamla missbrukar liv. Om och om igen förkunnade de hur tacksamma de var och allt det där för att de hade nått hit - hit de var nu i dag - genom programmet, NA och Roxtuna och hur de hade hittat sina nya vägar in i ett rikare liv. Vissa av dem antog en närmast religös hållning överför dessa principer och hela tiden kunde jag skönja ett HALLELUJA liggande och vibbrera under ytan. Gud dök också upp runt bordet och i samtalen i alldeles för stor utstreckning för att någonting skulle kunde kännas bekvämt. Samt den avslutande "ringen" utanför lokalen, där vi skulle hålla varandra i handen och regelrätt be en bön till denna Gud och avsluta med att formligen skrika högt och unisont: "KOM TILLBAKA, DET FUNGERAR, HEY!!!", blev bara för mycket för mitt godkännande.
Jag har väl kanske aldrig känt mig så falsk förut i mitt liv, som just under min tid på Roxtuna.
Allt jag ville var, att bli av med mitt missbruk "and get on with my fucking life"...
Det första mötet med NA.
Jag kom så småningom till Roxtuna efter månader på Huddinge-häktet i Flemmingsberg, där allt flöt fritt. Det som skulle vara en form utav "avgiftningsperiod", så som häkten oftast är, blev det stick i motsatt riktning. Men det var ändå någonting nytt i luften, där inne. En uppenbarelse som sakteligen trängde fram genom den oerhörda isoleringen som råder på Flemmingsberg, grep mig någonstans ifrån. Jag blev på något sätt "mättad" av mig själv som narkoman. Trots det ihärdiga knarkande som omvandlades till sömnlösa nätter i det svaga skenet från skrivbordslampan, började jag nysta upp lite i mina gamla,redan utforskade trådar - de som jag blottlagt i mina tidligare vistelser bakom lyckta dörrar. Och det fungerade mycket bra.
När det så smånigom blev dags att föras vidare till anstalt valde jag, mest för att göra vistelsen så lätt som möjligt men också av ren nyfikenhet, Roxtuna. Placeringsenhetens ansvarige hade hade förstått att mina problem låg i missbruket och tipsade om just denna kåken, då de arbetade enligt tolvstegs-modellen. För mig sade inte "den modellen" mig så mycket, utan jag antog väl att allt var bättre än att sitta på Håga eller någon annan skitkåk...
Då jag omsider anlände dit, strax innan jultiden skulle sätta in, slogs jag av den högst ovanliga uppbyggnaden av fängelset. Även välkomnandet av plitarna, tedde sig olikt - mycket olikt - alla andra liknande faciliteter jag varit på. Det stod strax klart att det här handlade om en mänsklig relations-syn på varandra, intagen och personal. Hadde jag aldrig sätt förut! Alltid var det OSS och DOM, aldrig VI...
Faciliteterna bestod ut av små, i klungor lagda baracker där grupper på tio - tolv pers var inlogerade. Varje barack utgjorda en behandlingsgrupp helt fristående från de andra huseringarna och skapade sin egen terapeutiska utveklingsgrund. Det var tydligt att här hände processer som rullade på i ganska hög fart. FÖR hög fart, upptäckte jag ganska omgående...
Som nykomlingar stod vi utanför den resterande delen av de intagna, de som kommit till sina respektiva förevisade baracker, där programmet redan hunnit gå sin gång. Som nyanländ uppmandes vi att "se på de andra" och "göra som de", "ta efter", vilket för mig förekom mycket besynnerligt. Det stod snart klart för mig hur vi alla skulle inhysas i ett program under tvång. Här inne på Roxtuna, skulle vi alla ta del av NAs metoder antingen vi ville, eller inte. Vi var tvungna att gå på si och så många möten för att få vara kvar, annars blev det knall till annan anstalt, vilket var allmänt känt skulle bli ett av alla de sophål som prydde kartan över kriminalvårdens olika inrättningar.
Jag såg min historia än klarare än förut och upptäckte, fick kvitto på, att jag kunde lämna mina dörrar på glänt och hitta tillbaka till rummen senare - som nu...
När det så smånigom blev dags att föras vidare till anstalt valde jag, mest för att göra vistelsen så lätt som möjligt men också av ren nyfikenhet, Roxtuna. Placeringsenhetens ansvarige hade hade förstått att mina problem låg i missbruket och tipsade om just denna kåken, då de arbetade enligt tolvstegs-modellen. För mig sade inte "den modellen" mig så mycket, utan jag antog väl att allt var bättre än att sitta på Håga eller någon annan skitkåk...
Då jag omsider anlände dit, strax innan jultiden skulle sätta in, slogs jag av den högst ovanliga uppbyggnaden av fängelset. Även välkomnandet av plitarna, tedde sig olikt - mycket olikt - alla andra liknande faciliteter jag varit på. Det stod strax klart att det här handlade om en mänsklig relations-syn på varandra, intagen och personal. Hadde jag aldrig sätt förut! Alltid var det OSS och DOM, aldrig VI...
Faciliteterna bestod ut av små, i klungor lagda baracker där grupper på tio - tolv pers var inlogerade. Varje barack utgjorda en behandlingsgrupp helt fristående från de andra huseringarna och skapade sin egen terapeutiska utveklingsgrund. Det var tydligt att här hände processer som rullade på i ganska hög fart. FÖR hög fart, upptäckte jag ganska omgående...
Som nykomlingar stod vi utanför den resterande delen av de intagna, de som kommit till sina respektiva förevisade baracker, där programmet redan hunnit gå sin gång. Som nyanländ uppmandes vi att "se på de andra" och "göra som de", "ta efter", vilket för mig förekom mycket besynnerligt. Det stod snart klart för mig hur vi alla skulle inhysas i ett program under tvång. Här inne på Roxtuna, skulle vi alla ta del av NAs metoder antingen vi ville, eller inte. Vi var tvungna att gå på si och så många möten för att få vara kvar, annars blev det knall till annan anstalt, vilket var allmänt känt skulle bli ett av alla de sophål som prydde kartan över kriminalvårdens olika inrättningar.
Skrämseltaktiken fungerade på de flesta av oss, fast inte på alla och inte på mig. Det stod klart redan vid mitt första möte i den mörka, stearinljusupplyste källaren där mötena ägde rum. Det stod tidigt klart för mig att NA överhuvudtaget inte var min grej, men jag tyckte om Roxtuna som alternativ fängelse och bestämde mig för att "räkmacka-mig-igenom". Samtidigt skulle jag observera hur de jobbade med oss, hur mina likasinnande förändrades över en natt, vilket jag heller inte köpte på några som helst villkor. För när allt kom omkring var vi alla människor och jag räknade kallt med att så som jag tänkte, gjorde även många andra också! Trodde jag...
Det var för mig fullkomligt obegripligt hur människor kunde anamma programmet så som de allra flesta där gjorde. Så gott som samma vecka vi kom började folk (vissa) gå annorlunda, antog en helt ny kroppshållning och även pladdra på med helt nya ord och vinklingar. Det föreföll mig som oerhört obekvämt samtidigt som jag såg terapeuternas tyckande och gillande över detta - som någon som "lyckats" med ett nytt, svårt modellbygge. Jag studerade mina medmänniskor på ett kritiskt sätt. Visst, jag var medveten om - mycket också till och med - att förändringar skulle komma att ske med människor som bröt sin livstil, det betvivlade jag aldrig, men att det skulle ske över en natt, fann jag högst tvivelaktigt.
Jag erfor att de allra flesta (av oss nykomlingar) började att gå i andras skor, i andras upptrampade stigar och tappade sin egen identitet. Retoriken som hela tiden sköljdes över oss, matades i oss med skedar - ja slevar nästan - utgjorde det alarmerande klockspel jag hörde ringa från första morgonen. Det hela blev till en patetisk ytterlighet jag aldrig skulle kunde ta till mig utan att känna vämjelse överför mig själv. Mina "studier" av de andra, där jag såg hur de förändrades till och med i ögonen, som om någonting religiöst slagit ner i dem om natten, fick mig bara att ta än mer avstånd och vässa mina klor. Jag skulle visst bli fri från mitt beroende, inte tu tal om saken, men inte på detta sätt, inte på andras villkor än mina egna.
Så jag förstod att mitt spår inte låg invid deras. Det fanns ett annat för mig, jag skulle bara hitta dit först - själv!
Men för tillfället var jag alltså "fast här inne", på Roxtuna och kunde väl likväl använda tiden till att bilda mig en rationell och utgrundlig uppfattning om det som försiggick inom dessa stakets skyddande avgränsningar mot den öppna världen.
Så jag fortsatte med mina egna behandlingsformer i min låsta cell om kvällarna där jag samtidigt tok i betraktning det som ingöts i oss om dagarna. Ju mer tid som förflöt ju säkrare blev jag i mitt sätt att tänka.
För om någonting med Roxtuna låg i mitt tycke, så var det de ihärdiga urinproven som gjorde det fullkomligt omöjligt att bedriva någon form ut av missbruk. Här var det systematiska prover varannan dag, ja ibland varje dag. Och ju mer tid som gick ju klarare blev man i huvudet...
Mellan sömn och vaket såg jag i bollen...
Varför jag befann mig i parkeringsgaraget var en beställningshistoria som inte hör hit. Jag vet inte för vilket dygn i ordningen jag varit sömnlös vid tillfället, bara att tröttheten sen länge kolliderat med tjacket som ständigt avgick med segerns sötma och drev mig framåt och åter framåt. Trots den gnistrande påtändingen blev jag sömnig där i väntandets stund och lade mig ner för att vila in mitt tillfälle.
I landskapet mellan vaket tillstånd och sömnens övertagande, gled jag in i en bildvärld av kristallens klaraste ljus. Skarpa, tydliga visioner strömmade över mig och borta var det skitiga parkeringsgaragets kalla betonghölje, det fanns liksom inte längre. Varför jag kommer ihåg denna händelse så tydligt är, för att det var här nere gnistan tändes i mig, trots att jag fortfarande befann mig långväga från något tillfrisknande. Det är inte förrän i efterhand jag har kunnat spåra dess ursprung, elden alltså...
Det som kom över min uttröttade och ut-tömda hjärna var bilden av en fotboll. En snurrande boll så som den handlar i ett kontrollerat jonglerande, där den rytmiskt roterar mot de arbetande benen som håller den uppe. fotboll har för mig alltid betytt oerhört mycket och tydligen, så också här- nu.
På var och en av de sammansatta läder-lapparna skymtades bilder från mitt liv. Allt försiggick i slow-motion och jag minns hur fräscht de syntes, bilderna - och vad och hur de talade till mig. Även om jag befann mig evigheter från fotbollens glada dagar, såg jag mig springa i glädjens hjärta med mitt barndoms guld fastklistrad vid benen. Bilderna jag såg tog mig bakåt i tiden, många år bakåt till stunder då oskuldsfullheten fanns i mig. Jag såg trivsamma julfiranden tillsammans med min familj, min hela familj och återfördes till de lyckans stunder dessa varit. Jag såg hästar, jag såg Grimstad, jag såg Namsos och jag såg Vikna där mina allra bästa somrar infunnit sig. Jag såg min första kärlek och min största sorg, jag såg mitt bristande ansvarstagande och jag såg den dotter jag aldrig sätt. Jag såg Stockholm...
Jag fattade då hur det hade blivit så här som det gjort. Jag förstod min egen del och odel och jag såg mina innersta fasor flyta till ytan. Jag såg mina förluster i form utav handbojor som skrikande drog mig ner under densamma och för en kort sekvens, visste jag hur allting låg till. Det var som jag mottog ett facit till mina handlingar, en karta med beskrivningen ut ur den psykos jag antog jag befann mig i (en missbrukares världsuppfattning kan knappast beskrivas som annat!).
Den enda lilla sekund det stod klart för mig vad som måtte göras, var nog för att få mitt undermedvetna fokus att pendla åt rätt håll. Trots mina villfarelser i livet, visste jag där och då vad som skulle till för att bryta mina mönster.
Men hur i helvetet skulle jag få till det, var min sista tanke i denna glimmande stund tre våningar under Stockholms pulserande stad...
Det skulle visa sig att min väg till friheten paradoxalt nog gick genom fängelset. Jag var tvungen att förlora den - min frihet - för att inse att min frihet redan var förlorat; i det fria var jag fängslad och fängslad blev jag fri...
Jag hade långt kvar att gå, oerhört långt. Men en milstolpe nåddes den här natten i Victoria garaget. Jag visste i mitt inre öga hur jag skulle göra för att nå fram till dagen då jag stod framför ett levande liv. Jag visste med mig själv att kapaciteten låg inom mig (jag kunde bara göra detta själv - den bästa insikten jag någonsin upptagit!!), återstod bara att leta rätt på den, aktivera den och låta den ha sin gång.
Mentalt började jag den långa vandringen tillbaka, även om mitt fysiska liv återupptog sin vardag i missbruket. Men jag höll stadigt på att förbereda mig inför mitt uttågande. Jag levde från och med nu i två parallella, separata verkligheter, där den ena på alla sätt motarbetade den andra, men det var av stor nödvändighet att denna process fick ha sin gång. Jag var inte mogen riktigt än, hade inte de krävande förutsättningarna i min hand riktigt. Men de skulle komma, återigen bakom taggtråd och övervakningsbelysning och sena stilla timmar i en ensam liten cell på 12 kvadratmeter...
Carpe diem.
Jag ansåg mig där och då, ståendes på min personliga botten. Det fanns ingen möjlighet att komma längre ner i mitt liv än här inne, i fängelset. På utsidan slogs jag ideligen av klarsynen om vad och hur jag hade blivit, själva personifieringen av ett levande lik, verkandes långt utanför lagarnas ramar, utan någon som helst anknytning till normal samhällsstruktur kring mig. Jag förlorade mer och mer min egen självbild och kände hur flykten tog vid inåt - ifrån mig själv. Jag kände mindre och mindre för var dag som gick. Tiden blev till intet liksom jag med den. Allt som fantes i världen var drogerna och de olika sätten att få tag i dem...
Till min otur fanns de i alldeles för stora mängder och så alltför nära, vilket drev mig i vansinnestempo mot min galenskap. Utan att ha införstått mig med vikten av att hitta mig själv från insidan, var detta scenariot den sötaste "recipe for destruction".
Undermedvetet ville jag dö för länge sen och jag körde mina race i den andan till fullo. Långt senare skulle jag inse det i lugn och ro med all tid i världen till min hand. Men där och då fanns ingenting annat än det högspända tempot i min tillvaro. Allt i min värld var flyktigheter, framför allt mitt umgäng. En skara skuggor utan mål eller mening, precis som jag själv. De vänner jag hade från innan drogerna tog min överhand, hade sakteligen försvunnit som ett döende eko - precis som alla mina band till min resterande familj, någonstans i Norge. Så hade det blivit: "någonstans i Norge".
Fastän jag ingenting hade fanns det mängder som forcerade mig framåt. Själva innebörden i "ingenting" stod sig tillräckligt skarpt i mitt medvetande, så att de sista av mina spärrar kunde lossas helt: "All system go!"
"Tankerna materialiserade sig trots allt här och nu, oansätt utfallet av jakten. Stereon pumpade på för allt vad den kunde ånga medans trafiken svischade förbi där jag sick-sackade med det sedvanliga släptåget i hälarna. Långtradaren som närmade sig i pulserande hastighet såg jag inte som något problem, utan som den möjliga lösningen på dem. Alla filar var spärrade utanför - ingen möjlighet där. Medans sand och grus smattrade mot vindrutan och karossen på bilen, lade jag den ut mellan väggrenen och broräcket. Hastigheten som redan var svindlande kändes mäktig där vi luktade på 200 km/h, centimetrar från broräcket över Rotebro järnvägstation och den monstruösa långtradaren på andra sidan...
Väl passerad försvann ljusen i min backspegel tillsammans med mig själv, från alla dom...
Det som återstod från den här "dagen på kontoret" var att byta bil och träffa en polare lite senare i Märsta..."
Ingenting kunde bli mera jävligt än det var just nu för tiden, en mycket farlig inställning till ens eget liv. faktum var, att stående på utsidan, inhalerandes frihetens luft och möjligheter, såg jag fängelset som en befrielse, ett steg "uppåt" - emellanåt. Stående på insidan, sucktande efter den bortrövade friheten ansåg jag mig fjättrad till världens sorglösa botten, långväga från viljan att vilja leva, kämpa, strida för ett värdigt liv. Jag fann mig tillrätta i "underjorden" bättre än någonsin och levde för stunden, minuten, sekunden, ögonblicket...carpe diem!
Så med gatan som mitt hem numera, möttes jag av en tankeställare strax innan sömnen slog mig omkull ovanpå en tabloid under trappan, nere i Victoriagaraget på Skanstull en kall vårnatt...
Till min otur fanns de i alldeles för stora mängder och så alltför nära, vilket drev mig i vansinnestempo mot min galenskap. Utan att ha införstått mig med vikten av att hitta mig själv från insidan, var detta scenariot den sötaste "recipe for destruction".
Undermedvetet ville jag dö för länge sen och jag körde mina race i den andan till fullo. Långt senare skulle jag inse det i lugn och ro med all tid i världen till min hand. Men där och då fanns ingenting annat än det högspända tempot i min tillvaro. Allt i min värld var flyktigheter, framför allt mitt umgäng. En skara skuggor utan mål eller mening, precis som jag själv. De vänner jag hade från innan drogerna tog min överhand, hade sakteligen försvunnit som ett döende eko - precis som alla mina band till min resterande familj, någonstans i Norge. Så hade det blivit: "någonstans i Norge".
Fastän jag ingenting hade fanns det mängder som forcerade mig framåt. Själva innebörden i "ingenting" stod sig tillräckligt skarpt i mitt medvetande, så att de sista av mina spärrar kunde lossas helt: "All system go!"
"Tankerna materialiserade sig trots allt här och nu, oansätt utfallet av jakten. Stereon pumpade på för allt vad den kunde ånga medans trafiken svischade förbi där jag sick-sackade med det sedvanliga släptåget i hälarna. Långtradaren som närmade sig i pulserande hastighet såg jag inte som något problem, utan som den möjliga lösningen på dem. Alla filar var spärrade utanför - ingen möjlighet där. Medans sand och grus smattrade mot vindrutan och karossen på bilen, lade jag den ut mellan väggrenen och broräcket. Hastigheten som redan var svindlande kändes mäktig där vi luktade på 200 km/h, centimetrar från broräcket över Rotebro järnvägstation och den monstruösa långtradaren på andra sidan...
Väl passerad försvann ljusen i min backspegel tillsammans med mig själv, från alla dom...
Det som återstod från den här "dagen på kontoret" var att byta bil och träffa en polare lite senare i Märsta..."
Ingenting kunde bli mera jävligt än det var just nu för tiden, en mycket farlig inställning till ens eget liv. faktum var, att stående på utsidan, inhalerandes frihetens luft och möjligheter, såg jag fängelset som en befrielse, ett steg "uppåt" - emellanåt. Stående på insidan, sucktande efter den bortrövade friheten ansåg jag mig fjättrad till världens sorglösa botten, långväga från viljan att vilja leva, kämpa, strida för ett värdigt liv. Jag fann mig tillrätta i "underjorden" bättre än någonsin och levde för stunden, minuten, sekunden, ögonblicket...carpe diem!
Så med gatan som mitt hem numera, möttes jag av en tankeställare strax innan sömnen slog mig omkull ovanpå en tabloid under trappan, nere i Victoriagaraget på Skanstull en kall vårnatt...
Spelets regler.
Det vanskliga med att bedriva sin självrannsakning, andligt sökande - inre resa - bakom murarna i ett fängelse är att på dagtid sätter spelets regler in sin verkan. Det (kan) finns två typer av världar här inne. Den ena, den "fria" tidens formbara ramar, är den som har sitt näste då celldörrarna stängs för natten och man kan agera som man själv bäst vill och har förmåga till. Denna skyddade värld byts brutalt ut när dörrarna återigen öppnas och elementens alla partiklar beblandas med varandra, mellan 0700 och 1945.
Man maskerar sitt jag i samma ögonblick de hårt skramlande nycklarna slår mot dörrlåsets järnbeslag och den blåa uniformen bryter det skarpa korridors-ljuset penetrerande. I samma sekund slår misstycket ner i en och man antar den gängse form som krävs av en människa i ett fängelses behov.
Som aktiv narkoman här inne är betydelsen än större och än starkare av att kunna genomföra en sådan metamorfos - i tid.
För den som kan och har lärt sig spelets regler är det inga problem att tala om, allt handlar om att lägga åt sidan det som påbörjats under de sena timmarna. Man ställer in sig på ett visst "mode" till de olika delar av dygnets inrutade rutiner och hanterar dagarna som de kommer. Planeringar, måste vara det bästa ordet att ta vid. Planera...
Det står hela tiden klart att den vistelse man har här inne är högst tillfällig, endast ett litet rum i tiden där man under tvångsmässiga former måste befinna sig - tillsammans med ett antal likar som också är här på de villkoren man själv lever under. Det är här problemen kammar sig upp till ytan och ligger som ett löst fladdrande täcke över en ulmande vulkan, som när som helst kan flyga i luften. Vilket det gör också med alldeles för jämna mellanrum.
Spelets regler, de oskrivna lagarna som drivs framåt i skiftande tendenser, allteftersom behoven skiljer sig från dag till dag. Oddsen höjs, kraven ställs i större utsträckning beroende på ens eget aktiva deltagande i det miljö man är villig att ställas inför, gentemot, acceptera. Och acceptansen visar ingen kärlek eller förståelse när det gäller hanterandet av droger på denna knappa yta. Allt handlar om att förse sig själv först och främst, sen kommer alla andra... I sin mest brutala och primitiva form är det huvudkärnan i fängelsespelets regler...
Det är inte svårt att leva genom tiden i ett svenskt fängelse. Men om man vill mera med sitt liv, vill söka rätt på sina dolda svar, sina dolda frågor, hitta tillbaka till den rätta människan man vet finns någonstans i en själv, blir det strax mer problematiskt än man kanske först anar. Att samtidigt vara förslavad i narkomani gör plötsligt tillvaron komplicerad till gränsen av kaotisk.
Levernet blir således tudelat, kan tänka mig en form av schizofreni på ett artificiellt plan där man äger styrande- rätt över sina känslor. Som i mitt eget fall, vilket är det enda jag kan tala om, där jag ständigt sökte en lösning på mina välkända problem.
Om dagarna gällde det att förse sig med "stashet" inför kvällens inlåsning, då jag återigen (jag såg hela tiden fram emot detta!) skulle göra entre på mina innandömen där sökandet på gick med lys och lykta från tidiga timmen till den sena. Jag befann mig fortfarande på det enkla stadiet då jag trodde mig var tvungen att "ledas" in genom portarna i knarkets beskyttelse - en tendens värre än något att sätta bryt på.
Jag gick från dag ett med insikten väl i hand om att det här livet inte var mitt. Den här miljön hade mig till låns och därför fäste jag mig aldrig i djupet. Det enda som på något sätt kunde skymta en fastare förankring i mig var, mitt drogberoende. Vilket jag också visste var av samma konstgjorda fysik som allting annat här inne.
Jag behövde om något, en stark strategi - framför allt - på dagarna för att vidmakthålla mina styrkor spridda på min inre resa, den jag företog mig efter mörkrets inbrott...
Jag kunde bara göra detta själv, det gällde bara mig. Här inne om någonstans handlade det om "every man for him self!"
Jag hittade min tröst, min flykt, min "haven" bland böcker, oskrivna blanka ark och i ett mörkt utrymme kallat gymet! Det behövdes intet mera för att skjuta undan en skinande solskens dag bakom murarna. Ja, också knarket då, förstås, men det var även det på väg bort ...så småningom...
Att öppna sin ovärld.
Så, här satt jag nu, nykter för första gången (ofrånkomligt annat på häktet!) sen Hilde dog och fick för första gången känna av hur verkligheten var. Sakta steg kännedomen upp till ytan om hur jag spolierat mitt livs mest värdefulla tid tillsammans med henne. Jag hade väl fått det som jag förtjänade det, tyckte jag. Och visst, det låg något i det. Det kändes. Och trots allt var det en bra känsla att äga, att ha tillträde till mina innersta kvalor helt på egen hand och egna villkor. Det var mitt liv och det var jag som skulle rätta till den slagsida jag fått i livets byar.
När jag säger att det trots allt kändes "bra" så handlade det om att jag för första gången tog tag i mitt liv med öppna ögon. En annan sida av livet! Jag förstod där och då, att jag var tvungen att hitta mig själv igen, återuppta den självkänsla jag visste hade funnits vid tidigare tillfällen och jag var tvungen att förstå vad ett riktigt självförtroende var för något. Kan säkert låta som alldagligheter för andra människor, men inte för den som börjat etablera ett liv i svängen, bygga sin värld i en ovärld...
Som de allra flesta är det lätt att börja få klarsyn under tiden då man nyktrar till i inlåsta sammanhang. Ett mycket välkänt fenomen bland intagna i alla möjliga inrättningar inom det institutionella omfånget. Så också för mig. Jag sökte greppa fäste om dessa "stunder av klarhet" och börja bygga en struktur kring det, dessa tankar som ideligen sköljde upp mot mitt förstånds strandbank med berusande, drömsköna bilder och ideer. Till vissa perioder kunde min vidare framfart framstå som en barnalek, då jag såg för mig vilka beslut jag behövde fatta för att kliva över gamla trösklar. Jag kunde ibland inte förstå hur det var möjligt för mig att ha gjort som jag gjort, vad som fick mig att ta de förödande besluten som ständigt fått mig att falla rygglänges ner i dikena, hela jävla tiden...
Var det något fel på mig? Var jag inte som andra friska individer där ute?
Jag kunde även här skönja ett missförstånd i min syn på världen vis avis mig själv, min självkänsla och självförtroende: jag befann mig och hade så också gjort mycket länge, i ett tillstånd av djup tvivel. Tvivel inför och överför mig själv och det jag företog mig. När jag nu började spåra denna känsla insåg jag, att den sträckte sig långt bakåt i tiden. Ja, faktiskt ända tillbaka till min skurna barndom. Dess rot fann jag inte befäst i något som hade med mina föräldrars leverne att göra, nej - det jag såg var händelserna kring deras bortgång, känslan som svepte in mig när det gick upp för mig (oss) att jag/vi från och med nu stod ensamma i världen, att mamma och pappa och lillasyster gått och dött bort från oss. Ett ständigt återkommande i mina tankar, denna epokavgörande händelse i mitt liv som det visade sig gång efter annan, då jag började utforska mig själv, fortfarande var vid liv efter alla dessa år.
Det stod i dagens ljus att jag inte alls var så bearbetad i trauman som jag trott mig vara. Det lyste även ur insikterna hur jag sprungit ifrån alltihopa utan att tittat mig bakåt överhuvudtaget, bara fortsatt framåt, framåt.
Jag såg för mig bilden av den hare som förvillat sig i bilens helljusande käglor och i vilsen panik springer för allt vad liv och lemmar tål rakt framåt. Det märktes med all världens tydlighet hur min resväg sugit mig rakt ut över den vilande kanten som öppnade upp "den mörka värld" jag hamnat i.
Men att jag såg detta, att jag kunde härleda mig själv genom det krimmel-krummlet som blivit mitt livsnät, förstod jag att läsa som goda nyheter. Jag såg, i och med mina stunder av klarsyn, hur jag var kapabel att ta mig an mig själv, om än vägen verkade vara oändlig och evighetstydlig klarlagd i sitt omfång. Jag trodde mig vara redo för ett nytt liv.
Men utan att jag förstod det då, befann jag mig mycket långt därifrån än...
Min pandoras box.
Det blev många tankar och "syner" där inne i uppvaknandet. Det stod ganska omgående klart för mig vilken omfång det handlade om det jag börjat nysta i. Känslospektren som började flomma i mig, kändes enorma och alldeles underbara på ett sätt som, förvisso ibland kunde skrämma mig men också ingjöt en sorts "levandehet" jag saknat sen länge.
De beröringspunkter jag genomfor var inga större nyheter för mig egentligen. Det var en ganska tydlig och klar linje mellan de mörka fickor i mitt medvetande. Det som tog tag i mig på ett djupare plan, var definationen av dessa "kölvattens alla känslor". Här stod jag inför en ny utgåva av mig själv som jag inte haft tillgång till - inte hade givits tillgång till, då livet i missbrukets dunkla värld, krävt andra typers medvetande. För första gång satt jag inför mig själv i ärligt uppsåt att söka ta reda på hemligheter, dolda för mina omtöcknade ögon och sökte i blindo att famla mig fram till den sega omgivningen som omslöt mitt sargade känsloliv.
Jag fann oändligheter av dammiga rum och utrymmen som behövde städas ur och vaskas rent, men det stod snart klart att innehållet var min enkla hukommelse för mäktig, rent generellt och började snart skriva ner fenomenen som steg till uppenbarelse.
Med nersänkta lysen och cellens tystnad inbäddad i det trånga vakuum som präglar denna omgivning, hittade jag raskt trådar att följa. Lugnet gav tid och nyfikenheten gav mig viljan till att öppna mina rostiga och skramlande portar till en värld i mig själv jag trodde jag lämnat för gott.
Inspirasjonen till att fortsätta anteckna mina innersta, flöt som lava nerför den branta klippan. Upptäckterna jag stötte på under resan nerför de otaliga A4:a arken, öppnade variga sår som, blottades, kändes fridfulla där de började rensas genom insiktens sköna flom av friskt pulserande blod.
Men till min häpnad märkte jag hur svårt det var att infinna mig i riktig sorg. Hur det tog mig stora ansträngningar att uppleva förlusten av mina kära på ett nära sätt. Jag blev tvungen att "ta i med hårdhandskarna" för att bli ledsen över mitt liv, en ingrediens jag var övertygad om behövdes i mitt pågående resonemang med mina innersta och undertryckta känslor. För inte kunde det vara möjligt att gå igenom mina livets fasor utan att åtminstone börja känna trång till att vilja gråta? Var det? Kunde det vara så, att jag gått så långt och blivit så förhärdigad, avkylt i mitt emotionella spindelnät, avtrubbat som det tycktes vara?
En ny dörr hade satts på glänt, slog det mig och lämnade mig ännu lite mer vilsen... För mig, insåg jag, fanns det inte möjlighet att börja resan mitt i, utan jag var tvungen att färdas längre bakåt för att sätta perspektiven i sina rätta sammanhang. Jag var tvungen att gå bakom mitt - nu för tiden - normala jag och spränga bort mina missbruks bastanta och härdade murar, innan jag kunde börja se de rätta elementen för vad de verkligen var.
De beröringspunkter jag genomfor var inga större nyheter för mig egentligen. Det var en ganska tydlig och klar linje mellan de mörka fickor i mitt medvetande. Det som tog tag i mig på ett djupare plan, var definationen av dessa "kölvattens alla känslor". Här stod jag inför en ny utgåva av mig själv som jag inte haft tillgång till - inte hade givits tillgång till, då livet i missbrukets dunkla värld, krävt andra typers medvetande. För första gång satt jag inför mig själv i ärligt uppsåt att söka ta reda på hemligheter, dolda för mina omtöcknade ögon och sökte i blindo att famla mig fram till den sega omgivningen som omslöt mitt sargade känsloliv.
Jag fann oändligheter av dammiga rum och utrymmen som behövde städas ur och vaskas rent, men det stod snart klart att innehållet var min enkla hukommelse för mäktig, rent generellt och började snart skriva ner fenomenen som steg till uppenbarelse.
Med nersänkta lysen och cellens tystnad inbäddad i det trånga vakuum som präglar denna omgivning, hittade jag raskt trådar att följa. Lugnet gav tid och nyfikenheten gav mig viljan till att öppna mina rostiga och skramlande portar till en värld i mig själv jag trodde jag lämnat för gott.
Inspirasjonen till att fortsätta anteckna mina innersta, flöt som lava nerför den branta klippan. Upptäckterna jag stötte på under resan nerför de otaliga A4:a arken, öppnade variga sår som, blottades, kändes fridfulla där de började rensas genom insiktens sköna flom av friskt pulserande blod.
Men till min häpnad märkte jag hur svårt det var att infinna mig i riktig sorg. Hur det tog mig stora ansträngningar att uppleva förlusten av mina kära på ett nära sätt. Jag blev tvungen att "ta i med hårdhandskarna" för att bli ledsen över mitt liv, en ingrediens jag var övertygad om behövdes i mitt pågående resonemang med mina innersta och undertryckta känslor. För inte kunde det vara möjligt att gå igenom mina livets fasor utan att åtminstone börja känna trång till att vilja gråta? Var det? Kunde det vara så, att jag gått så långt och blivit så förhärdigad, avkylt i mitt emotionella spindelnät, avtrubbat som det tycktes vara?
En ny dörr hade satts på glänt, slog det mig och lämnade mig ännu lite mer vilsen... För mig, insåg jag, fanns det inte möjlighet att börja resan mitt i, utan jag var tvungen att färdas längre bakåt för att sätta perspektiven i sina rätta sammanhang. Jag var tvungen att gå bakom mitt - nu för tiden - normala jag och spränga bort mina missbruks bastanta och härdade murar, innan jag kunde börja se de rätta elementen för vad de verkligen var.
Det som för stunden skärde sig var, att i och med drogernas urtåg från kroppen slogs jag ännu hårdare av mina kvalor än jag kunde ana. När jag öppnade min "pandoras box" var jag fortfarande (i viss mån) påverkad. Nu när locket stod vidöppet och all min vrede gentemot mig själv och mitt agerande fick strömma fritt, förstärktes det mångfaldigt då "renare tankeförmåga" krockade med det diffusa nätet av avtrubbenhet som knarket insnärjt mig i. Det går inte att beteckna det som annat än mentala stormar som försig gick i huvudet. Från alla håll och kanter!
Det började dämra för mig någonstans i periferin vilka skillnader det fanns mellan de olika händelserna som stakat ut min livslinje. Mina föräldrars och lillasysters plötsliga bortgång kunde jag inte styra över överhuvudtaget. Det som hände då, hände plötsligt och helt utan förvarning. Jag var även så pass ung att jag även i det avseendet fråntogs skuldpunkter, om sådana skulle finnas. Skillnade var, mot Hilde, att förutom att jag inte heller där kunde göra något åt utfallet, så kunde jag påverka INFÖR det ofrånkomliga utfallet. Men jag hade inte gjort det, hade inte tagit min plikt, mitt ansvar, min del, min roll... Jag hade flytt från allting, gömt mig längst ner, långt bort i en helvetets skitvärld som nästan tog kol på mig med...
Och nu satt jag här alltså, i och för sig i en ensamhet jag fann behagligt tilltalande, med en malström av tankar som började sätta sitt fokus. Och det började göra ont, mycket ont... Jag var tvungen att agera i mitt liv!
Det började dämra för mig någonstans i periferin vilka skillnader det fanns mellan de olika händelserna som stakat ut min livslinje. Mina föräldrars och lillasysters plötsliga bortgång kunde jag inte styra över överhuvudtaget. Det som hände då, hände plötsligt och helt utan förvarning. Jag var även så pass ung att jag även i det avseendet fråntogs skuldpunkter, om sådana skulle finnas. Skillnade var, mot Hilde, att förutom att jag inte heller där kunde göra något åt utfallet, så kunde jag påverka INFÖR det ofrånkomliga utfallet. Men jag hade inte gjort det, hade inte tagit min plikt, mitt ansvar, min del, min roll... Jag hade flytt från allting, gömt mig längst ner, långt bort i en helvetets skitvärld som nästan tog kol på mig med...
Och nu satt jag här alltså, i och för sig i en ensamhet jag fann behagligt tilltalande, med en malström av tankar som började sätta sitt fokus. Och det började göra ont, mycket ont... Jag var tvungen att agera i mitt liv!
Inåt, neråt...bakåt...
Mycket kan skrivas om tiden där inne, bakom min egen dörr i vilken utstreckning som helst. Djupet i den inre resan är mig otydlig i sin helhet än i dag och endast brottstycken kan jag tillskriva min konkreta värld. Nyanserna är oändliga och stjärnklara i all sin tydlighet, ty utgången är solklar; jag sitter här jag sitter i dag...
Det ofrånkomliga i hela den röra jag satt mig i, var de tillbakablickar som köade upp sig dagligen. Med min vilja förstås, entrade jag min egen svunna värld i naket tillstånd. Med öppna armar öppnade jag min barm mot mina smärtor som legat i rörelse sen drogerna började avta sin dominans. Visst, de fanns där jämnt ändå, men som sagt i en mindre skala, i ett svagare töcke än förut och därmed de passager för andra intryck, andra tankar...
Det var på ingalunda sätt någon nyhet för mig då tankarna som oftast ledde mig åt ett återkommande spår, var och varenda kväll efter att lugnet lade sig över anstalten. I det stora och hela var det detta som i stort sätt låg i grunden till min största flykt i livet - det som gav mig "all rätt i världen" att droga ner min kropp och mitt liv och ge starttecken på den stora skendrivningen någonsin.
Mycket hände kring mitten av nittiotalet som spräckte mitt fundament i bitar. Eller, det var då kulmen nåddes, den oundvikliga slutpunkten då hela mina helveten tog sin början.
Tre år innan, kring 1993 mottog jag telefonsamtalet från min syster Hilde. Det första på ja, jag vet inte när. Det var då hon berättade att hon utvecklade sin AIDS från ett åtta-årigt tillstånd i HIV. (Jag visste då inte ens att hon haft HIV). Hon hade alltså fått det berättat för sig svart på vitt, att hennes dagar i princip var skrivna i det här livet.
Jag försökte på allvar sätta mig in i hennes situation men kom aldrig dithän jag ville med det - av naturliga skäl. Det jag till min fasa såg mig göra (reflekterade jag här i min cell...) var att stöta min egen dolk allt längre in i mitt bröst, genom att antända mitt missbruk i allt större utstreckning.
Nog märkte jag, att jag samtidigt som min och min systers dörrar öppnades från den dagen - vi hade dagligen telefonkontakt i princip - så drogs jag allt längre bort från allt och alla. Trots att jag visste mycket väl hur hennes klocka tickade ner i en ohejdbar spiral fortsatte jag att snöa in mig i mitt eget mörker. Under hennes tre år kvar att leva från det nyss nämnda telefonsamtalet, besökte jag henne i Danmark en gång! 1 jävla gång...
Det var det locket jag hade börjat så smått att lyfta, där jag rörde mig fritt i cellen efter inlåsningen om kvällarna. Det gjorde olidligt ont i mig att se mig själv i dessa scener som utspelade sig i mig, men jag var så illa tvungen. Och jag ville inte annat heller. Jag behövde tid och utrymme för att säga någonting högt för mig själv. Jag behövde säga henne hur mycket jag älskade henne! Och samtidigt, behövde jag övertyga mig själv om att jag menade det. Jag behövde känna den smärtan i mig själv...
Ingenting annat i mitt liv har egentligen berört mig mera än min syster. Den outtalde kärlek som legat i skymundan och brunnit så intensivt behövde få den bekräftelse den förtjänade, om än i efterhand, och om än i dessa rådande omgivningar. Jag blev tvungen att att i sakta mak plocka i sär mitt tilltrasslade inre och söka återskapa de partiklar som funnits innan - innan alla mina helveten sattes i brand och satte mig på flykten. Jag såg där i cellen klarare än någonsin, att jag var skyldig henne det!
Jag insåg nog projektet där och då men jag insåg aldrig vidden av det. Jag kanske fortfarande inte gör det för det gör ännu ont i mig när mina tankar delar sin tid med henne i dag, men numera tar jag i det i stället för att fly. Och jag menar nog också innerst inne att jag nog skall känna det jag gör, förmodligen livet ut. Och det välkomnar jag i allra högsta grad... Allt för att ha henne kvar...
Det var i stunder som detta jag började leta efter redskapen, verktygen för att bearbeta mina missade länkar och fann till min tröst ett skrivpapper, en penna och en tanke...
Det ofrånkomliga i hela den röra jag satt mig i, var de tillbakablickar som köade upp sig dagligen. Med min vilja förstås, entrade jag min egen svunna värld i naket tillstånd. Med öppna armar öppnade jag min barm mot mina smärtor som legat i rörelse sen drogerna började avta sin dominans. Visst, de fanns där jämnt ändå, men som sagt i en mindre skala, i ett svagare töcke än förut och därmed de passager för andra intryck, andra tankar...
Det var på ingalunda sätt någon nyhet för mig då tankarna som oftast ledde mig åt ett återkommande spår, var och varenda kväll efter att lugnet lade sig över anstalten. I det stora och hela var det detta som i stort sätt låg i grunden till min största flykt i livet - det som gav mig "all rätt i världen" att droga ner min kropp och mitt liv och ge starttecken på den stora skendrivningen någonsin.
Mycket hände kring mitten av nittiotalet som spräckte mitt fundament i bitar. Eller, det var då kulmen nåddes, den oundvikliga slutpunkten då hela mina helveten tog sin början.
Tre år innan, kring 1993 mottog jag telefonsamtalet från min syster Hilde. Det första på ja, jag vet inte när. Det var då hon berättade att hon utvecklade sin AIDS från ett åtta-årigt tillstånd i HIV. (Jag visste då inte ens att hon haft HIV). Hon hade alltså fått det berättat för sig svart på vitt, att hennes dagar i princip var skrivna i det här livet.
Jag försökte på allvar sätta mig in i hennes situation men kom aldrig dithän jag ville med det - av naturliga skäl. Det jag till min fasa såg mig göra (reflekterade jag här i min cell...) var att stöta min egen dolk allt längre in i mitt bröst, genom att antända mitt missbruk i allt större utstreckning.
Nog märkte jag, att jag samtidigt som min och min systers dörrar öppnades från den dagen - vi hade dagligen telefonkontakt i princip - så drogs jag allt längre bort från allt och alla. Trots att jag visste mycket väl hur hennes klocka tickade ner i en ohejdbar spiral fortsatte jag att snöa in mig i mitt eget mörker. Under hennes tre år kvar att leva från det nyss nämnda telefonsamtalet, besökte jag henne i Danmark en gång! 1 jävla gång...
Det var det locket jag hade börjat så smått att lyfta, där jag rörde mig fritt i cellen efter inlåsningen om kvällarna. Det gjorde olidligt ont i mig att se mig själv i dessa scener som utspelade sig i mig, men jag var så illa tvungen. Och jag ville inte annat heller. Jag behövde tid och utrymme för att säga någonting högt för mig själv. Jag behövde säga henne hur mycket jag älskade henne! Och samtidigt, behövde jag övertyga mig själv om att jag menade det. Jag behövde känna den smärtan i mig själv...
Ingenting annat i mitt liv har egentligen berört mig mera än min syster. Den outtalde kärlek som legat i skymundan och brunnit så intensivt behövde få den bekräftelse den förtjänade, om än i efterhand, och om än i dessa rådande omgivningar. Jag blev tvungen att att i sakta mak plocka i sär mitt tilltrasslade inre och söka återskapa de partiklar som funnits innan - innan alla mina helveten sattes i brand och satte mig på flykten. Jag såg där i cellen klarare än någonsin, att jag var skyldig henne det!
Jag insåg nog projektet där och då men jag insåg aldrig vidden av det. Jag kanske fortfarande inte gör det för det gör ännu ont i mig när mina tankar delar sin tid med henne i dag, men numera tar jag i det i stället för att fly. Och jag menar nog också innerst inne att jag nog skall känna det jag gör, förmodligen livet ut. Och det välkomnar jag i allra högsta grad... Allt för att ha henne kvar...
Det var i stunder som detta jag började leta efter redskapen, verktygen för att bearbeta mina missade länkar och fann till min tröst ett skrivpapper, en penna och en tanke...
En öppning.
Eftersom jag vid tillfället fortfarande var aktiv i missbruket blev dygnen splittrade i två separata världar, så att säga. En renodlad strategi, nödvändig för att pallra med tillvaron. Även om dagarna var den mest fysiska tidpunkten lärde jag mig mycket snabbt att gilla och använda mina nätter på ett mer andligt sätt. Från inlåsningen klockan 1945 tills dörrarna öppnades igen vid 0700 bedrev jag mina resor ideligen. Metoderna kanske inte alltid var så gynnsamma för mig, då dagarna ofta gick åt till att "fixa grejerna" inför natten, men det var bara ett "bi-inslag" i sammanhanget, inte större vikt än kanske en sort belysning. Det viktiga för mig (vilket jag inte insåg vidden av då utan bara kände hur någonting spelade i mig) var att fortsätta det spåret jag kommit i kontakt med - inom mig själv. Nu, äntligen kunde jag hitta tid att söka minnena, de som sedan länge legat förlegat någonstans i min glömska. Upptäckterna stod sig allteftersom jag trängde djupare in i mig själv och såg, kanske för första gången, hur jag i många år sprungit i från min sorg, min längtan och min saknad.
Det gjorde inte längre ont i mig att minnas. Förmodligen så hårt bedövad av år i drogmissbruk, men jag kände en närvaro, en mycket fysisk attribut, som någonting levande inom mig. Hade jag inte varit så förhärdad av livet som jag var, vet jag med mig själv (idag!) att jag var på vippen att släppa gråten lös, där i den lilla cellen. Men det gjorde jag aldrig utan jag "lekte med den" någonstans mellan bröstet och halsgropen, vilket i sin tur gav mig nyttig vetskap om mig själv. Dessa tecknen visade mig att jag var på rätt väg - en väg som dock passade väldigt ogynnsamt in i det liv jag levde. Men i cellen var det ljuvt...
Det fungerar dåligt att visa sig "svag" när man är i svängen. I denna manipulativa värld av hårdhet och känslolöshet delas inte sådana utrymmen. På gatan leder det ingen vart att visa för många känslor, en lärdom som medföljer med åren och förvandlar en till det absolut sämre. Ingalunda vackert! På så sätt blev fängelsevistelserna en befrielse trots frihetsberövandet. Jag insåg vikten av ensamheten i mig med helt andra ögon och, nog måste jag påstå att, tiden inne gjort mig oändlig stor nytta. Jag väljer att se det som ett nålsöga jag var tvungen att ta mig genom, på gott och ont för att reda ut min resterande färdväg i livet.
Så även om inte drogerna slutade strömma i mina system bakom murarna så var det ändå inte den samma magnituden över mängderna. Och alltså därför kunde känslorna lättare tränga igenom. Sedan tog jag dem i ett helt annat syfte där inne än ute.
Som jag nämnde ovan så finns det inte stor plats, om överhuvudtaget alls (?) för självrannsakan i det aktiva missbrukarlivet jag levde. Och med tiden, såg jag då, försvann jag allt mer ifrån mig själv. Vändorna mellan frisläppen blev mer och mer vilda och galna och kunde gå mycket mycket illa. Det är väl en tolkningsfråga huruvida de gjorde det eller inte...
Äntligen hade jag hittat tid för min egen sorg.
Det är så mycket som kan förändra en människa. Lika väl som en framgångsrik individ kan hösta sina medaljer genom livets gång, kan även det rakt motsatta hända - den samma. Ingenting är egentligen givet, har jag fått lära mig. Och den vetskapen vet jag, kan slå på var och varenda människa. Vi är inte gjorda för att hantera allt som korsar vår väg. Tyngderna blir tillslut kort och gott övermännskliga och man knäcks itu - oansätt hur stark man tycker sig vara. Ingen, kan ta allt!
Barndomen spelar naturligtvis roll, till en viss grad. Inte så att man behöver gå hela livet igenom bakom "det falska skyddet" kring en trasig barndom, inte alls. Men om man startar sitt liv på villovägar kan effekterna mycket väl sträcka sig långt upp i åldern, absolut. Nu väljer jag inte att tro detta enbart för att det blev min egen väg utan därför att så är faktiskt fallet.
I princip ingenting i mitt liv hade hänt om inte min barndom varit som den var, så enkelt är det. När jag då redan hamnat i det sneda spåret i min tidiga vuxenålder och fortfarande präglades av än mera död i min närmaste närhet, hade jag inget försvar mot det hårda liv jag gett mig in i. Spiralen var ofrånkomlig och jag föll och föll och jag föll...
Jag föll till den punkt där jag inte längre var kapabel att hejda det (fallet) eller ens ägde viljan och kraften att se mig om efter möjliga vägar ut. Med drogernas inneslutande av mig själv, fann jag inga utkikspunkter att hålla greppet om. Inga alls. Varför skulle jag leva och ha det bra när ingen andra av min egen familj gjorde det? Jag var trots allt i livet fortfarande och hade därför lyckats långt bättre än mina andra (kära), alltså kunde jag tro på denna lögn som drogerna förskönade min personlighet med - till punkt och pricka...
Det jag inte upptäckt i mig själv, eftersom drogerna gjort mig dövhörd för mina inre röster var, att jag aldrig fått ur mig all min sorg. I backspegeln ser jag hur tiden aldrig fanns på min sida och "olyckligheterna" avlöste varandra ideligen, samtidigt som jag redan var djupt försjunken i drogerna. En förödande spiral hade blivit min egen flykt och för varje dag försvann jag än mer från mig själv...
Därför fanns det aldrig någon möjlighet för mig att återvända "hem" till Grimstad där nog ( under den här tiden) många svar till att reda ut min sorg låg.
Så jag började mina egna resor i mig själv i fängelset. Inlåst i cellen kunde jag äntligen (kunde jag känna!) få tid att öppna upp alla dessa sår som, variga och bultande skapat såna spärrar i mitt känsloliv och förståelse för mig själv...
Skulle jag ändå sitta inne kunde jag göra någonting produktivt för mig själv. Mina stunder av ensamhet började jag ägna åt mig själv. Äntligen hade jag hittat tid för min egen sorg...
Långsamt började resan ta sig form...
Barndomen spelar naturligtvis roll, till en viss grad. Inte så att man behöver gå hela livet igenom bakom "det falska skyddet" kring en trasig barndom, inte alls. Men om man startar sitt liv på villovägar kan effekterna mycket väl sträcka sig långt upp i åldern, absolut. Nu väljer jag inte att tro detta enbart för att det blev min egen väg utan därför att så är faktiskt fallet.
I princip ingenting i mitt liv hade hänt om inte min barndom varit som den var, så enkelt är det. När jag då redan hamnat i det sneda spåret i min tidiga vuxenålder och fortfarande präglades av än mera död i min närmaste närhet, hade jag inget försvar mot det hårda liv jag gett mig in i. Spiralen var ofrånkomlig och jag föll och föll och jag föll...
Jag föll till den punkt där jag inte längre var kapabel att hejda det (fallet) eller ens ägde viljan och kraften att se mig om efter möjliga vägar ut. Med drogernas inneslutande av mig själv, fann jag inga utkikspunkter att hålla greppet om. Inga alls. Varför skulle jag leva och ha det bra när ingen andra av min egen familj gjorde det? Jag var trots allt i livet fortfarande och hade därför lyckats långt bättre än mina andra (kära), alltså kunde jag tro på denna lögn som drogerna förskönade min personlighet med - till punkt och pricka...
Det jag inte upptäckt i mig själv, eftersom drogerna gjort mig dövhörd för mina inre röster var, att jag aldrig fått ur mig all min sorg. I backspegeln ser jag hur tiden aldrig fanns på min sida och "olyckligheterna" avlöste varandra ideligen, samtidigt som jag redan var djupt försjunken i drogerna. En förödande spiral hade blivit min egen flykt och för varje dag försvann jag än mer från mig själv...
Därför fanns det aldrig någon möjlighet för mig att återvända "hem" till Grimstad där nog ( under den här tiden) många svar till att reda ut min sorg låg.
Så jag började mina egna resor i mig själv i fängelset. Inlåst i cellen kunde jag äntligen (kunde jag känna!) få tid att öppna upp alla dessa sår som, variga och bultande skapat såna spärrar i mitt känsloliv och förståelse för mig själv...
Skulle jag ändå sitta inne kunde jag göra någonting produktivt för mig själv. Mina stunder av ensamhet började jag ägna åt mig själv. Äntligen hade jag hittat tid för min egen sorg...
Långsamt började resan ta sig form...
Lättare sagt än gjort.
På frågan om jag ville resa en anmälan svarade jag nej. "Den som är med på leken får tåla steken...". Sen bad jag dem stänga dörren efter sig...
Strax innan hade biljakten, som pågått i över en timme över halva norrort, slutat med bredsladd på E4:an vid Täby där en tvär-stående radiobil spärrade vägen. Och när bilen kommit till ett stopp vid mitt-räcket hade jag precis hunnit ut och lagt till språng mot närmaste skogsområde. Med pulsen hammrande och hjärtat slammrande i bröstet kunde jag allt mer otydligt urskilja den mängd olika röster som gormade bakom mig. Jag vände mig aldrig om, utan fortsatte endast rakt inåt den mörka skogen som omslöt mig mer och mer. Det tokiga när man är "så på" är, att man kan pressa sig själv över sina normala gränser. Jag sprang allt vad jag orkade och märkte aldrig hur lite luft jag egentligen fick förrän jag hittade ett hus mitt i allt mörker.
Jag famlade längs med väggen och hittade en trappa ner till något källarutrymme och satte mig ner för att försöka lista ut huruvida mina förföljare dunstat. Smärtan i mina luftvägar var olidliga och ett märkligt tryck ekade i öronen. Eftersom jag ingenting såg i det kompakta mörkret kunde jag inte veta, men jag märkte hur min blick tedde sig suddigt... Jag svettades ymnigt trots att det var vinter och bitande kallt. jag måste så småningom ha somnat till, hur skruvat det än måste låta, för jag varken hörde eller märkte hur jag omslutits av en stor mängd poliser. Vad som ytterligare stärker tesen om att jag somnat är, att det jag vaknade av var inte själva poliserna utan den polishund som högg mig i ansiktet. Det var väckarklockan som ringde... Allt var bara kaos, ett omtöcknade kaotiskt ögonblick av den skäraste våld jag utstått kanske någon gång i livet. Minnesbilderna är tydliga som dagen från denna stund och jag såg hur polisen släppte kopplet och lät sin hund bita för att sedan dra den till sig igen, allt mellan fladdrande ficklampskäglor och en groteskt gormande schäferhund. Hundföraren upprepade detta flera gånger vilket föranledde än fler hugg i armarna och axeln, då jag förstod att skydda huvudet efter ett tag. När hunden gjort sitt bar det iväg till polishuset i Åkersberga där ju biljakten började för att sedan föras vidare till Österåker efter att häktningen blivit ett faktum...
Jag har nog alltid varit en "tänkare". En som tycker livet är väl värd att ge en funderare. När man sitter, så ges man en hel del tid till hands där utrymmet finns att boltra sig bland just tankar och funderingar.
Men det är inte alltid så lätt att finna det lugn som behövs alltid, för att kunna utforska sitt inre ideal. Miljön är allt annat än lugn och stillsam när man stoppar in hopvis med aktiva missbrukare i vitt skilda åldrar, totalt olika bakgrundar både kulturellt och socialt - och (inte minst) mentalt. Man kunde förmodligen hittat ett större lugn med en grävling och en tax i städskrubb...
Man lär sig att värdera de små stunderna, tiden då dörrarna låses och tystnaden slutar sig i korridorerna. Allt annat är ett spel i mångt och mycket. Man väljer själv hur man vill eller kan använda sina tankar och funderingar, hur man tar sig an tiden som här inne blir av en karaktär som skiljer sig stort från vad man är van vid - på utsidan.
Man skulle kunna tro att det vore en smal sak att sluta knarka när man sitter inlåst utan kontakter på utsidan. Men saken är den, att det ligger till precis tvärt om: det flödar både av kontakter och droger...
Det krävs mognad att ta avstånd där inne från det man ryckts bort från på utsidan. Hur destruktivt och hårresande ens leverne varit utanför murarna ,så är det ingalunda lättare att avstå bara för att man sitter inlåst. Nej, som sagt - tvärt om...
Väl, det stod ganska tidigt klart för mig att jag inte delade dessa människors syn på vare sig livet i helhet eller tillvaron som sådan. Jag fann snabbt ut att det var nödvändigt att hålla ett avstånd, vilket var mycket lättare sagt än gjort...
"Åt helvetet ute från land"
Det är en ofantlig skillnad på de olika drogmiljöna som florerar i samhället. För den nyrekruterade, spricker den oskuldsfulla myten relativt omgående när stegen börjar ta sig inåt i "Landet". Omärkbara gränser passeras ideligen till en början och utan att veta ordet av befinner en sig långt ute till havs...
Den avlösande faktorn är mjuk till en början, då alkohol och hasch sedan en tid tillbaka flätats samman som i en gladlynt och högst underhållande dans. Man har plötsligt hur jävla roligt som helst och utan det minsta bekymmer för någonting. Det tillståndet bedöver allt annat i ens tillvaro som måtte göra ont. Sammantaget går händelsförloppet av stapeln i den åldern (oftast) då man är långt ifrån färdig utvecklad som människa - och utan förmågan att kunna se "det större sammanhang" är man mycket illa ute (nyrekruteringen är därför en barnlek!).
Inte olikt Bambi på den hala isen, glider man runt lite i startskedet utan den minsta aning om någonting annat än rusets engagemang i den egna kroppen och de påföljande glädje-yttranden som sköljer över en. Man blir hängiven från dag ett och ovetande korsar man redan här ett flertal gränser.
Den mest primära (och farligaste!) är vetskapen om hur bra man kan må (!), genom att bara blanda ner lite sötluktande gegga i en bunt tobak - och försvinna bort i ett tillstånd som tar bort det onda. Värre än så är det ju inte! Vem vill inte sitta i go`stolen och laborera med sköna drömmar än att ältra sig i mardrömmar och ångest, kanske i en tonårings spretande tankevärld?
Man vet sedermera ganska omgående att det man håller på med är långt i från lagligt och skyggar därmed undan mer och mer. Försiktigt till en början, och må hända med ett urval kompisar man inte ville välja i första handen, för bara en kort tid sen. Ens närmaste vänner från tiden innan, hamnar lite dimmigt i skymundan allteftersom man själv sjunker ner i djupet. Själv märker man inte detta skedet alls, utan ser det mera som en befrielse att man äntligen blivit själv och kan behandla sig med drogen. Personlighetsförändringen har redan startat sin omvandling sen ett tag nu. All annan närvaro, förutom de som delar detta nya intresse, känns besvärande och påtvunget. Man vill bara bort, ifrån, vara själv...
Jag hade "turen" att inte behöva genomgå den största av dessa processer i Grimstad, min lilla barndomsby av de minsta av mått. Just i det skedet där jag nyss beskrivit, gick mitt flyttlass till Stockholm där hela min världsuppfattning sattes på ända.
Som sagt, processerna var givna som förklarat här ovan, men takten och magnituden var så svindlande mycket större än "hemma..." Jag skulle snart bli varse detta i större ton än någonsin förut. Ja mycket större än jag hade en aning om...
Den framfart som jag hamnade i är, skulle jag vilja säga, av "klassisk art". Lite alkohol i min ungdom, sen lite hasch - som blev mera allteftersom tiden gick. Sedan dök amfetaminet upp i min vardag och allt löpte på så mycket mycket snabbare. Under den första tiden flöt det på i "kontrollerade former", tills den dagen då jobbet inte fanns kvar (hur otroligt det må låta så slutade jag där själv!).
Efter det hade jag överskridit så många gränser så jag var redan åt helvetet ute från land...
Den avlösande faktorn är mjuk till en början, då alkohol och hasch sedan en tid tillbaka flätats samman som i en gladlynt och högst underhållande dans. Man har plötsligt hur jävla roligt som helst och utan det minsta bekymmer för någonting. Det tillståndet bedöver allt annat i ens tillvaro som måtte göra ont. Sammantaget går händelsförloppet av stapeln i den åldern (oftast) då man är långt ifrån färdig utvecklad som människa - och utan förmågan att kunna se "det större sammanhang" är man mycket illa ute (nyrekruteringen är därför en barnlek!).
Inte olikt Bambi på den hala isen, glider man runt lite i startskedet utan den minsta aning om någonting annat än rusets engagemang i den egna kroppen och de påföljande glädje-yttranden som sköljer över en. Man blir hängiven från dag ett och ovetande korsar man redan här ett flertal gränser.
Den mest primära (och farligaste!) är vetskapen om hur bra man kan må (!), genom att bara blanda ner lite sötluktande gegga i en bunt tobak - och försvinna bort i ett tillstånd som tar bort det onda. Värre än så är det ju inte! Vem vill inte sitta i go`stolen och laborera med sköna drömmar än att ältra sig i mardrömmar och ångest, kanske i en tonårings spretande tankevärld?
Man vet sedermera ganska omgående att det man håller på med är långt i från lagligt och skyggar därmed undan mer och mer. Försiktigt till en början, och må hända med ett urval kompisar man inte ville välja i första handen, för bara en kort tid sen. Ens närmaste vänner från tiden innan, hamnar lite dimmigt i skymundan allteftersom man själv sjunker ner i djupet. Själv märker man inte detta skedet alls, utan ser det mera som en befrielse att man äntligen blivit själv och kan behandla sig med drogen. Personlighetsförändringen har redan startat sin omvandling sen ett tag nu. All annan närvaro, förutom de som delar detta nya intresse, känns besvärande och påtvunget. Man vill bara bort, ifrån, vara själv...
Jag hade "turen" att inte behöva genomgå den största av dessa processer i Grimstad, min lilla barndomsby av de minsta av mått. Just i det skedet där jag nyss beskrivit, gick mitt flyttlass till Stockholm där hela min världsuppfattning sattes på ända.
Som sagt, processerna var givna som förklarat här ovan, men takten och magnituden var så svindlande mycket större än "hemma..." Jag skulle snart bli varse detta i större ton än någonsin förut. Ja mycket större än jag hade en aning om...
Den framfart som jag hamnade i är, skulle jag vilja säga, av "klassisk art". Lite alkohol i min ungdom, sen lite hasch - som blev mera allteftersom tiden gick. Sedan dök amfetaminet upp i min vardag och allt löpte på så mycket mycket snabbare. Under den första tiden flöt det på i "kontrollerade former", tills den dagen då jobbet inte fanns kvar (hur otroligt det må låta så slutade jag där själv!).
Efter det hade jag överskridit så många gränser så jag var redan åt helvetet ute från land...
Läggs inte längre ut på facebook.
Det finns tre spår i mitt liv som alla bär en signifikant betydelse i inramningen av hur jag blivit som människa. Inte på det fulla och hela, men i god utsträckning.
Som jag sagt tidigare ligger det ej i min natur att skylla ifrån mig på omständigheterna som fört mig fram genom livets trångmål. Ansvaret kommer alltid att vila i min egen famn och stå sig genom mina beslut. Uppväxten, som berörts tidigare, är ett av dessa tre. Ingen kan undkomma sin barndom hur mycket de än måtte vilja. Låt säga att det ligger en viss relation till hur det vill komma att gå senare i livet och då förmodligen främst i de yngre vuxen åren. En viss ostabilitet kan skönjas mellan enstaka år under den här perioden, vilket ledde mig in i drogernas gråa värld av ohjälpligt missvisande färg-skalor. Det andra spåret, alltså, vilket ofördröjbar linje leder så småningom mig in på det tredje; fängelset...
Konsekvenser måste anses som ett av nyckelorden i den förestående fortsättning. Att det ena kan leda till det andra är vida känt vid det här laget. Det är märkligt hur en människa kan få för sig att obönhörligen fortsätta sin resa mot stupets brant när han hela tiden måste se den komma närmre och närmre, allteftersom dagarna stryker undan. Drogerna är bedövande lömska och äger ingen som helst svårighet att missleda den vilsna längre, och djupare in i sin värld där ett mörker råder som gör det omöjligt att spåra sin väg tillbaka.
Insvepta i misströstan och förtvivlan, uppgivenhet och sorg görs färden lättare med lögnaktiga löften om ett bättre liv i väntan än den misär man just nu befinner sig i. Man lever i ett hopp, en tro att någonting finns att ta till sig lite längre fram, trots att man någonstans vet i sig själv att så absolut inte är fallet. Det här stycket av tiden är "crucial" och bäddar för konsekvenser av avgörande betydelse. Omgivningen ser inte vilka förhållanden man står sig i, ser inte vad som driver en sidledes (ty man själv tycker sig bevega sig framåt!). Inte alls olikt en psykos måste vara den form ut av mående, tillstånd som omtöcknar missbrukarens tankar och får en människa att på eget bevåg stega rakt ut i helvetet.
Själva processen är så stegrande och så långsam att jag, som befunnit mig där kan tydligt se för mig scenariot som fullt ut möjligt. Utan att lägga ifrån mig ansvaret för min egen situation på något sätt, ser jag klara tecken av det rådande mönstret; det dåliga mående, de taskiga förutsättningarna som gör att man tar till tillfälliga lösningar som verkar fungera för stunden... Och innan man vet vare sig fram eller tillbaka, har tiden sprungit i väg och man har trasslat in sig i nätet...
Lika lite som jag kunde förhindra mina föräldrars alldeles förtidiga bortgång kunde jag stå emot det annalkande yttre fördärv som skulle bli min utstakade bana. Jag märkte aldrig den långsamma utveckling som pågick för fullt innan det var åt helvetet för sent, och vi vet ju alla hur det är att stanna en rullande tyngd i pågående...
Men som sagt, det här handlar inte om att ursäkta mig. Utan det handlar om att förklara mig, för mig själv och inför den värld jag lever i. I min omgivning i dag, så är det en relativ liten del som egentligen vet hela sanningen bakom den jag är. Hela bilden vet endast min flickvän närmast, och även däri finns det inslag hon antingen inte förstår eller heller inte har förmågan att se, eftersom hon saknar vissa referensramar att greppa om. Detta passar mig dock fint i tiden, ty allt skall inte behöva kunna ses av alla. En viss form för oskuldsfullhet bör alltid finnas i en människas liv...
(Från och med nu läggs inte längre detta ut på facebook, för nu, nu börjar allvaret. Den som vill följa vidare får leta sig hit in själv...)
I slutändan stod man alltid alena.
Naturligtvis finns det flera sidor av en och samma sak. Likledes går inte heller min väg genom livet utom detta faktum, som det faktiskt är. Det ena skapar det andra och när bollen satts i rullning dras hela ens värld med ner, antingen man vill eller ej.
Som i mitt fall står jag absolut inte enbart för snedsteget att jag drogs in i en värld fylld med droger. Så mycket annat kan också skrivas till handlingarna, allt eftersom tiden har sin gång. Lite av konsten kring detta skrivande bär tydliga spår av detta, där mina behov att avlasta mina samveten tecknar sig allt mer tydlig ju längre resan sträcker sig. Fördelen ligger (alltid) i mina händer, då mina fingrar spelar över tangentbordet. Och mina tankar skär genom berättelsen så som den är från mina minnen.
som jag förklarade i ett tidigare inlägg så handlar det om "ett tredelat perspektiv", vilket i sanning är också det ett faktum. Som jag också sade, så fanns det anledningar att återkomma till vissa punkter. Jag har för avsikt att äntra en annan sida nu, som förvisso är av annan karaktär men lika mycket av samma sak och innehåll.
Det gynnsamma - för egen del - är att genom mina ideer har jag tillstånd att föra farten i berättandet om egen takt och fason. Genom att i lugn mak "föra pennan" som det heter, kan jag avlasta mig själv genom orden. Jag ämnar göra detta, först och främst för att det lättar mina egna tankar och friger de laster jag bär på/har burit på, men också (kanske) till lika stor del ger det mig krafter att veta att andra människor - främmande - som bekanta, kan ta någon form ut av lärdom av det som gått till ide vildaste av makter. För, min historia är på inga sätt och vis någon unik berättelse. Det finns så oändligt många som gått de samma spåren och lika många kommer också att göra det i framtiden. Men om min berättelse kan hjälpa en enda människa på bättre vägar, eller någon anhörig kan få en inblick och på så sätt skänka sin(a) kära ett försprång ur bedrövelsen, ja då är syftet nått till sin fulländning...
Jag är för gammal i dag för att springa i onödan. Jag är för gammal för att gömma mig från mig själv och därigenom försöka vara någons kopia, i hopp om att skapa mig ett eller annat namn i en värld så olik mig själv. Jag är även trött på att ljuga för mig själv och leva i en konstlad frid, på andras villkor än mina egna. Det som har hänt har jag överlevt och kommit starkt tillbaka från och kan i dag tala om det på ett språk som strålar från hjärtats innersta kammare. Jag menar vartenda ord i all världens välmening....
...jag vet inte hur många varv jag gått här inne, på fotbollsplanens inner-plan i den stekheta solen. Timmen mellan tolv och ett förblev alltid en stjärna i ett allt annat än upplyst mörker, en värld i världen där andra regler gällde än överallt annars. Man lär sig på ett finurligt sätt att anpassa sig efter dylika normer och outtalade föreskrifter; oavsett vad som kunde ske, i slutändan stod man alltid alena...
Den långa vägens början (back to square one!)
Man skapar sig med tiden alltid nya problem, vilket jag är mycket tacksam för. Det ligger inte i mitt fat att tänka mig en värld befriat från detta, och då strängt taget inte i min väg ur missbruket. Jag behövde en schematisk vardag mer än något annat - det var hög tid att bli en "Svensson".
Äkta vardagsbekymmer välkomnades och engagemang från alla möjliga håll och kanter öppnade jag mina dörrar för. Även om det inte låg i mitt sätt att tänka fick jag "tvinga mig" ner i något som kunde jämföras med naivitet, eller min form för naivitet.
Den som vistas i svängen under längre tider blir befriad för sådana yttringsformer. Det finns helt enkelt inte plats för det. Man överlever inte länge då. Under den förhärdelses process det innebär att leva som narkoman i ett urbant undergrundsmiljö tar död på det sista smilet, det äkta skrattet och framförallt barnets sätt att se på världen och livet ikring detta. Med tiden blir man allt hårdare som människa tills det bara blir sten kvar. Detta är ingenting annat än ett stramt faktum och är en av de svårare tendenserna att frigöra sig från, när vägen tillbaka har tagit sin början. Det ligger mycket arbete i att försöka lösgöra sig från dessa kedjor som fjättrat en till den galna värld det är. Mycket arbete!
Gömd i dess falska farvatten gömmer sig även ens förvridna syn på stolthet. Även hur mycket man än vill tro det, där man sprader runt i "sina nya skor", så finns det ingen stolthet kvar i en sliten narkomans liv. Skulle det finnas det vore det väl ändå inte helt lämpligt att kämpa livet ur sig för att lämna detta miljö, eller?
Jag vågar påstå detta och de som får för sig att lägga fram motsatsen, är långt i från redo att ändra på sig ännu...
Så en av mina främsta företaganden blev att anpassa mitt livssyn. Nu när jag på god väg var kommen ur det gamla, fick jag öppna ögonen åter mera. Nya hinder dyker upp ideligen och snart fanns inte en "ledig stund" att slappna av i. Nog så ansträngande var det att ständigt behöva anpassa, förändra mina attityder och framtoningar till det nya sättet att leva.
I princip handlade det om att det mesta jag tyckte var negativt blev till positivt och vice versa, på den nivån låg det - och det som stod sig starkt genom dessa stormar var insikten om, att det inte var min nya miljö som skulle förändras inför mig, utan det var jag som skulle förändras inför den. Att inse detta var själva kärnpunkten i min syn på stolthet...
Innanför murarna lämnade jag kvar det svarta hjärtat och tog klivet ut i decembers snörök tillsynes som det kändes då, utan en levande själ... Den långa vägen - dess huvuddel - hade sin början här och nu... inget jag visste något om just då...
All fuckin`in!
Det finns nog inget bättre än insikterna som kommer längs livets väg. Att se dem, känna dem, ta till sig dem, att mogna genom dem. En frihet som gör livet värd att leva, en skön attribut när tingens cirkel går igen och man kanske känner att man kommit till ett stop, en halt. Att känna växtvärken från en personlig utveckling, klingar högt i mina kapell av självinsikt och har varit ett av mina främsta redskap under denna pågående resas gång. Jag kan ännu finna mig själv nynnande till mitt livs melodier och sätta samman stycken till ett sammanhang, ett således som aldrig tycks byggas färdigt - bara större och varmare.
Det är svindlande, det mörkret man lärt sig leva i och balken som pålat fast en till det, är ett smärre helvete att såga i tu. För det måste man, frigöra sig. Det har nog framkommit "by now" men det återstår fortfarande mycket, mängder av inslag över spelets planyta. Man behöver nog inte vara Einstein för att förstå det...
Min egen metod är varken bättre eller sämre än någon annans när det kommer till kritan. Men det är en säker väg för min del, eftersom jag vet med mig själv hur jävla bra den fungerar, i praktiken...
Tekniken vad gäller mina mönster att göra mig fri från missbruket är föga överraskande i sig. Som var och en förnuftig människa lär inse, så gällde det alltså att ockupera min vardag med kvalitativa inslag för att kort och gott avhålla mig från "spök-tankarna", de som ville mig illa. Tänka på annat, blev alltså min melodi. Kanske lättare sagt än gjort, kan vissa tycka och får det också, men för min del fungerade planen över all förväntan.
Att vaska bort den livsstil, tankemönstren som drivit mig i så många år i alla väder och vindar, fick helt enkelt ge vika för böcker som skulle läsas, ett riktigt (om än ett skitigt sådant!) jobb och ett samliv med äkta känslor involverade (för den som varit där jag har varit vet att värdesätta detta!). Jag fick en vänkrets att lära känna och även låta de lära känna mig. Missbruks historik fanns inte tidigare i deras värld så jag fick även där ett aldrig så lite försprång gentemot mig själv; jag kunde lättare då lägga mitt gamla beteende bakom mig utan att behöva skyla mig eller gömma den.
Sunt förnuft verkade mig vara "a key factor" och jag gillade det. Faktiskt, trots all den galenskap jag befunnit mig i under gångna år, har jag bevarat den klokskapen nära intill - så att säga i obruten förpackning. som om jag visste att den skulle komma till nytta en vacker dag...
:-)
Det har aldrig varit någon tvivel i mig att jag skulle misslyckas i att bli fri från drogerna. Jag har också hela tiden vetat (under tiden i svängen) att det liv jag förde just då varit ohållbart. Enda problemet var att jag sjunkit i det för djupt för att kunna göra mig fri under rådande omständigheter. Så som det nu framkommit, var jag redan långt på väg i mitt utbrytningsförsök. Stockholm ett minne blott, om än rätt nära i tiden men, dock så ofattbart långt i från. Hela min dåvarande bekantskapskrets var lämnat och med fräscha vindar susande genom mitt hår. Inte ens hälften av allt detta hade behövts för att klicka min inspiration vidare mot ett nyktert liv...
Som tur också är, så har jag sedan tidiga barnår infunnit mig i bekvämlighet genom ensamhet, vilket skulle komma väl till pass i vägen ur det gamla och in i det nya. Är det något jag har lärt (vilket i och för sig är rätt mycket!) så är det att massor är vunnit om man jobbar själv i sitt eget djup. Många nycklar ligger där att upphitta till de mängder med låsningar som skruvat sig fast i en - i mitt fall mig. Vikten av att "skriva mig fri" upptäckte jag ganska tidigt i situationer det finns all anledning att återkomma till lite längre fram. Poesi är sprängmedlet som luckrar upp alla knutar som skulle kunde finnas då de spelar an på toner och noter ingen visste fanns, förrän de - lösgjorda - spricker den såriga ytan till ett gammalt minne som i alla år har gjort olidligt ont...
I mångt och mycket handlar det om att ge sig själv en chans, har jag upptäckt hittills i livet. Och chansar var precis det jag hittat och var precis det jag tog. Allt eller inget - All fuckin`in!!!
Ett tredelat perspektiv.
Slumpen har jag av erfarenhet i livet märkt vara av stor och avgörande betydelse. Man vet aldrig med säkerhet när, var eller för den delen, hur den kommer stiga in i ens sfär och , när man ser den - upptäcker den, gäller det att vara på hugget. Slumpen kan inte underskattas.
I det som kom att bli vägen till "mitt nya liv" har kanterna bestått utav flera olika sådana slumpmässigheter. Det ena har avlöst det andra och i slutändan - eller hitintills - kan jag inte beskriva det annat än klarheter. Från klarhet till klarhet, ett mycket enkelt uttryck med en sprängkraft utan dess like!
Från där jag kom ifrån var mötet med min flickvän ett sådant. Tillfället som steg fram i bilden då jag fick möjligheten att lämna Stockholm likaså och nu, när jag precis fått den anställningen jag behövde för att upprättholda mitt flytläge, kanske den mest avgörande. I alla fall så här långt i livet...
Den första tiden efter flytten var självklart mycket osäker då känslorna började komma i ny dager utan påverkan utifrån, alltså drogerna. Vardagen blev ett pendlande mellan olika tankar, olika karaktärer. Egentligen var allt jag ville tillbaka till stockholm och fortsätta att ge fan i allt, leva oförbehållslöst och fortsätta att rumstera i min egen botten. Mitt "herravälde" låg ju där, inuti det laglösas förbund, bakom de levandes fasad av allt vad det måtte vara. Men en bjällra klang någonstans i mig och gav i från sig någonting lockfullt, en antydan till ett löfte om någonting möjligt... ett arv!
I mina värsta stunder kunde jag sitta innesluten och titta mig omkring. Blicken sömfarde mina nya vänner och mina öron snappade upp deras livslinjer. Jag gjorde upptäckter av många olika slag och småningom formade sig strategien i mitt huvud och ingenting föll till fördel till mitt gamla liv. Jag såg för mig oerhörda ansträngningar ända in i djupet. För första gången på ett stort antal år erhöll jag en nykter syn på en tillvaro under struktur och "klassiska former".
Som jag sagt tidigare, så bestod en stor och betydande del av mitt tillfrisknande att observera min omgivning, lära från dem jag tillbringde tid tillsammans med och framför allt; lyssna. Omställningen var monumental vad gäller inställningen till själva livet. Samtidigt som allt detta pågick dagligen och jag skönjde hur ett möjligt mönster materialiserade sig, slog även insikten om hur hård jag blivit som människa ner som solljus i mörka utrymmen. Livet i "svängen" speglade inte mig själv på det sättet förrän jag mötte den "verkliga världen." Ett tredelat perspektiv synade mig således med järnram och om detta, blev jag inte förberedd på förrän senare...
I det som kom att bli vägen till "mitt nya liv" har kanterna bestått utav flera olika sådana slumpmässigheter. Det ena har avlöst det andra och i slutändan - eller hitintills - kan jag inte beskriva det annat än klarheter. Från klarhet till klarhet, ett mycket enkelt uttryck med en sprängkraft utan dess like!
Från där jag kom ifrån var mötet med min flickvän ett sådant. Tillfället som steg fram i bilden då jag fick möjligheten att lämna Stockholm likaså och nu, när jag precis fått den anställningen jag behövde för att upprättholda mitt flytläge, kanske den mest avgörande. I alla fall så här långt i livet...
Den första tiden efter flytten var självklart mycket osäker då känslorna började komma i ny dager utan påverkan utifrån, alltså drogerna. Vardagen blev ett pendlande mellan olika tankar, olika karaktärer. Egentligen var allt jag ville tillbaka till stockholm och fortsätta att ge fan i allt, leva oförbehållslöst och fortsätta att rumstera i min egen botten. Mitt "herravälde" låg ju där, inuti det laglösas förbund, bakom de levandes fasad av allt vad det måtte vara. Men en bjällra klang någonstans i mig och gav i från sig någonting lockfullt, en antydan till ett löfte om någonting möjligt... ett arv!
I mina värsta stunder kunde jag sitta innesluten och titta mig omkring. Blicken sömfarde mina nya vänner och mina öron snappade upp deras livslinjer. Jag gjorde upptäckter av många olika slag och småningom formade sig strategien i mitt huvud och ingenting föll till fördel till mitt gamla liv. Jag såg för mig oerhörda ansträngningar ända in i djupet. För första gången på ett stort antal år erhöll jag en nykter syn på en tillvaro under struktur och "klassiska former".
Som jag sagt tidigare, så bestod en stor och betydande del av mitt tillfrisknande att observera min omgivning, lära från dem jag tillbringde tid tillsammans med och framför allt; lyssna. Omställningen var monumental vad gäller inställningen till själva livet. Samtidigt som allt detta pågick dagligen och jag skönjde hur ett möjligt mönster materialiserade sig, slog även insikten om hur hård jag blivit som människa ner som solljus i mörka utrymmen. Livet i "svängen" speglade inte mig själv på det sättet förrän jag mötte den "verkliga världen." Ett tredelat perspektiv synade mig således med järnram och om detta, blev jag inte förberedd på förrän senare...
Från pistolmynning till blommor.
Trots mina vansinnes utflykter till livets olika hörn har jag alltid kunnat resonera inom förnuftets gräns. Även i mina mest utsatta lägen genom missbrukets vingelfärd kunde jag se "det rätta" inom mig som ett färdljus. Om något, är väl denna förmåga det som jag i dag känner den största tacksamhet för från barndomens krossade glas, vilket det finns anledning att återkomma till lite senare under resans gång.
Och nu, när jag sakta rullade in mot Fruängen kom minnesbilderna tillbaka med slående kraft och över all önskvärd tydlighet; Hertig Franzonsväg och bråket som eskalerade på parkeringsplatsen alldeles framför mig. Jag minns som om det var förra veckan bara, hur vi långsamt rullade in och kilade upp den lilla gruppen på fyra personer som klungade i ring. Med adrenalinet stigande i mina ådror känner jag fortfarande, genom minnena - hur jag stiger ur bilen och möts av pistolens kalla, hårda stålinfattning och hur den pressas mot magens undre delar. Jag minns hur jag i ögonvrån ser min polare trevar efter sin egen men hur jag hinner avbryta hans försök i tid...
Jag skakar på huvudet när jag passerar denna garageportfart och inser hur lycksalig jag är över slumpens framfart i våra liv och inser med klarhet hur svårt mitt liv skulle kunde ha blivit om inte... mitt förnuft varit med vid min sida.
Tankarna kring den nyss nämnda händelsen får mig att där och då översköljas av en beslutsamhet som lett mig ända hit i dag, där jag skriver detta; det fanns ingen möjlighet att jag skulle tillbaka till den här världen en gång till. För det fanns det för mycket underbara inslag i mitt liv, saker värda att kämpa för med näbb och klor, vilket jag tänkte göra.
Mitt förnuft sade mig, förmanade mig, att se det som fanns i dag och dra en jämförelse bakåt genom dessa minnena som ideligen dök upp allt eftersom jag körde djupare och djupare in i Stockholm.
Väl inne i Årsta passerade jag sedan en kvinna jag kände igen. En nedgången människa i ruiner lunkade tungt förbi min högra sida bärande på två plastkassar i grälla färger. Håret var så trassligt och vanvårdat så tankarna gick åt en cancer-patients håll och ringarna under ögonen vittnade om veckor utan sömn - en vanligt företeelse på dessa gator och i detta miljö. Hennes hy var redan skrynklig och rynkig och trots att jag visste att hon bara var dryga tjugo år var det skrämmande att se denna femtioåring passera... Det streifade mig som som en blixt, hur nära vi var, dessa två olika världar, men ändå så fruktansvärt långt ifrån varandra.
Nej, här kunde jag inte vara längre. Mitt mående började sjunka undan för undan och jag var redan (för länge sen faktiskt!) färdig med mina göromål i stan. Någonting i mig hade vunnit ett övertag och fått mig att "bara cirkulera lite" kring gamla domäner, som för att stilla en länge väntande, pågående hunger...
Jag suckade tungt och vände bilen mot E4:an och den halländska västkusten åt. Strax därpå korsades länsgränsen mot sörmland och de vivida känslorna Stockholm piskat upp i mig började avta med sin "galenpanna-dans". Jag hade mottagit ett kvitto den här dagen, en underskrift på att det här livet ingen lockelse längre hade i mig och att jag kunde skratta högt åt mina kvalor som återbesöket gav. Jag fick bevisat hur mina nya krafter fungerade i praktiken och att jag nu stod starkare än aldrig förr.
Jag ringde Tina och vi pratade länge med varandra utan att jag berörde mina känslor, de som nyss vridit upp mina klockor till sådana väldiga varv. Jag var långt ifrån kommen där och då, att kunna yttra mina känslor bara rakt upp och ner. Jag kan faktiskt än i dag ha svårt för det, även om jag ändå har kommit oändligt långt på väg - efter mitt eget tycke, i alla fall. Även här ligger ett stycke historia som det senare finns anledning att återkomma till.
När jag närmade mig Halmstad så småningom stannade jag till vid Växsjö centrum och köpte till Tina mina första blommor åt henne. Ingen magnifik bomb av en bukett men ändå, den första hon fått av mig - och även den första (tror jag?) jag någonsin köpt till en tjej som betytt någonting för mig.
Det som känns lite extra trevligt är, att jag förmodligen alltid kommer minnas hennes första bukett blommor eftersom historien kring dem etsat sig så djupt in i mig.
Det var inte tiotusen röda rosor det handlade om, utan tio - men för mig skulle det kunna varit tiotusen...
Välja rätt väg.
Så, fortfarande i tillfrisknandets tidiga timme fann jag mig tvingad att återvända till Stockholm för att slutföra mina sista angelägenheter. På det här stadiet av "mitt nya liv" såg jag inte huvudstaden som något av "ondo" för mig, ty i tankarna drevs jag fortfarande dit emellanåt. Hela mitt kontaktnät verkade ju där och ingenstans var jag så hemmastadd som i just Stockholm.
Nu, då jag återigen (äntligen) skulle fara dit upp, svävade jag kring ideer om hur jag skulle "ta en sista bomb..." Jag var fullt ut medveten om hur den bomben endast (i så fall), skulle bli den första av många och hur oerhört stor möjligheten, risken var att jag från och med nu med lätthet, kunde ha sätt Halmstad för sista gången. För inget är så patetiskt bräckligt som en avtändande narkoman, det visste jag redan där jag dundrade upp mot storstaden i den lilla rostiga Micran. Jag svärmade, jag var redan där innan jag korsat länsgränsen mot småland - ja faktiskt, innan jag satte mig i bilen samma morgon...
Jag hade alltså en plan, ett schema som skulle följas. För mitt inre öga såg jag för mig de olika adresserna som skulle besökas, vägarna dit och samtalen med Tina där jag skulle förvissa henne om att allt bara stod lugnt till och hur jag alldeles strax blivit färdig med mina göromål och befinna mig på vägarna ner igen hit, till västkusten. Jag slog in mig i dessa lögner så hårt att jag trodde på dem själv ända ut i fingerspetsarna, så övertygad var jag att det värmde inom mig...
Men strax efter att jag passerat Smålandstenar klingade min telefon och väckte mig ur mina drömmerier. En främmande, myndig mansröst frågade efter Kjell Törum och jag fick direkt onda aningar. Där jag kom från förekom överhuvudtaget inga såna samtal om inte något otrevligt, oförutsägbart var i görningen. I åtta av tio fall hade jag inte ens svarat när "dolt nummer" lyste upp i displayen på min telefon. Men nu gjorde jag det, den unkna känslan till trots.
Han presenterade sig som anställnings ansvarig på LIDL Sverige och sade att jag var välkommen på anställningsintervju hos honom nästkommande vecka klockan 1400. Överrumplad av hela situationen satt jag med en ekande känsla efter att vi lagt på luren. Ett yrväder uppstod i mitt huvud där jag inte helt och hållet kunde greppa de rätta raderna att sätta i hop bilden med. Som i en dimma ringde jag Tina och berättade om samtalet och det var hennes tonläge som föll avgörande för hela min resterande resa framtill denna skrivande stund som delas med er här och nu. Det jag upplevde och som föreföll mig då som förfärligt främmande var, en annan människas äkta glädje, stolthet för min skull. Ha ha, tänka sig, att i den åldern jag var i nu påverkades jag så till pass av en sådan till synes trivial sak som detta!
Ytterligare tecken bara på hur akterseglad jag blivit i mitt eget liv. De komplimanger och lovord hon öste över mig, den glädjen hon förkunnade gjorde mig i det närmaste illa berörd. I mig själv skämdes jag nästan, som om jag gjort någonting fel...
I mina tankar tilltog stormen nu och jag bevegde mig mellan kaos och lugn ideligen. Mina bilder om Halmstad klarnade och slutligen skyndade jag fram genom minnen från det nyss tillbakalagda halvåret. Kvar satt jag nu, med landskapen svischande förbi utanför bilfönstren som en stum opera, och upprymdes av beslutsamhet över min närstående framtid; fem månader utan droger och jag hade så gott som fått mig ett jobb... Nu var mycket gjort, nu var det bara resten av den här jävla resan att avklara...
Sakteligen, när Stockholm kom allt närmare började bilden om staden anta andra färger än de som målats upp bara för några timmar sen. Inget var sig likt det som syntes i mina föreställningar tidigare samma morgon. Jag kände nästan inte igen mig själv längre, minns jag mig tycka när jag flöt över Södertälje-bron senare samma eftermiddag. Botkyrka rondellen verkade allt annat än ett ljuvligt återseende och det enda jag såg när jag rullade förbi Västberga var, det upptornande polishusets mörka fasad...
Nu gällde det att inte tappa målet ur sikte...
Välja rätt väg...
