Som fritt flytande syra i mina ådror...
Men ingenting kom av sig själv. Inte till en början, i alla fall. Det krävdes av en att stabiliseras, en tempo-växling. För kontrasterna skar sig självklart fatalt mellan utsidan och insidan. Jag har den fullaste förståelse för alla dem som inte klarar av att hantera den situationen som uppstår när man blir inlåst utan förvarning. Det krävs så klart vana, träning hur bedrövligt det än måste vara.
För mitt vidkommande hade jag målet klart framför mig och jag använde mitt frihetsberövande som medel. Så enkelt var det!
Och enkelt var just vad jag ville göra det till.
Mitt liv hade blivit så komplicerat, alldeles för komplicerat för att jag kunde fungera i det. Jag var trött på att skjuta mig själv åt sidan, less på att sitta i baksätet och att inte ge styrning åt mitt eget färdmedel, vilket förmodligen var den effekt jag tog del av numera.
Häktets kala och enfärgade väggar, tak och golv drog jag fördelen av genom att låta dem även blank-ställa mina tankar från yttre påverkan. Jag kom ingenstans förutom tre lika långa metrar åt vardera hållen. Jag kunde välja mellan att stirra tomt in i en kvalmgrön betong vägg och räkna sekunder eller jag kunde öppna mina dörrar i mig själv och återuppta de spåren jag lämnade tidigare.
Valet var lika enkelt som självklart så det var bara att kavla upp ärmarna och glädjas åt den friheten jag här och nu kunde åtnjuta...
Allt har sin tid i livet, alla följer vi de mönster vi fått utan vetskap om var, när och hur. Jag har alltid trott på människan och hennes mognads process som livet innebär för henne. Vi är alla olika och har således vitt skilda behov, talanger och förmågor. Värdet är trots allt och dock lika, oansätt vem eller vad man tycks vara.
Jag började förstå mig själv som en vilsen. Det började dagas för att söka hitta rätt igen, hitta tillbaka till då jag stegade fel i livet - mitt liv.
Samtidigt började krafterna känna pressen och stressen från ett hårt liv vilket även det gjorde sitt i saken. Ju längre färden pågick i det "främmande land" jag de facto vistades i, ju större märkte jag hopplösheten växa sig kring mig och mitt väsen.
I stunder av klarsyn märkte jag även hur främlingen i mig själv började växa...
I för många år nu hade jag blivit en jag inte kände till.
Distanserad försvann jag från mina rötter allt mer och skapade öar av tomhet där jag målade upp världsbilder med falska färger - allt i ett ytterst försök att fly mina skräckslagna minnen.
Jag ville inte känna, jag ville inte vara en del av det jag varit avsedd att vara en del av, därför antog jag flykten som vapen. Det hade gått så långt att jag hunnit köra mitt eget svärd genom min egen kropp i den tron att jag gjorde det ända rätta.
"Svängen" utlovade anonymitet, vilket löfte den också höll. Ända fram tills jag satt ensam inuti cellen och lät skådespelet sakta uppslukas av dimmor och verkligheten återinträda genom minnets kalla regn, var jag en stark del av ett brinnande etablissemang av falskneri, hopplöshet och evigt segdrivet mörker.
Det kom för mig att ensamheten inte gjorde mig stark, men den kunde få mig stark igen!
Det som slog mig som hårdast och som jag var obevekligen medveten om var hela tiden Hilde. Jag återkom ständigt till henne i mina tankar och den sista sommaren vi tillbringade tillsammans innan hon en natt (hoppas jag) dog stilla i sin sömn på ett hospitz i Danmark.
Mina tankar har bankat hårt i mig om att jag borde varit där då, men jag var det inte och det gnagde fortfarande i mig som fritt flytande syra i mina ådror...
Blotta tanken kunde framtvinga yrsel...
Så klart visste jag inte då var jag skulle befinna mig i dag, skrivande de orden som träder till ytan. En väl dold förhoppning fanns givetvis så som alla människor bär på drömmar av olika slag, stora som små, men ingenting "levde i mig" så som en greppbar dröm.
För dröm var precis det det var under den tiden då jag stegade ut ur fängelset. För vilken gång vet jag inte och inte heller är det av vikt att veta. Det viktiga var dit jag kommit, hur jag såg på den situation jag befann mig inuti. Jag skriver inuti därför att det är det närmsta jag kan komma känslan av "att vara i en bubbla".
Avskärmad från allt och alla och kanske främst mig själv, började jag omkring då antyda en skiftning. Ett ljussken tycktes komma mig närmare, en lust att ta för mig mera i livet, inte bara punda runt och "nöta tid..."
Avskärmad från allt och alla och kanske främst mig själv, började jag omkring då antyda en skiftning. Ett ljussken tycktes komma mig närmare, en lust att ta för mig mera i livet, inte bara punda runt och "nöta tid..."
Jag ville någonstans. Jag ville nå fram till mig själv!
Som jag sade förut, så pågick det under den här tiden ett "fler-fronts system". Det var inte enbara syften som pågick i mitt liv, det var en horv av sådana och som alla behövde anpassas varandra. Ett mycket svårt om inte omöjligt företag, kom jag fram till. Något fick "vila" medan en andra (eller tredje, fjärde) part togs vid.
Allt till sin tid, fick en ny och oerhört intressant och aktuell mening. Ja, hela livet fick en ny inriktning då jag började skönja en möjlig vinnande tendens.
Allt till sin tid, fick en ny och oerhört intressant och aktuell mening. Ja, hela livet fick en ny inriktning då jag började skönja en möjlig vinnande tendens.
Jag skulle reda ut mitt inre och reda ut mitt liv. En livsuppgift tog form - jag var inte längre oskyddad, naken. Inte längre ensam i mig själv. Jag hade alla mina bitar att samla samman och skapa en helhet. Så jävla intressant!
Men det skulle kombineras med det livet som just nu pågick, där jag befann mig för stunden och här förelåg det lite komplikationer, så att säga. För i svängen var ingenting givet. Ingenting var skrivna i fasta ramar eller lagar, allt kunde hända från ena stunden till den andra - och man hade aldrig fullständig kontroll...
Det gick som det gick och jag var snart nog inne igen. Men den här gången kändes inte allt hopplöst...
Eftersom min tillvaro i svängen kändes som "ett lånat tillfälle" och jag visste att det var ingen karriär jag siktade på där, så blev det en sorts lättnad när jag återigen blev häktad. Det började kännas som lättnad att få jobba med mig själv igen utan att behöva avbrytas av det liv jag ändå inte ville leva.
Jag mådde aldrig dåligt på utsidan när livet stormade som värst och fullständig kaos rådde överallt, nej ingalunda, men det var inte heller något att satsa på, så klarsynt var jag i alla fall.
Det som dremot fick mig att bli mer eller mindre uppgiven, se hopplösheten ta strypgrepp på mig var när jag lättade lite på locket och översköljdes av insikten av hur långt jag hade att gå för att reparera de skador jag åsamkat mig själv genom att distansera mig från den verkliga världen. Blotta tanken kunde framtvinga yrsel...
Men jag hade för mig att livet var långt och att det gällde att börja någonstans, så varför inte i fängelset. Eftersom jag ändå återkom dit så kunde jag skapa mig en återknytningspunkt där...
Eftersom min tillvaro i svängen kändes som "ett lånat tillfälle" och jag visste att det var ingen karriär jag siktade på där, så blev det en sorts lättnad när jag återigen blev häktad. Det började kännas som lättnad att få jobba med mig själv igen utan att behöva avbrytas av det liv jag ändå inte ville leva.
Jag mådde aldrig dåligt på utsidan när livet stormade som värst och fullständig kaos rådde överallt, nej ingalunda, men det var inte heller något att satsa på, så klarsynt var jag i alla fall.
Det som dremot fick mig att bli mer eller mindre uppgiven, se hopplösheten ta strypgrepp på mig var när jag lättade lite på locket och översköljdes av insikten av hur långt jag hade att gå för att reparera de skador jag åsamkat mig själv genom att distansera mig från den verkliga världen. Blotta tanken kunde framtvinga yrsel...
Men jag hade för mig att livet var långt och att det gällde att börja någonstans, så varför inte i fängelset. Eftersom jag ändå återkom dit så kunde jag skapa mig en återknytningspunkt där...
Allt har ett syfte.
Jag fick småningom möjligheter att försöka företa min inre resa på utsidan murarna. Det blev inte lika framgångsrikt. Inte alls, faktiskt...
Som det ofta blir så glöms alla löften, all motivation, inspiration, vilja och lust att starta om i ett bättre liv och leverne innan de första tio eller så stegen hunnits gå efter muck. Ett fasansfullt scenario som många som blivit frigivna har erfarit, så även jag.
Långt ifrån redo hade jag även lagt bort de fruktsamma tankarna kring min barndom och uppväxt. Dit jag nu var på väg fanns ingen plats för den slags tankar och funderingar.
Automatiskt gick jag in i "den andra Kjelle" redan långt innan jag stod vid grindens hårda järn och sparkade grus medans porten långsamt gled upp med sitt metalliska gnissel. Det går inte att förklara bättre än "Dr.Jekyll och Mr.Hide-liknande yttre..."
Det behövdes också, ett avståndstagande, en pausering från livet kring de mina innersta tankar och funderingar. Vistelserna tog hårt på krafter både fysisk och psykisk (inte så att jag hamnade i obalans på något sätt, utan mer som om det mentala dränerade min förmåga att upprätthålla fokus).
Allt har ett syfte, är en del av mina rader av livsmotton. Så också det som nu stod för dörren och likaledes en stor del i hela min resa.
Det jag nu stegade ut till, denna oromantiska, mörklagda värld av missbruk och kriminella var nog ingenting annat än det nödvändiga för att uppnå det högre syftet jag strevade efter; att nå fram i mig själv. Jag var ju en del av etablissemanget, det kom jag ju inte ifrån - fortfarande, i alla fall, och gick den vägen jag kunde.
Genom att låta mig vila från de tankespelen jag börjat bränna så starkt för inne, tänjde jag gränserna för mitt inre jag än mer i den stundande fortsättningen, den jag någonstans visste med stor säkerhet skulle komma att stå för dörren om inte allt för länge. Som det såg ut numera ( i min bearbetning) såg det inte så bekymmersamt ut att behöva tillbringa ytterligare tid bakom låsta dörrar. Snarare tvärtom hade jag nu hittat en linje jag kunde dra fördelar ut av och kanske - på sikt - ta del av "den större lösningen!"
För min syn på livet och tiden det kretsade i hade ändrat skepnad. Jag var inte längre en vålnad som svepande i cirklar väntade på att fullgöra mitt timglas. Det fanns en agenda även för mig.
Jag kände efter och märkte hur mina fötter återigen (det var länge sen nu) tog mark och hur jag sakteligen återfick min försvunna balans. Och med den även viljan att kanske vilja fortsätta att skapa ett eget liv.
Stora händelser och intryck för en knarkare som strövade storstadens mörka nätter efter "a break of dawn" och en plats att hela sin sargade och bortvittnande själ. För själ var precis vad det handlade om; att hitta min själ!
Som det ofta blir så glöms alla löften, all motivation, inspiration, vilja och lust att starta om i ett bättre liv och leverne innan de första tio eller så stegen hunnits gå efter muck. Ett fasansfullt scenario som många som blivit frigivna har erfarit, så även jag.
Långt ifrån redo hade jag även lagt bort de fruktsamma tankarna kring min barndom och uppväxt. Dit jag nu var på väg fanns ingen plats för den slags tankar och funderingar.
Automatiskt gick jag in i "den andra Kjelle" redan långt innan jag stod vid grindens hårda järn och sparkade grus medans porten långsamt gled upp med sitt metalliska gnissel. Det går inte att förklara bättre än "Dr.Jekyll och Mr.Hide-liknande yttre..."
Det behövdes också, ett avståndstagande, en pausering från livet kring de mina innersta tankar och funderingar. Vistelserna tog hårt på krafter både fysisk och psykisk (inte så att jag hamnade i obalans på något sätt, utan mer som om det mentala dränerade min förmåga att upprätthålla fokus).
Allt har ett syfte, är en del av mina rader av livsmotton. Så också det som nu stod för dörren och likaledes en stor del i hela min resa.
Det jag nu stegade ut till, denna oromantiska, mörklagda värld av missbruk och kriminella var nog ingenting annat än det nödvändiga för att uppnå det högre syftet jag strevade efter; att nå fram i mig själv. Jag var ju en del av etablissemanget, det kom jag ju inte ifrån - fortfarande, i alla fall, och gick den vägen jag kunde.
Genom att låta mig vila från de tankespelen jag börjat bränna så starkt för inne, tänjde jag gränserna för mitt inre jag än mer i den stundande fortsättningen, den jag någonstans visste med stor säkerhet skulle komma att stå för dörren om inte allt för länge. Som det såg ut numera ( i min bearbetning) såg det inte så bekymmersamt ut att behöva tillbringa ytterligare tid bakom låsta dörrar. Snarare tvärtom hade jag nu hittat en linje jag kunde dra fördelar ut av och kanske - på sikt - ta del av "den större lösningen!"
För min syn på livet och tiden det kretsade i hade ändrat skepnad. Jag var inte längre en vålnad som svepande i cirklar väntade på att fullgöra mitt timglas. Det fanns en agenda även för mig.
Jag kände efter och märkte hur mina fötter återigen (det var länge sen nu) tog mark och hur jag sakteligen återfick min försvunna balans. Och med den även viljan att kanske vilja fortsätta att skapa ett eget liv.
Stora händelser och intryck för en knarkare som strövade storstadens mörka nätter efter "a break of dawn" och en plats att hela sin sargade och bortvittnande själ. För själ var precis vad det handlade om; att hitta min själ!
Om sanningen skall närmas ens det minste lilla...
Jag har ofta fört diskussioner med folk om huruvida det är "bättre" att bli förberedd för någon näras dödsfall än om olyckan är framme och någon plötsligt rivs bort. Jag har ju upplevt båda två scenariona och borde väl veta, så att säga. Men faktum är att jag kan inte lägga ner min röst på någondera. Båda är så fruktansvärda i sin skära närvaro och båda förde (med mig i alla fall) med sig ohyggligheter som sopade undan mina fotfästen, på sina olika sätt.
När det kommer till livets basala existens så är vi nog inget annat än en bräcklig liten människa, hur mycket vi än skulle vilja vara annorlunda.
Sorgen upplever vi alla, vi bara ikläder oss den på lite olika sätt. Därför blir allas historia så oerhört intressant, om ni frågar vad jag tycker. En människas upplevelser skiljer sig från alla andras och här gömmer det sig en skatt i varenda människas liv att berika sin egen själ med. Kanske det mest värdefulla vi har; vår egen historia!
Med den kan vi välja våra steg och tillvägagångssätt. Genom den kan vi få grepp om vem vi är, vad vi är, lära oss själv hur vi är. Den kraften den skänker måste på inga sätt underskattas. Den bär uppe så mycket mer än vi någonsin kan förstå. Eller kan man?
Att uppleva sorgekapitel tror jag är nära människans essentiella närvaro. På samma våglängd som sin motsvarighet på motsatta sidan spektret; glädjen.
På likadana villkor bär vi dess arv i våra hjärtan och är, och kommer alltid att vara den mest naturliga del av oss.
Vi föds genom glädje och möter döden kring sorgens sång. Varför är det då så ofantligt svårt för så många att hantera den - sorgen, alltså?
Lika normalt och vanligt som det rullande hjulet, nej faktiskt evigheter innan hjulets tillkomst, vandrade människor hädan efter ett fullgjort liv på jorden. Enda sedan den första skapelsen tog sin form. Ändå går vi i stort sätt under än i dag... Märkligt att det skall vara så, egentligen. Men också bra, på många sätt.
För det handlar inte om att vi skall lära oss som människor att tackla sorg på ett sätt som utplånar känslan, det kan jag aldrig tro. Nej, nog är det så att vi skall lära oss att känna sorg så som den i verkligheten är - en bestående del av oss...
Det är här jag kan uppleva mina brister i ett något större omfång än vad som önskvärt är, förmågan att känna igen sorgens helhet.
Som modern människa kanske det har blivit aningen "missvisande" att närvara vid stor sorg, om man kan uttrycka det på ett sådant vis, för när man står där med kritan i hand så är väl sorgen ingenting annat än den mest egocentriska känslan vi människor kan uppleva?
För var kommer tårarna från - eller av, om inte ekot från sin egen själ som blivit lämnat kvar efter att någon kär gått vidare i livet?
Den vägen skall vi alla vandra, det finns "inprogrammerat" i var och en av oss och vi vet detta i våra hjärtan. När den närmaste i våra liv får sin möjlighet besannats och vandrar hädan så borde det väl inte vara fråga om annat än festlighet, anledning att fira... en celebration av livet självt?
Men som människa är vi nog inte så välutvecklade som vi kanske skulle önskat och långt mindre tro eller hoppats på. Jag tror inte ens vi förstår hälften av det vi är till här för, om sanningen kan närmas ens det minsta lilla...
Främmande.
Det som gjorde mest ont av allt var vetskapen att jag lät tiden rinna i väg. jag måste varit väl medveten om hennes brådska i livet, så här dags i livet, när det regelrätt tickade högljudd och oerhört synligt för henne - och i en sådan begränsad bana. Varje steg måste ha känts som ett år...
Det märks tydligt hur svårighetsgraden radikalt höjs när jag nu återigen besöker den här perioden av mitt liv. Även långt efter att hon gått bort känner jag hur jag ständigt försöker röra mig avigt bort från de fakta som föreligger kring Hildes sista levande minnen. Ytterligare beklämmande är det att jag i dag kan tänka klart vilket jag inte var i stånd att göra då, utan jag hittade därigenom fullgoda tillfällen att elda på mitt missbruk ännu mera ( som om det verkligen behövdes?). På så vis tog mitt eget missbruk steget upp till nya höjder och alla remmar släpptes lösa och jag flög fritt i väg mot min egen undergång.
Men Hilde var så mycket starkare än mig på alla sätt och vis. Bevis på det finns överallt omkring mig och i mig fortfarande till denna dag då hon trots allt tände en gnista som brinner ännu.
Trots mitt eldiga missbruk under tiden och dess eskalerande fångade hon en obruten känsla i mig som hon bevarade, slog in i ett säkert fodral. Det var hon som skapade den sista avgörande kontakten oss emellan, den som fortgår genom dessa ord, om än mycket svåra ord. Hon vägrar fortfarande ge släpp vilket ytterligare glädjer mig oerhört!
Ibland kan jag få för mig att hon var betydligt mer framförsynt än vad jag någonsin kan få för mig att förstå. Allt jag kan göra är att försöka - åtminstone...
Jag minns hur Hilde förändrades genom det sättet hon var på efter att hon meddelade mig om sin sjukdom. Som bortblåst var den hårda, stentuffa tjejen som aldrig backade för något. Hennes tonfall hade blivit så mycket mer rund i kanterna så att det nästan kändes overkligt att prata med henne. Overkligt var det på andra sätt också i och för sig, eftersom vi nu började tala med varandra per telefon för första gången på flera år.
Vi hade mötts lite hastigt under dag då morfars begravning ägde rum tre års tid innan, men förutom det var vi spridda för allas vindar båda två.
Men nu var alltså linjen öppnad igen - och hon hördes så liten ut...
Det skrämde faktiskt vettet ur mig.
Inombords vek jag ner mig för stundens allvar. Den rädsla som uppstod avskärmade mig till mitt eget försvar och jag kunde formligen märka hur jag avskalades lager för lager känslomässigt. Fast gentemot Hilde, där i telefonen öppnade vi en ny nivå för varandra, en nivå vi aldrig varit på förut, en öppenhet som fram till då varit oss likt en främmande fågel...
Det fanns ingenting egentligt i mitt liv just då, än hennes telefonsamtal från Danmark. De kom varje dag från henne och lika mycket dagligen från mig. Resterande tid på dygnet var ett tomrum där jag stängde av mig själv och gled i väg i natten. Jag kände mig som en salt-sten, planterad i död jord...
Och allt drev i väg genom tiden...
Förstenad.
Jag vet inte varför jag gjorde det "udda", det som inte var det som förväntades av mig? Jag skall låta det vara helt osagt om jag ens avsågs veta vad folk hade för krav på en sådan som mig...
Det var sen länge, nu varit "vridet i min föreställningsvärld". Mina förväntningars yttersta punkter kunde jag numera jämföra med måleriet som utsatts för hårt pisklande regn och vars färger och konturer - skapande målning, smetats ut över sin numera sörgiga yta.
När jag minns min stora syster Hilde beveks jag av stora skillnader inom ramen för olika sorters värme, kärlek och förståelse.
Det var sen länge, nu varit "vridet i min föreställningsvärld". Mina förväntningars yttersta punkter kunde jag numera jämföra med måleriet som utsatts för hårt pisklande regn och vars färger och konturer - skapande målning, smetats ut över sin numera sörgiga yta.
När jag minns min stora syster Hilde beveks jag av stora skillnader inom ramen för olika sorters värme, kärlek och förståelse.
Förståelsen är måhända den som förbryllar mig allra mest, då jag på så många sätt egentligen aldrig velat förstå vissa delar av henne och det korta liv hon fick erfara (I dag, då mitt eget passerat hennes livslängd med 14 år eller så, skapar jag fortfarande ny sorg genom den sorg hon ger - eller jag tar...).
En ytterst svårartad form av kärlek. Inte av ondo, utan på en nivå jag har svårt att nå upp till, (hade svårt att nå upp till!) i den utsträckning jag till mitt fullo ville.
Hilde flyttade tidigt till Danmark och jag senare till Sverige. Vi skapade ett gap oss emellan och lät våra liv fortlöpa på var vår kant.
Åren gröpte ur mig själv, kan jag minnas känslan av nu och som sagt förut så befann jag mig i mitt livs fall från den stjärna jag levt på under avgörande år. Jag märkte aldrig att den dog, stjärnan alltså, och vaknade inte förrän telefonen ringde och krakelerade kvällen som förändrade resten av det liv jag blivit bekant med som mitt eget... Jag var helt ovetande om att man kunde dö upp till flera gånger!
Till en början tycktes jag mig känna hur min själ liksom förstenades.
Hilde flyttade tidigt till Danmark och jag senare till Sverige. Vi skapade ett gap oss emellan och lät våra liv fortlöpa på var vår kant.
Åren gröpte ur mig själv, kan jag minnas känslan av nu och som sagt förut så befann jag mig i mitt livs fall från den stjärna jag levt på under avgörande år. Jag märkte aldrig att den dog, stjärnan alltså, och vaknade inte förrän telefonen ringde och krakelerade kvällen som förändrade resten av det liv jag blivit bekant med som mitt eget... Jag var helt ovetande om att man kunde dö upp till flera gånger!
Till en början tycktes jag mig känna hur min själ liksom förstenades.
Allteftersom livet fortskred kände jag hur den gjorde så. Skratten och glädjen i livet (det ringa som fortfarande fanns kvar!) började utebli allt mer och inte förrän långt i efterhand märkte jag, uppdagade jag hur min egen skuld i det hela översteg allt.
Det var mina egna val som gett mig själv de dödstötar som jag såg sänka mig. Jag försvann inåt, bortom min egen räddning...
Det var mina egna val som gett mig själv de dödstötar som jag såg sänka mig. Jag försvann inåt, bortom min egen räddning...
Jag tittade bort, över, blundade - medan alltet skrek vildsint i mitt hjärta - skrik som aldrig trängde genom den förstenade själens berg. Jag var redan död...
Samtidigt rann Hildes liv alla ur händerna, framför någon annans; hennes egna...
Samtidigt rann Hildes liv alla ur händerna, framför någon annans; hennes egna...
För första gången i livet - på riktigt - blev jag varse hur avtrubbat jag blivit. Att uppväxtens "alla turer" inte alls varit något bistånd var jag fullt på det klara med relativt tidigt, men alltså aldrig "i praktiken" märkt av dem som nu.
Jag kände inte längre den närheten till Hilde som jag borde gjort.
Vi hade varit åtskilda i alldeles för många år - och blivit splittrade i på tok för unga. Jag var lamslagen men kunde fortfarande gå. Jag levde men kände ingenting...
Ett gigantiskt mörker vek ut sig i mig och alla "mina körers röster" skrek åt mig att förtränga henne, min familj, alla omkring mig ännu mer.
De lyckades också, rösterna, att göra sig hörda - för nu satt jag här flera år senare med djupt försjunken min och drog långsamt upp mitt trasiga nät för att försöka reparera det efter bästa förmåga.
Det hade gått långt och det hade gått länge. Och det skulle visa sig graverande vanskligt att hitta takten till min bortsvunna, älskade syster...
In so many ways I had It coming.
Skulle jag fått möjligheten att förändra någonting i mitt liv skulle jag tagit klivet tillbaka till från dagen då hon ringde mig och berättade om sin sjukdom. Jag blev tagen alldeles på sängen av livet självt (återigen!) och ser nu i backspegeln hur det "nyhetens behag" eldade på mitt redan "fritt fallande missbruk!" - utan att sträcka ut den hand som behövdes...
När jag såg mig själv i fönsterspegeln i min fängelsecell med endast natten som ljus stelnade min blick i mina egna ögon då mina tankar snärtade vid Hilde. Till och med efter så många år kände jag hur det hugg till i hela min diafragma och även hur mycket tyngre det blev att andas. Mitt samvete föll över mig (gör det fortfarande emellanåt) likt ett stenblock avsedd för att krossa.
Jag formligen kände fysiskt hur mina ansiktsdrag bleknade och såg dem göra så där i nattens fönster-spegel. Ett ultrapotent illamående snek sig i mig, över mig, genom mig då jag inte ens kunde besvara min egen ögonkontakt. Jag blev emellanåt tvungen att låta mina andetag ljuda högljutt för att kunda syresätta mina lungor utan att det skulle göra (för) ont dem. Det gjorde det ändå...
Jag förstod att det stod mycket på spel inom mig när det kom till min stora syster, det var stor rörelse i kroppen av obearbetade känslor. Jag insåg (ibland) vidden av det arbetet som låg framför mig och allt låg gömd inuti.
För vid tillfället var jag inte ens tillnärmelsevis hel i mig själv. Jag behövde inte ha det konstaterat från någon eller något, det visste jag sedan långt tillbaka. En av "fördelarna" med att fly in i drogernas världsalt var ju att där kunde man (i lugn och ro) tillåtas vara just det. Man var ju inte ensam i det, precis...
Men priset skulle stå sig förfärligt dyrt i betalning när räkenskapens klocka slog sin fulla timme.
In so many ways I had It coming for me!
Det mentala hantverket tog sin riktiga början...
Fast som i ett berg...
Så klart var själva minnesbilenheterna från Benedictes liv i rörelse betydligt mindre och svårfångade än de flesta andras. Hon gick bort ung och även jag var ung under den tiden vilket försvårar hanteringen avsevärt. Det blev mestadels inskjutande frekvenser av glimtar som dök upp likt stjärnskott. Inte alls i den utsträckningen jag med största sannolikhet skulle vilja haft att röra mig med.
I tillägg gynnade inte mitt hittintills leverne saken någonting heller, men det kunde jag inte ta större hänsyn till. Vissa saker bara var som de var; de döda måste förbli döda liksom mitt liv måste förbli upplevd - på mitt sätt.
Sammanfattningsvis gav det mig åtminstone ett visst lugn att veta att Benedictes upplevelser senare i livet inte stod till hennes förfogande. Det låter ohyggligt och kvasst, men känslan dominerar mina minnen från livet så som det blev. Tanken på att ännu ett älskat syskon skulle gå avgrunden i mötes skärer sitt djup i mig, om så endast som i ett antagande.
Förutsättningarna sjönk dramatiskt efterhand som min fars begravning fick vatten mellan sig och oss och kanske den mest diffusa och kaotiska tiden i mitt (vårat) liv tog till.
Det vilar en evig markering kring kvällen då jag såg med förfäran hur min mor låg på golvet skrikandes och gormandes i chock efter farsans dödsbud, ungefär som när korken på champisflaskan tar sats och flyger genom rummet, slår i taket, i en stol, golvet och slutligen landar på diskbänken medan innehållet sprutar ut i vildsint raseri. Doften av alkohol skulle inte försvinna ur livet på många många år ännu...
Det var kring den här tiden allt inom mig förmodligen stannade till. Jag slutade växa. Nog har jag varit rädd sedan dess, det är jag övertygad om. Som barn fastnade jag i nätet som lades ut just då. Jag befann mig i ett drivnät som långsamt fördes ut mot det stora blå med strömmarna som regerade livets hav.
Stum av sorgens slör gick jag upplevelserna i möte, som innesluten i det vakuum som tecknar efterdyningarna av en dynamits knall. Paralyserad...
...gick jag in i nästa fas...
...att kunna "rida ut stormarna" med tidens hjälp var ett läroverk jag lärde mig redan som väldigt ung. Det har varit till stöd, kunde jag nu se, i många kommande situationer i livet. Inte minst när jag nu satt inlåst, jonglerande med tankar och supte i mig det tungt liggande dammet som lättade från deras ytor när de gavs luft.
Det jag såg närma sig mig var den här gången min stora syster som jag under största delen av mitt liv befunnit mig i skuggan av. På många sätt står hon för helheten i mig. Början och slutet på alltet.
Hennes dödsbud kom på inga sätt och vis som någon överraskning, men delade mig likafullt i ytterligare bitar. När hon ringde mig och talade om för mig att hon hade utvecklat AIDS frös min värld fast som i ett berg...
I tillägg gynnade inte mitt hittintills leverne saken någonting heller, men det kunde jag inte ta större hänsyn till. Vissa saker bara var som de var; de döda måste förbli döda liksom mitt liv måste förbli upplevd - på mitt sätt.
Sammanfattningsvis gav det mig åtminstone ett visst lugn att veta att Benedictes upplevelser senare i livet inte stod till hennes förfogande. Det låter ohyggligt och kvasst, men känslan dominerar mina minnen från livet så som det blev. Tanken på att ännu ett älskat syskon skulle gå avgrunden i mötes skärer sitt djup i mig, om så endast som i ett antagande.
Förutsättningarna sjönk dramatiskt efterhand som min fars begravning fick vatten mellan sig och oss och kanske den mest diffusa och kaotiska tiden i mitt (vårat) liv tog till.
Det vilar en evig markering kring kvällen då jag såg med förfäran hur min mor låg på golvet skrikandes och gormandes i chock efter farsans dödsbud, ungefär som när korken på champisflaskan tar sats och flyger genom rummet, slår i taket, i en stol, golvet och slutligen landar på diskbänken medan innehållet sprutar ut i vildsint raseri. Doften av alkohol skulle inte försvinna ur livet på många många år ännu...
Det var kring den här tiden allt inom mig förmodligen stannade till. Jag slutade växa. Nog har jag varit rädd sedan dess, det är jag övertygad om. Som barn fastnade jag i nätet som lades ut just då. Jag befann mig i ett drivnät som långsamt fördes ut mot det stora blå med strömmarna som regerade livets hav.
Stum av sorgens slör gick jag upplevelserna i möte, som innesluten i det vakuum som tecknar efterdyningarna av en dynamits knall. Paralyserad...
...gick jag in i nästa fas...
...att kunna "rida ut stormarna" med tidens hjälp var ett läroverk jag lärde mig redan som väldigt ung. Det har varit till stöd, kunde jag nu se, i många kommande situationer i livet. Inte minst när jag nu satt inlåst, jonglerande med tankar och supte i mig det tungt liggande dammet som lättade från deras ytor när de gavs luft.
Det jag såg närma sig mig var den här gången min stora syster som jag under största delen av mitt liv befunnit mig i skuggan av. På många sätt står hon för helheten i mig. Början och slutet på alltet.
Hennes dödsbud kom på inga sätt och vis som någon överraskning, men delade mig likafullt i ytterligare bitar. När hon ringde mig och talade om för mig att hon hade utvecklat AIDS frös min värld fast som i ett berg...
Över länder, tid och rymd
Det var många gånger skönt, rätt behagligt att kunna ligga så i mörkret och liksom "restaurera" sig själv, min själ, mitt ragglande liv. Som det såg ut på utsidan, i det verkliga livet så fanns det aldrig sådana utrymmen att tillgå. Farten, momenten där ute var överhuvudtaget inte anpassat till ett liv kring "inner search" och fick därför alltid ta tre steg tillbaka, närhelst jag bytte världar.
Det var inte så att jag ville detta på något sätt, men fann mig aldrig riktigt kapabel att stå i mot "de massor som ändå inte fanns..."
Det var inte så att jag ville detta på något sätt, men fann mig aldrig riktigt kapabel att stå i mot "de massor som ändå inte fanns..."
Som effekt på det drevs jag än längre bort från mig själv - vilket jag visste. Det som behöll min egen kännedom kvar om mitt eget jag och de behov jag besucktade var ändlösa känslor jag framtvang genom denna mörka stillhet, den jag svävade i nu. På många sätt tycktes det nästan vara julafton var och varenda natt i den lilla kvarten...
Likaväl som ett fängelse kan upplevas i frihetens tecken, likaväl kan en frihet frammanas inuti ett fängelse. Det gäller bara att hitta sin lika - i sig själv!
Det renaste jag kunde ha var min inre dialog. Ju tidigare jag insåg det, ju bättre. Turligt nog förstod jag det relativt tidigt i mitt liv, vilket jag i dag anser vara den livboj som gett mig nya möjligheter - bredare sådana.
Det var inte mycket jag kunde göra för min lilla syster Benedicte. Det jag kunde göra (och det jag egentligen alltid ville också) var att aldrig glömma henne. Ge henne ett eget liv inuti mitt eget, bevara henne i mitt hjärta som därigenom även ingav mitt eget ett allt starkare ljus och liv.
Det stod ganska omgående klart för mig att lika mycket som jag aktivt deltog i sökandet, lika mycket deltog hon i det samma genom det livsödet jag sökte förståelse kring - alltså hennes!
Jag flöt med lätthet iväg mellan de olika ljusen och mörkren bakom slutade ögon. Flöt mellan skratten och gråten, minnen och sången - över länder, tid och rymd tills vi satt där på cykeln svischande genom Grimstads trånga gator och torg.
Alldeles för liten var hon (och även jag, för den delen!) för att sitta på paket-hållaren i den farten. Benedicte klamrade sig fast kring min midja medan vi skrattade högt och ljudligt båda två. Det måste ha sätt lustigt ut för de vi passerade, fast det de måste ha uppfattat först och främst var nog barnens ljudliga och ljuvliga lek, och glädjen. Den obrutna och genuina glädjen!
Det fordrades mörker.
Jag har ofta försökt sätta mig in i Benedictes sista tankar där i bilen då de färdades i - vad som måste ha varit, ett vansinne mot kajen. Av naturliga skäl är det en fullständig omöjlighet. Men jag har hur som helst känt ett behov, en tydlig skyldighet överför henne (Benedicte) att åtminstone försöka. Och bara den vetskapen, att jag i alla fall provat mitt bästa, har gjort mig gott.
Det finns fler sidor att ta i betraktning rörande händelsen. Det ena är det faktum att min mor sen en tid före händelsen hade utvecklat epilepsi (förmodligen i anknytning till sitt ihärdiga supande!) och fick sina anfall med ganska jämna mellanrum. Den senaste tiden innan olyckan kom de oftare och oftare, vilket alla vi barn fick erfara till vår största förfäran. Jag själv upplevde det vid två, kanske tre tillfällen och varje gång skrämde det nästan vettet ur mig.
Det kom alltid helt utan förvarning. Ett läte som av något invärtes, ihåligt skrik trängde sig fram samtidigt som hennes ögon rullade bakåt och hennes kropp stelnade till som en pinne. Varenda muskel från topp till tå var spänd som en fjäder när hon, från vilken position hon än hade, ramlade raklång till golvet med ett brak. Sakningarna var så våldsamma! Satt hon i stolen då anfallet slog till hamnade hon till slut på golvet av de skakningar hon hade.
Liggandes på golvet skakade hon så våldsamt och lät som något infångat vilt djur, medan vitt skum bubblade från hennes mun. Endast hennes ögonvitor syntes...
Hennes anfall höll nog på i två till fyra minuter, vilket naturligtvis var skräckinjagande för oss barn som lamslagna stod bredvid och bevittnade vår mor utstå allt det här. Efteråt, satt hon bara där förvirrad och blodig kring munnen efter att ha bitit sig själv i munnen medan hon undrade vem vi var, vem hon var, var hon var...
Jag vet att alla vi barn vid flera tillfällen fanns med henne då hon gick igenom dessa epileptiska anfallen. Ibland ensamma och ibland tillsammans med någon av oss andra och varje gång (minns jag för egen del) översvämmades jag av den mest bisarra och iskalla fruktan.
Jag tror aldrig jag någonsin upplevt rädsla på den nivån som när jag befann mig ensam med min mor då detta hände!
Jag tror aldrig jag någonsin upplevt rädsla på den nivån som när jag befann mig ensam med min mor då detta hände!
Därför sticker det än mer i mig att veta att Benedictes sista minut i livet blev på det sättet det blev... svårt att hitta orden för slikt...
Bättre att hitta känslan, tyckte jag...
Inga större problem att göra så, frågan var därefter vad jag skulle göra med den? Det bhövdes således en strategi för det åtagandet, en tyst överenskommelse med mig själv, en inre förståelse.
Vägen var lång, vägen var svår, gjorde ont och fylld av gammal smärta. Förövrigt just den smärtan jag sprungit så duktigt i från.
Jag behövde mörker, fann jag ut. Så jag släckte ner i min cell och lät endast utomhusbelysningen skölja in genom fönstret för att ge mig det lugn som fordrades. Det välbekanta och fromma oranga ljuset fyllde den gråa cellen och persiennernas räfflor skrev sina tecken över mig, väggen och golvet. Jag lutade mig tillbaka i sängen, blundad och drog i väg...
Bättre att hitta känslan, tyckte jag...
Inga större problem att göra så, frågan var därefter vad jag skulle göra med den? Det bhövdes således en strategi för det åtagandet, en tyst överenskommelse med mig själv, en inre förståelse.
Vägen var lång, vägen var svår, gjorde ont och fylld av gammal smärta. Förövrigt just den smärtan jag sprungit så duktigt i från.
Jag behövde mörker, fann jag ut. Så jag släckte ner i min cell och lät endast utomhusbelysningen skölja in genom fönstret för att ge mig det lugn som fordrades. Det välbekanta och fromma oranga ljuset fyllde den gråa cellen och persiennernas räfflor skrev sina tecken över mig, väggen och golvet. Jag lutade mig tillbaka i sängen, blundad och drog i väg...
Jag behövde inte längre vara rädd.
Det är svårt att komma ifrån målerierna som skapas i ens huvud när man återvänder till forna minnen och händelser.
För min del tog jag det som en sorts friskhets-tecken att skapa scenarion om " hur det kunde varit om inte..." Det var inget jag lade någon vikt vid, jag var skarpt medveten om det oväsentliga i ett sådant teatraliskt beteende, men kunde inte låta bli. Ett sätt att överleva, antog jag.
Men det var ändå de verkliga upplevelserna som stod sig högst.
Mina minnen svämmade över mig från tiden då alla vi barn sprang runt på övervåningen i huset i Grimstad. Benedictes ljuva leende och skarpa utseende (hon var skrämmande lik Hilde!) och mörka hår som fladdrade då hon snabb som vinden forcerade trappan upp från entren och upp till vardagsrummet. Ingenting mindre än en vind!
Nära inpå Benedictes minne vilade en potent frustration, kom det för mig relativt snart. Det var så länge sedan hennes bortgång och hennes tid ibland oss så alltför kort.
Det som främst stod sig ut var hennes vindsnabbhet, glada skratt och en ramsa vi hade oändligt roligt av: "Tisbäshtissbäsj - Bäsjtissbäsjtiss!" Inte lätt för den utomstående att ta till sig, men den fick oss att vika oss av skratt den gång. Lite enkel, barnslig kiss-och-bajs humor utförd av barn som vi var själva. Jag mindes det som om det varit i går och minnet väckte en stormande frid inom mig.
Jag såg mig själv som ett stenansikte när jag lät mig betas av saknaden efter henne och alla de år vi mist tillsammans, hennes berövade liv som jag tyckte det var och alla möjligheter hon aldrig fick.
Det gjorde mig liten inombords att se Benedicte för mitt inre öga, av att veta vad hon fick uppleva under sin korta tid här på jorden.
Mycket samlades i det farvattnet, mycket jag inte helt var karl för att ta upp vid första anblicken. Processens storlek vällde nog engång över mig och fick mig att tappa luften...
Som alltid, efterhandsklokheten som bultade på dörren och krävde att få komma in, ge mig av sin ångerfullhet, sin förtvivlan, sin klarsynthet. Och som jag tidigare sagt så befann jag mig på ett ställe där jag kunde tillåta mig att "få mig själv rensad" genom att bli hängiven uppgiften.
Jag mådde dåligt, men på ett sätt som var mig tilltalande, gynnsam, befriande. Det var i dessa krokar jag lärde mig att anpassa den sorg jag upplevde och dess mående som följde med, efter mitt eget liv och för nu - leverne. Detta mynnade ut i en vänskap. Aldrig förr hade jag upplevd en sådan nyans i mina sinnen då jag kunde se mina livs alla förluster och traumatiska skeenden på ett sätt som gav mig värme och till stor stor del även glädje!
Glädjen var naturligtvis att äntligen kunde få ta del av allt som gjort (eller som borde) ont.
Insikten kom således och jag kunde sluta springa, jag behövde inte längre vara rädd för att min forntid skulle hinna i fatt mig; jag gick den själv i möte...
Det första att ångra i mitt liv.
Känslorna som for genom mig den där vintermorgonen och vidare framåt den närmaste tiden var naturligtvis ohyggligt skiftande och oerhört krävande. Just då, då hela episoden utspelade sig fanns inget annat att göra än att försöka hänga med i svängarna så gott det kunde gå. Det fanns inget val, inget alternativ, inget motstånd, motmedel bara ren och skär oupplöslig förvirrande smärta.
Och ensamhet. Den spontana upplevelsen var en enorm känsla av ensamhet, tomhet, en punkt i livet som jag fått stor anledning att återkomma till långt senare, som om en referenspunkt fått så sina frön där och då.
Genom ensamheten växte sedan ett starkt väsen av trygghet fram... en vännskap, som det framkommer. Men nu låter vi händelserna gå i förväg vilket inte alls är vad syftet är till för!
Chocken var nog likartad den som slog ner i mig då min far gick bort. Fast inte helt på riktigt. Någonstans vilade ett skimmer av erfarenhet, en vana, ungefär som att:"I`ve been here before..."
Efterhandskonstruktioner har kommit fylla en betydelse här, det måste jag ärligt inrömma. Det har även varit av nödvändighet rent av, annars skulle ingenting fungerat - så som det gör i dag under smattret från löpande tangenter. Jag var tvungen att ha en större sammanfattning av mitt eget läge rent emotionellt för att klara av att ta i sådana situationer. Och sådant kan bara växa sig fram genom tiden...erfarenheter.
Men det bestående intrycket förblev sig aldrig lik!
Och ensamhet. Den spontana upplevelsen var en enorm känsla av ensamhet, tomhet, en punkt i livet som jag fått stor anledning att återkomma till långt senare, som om en referenspunkt fått så sina frön där och då.
Genom ensamheten växte sedan ett starkt väsen av trygghet fram... en vännskap, som det framkommer. Men nu låter vi händelserna gå i förväg vilket inte alls är vad syftet är till för!
Chocken var nog likartad den som slog ner i mig då min far gick bort. Fast inte helt på riktigt. Någonstans vilade ett skimmer av erfarenhet, en vana, ungefär som att:"I`ve been here before..."
Efterhandskonstruktioner har kommit fylla en betydelse här, det måste jag ärligt inrömma. Det har även varit av nödvändighet rent av, annars skulle ingenting fungerat - så som det gör i dag under smattret från löpande tangenter. Jag var tvungen att ha en större sammanfattning av mitt eget läge rent emotionellt för att klara av att ta i sådana situationer. Och sådant kan bara växa sig fram genom tiden...erfarenheter.
Men det bestående intrycket förblev sig aldrig lik!
För det blir aldrig det, likadant.
Jag har förstått genom mina upplevelser kring sorgens spel att ingen tolkar sina förluster i livet på samma sätt. Inte heller ens egen sorg från olika händelser. All sorg är unik, det enda som skiljer sig åt är verktygen att se sin egen på.
Relationer blir satt på sitt ultimata prov den dagen slaget drämmer ner i en och fotfästet skjuts undan och man finner sig fallande långt långt ner i det hål som tyds som sin egen betonande botten.
Det är en farlig resa, fallet - då mycket kan hända, mycket kan även INTE hända, vilket kan vara väl så avgörande...
För min del blev det så. Här inne där jag nu satt kom det äntligen för mig att just så var fallet; Jag hade inte låtit det hända som skulle hänt!
Jag satt nu och vävde ihop mina tygstycken av de fragment som fanns kvar och det som saknades var jag tvungen att skrapa fram av egen kraft.
Jag befann mig således i kapellet återigen. Jag genupplevde den tungande stundens märkbara last av tryckande tystnad och mörk, dyster musik av luftorgeln. Inte ett ljud från den samlade massan som packat kapellet fullt till sista platsen. Längst fram låg de två kistorna som föreföll så alltför små sätt till minnet kring av dem som låg däri.
Benedictes verkade vara en dockkista... Blommorna gjorde sitt allra bästa för att göra inramningen så vacker som möjligt. de lyckades också!
Jag hade rymt från den här händelsen. Nästan förlagt den i glömskan, upptäckte jag och ångrade för första gången någonting i mitt liv.
Alla vintrars helveten!
Det värsta med min mors död var, att hon drog med sig vår lillasyster Benedicte 5 år gammal, i fallet...
Jag minns händelsen klart som dagen. Jag vaknade på soffan ute i vardagsrummet och fejkade återigen någon sjukdom för att slippa skolan. Jag lyckades och bafann mig inte i bilen då morsan skulle skjutsa Benedicte till dagiset. Först skulle hon dock inom "Öl Jonassen" nere vid bryggan.
Någonstans strax efter hon svängde av huvudleden genom stan och ner mot vattnet gick allt tokigt och hennes epilepsi tok överhanden.
Plattan i mattan, Benedicte i baksätet for de iväg mot vattnet i fullt spätt. Fem hundra meter längre ner, precis vid bryggkanten smashade de in i baken på ett par parkerade bilar, skjöt dem före ut i december vattnet, och de efter.
Båda två omkom den morgonen, 9 december, 1982.
Datumet har präntats in i mitt medvetande av flera orsaker, och inte bara av de mest uppenbara.
Det här markerar även den punkt då mina världar ej längre kunde samsas, samspelen upphörde med tiden och flera parter av mig själv drev lite åt olika håll. Och jag har fortfarande inte samlat samman allt drivved som flackat omkring sen dess.
Att det kom som det kom, hade väl inte förvånat någon, inte de som var bekantade med våran familj, i alla fall. Allra minst för oss som befanns närmast.
Jag talar inte för andra genom de skriverierna jag framför här, utan endast för min egen skull och räkning - därför kan jag säga med handen på hjärtat att, i efterhand ser jag det som den första befrielsen i mitt liv, att min mor dog.
Det var gått så långt att vi var enbart spillror kvar av den familj som engång närde sådan kärlek och lycka. Inom den familjen där mina varmaste minnen (i mitt så långt korta liv) fanns. Tiden jag refererar till er förstås innan farsan dog...
Nu var alltså stunden kommen då vi kvarstod själva, vi fyra barnen. Men som sagt, det som märktes hårdast och som jag ännu ibland kan känna smärtar mig i mitt bröst, var Benedicte som skulle ha skjuts till dagiset den där förbannade morgonen...
Förvirringen var stor, likaså chocken som det med all säkerhet var, att inte veta.
Om skamsenheten dök upp i mitt liv när min far dog, så gjorde den entre på allvar nu. Som en antites, en kontrapunkt brändes mycket sönder i mig den där vintermorgonen för så alltför länge sen...
Det började bli dags att se oss i vitögat!
Jag minns händelsen klart som dagen. Jag vaknade på soffan ute i vardagsrummet och fejkade återigen någon sjukdom för att slippa skolan. Jag lyckades och bafann mig inte i bilen då morsan skulle skjutsa Benedicte till dagiset. Först skulle hon dock inom "Öl Jonassen" nere vid bryggan.
Någonstans strax efter hon svängde av huvudleden genom stan och ner mot vattnet gick allt tokigt och hennes epilepsi tok överhanden.
Plattan i mattan, Benedicte i baksätet for de iväg mot vattnet i fullt spätt. Fem hundra meter längre ner, precis vid bryggkanten smashade de in i baken på ett par parkerade bilar, skjöt dem före ut i december vattnet, och de efter.
Båda två omkom den morgonen, 9 december, 1982.
Datumet har präntats in i mitt medvetande av flera orsaker, och inte bara av de mest uppenbara.
Det här markerar även den punkt då mina världar ej längre kunde samsas, samspelen upphörde med tiden och flera parter av mig själv drev lite åt olika håll. Och jag har fortfarande inte samlat samman allt drivved som flackat omkring sen dess.
Att det kom som det kom, hade väl inte förvånat någon, inte de som var bekantade med våran familj, i alla fall. Allra minst för oss som befanns närmast.
Jag talar inte för andra genom de skriverierna jag framför här, utan endast för min egen skull och räkning - därför kan jag säga med handen på hjärtat att, i efterhand ser jag det som den första befrielsen i mitt liv, att min mor dog.
Det var gått så långt att vi var enbart spillror kvar av den familj som engång närde sådan kärlek och lycka. Inom den familjen där mina varmaste minnen (i mitt så långt korta liv) fanns. Tiden jag refererar till er förstås innan farsan dog...
Nu var alltså stunden kommen då vi kvarstod själva, vi fyra barnen. Men som sagt, det som märktes hårdast och som jag ännu ibland kan känna smärtar mig i mitt bröst, var Benedicte som skulle ha skjuts till dagiset den där förbannade morgonen...
Förvirringen var stor, likaså chocken som det med all säkerhet var, att inte veta.
Om skamsenheten dök upp i mitt liv när min far dog, så gjorde den entre på allvar nu. Som en antites, en kontrapunkt brändes mycket sönder i mig den där vintermorgonen för så alltför länge sen...
Det började bli dags att se oss i vitögat!
En gång, en framtid att få bli!
Det var stunder som de, då jag beslogs av insikter om mig själv som höll mig uppe i de svåraste av tider. De outtalade målen som låg spridda omkring mig som "stepstones" var mina rättmätiga verktyg, tillsammans med minnet. Ingen kunde ta dem ifrån mig - förutom mig själv... I mycket större utsträckning än vad jag någonsin kunde befara var jag, blev jag, min egen fiende.
"Fler-front systemet" tog ut sin rätt allteftersom jag blev mer bekväm i mig själv. Ett scenario jag inte helt räknat med i stridernas hetta. Jag återfick kontroller jag aldrig haft förut i livet och visste nog inte ens om det förrän jag lät slagsidan sätta stopp för hela tidens nya vändning.
Jag vände blad fastän jag inte hade en aning om det. En fulländad slagsida, om något!
Man lever i dubbla världar där inne, det går inte att bortse ifrån. Har man något sånär koll på de bitar som omger en, så inser man det.
Beslut måste tas på gräsrots nivå (egentligen långt under!) och ens egen roll måste prioriteras, kategoriseras, fås grepp om. Som med allting annat i livet måste man se sin helhet - även där inne...
Beslut måste tas på gräsrots nivå (egentligen långt under!) och ens egen roll måste prioriteras, kategoriseras, fås grepp om. Som med allting annat i livet måste man se sin helhet - även där inne...
Något av det svåraste var att tillåta mig att vara mig själv rättvis.
Ett nytt "fenomen" för min del och för den delen, hela min omgivning - både utanför och innanför. Jag fick anledning att prova på mig själv med nya tidens blåst. Varje dag en ny vind i seglen, fast med ett ända mål i sikte...
Mönstren var återkommande; den bästa tiden för min (inre dialogs) del var alltid från början av frihetsberövandet. Det var då jag - av naturliga skäl - stod som starkast (svagast) i mig själv. Sliten av det hårda köret utanför, trött ända in i själen i princip, och ständigt denna närvarande känslan av uppgivenhet som föds av medvetenheten kring misslyckandet.
Eftersom det hela tiden handlade om att ta tag i min sorg var det sällan några som helst problem att komma i gång. Det ena gav det andra, så att säga och så fort dörren slogs igen bakom mig så öppnades nya åt andra hållet till. Det var så jag fick se det, det var så det fick bli. Allt för att förebygga min "en gång, en framtid att få bli!"
Men vägen var lång, vägen var kantig både i och utanför mig själv...
Ett nytt "fenomen" för min del och för den delen, hela min omgivning - både utanför och innanför. Jag fick anledning att prova på mig själv med nya tidens blåst. Varje dag en ny vind i seglen, fast med ett ända mål i sikte...
Mönstren var återkommande; den bästa tiden för min (inre dialogs) del var alltid från början av frihetsberövandet. Det var då jag - av naturliga skäl - stod som starkast (svagast) i mig själv. Sliten av det hårda köret utanför, trött ända in i själen i princip, och ständigt denna närvarande känslan av uppgivenhet som föds av medvetenheten kring misslyckandet.
Eftersom det hela tiden handlade om att ta tag i min sorg var det sällan några som helst problem att komma i gång. Det ena gav det andra, så att säga och så fort dörren slogs igen bakom mig så öppnades nya åt andra hållet till. Det var så jag fick se det, det var så det fick bli. Allt för att förebygga min "en gång, en framtid att få bli!"
Men vägen var lång, vägen var kantig både i och utanför mig själv...
Så här det skulle gå till...
Efter att min far gick bort tog det mig lång tid att våga gå in till stan för första gången. Den känslan jag besatt då, närmast efter dödsfallet, har legat levande i mig ända sedan dess. Den har förbryllat mig, spökat i mig - eller kanske med mig i alla tider och var ett självskrivet "objekt att besöka" i min strävan i fängelset.
Det mest påtagliga var att jag i en ålder av 11 år överväldigades av en skamlig känsla av att ha en far som dött! Jag förstår det inte helt än (förmodligen gör jag det!) och långt mindre då. Det var som om någonting gick sönder i mig, någonting av essentiell karaktär. Jag tror jag fick svårare att gå rakt...
Mycket var också kopplat till min mor i det läget, av naturliga skäl. Men ett annat moment som nog inte heller skall missas i sammanhanget var det bekymmersamma molnet av vetskap om att nu fanns bara morsan kvar i familjen.
Vi var vid det här laget 5 småbarn, där den äldsta var 13, syrran och vi som var de största visste ju mer eller mindre hur det försiggick när farsan var ute på jobb och morsan styrde själv hemma. Nu var han död och skulle aldrig komma tillbaka... Någonstans, någon oförklarligstans, slog den vissheten hårdare än själva farsans bortgång.
Mina tankar har svävat kring möjligheten huruvida jag i mitt undermedvetna såg mer än vad jag förstod, av det hela? Var det möjligt att man som 11 åring var mer framåtseende än vad man begrep sig på?
Jag tror inte det, inte helt i alla fall. Inte jag. Men kanske min storasyster, vilket det finns anledning till att återkomma till lite längre fram.
Det är också fullt möjligt att mitt livs dåliga mående förstärks radikalt av just det enkla faktum att det var vid den tiden då allting hade sin början, och att det är barnaminnet som upphöjer "hela härligheten" till nivåer av den karaktären.
Jag minns hur tung jag kände mig i kroppen då jag drog in till stan ensam för första gången, i alla fall. Hur skyldig jag kände mig, hur annorlunda jag tyckte mig vara alla andra.
Ingen i mitt umgänge eller bekantskapskrets hade någon familjemedlem som dött. Inte så nära. Jag minns att jag kände det som en svaghet, som om min familj varit av ett sämre virke än alla andras och däri beblandade sig och växte den fram; skamsenheten!
Jag var 11 år då och förstod inte bättre...
En annan känsla som uppenbarat sig under årens spekulationer, var en missförstådd avundsjuka. Ett barns svårtydda och missuppfattade form av avundsjuka. Så skulle det nog också kanske kunde vara. Det var en mycket förvirrande tid och med känslospel jag aldrig förut varit inbunden i och följaktligen inte lärt mig att hantera.
Jag försökte se på mig själv och förstå vad det var jag befann mig i, utan att komma någon vart. Nog behövs det - måhända - tilläggas, att den rådande omgivningen inte heller var fullt ut förberedd på det snabba händelseförloppet. Vi var nog alla en smula tagna på sängen...
För just det här med "avundsjuka" döljer en poäng. Sätt till sammanhanget som här ovan beskrivits i sina tre delar, så upptäckte jag ett igenkännande som följt mig genom åren. Jag lider fortfarande (fast obetydligt idag!) av att hantera mig själv inför nya grupper människor eller människor jag inte sätt på väldigt lång tid. Jag föreställer mig att deras blickar trycker ner mig precis som det gjorde 1980 då min far dog. Det var så det började, det var då jag mötte detta motstånd för allra första gången!
15 år senare ser jag plötsligt klart och tydligt vart de känslorna härstammar ifrån. Jag ser ursprunget lika klart som min egen spegelbild i den blankaste vattenyta.
En frid sänkte sig i min cell den där natten och jag lät ett äkta leende skära genom mitt ansikte när jag lade huvudet mot kudden och försjönk i sömnen trygga famn.
"Det var så här det skulle gå till", minns jag att jag tänkte högt i samma ögonblick jag försvann...
En värld i ett vattenglas (1)
Att "öppna lådan" till sin inre resa i ett fängelse kan likaväl vara jättesvårt som tvärtom. Många faktorer spelar en i fatet, naturligtvis eftersom det ligger en hel del tid till hands på daglig basis, så att säga.
Men det kräver balans, inre balans och ett harmoniskt kynne inombords för att få de "rätta melodierna" att spela ut sina register.
När man, som jag vidhöll mitt aktiva missbruk samtidigt, kunde "backfireing" mycket väl uppstå, vilket det gjorde också mellan varven. Därför gick inte alltid framstegen i önskvärd takt jämnt. På så sätt bekämpade jag mig själv, vilket inte heller var någon nyhet i mitt liv, så som jag lärt mig leva.
För livet i ett fängelse är ingenting annat än "en värld i ett vattenglas" där många viljor av olika karaktärer och högst komplexa sådana, skall fungera i socialt, vilket i stort sätt är dömd att misslyckas. Lite som att förska gå rakt när man ideligen får stärkström-stötar genom kroppen (inte för att jag har testat det, men jag kan föreställa mig det).
Man går även igenom själv - som individ - processer av olika slag. Inte alltid det lättaste att upptäcka vissa sidor av en själv som varit undantryckta längre stunder, till den gräns då man nästan glömt bort att de funnits i en.
Som sagt, det är mycket som måste stämma om man skall bryta med en gammal inkört livsstil.
För livsstil var precis vad det hade blivit.
Jag hade blivit så fjärran mina egna kvaliteter vilket jag skönjde mellan vågorna av sorg och glädje.
Ju mer jag rotade i mig själv och de mina, ju mer började jag fatta att jag inte begrep. Så fort jag kunde skymta något landskap att ta fäste vid, så visade det sig alltid vara en synvilla ditslängd av ett litet uppsprunget hopp jag fått under mina klarare perioder. Jag såg det inte då men gör det nu; det är så processen ser ut!
Jag var tvungen att acceptera att det jag höll på med hade två eller flera fronter. Jag befann mig rent fysiskt, i livet där jag levde ut de konsekvenser jag själv satt mig i. I det livet - mitt fysiska jag - fanns den mentala biten, den jag gjorde upp med nu, eller försökte göra upp med.
De två världarna hörde i hop och ingen av dem kunde fungera utan den andra, och båda skulle levas samtidigt. Dubbel resa, alltså...
Och som narkoman blev betoningen på den fysiska per automatik, ganska åtråvärd på ett ställe som där jag befann mig.
Därför blev otakten något jag fann nödvändigt att lära mig hantera "in the name of the cause", för att uttrycka det så.
Så jag fick lära mig att även djupdyka invändigt under drogens påverkan. Det blev inte det samma sak, så jag fick kasta om lite i mig själv för att anpassa mitt sökande. Lite som att segla i olika typer av sjögångar...
Det perfekta stället för en sådan som jag!
Besvikelsen, så som jag lärt känna den genom livet var lätt att ta i där inne bakom låsta dörrar. Saknad och längtan likaså. Mina aggressioner hade jag sedan en längre tid tillbaka lagt lås på och inte nämnvärt besvärats av på många många år. Mina "våldsliga sidor" hade dunstat då jag slutade att dricka alkohol för åratal sedan, relativt strax efter det att jag lämnade Norge - för Sverige, 1990.
På något sätt förstod jag redan då, ståendes alldeles i startgropen av mitt kommande stormissbruk av droger, att just alkoholen inte alls skulle inbringa mig några fördelar.
Jag kände mig själv ganska bra redan då och var högst medveten om mina "tendenser" att hamna i bråk stup i kvarten och nådde helt enkelt den punkt då jag gjorde ett val. Låter må hända som ett litet "vuxen poäng", men var inget annat än valet mellan pesten eller koleran, då det enas bortfall gav det andra missbruket acceleration.
Men jag är ändå heligt övertygad om att det gjorde sin nytta för mig, oansätt om jag satt där jag satt - på samhällets botten - men med en gnutta självkänsla intakt, ändå.
Jag kunde vidhålla ett perspektiv, mitt eget livsperspektiv och se hur jag nådde min egen utsträckta hand i min egna.
Som mitt liv blivit, jag hade tagit avstånd från precis allting som förut funnits i min närhet; min familj var död (förutom två främlingar till syskon i ett annat land), mina vänner borta och min sociala grund i spillror sen en lång tid tillbaka, förelåg det nu alla möjligheter i världen att hantera mina trasiga rester.
Om något, så kan man i en isolering tillåtas att vara sig själv, ända ut i fingerspetsarna. Vilket jag också gjorde: Inuti mig själv!
Den nyss beskrivna berättelsen, eller fragmenten av den, var signifikativ för hur stora delar av min uppväxt var. Mörk, dyster och aldrig långt bakom skratten dolde sig en sorts okänd mans dofter, redo att kliva in närhelst min far drog i väg till jobbet. Utan smink var det här en av de finare beskrivningar min mor någonsin förtjänade. Mycket skulle komma, det visste jag och jag var mer redo än någonsin!
Nog var det så, ramlade det ner i mig någon gång i natten i min 12 kvadratare, att det var den odefinierade frustrationen som slagit slint i mig i tidiga år, varför jag slagits så mycket som barn.
Långt långt innan jag själv börjat ens lukta på kapsylerna, slogs jag för jämnan överallt i stan där jag växte upp. Jag var en aggressiv, liten arg sak som aldrig backade för någon eller något, ett beteende jag glömt helt och hållet i den "stora dramaturgin" kring min historia..(vattenglaset).
Knutarna löstes upp mer och mer, märkte jag och de små små nyanserna gav mig efterhand pyttesmå antydningar till hur saker och ting mer eller mindre höll i hop.
Jag fann inga ursäkter eller händelser jag kunde skylla ifrån mig på, det var inte det jag letade efter heller, utan förklaringar på varför det blev som det blev. Varför JAG blev som JAG blev.
Det fanns ingen skuldfråga, vilket underlättade hela mitt sökande till en närmast liknande lycka.
Lycka i den mån att jag visste vad jag sökte och för att äntligen få lugn, ro och tillgång till mig själv på en sådan nivå som krävdes.
Komma vad fan som komma skulle!
Det fanns ju liksom ingenting att förlora. Som jag såg det hade jag redan förlorat. Allt!
Jag satt i fängelset med en rastlös själ svajande lös i kroppen. Ingenting fanns på utsidan som kunde härledas till hemlängtan. Min hemlängtan gömde sig inom mig, så mycket visste jag. Jag visste inte hur den såg ut eller hur jag egentligen såg ut, för den delen heller...
Den totala stillheten som förekommer där inne nattetid drog jag ofta och gärna fördelen av. Drömska ögonblick där jag försjönk i skenet från de orange lamporna som löpte längs staketen som omgärdade kåken, fångade mina moment med kraft, ideligen - och skyndade mina harmonier framåt framåt framåt.
Det var vackert ibland, till tider mycket vackert även. Det perfekta stället för en sådan som jag!
Jag minns att jag tänkte på min far just då...
Det var faktiskt en ganska märklig händelse som inte är annat än fragmentariska bitar i mitt minne, men som bär en aura kring sig av en nästan övermäktig känsla...i färg. Mörk färg.
Det var ohyggligt länge sen och borde nog sättas i något sorts samband för att inte helt framstå som vriden ur en galenpannas verk. Det innefattar mer än endast minnen kring min mor, fastän det är hon som på sätt och vis framhåller huvudrollen. I alla fall i min värld, så som den uppfattades då...
Det fanns en tid inom min barndom då morsan och farsan försökte reda ut lite gnissel som uppstått vid tillfället. Det står mig inte helt klart hur, vart och när knutarna drogs åt eller kom till, men den fanns där. Mer än en gång vaknade jag mitt i natten av deras bråkande som utvecklades till ett herrans spektakel. Jag äger minnen av då vi småsyskon låg gömda under sängar eller stod och höll andan bakom en dörr och väntade på att stormarna skulle ge med sig. Flera än en, två eller fem gångar. Och som alltid var alkoholen inblandad!
Som det är med mycket av det här minnet så vet jag inte helt hur de kronologiska bitarna förhåller sig eller är kopplade. Allt jag med säkerhet vet är, att det står i något sorts samband med mina föräldrars bråk och att jag och mina syskon befann oss tillsammans med morsan vid tillfället.
Den genomgripande känslan kring stunden är, att vi flög. Vi rymde från något (min far?) och i flykten såg jag hur vi satt tysta i baksätet medan min mor fyllde ut passagerarsätet där framme. Han som körde var "mannen..." Jag minns inte varifrån han kom eller vem han var, bara att vi just här och nu delade en tillvaro i en mörk bil på väg inåt landet... tillsammans med morsan.
Jag misstänker at det var kring den här resan jag upplevde mina första rädslor överför min mor och hennes beteende. Utan att kunna veta närmre eller förklara varför, så står det här minnet ut bland många andre som i och för sig skulle tyckas äga ett långt grövre innehåll, var och ett för sig, men jag tror nog att det som anmärkte sig här var, att här spred hon (min mor) fruktan kring sig i nyktert tillstånd! En högst ovanlig händelse...
För det stank inte gammal alkohol kring det här, det är en annan sak jag är helt säker på, hon var nykter den där (det måste ha varit en helg, eftersom vi förmodligen skulle varit i skolan annars - eller något lov?) natten då hon blev knullad av den där okända mannen mitt framför våra ögon där vi låg i hop bultade med stora ögon i soffan i någon stuga på landet.
Jag minns att jag tänkte på min far just då...
Så drar man sig bakåt så sakteligen...
Från dagen då min far dog och framåt, framträdde mitt eget liv i ett allt klarare ljus. Mina minnen beträder scenen som i en ny verklighet och jag ser händelserna så mycket tydligare. Det här sammantaget gör att minnet av min mor gör så mycket ondare. Det som styr huvuddragen kring henne är den alkoholism hon utvecklade med järnhånd och det fall hon drog med sig allt ner i. Hennes två sista år i livet från dagen då min far dog till hennes egen i mångt och mycket oundvikliga sådan, är ingenting mindre än ett mycket mörkt och svårt kapitel. Följaktligen också ont att riva upp från tidens sömn...
I det stora hela var min mor "det stora innehållet" kring min uppväxt. Hon tog enormt stort utrymme (mer ville det visa sig med tiden!), fast inte på något fel sätt egentligen - om vi ser bort ifrån drickandet. Hon älskade nog oss barn oerhört men fick nog aldrig tillfällen att visa upp det för världen i den utsträckning hon skulle behövt göra det, då livet även spelade henne ur händerna; hon förlorade ju sin man i ett skede av livet som inte låter sig så lätt förstå. Att stå där själv med fem små barn måste vara en känsla av tung karaktär, vill jag påstå!
Så för min egen del försökte jag främst att förstå min mor istället för att döma ut henne, vilket ville varit den enklare av vägar. Det måste ligga mera tillhörande saken än just en försupen mor i en splittrad familj där barnen redan befann sig vid gryningen i livets villospår...
Jag fick återigen gå till mig själv för att söka rätsida på min syn som hela tiden strävade efter att vrida bilden åt sidan, skruva till mina tycken. Om inte just svaren fanns att nysta upp, så fanns förklaringar att tillgå, det var jag viss om bara jag hann få mig själv i de rätta spåren och med det öppna sinnelaget som skulle krävas.
Den kvällen mindes jag en resa, en resa utöver det vanliga...
Sträckan mellan där jag låg och torra marken.
Världarna bekämpade varann. Det blev mer påtagligt än någonsin upptäckte jag ju djupare i mig själv jag kom.
Ofrånkomligt så uppslukades jag fullständigt i mitt sökande, tiden tycktes bli mindre och mindre och tankarna, som annars med lätthet kunde läggas åt sidan när dagern grydde, tog ännu mer utrymme än jag kunde ana.
Effekten blev en frånvaro mot min omgivning som inte så lätt lät sig maskeras. Ju tydligare det framstod, ju fler blickar drog jag till mig...
Det blev ett spel utöver det vanliga. För att veta måste man känna till miljön inom ett fängelse och hur det verkar, vem som verkar i det och allting där omkring.
Det blev som sagt allt svårare att "lämna mina tankar på hyllan" när dörrarna öppnades på morgonkvisten då grupperingarna som alltid förekommer, krävde sin attribut av en. Vissa saker går per automatik i ett fängelse och måste "smörjas" varje dag för att underhållas. Ett samhåll mellan vissa grupper är av yttersta nödvändighet, för många - de allra flesta. Jag befann mig som aktiv missbrukare, bland dessa, vilket gjorde hela min tillvaro än mer komplicerad.
Det verkar vara en smal sak att "bara ta ett steg tillbaka", att avhålla sig från de yttre påtryckningarna och gå min egen väg. Men det fungerar inte så - inte alls så.
Man förväntas vara på ett visst sätt, stå för en viss framhållning inom gruppen. Man förväntas driva på och dra åt ett visst håll, ett håll som överhuvudtaget inte sto i samspel med mitt inre sökande som jag startat i min ensamhet på kvällarna.
Till en början räckte det gott och väl att begränsa resorna till de mörkaste av dygnets timmar, men så småningom, när tristessen spräckte ytan (vilket sker inom en relativ kort tidsperiod!), fann jag det allt svårare och svårare att lägga ifrån mig nattens tankar och det resgods jag plockade upp. I mångt och mycket kändes det som att gå i fin kostym till Stadsmissionen eller som att komma till en fin fest i klädd gamla trasor - vilket som passade bäst visste jag inte. Obekvämt, var vad det blev, hur som helst...
Det blev till ett skådespel på dagarna. Drogerna tilltog som oftast mer och mer ju längre voltan drog sig och dimman bredde följaktligen ut sig därefter.
Trots detta så förhindrades jag inte "mitt resande" nattetid. I vissa fall kanske jag även skulle kunde säga tvärt om, utan att jag för den delen kunde applådera mitt tillstånd. För trots allt ville jag ju beröras utan påverkan av de kemikalier jag tillsatte min egen kropp, för att så ärligt som möjligt ta mig tillbaka till mina missade stunder i livet. Jag såg ju inte in i framtiden, men resan storlek var mig lika främmande som livet självt vid tillfället och även längden likaså.
Men jag var trots allt "A man on a mission" och visste vad som var fel i mitt liv. Problemet var att jag var så djupt sjunken. En inre bild som jag ibland kunde se var, hur jag befann mig till halsen nere i en gyttjehåla. jag visste där och då hur det var fatt, att det ända jag behövde göra var att ta mig ur gyttjan och upp på den torra marken så skulle allt bli bra igen. Ända problemet var att ta mig ur...
Fängelset var gyttjan och missbruket sträckan mellan där jag låg och den torra marken!
Ironiskt, med tanke på havet!
Ett av mina tidigaste minnen av min mor och som jag av någon anledning aldrig kunnat släppa helt, är från en sommardag på Groos badstrand, i Grimstad. Min far var (som vanligt) på jobb utomlands så han fanns inte med i bilden, utan vi barn, mamma och - om jag inte minns fel - någon väninna till mamma också.
Dagar som denna var underbara och förekom ofta. Jag minns känslan som övertygande lycklig och varm, då vi packade picknick korgen med allsköns mat och annat gott, filtar och plädar och begav oss av till stranden. Somrarna i mitt barndoms Grimstad minns jag som evigt solstekande historier med knappt något regn alls (ha ha som ett barnaminne kan upphöja minnen till oanade nivåer!) och glass, massor med glass.
Det som dock sticker ut kring den här dagen är inte själva familjeutflykten i sig utan en händelse som av någon anledning angav startskottet för hela mitt livs fruktan. I senare tid har jag sätt det som att jag för första gången blev varse hur mina föräldrar - i det här fallet min mor - inte var upphöjt över världens alla element.
Själv älskade jag att bada och gjorde det mer än gärna från vi anlände stranden tills vi drog därifrån. Jag dök, mina syskon och jag (de av oss som var stora nog, vill säga!), vi simmade på och under vattenytan, lekte och stökade som barn gör. Föräldrarna dock, hade sin plats på stranden där de styrde och ställde, pratade och umgicks med sina vänner, så att säga. Höll oss under uppsikt.
Den här dagen var lite annorlunda, vad jag minns den som, för vid tillfället reste sig min mor och började vada ut i vattnet. Jag själv satt på våran pläd och åt någon macka och drack läsk eller saft (eller möjligtvis en glass :-).
Det fanns egentligen ingenting skrämmande med situationen alls. Min mor skulle bara ta ett dopp för att svalka sommarvärmen av kroppen och vi barn satt kvar med hennes kompis. Till synes i tryggheten själv.
Men jag släppte aldrig min mor med blicken och när hon lutade sig framåt och dök under ytan och började simma var det som världens alla rädslor slog slint i mig. En helt oförklarlig fruktan slog över mig, nästan omkull mig och höll mig i ett förlamande grepp. En isande kyla sprängde sönder alla mina funktioner och jag bara skrek efter min mor som jag trodde hade uppslukats av havet för evig och alltid. Jag sprang till slut ner till vattenkanten vilt gestikulerande, hela tiden kämpande med att kunde hantera min andhämtning. Jag var övertygad om att jag aldrig mer skulle se min mor i livet och att havet tagit henne ifrån mig, ifrån oss. Tårarna rann i strida svidande strömmar. Aldrig någonsin har jag varit så rädd som då, och jag kan inte ha varit mer än runt 6 - 7 år...
Ironiskt, med tanke på havet!
Det finns en bild från den här dagen som nog har gjort sitt till att jag aldrig glömt den. Med sina 70 tals färger och raggade kanter syns vi tydligt som det glada gäng vi var, ja fram tills den nyss beskrivna händelsen, alltså.
Min mor står upprest och fingrar med någonting som inte går att tyda på bilden. Vi barn sitter lite lätt spridda kring filten där vi all i hopa ler glatt mot kameran. Groos gråkala klippor syns i bakgrunden och solen stänker ner sitt sommarsken över omgivningen.
Och den här känslan förföljer hela tiden minnen kring min mor och spelar ett slags ursprung i mina känslospel gentemot henne. På många sätt blev det aldrig bättre än så här... bland mina allra första minnen av henne, min mor.
Så börjar en verklighet.
Den stora skillnaden, den som jag beskrev tidigare, var som sagt smärtan. Min fars minne var omgärdad av helt andra färger än min mors. Trots alla vakuum min mors minnen skapat, fanns det - finns det! - dimensioner av min egen kärlek till henne, ändå. Upp genom åren har jag lagt ner mycken tid genom att söka förstå hennes situation likaväl som att söka se min egen. Och resultaten jag sitter kvar med är tu delade - till bådas fördel!
En mor och en far vill alltid vara just en mor och en far. Ett sådant faktum kommer man aldrig ifrån...
Men nu går jag händelserna i förväg, det är ganska långt därifrån till hit.
Mina tankar från cellen skiljde sig inte nämnvärt från hur jag resonerade i mitt huvud medan jag fortfarande befann mig i yrvädret kring missbruket. Tendenserna kände jag ju igen från hur stegen tagits in i mitt eget missbruk, så att säga, och genom den inblicken förstod jag - ingalunda godkännande - hur det var möjligt.
Hur en mor, ensamstående sådan, kunde ta till spriten på det sättet hon gjorde med fem barn i åldern 12 till nyfödd, var ett utgångspunkt jag behövde sätta mig in i för att söka mina lösa trådar.
Aldrig, inte ens för en sekund skulle jag komma att "skuldlägga" min mors eller båda mina föräldrars misskötta supande för mina egna missbruks-problem. ALDRIG!
Jag har ju självklart försökt "smutta" på tanken men funnit att den smakat avsevärt mycket bätskare, illa än vad alternativen tycktes göra. Nej, smaken låg i mitt eget beteende, längre bort än så (än till mig själv!) behövde jag aldrig gå. Men jag var tvungen att möta människan i mig själv först, för att överhuvudtaget nå fram.
Och för att nå fram var jag återigen tvungen att gå bakåt...
För de resorna som nu låg framför mig krävdes det mer styrka än vad jag var medveten om till en början. Jag togs på sängen av egen kraft och såg hur jag själv drogs med en smärre depression de dagarna "efter" mina resor bakåt genomfördes. Jag fick erfara hur mycket krafter det verkligen tog att se sig själv på det viset.
Men samtidigt som jag blev mer och mer utmattad så gillade jag effekten det hade på mig och hur oförutsägbara känslorna var som stegrade sig i mig. Jag visste att jag skulle förändras, men visste på samma gång att det inte skulle kunde bli fallet här inne, i fängelset. Jag fick lov att lära mig från scratch att bygga upp mina spillror för ett liv - ett långt liv - efter detta...
Ju närmare jag kom mitt äkta jag insåg jag mer och mer hur illa därhän jag blivit. hur jag sårat mig själv och det liv jag fått till skänks genom att bara fly utan att titta bakåt eller ens tänka på att sänka farten.
perspektiven slog över mig som vågor mot en strand och distansens eminenta och oerhört slagkraftiga ansikte lyste skarpt över mig där jag satt försjunken i tankar, kvällar och nätter igenom.
Med insikterna som följde dök även rädslor upp - en ny, verklig form av rädslor som inte grundade sig på något bryt eller snutjag eller liknande, utan helt enkelt en relativt närliggande rädsla av den typen som slår ner i en som när en präst kommer till dörren med ett dödsbud...
Så börjar en verklighet, om något!
Krossad framtid.
Det fanns så många fler minnen kring min mor än de som bevarats från min far. Där min fars minne främst var av sorg efter att han gått bort och hur jag "ytspräckte" den saknad jag fann i mig själv, stod känslorna så mycket skarpare kring min mor. Skillnaderna tecknade sig som divisioner, ligor emellan och uttryckte en annan sorts smärta som stod sig outtalad i jämförelse.
Jag har hela tiden vetat, även långt innan den här resans början, att mycket mera arbete skulle finnas för att nå botten i det här! Osäkerheten finns även fortfarande i mig om jag kommit till någon sorts avslut eller inte, kring henne. Det måste vara osagt vid skrivande stund - att jag kommit väldigt långt är hur som helst ett stående faktum.
Som hos alla barn finns den monumentala tryggheten hos ens föräldrar. Så även hos oss, mina syskon och jag. Ja såg på dem som mina riddare i alla väder som sig hör och bör, så min förvirring var ändlös när alkoholen började särprägla familjens innersta.
Mina minnen kring min mor vill för alltid vara inbäddade i "flaskans konst" på ett sätt jag nära förknippar med döden och mängder av ödeläggelse och rötter av ondskefullhet. Det är dessa inslagen som skiljer sig så från "min fars berättelse", och att de ligger - inte mycket - i en mer avgörande period i livet då min ålder befann sig på ett lite annorlunda stadie.
Hela min världsuppfattning och livsuppfattning ändrades då jag fick uppleva att mina föräldrar kunde dö, försvinna från ena dagen till den andra. Och då min far dog sattes någon sorts återknytningspunkt i spel; allt ändrades från den dagen av, på gott och ont - men mestadels ont.
Min mor drack redan gärna innan min far gick bort. Mest kanske då han befann sig borta på jobb vid någon utkant av världen, men även när han var hemma. Då drack de gladeligen båda två. Men det fanns alltid en närvaro hos oss i familjen ändå,likt band som knöt oss tillsammans till en helhet. Det fanns kärlek till varje pris, vi var trygga alla vi barnen...
När min far dog till sjöss den sommaren blev det ett abrupt stopp på detta, denna trygghetskänslan. Allt började med att vår morfar talade om telefonsamtalet han fått, till oss; min mor och oss ungar.
Även om inte jag själv kanske förstod vidden av det hela just då så satte min mors reaktion djupa spår i mig. Hon gallskrek av förtvivlan, chock som nästan gränsade till galenskap och fick mig att känna mig verkligen som den minsta lilla, räddas sak i världen. Jag skrämdes till skräck och kommer alltid minnas dagen som om den utspelade sig i går. Inget barn önskar att se sin mor så där i ett sådant tillstånd. Mitt fönster mot världen spräcktes i tusen bitar...
Från den dagen, dagen då min far dog gjorde spriten, alkoholen på allvar entre i vårt hem och krossade allt som kunde finnas där för vår framtid att växa och näras...
Nästan som i en leksaks storlek!
Att företa resan i sig själv är värt mödan, alla gånger. Möta smärtan som legat kvar sen barnsben och utvecklat infektionerna som fått hela livet att gå mot ovisshet, är det bästa jag gjort för mig själv. I efterhand kan jag med stolthet vända blicken utåt igen och se mig om med nya ögon. Belöningarna haglar numera över mig, rent ut sagt och jag har väl aldrig känt mig starkare än just nu.
Och enkelheten kring företagen fortsätter att förbrylla mig nu, nu när jag agerat ut mina beslut på det sätt jag gjorde.
Det var mina återseenden med det gamla som gjorde hela skillnaden. Det är väl ingen hemlighet vid det här laget. Ända kruxet, nu när jag ju hade modellen klart för mig var, i vilken ordning och vad som stod på tur. Samt att upptäcka huruvida jag kom ihåg de stora avgörande bitarna?
De fulla och hela svaren lär jag nog aldrig upptäcka, utan jag får göra mig känd med de känslor jag får genom färden och avgöra någonstans i mig själv huruvida jag lyft tillräckligt, eller ej. En sak som i alla avseenden stärker mina odds är ju de kvittona jag besitter herreskap över i dag. På alla sätt och vis räcker det för mig. Det jag i dag ser mig själv ha omkring delger mig allt som behövs att veta; att jag slagit in på rättan kurs!
Så jag kommer fortsätta...
Dock kunde jag tyda vissa hinder liggandes i min väg lite längre fram. Dit mitt liv lett mig frammanade inte precis någon gödslad grogrund för mina planer om "den fulländade inre resan". Jag var på det högsta medveten om hur det låg till minuterna efter att jag lämnade fängelset. Ja till och med innan porten slog igen, eller ens hunnit öppnas framför mig!
Så här jag satt nu, fick jag alltså lägga in den aspekten i "den färd-plan" jag tog i användning. Värre var det inte - det var faktiskt illa nog...
Det fungerade inte att fortsätta när jag väl hamnade på utsidan igen, som man kanske skulle tycka. En hel värld kanske skulle tro det, men jag visste bättre. Det var precis just därför jag bedrev detta lilla projekt i mig själv, därför att jag kände mig tvungen att bryta denna cirkeln. Väl, en del av det, i alla fall!
Som det var nu levde jag "två liv"; som i en film på utsidan och levande på insidan.
Jag fattade tycke för det levande på insidan och hade således inga som helst problem med att befinna mig där. I mångt och mycket (ja i stort sätt det hela!) handlade det om regi. Sagan var ju redan berättat och nu gällde det att få i hop delarna, klippningen på bästa möjliga sätt...
I den blektunna, söta haschröken som fyllde cellen såg jag mig stå vid nog en begravning och kände återigen det imploderande trycket i bröstet.
Kapellet var det samma, människorna i stort sätt likadana och sorgen så igenkännande att det gjorde ont i hela mig. Jag försvann ytterligare i min litenhet.
Återigen färdades jag bakåt som i en oändlighet och upptäckte mina glödheta smärtor.
Den här gången var det inte en kista som låg där framför mig, insvept i vackra, sorgliga blommor i fantastiska kreationer - utan två, varav den ena var nästan som i en leksaks storlek...
Olika nyanser av grått.
För att hänföras, det har jag aldrig varit speciellt bra på. Inte på någonting och långt minst det som för mig varit av yttersta vikt; det som gått mig illa i livet.
Alla vi människor äger stora behov av att bearbeta händelser kring livet, alla. Även jag, trots att jag tagit stort avstånd från allt som hette just det. Jag flög, rymde från det ena till det andra och det tredje tills jag fann mig själv så avskärmad att min verklighet inte längre fanns hos mig.
Genom att få åren att gå ställde jag mig utanför min egen värld och sakta men säkert försvann jag in i en ny, mörk (skal)värld...
Däri lärde jag mig vara en del av denna. Det kanske mest fasansfulla var, att jag lärde mig hantera den på likställda villkor, vilket bara påskyndade mitt eget fall, avsevärt! Inte förrän jag satt inlåst återtog jag minnet i sin helhet, fick "vattnet att snurra på hjulen" och sakta började min gamla värld att dämra.
I små små steg åt gången fick jag mitt gamla jag att tränga fram från skrymslen och tillslut fanns inget annat alternativ för mig än att syna mig själv!
Och egentligen ville jag aldrig annat!
Det gick inte att se klart då, utan jag anade mig framåt, på vandring i mig själv.
Det fanns sådana mängder att ta i så det slutade aldrig att bli intressant. Ämnet/ämnena hade alltid funnits aktuella, men med omständigheterna så som de var, fick de alla ge vika för det högt uppskruvade tempot, nerven, leverne och allt annat som jag hittade på som rasade omkring mig i ändlösa mängder med år.
Tiden flög överallt omkring, livet blev allt farligare att leva och till slut fann jag mig inlåst - och plötsligt med all tid i världen!
Äntligen... sade den mest efterlängtade rösten inom mig, skulle jag få tid att ta i mig själv!
Jag började se mina bortlämnade känslor "som små paket". Omsorgsfullt mötte jag dem återigen i minnet, höljt i min lilla kvarts dunkla belysning där jag öppnade dem med varsam hand, en efter en.
Smärtrikedomen var mig så gott som okänd och allt jag var medveten om där och då var vetskapen om att jag inte mådde bra. Jag var ur stånd att "pin-pointa" exaktheten i mina känslor för jag var så inrotad vid den här sidan av känslospelet (slog det mig sedan!) att jag hade svårt att skilja nyanserna åt. Jag hade alltid mått dåligt - "olika nyanser av grått".
Vanans makt är stor, alldeles för stor för att jag utan problem skulle kunde särskilja mig från åren jag försökt springa ifrån - känslomässigt!
Jag fann ut av att jag faktiskt var relativt illa ställt därän när det handlade om bearbetningen av mitt brutna liv.
Inte mycket mer än spillror var det som fanns kvar och i glasskärvorna som låg utspridda i mitt själsliv fanns mina saknade delar. Jag började plocka upp dem en efter en...
Alla vi människor äger stora behov av att bearbeta händelser kring livet, alla. Även jag, trots att jag tagit stort avstånd från allt som hette just det. Jag flög, rymde från det ena till det andra och det tredje tills jag fann mig själv så avskärmad att min verklighet inte längre fanns hos mig.
Genom att få åren att gå ställde jag mig utanför min egen värld och sakta men säkert försvann jag in i en ny, mörk (skal)värld...
Däri lärde jag mig vara en del av denna. Det kanske mest fasansfulla var, att jag lärde mig hantera den på likställda villkor, vilket bara påskyndade mitt eget fall, avsevärt! Inte förrän jag satt inlåst återtog jag minnet i sin helhet, fick "vattnet att snurra på hjulen" och sakta började min gamla värld att dämra.
I små små steg åt gången fick jag mitt gamla jag att tränga fram från skrymslen och tillslut fanns inget annat alternativ för mig än att syna mig själv!
Och egentligen ville jag aldrig annat!
Det gick inte att se klart då, utan jag anade mig framåt, på vandring i mig själv.
Det fanns sådana mängder att ta i så det slutade aldrig att bli intressant. Ämnet/ämnena hade alltid funnits aktuella, men med omständigheterna så som de var, fick de alla ge vika för det högt uppskruvade tempot, nerven, leverne och allt annat som jag hittade på som rasade omkring mig i ändlösa mängder med år.
Tiden flög överallt omkring, livet blev allt farligare att leva och till slut fann jag mig inlåst - och plötsligt med all tid i världen!
Äntligen... sade den mest efterlängtade rösten inom mig, skulle jag få tid att ta i mig själv!
Jag började se mina bortlämnade känslor "som små paket". Omsorgsfullt mötte jag dem återigen i minnet, höljt i min lilla kvarts dunkla belysning där jag öppnade dem med varsam hand, en efter en.
Smärtrikedomen var mig så gott som okänd och allt jag var medveten om där och då var vetskapen om att jag inte mådde bra. Jag var ur stånd att "pin-pointa" exaktheten i mina känslor för jag var så inrotad vid den här sidan av känslospelet (slog det mig sedan!) att jag hade svårt att skilja nyanserna åt. Jag hade alltid mått dåligt - "olika nyanser av grått".
Vanans makt är stor, alldeles för stor för att jag utan problem skulle kunde särskilja mig från åren jag försökt springa ifrån - känslomässigt!
Jag fann ut av att jag faktiskt var relativt illa ställt därän när det handlade om bearbetningen av mitt brutna liv.
Inte mycket mer än spillror var det som fanns kvar och i glasskärvorna som låg utspridda i mitt själsliv fanns mina saknade delar. Jag började plocka upp dem en efter en...
Det sista mötet.
Han var sjöman, min far, maskinist på enorma supertankers och eleganta cruiseskepp och seglade på världens alla hav. Följaktligen betydde det att han ofta befann sig borta från oss, familjen.
Men speciellt ett minne har grävt sig djupare än andra. Även om jag försökt mitt allra bästa att springa från det, har såren alltid stannat kvar, och med som så mycket annat - aldrig hunnit läkas.
Det var dagen för min fars avresa. Jag tycker mig minnas att han under den här perioden arbetade på "SS SOUTHWARD" belägen i det karibiska havet. Allt som oftast stod hans avresa vid den tidiga timmen så att alla vi andra låg i djupaste sömnen fortfarande. Men inte den här gången.
Jag blev väckt av honom, vilket var ovanligt. Vi satte oss ner vid vardagsrumsbordet där han redan dukat fram frukost. Hela rummet doftade av hans skarpa rakvatten.
Min bild av honom blev också därför på sätt och vis "periodiserat"; han var hemma tre månader i stöten och borta på jobb ungefär lika länge.
När han hemkom från haven fanns det en förväntan i vårt hem som nog var nära att överstiga julkänslan. Det vankade presenter, glädje och feststämning till och hos oss alla. Det var en fantastisk tid, helt enkelt och något som stannar livet ut, i ett litet barnaminne...
När han hemkom från haven fanns det en förväntan i vårt hem som nog var nära att överstiga julkänslan. Det vankade presenter, glädje och feststämning till och hos oss alla. Det var en fantastisk tid, helt enkelt och något som stannar livet ut, i ett litet barnaminne...
Men speciellt ett minne har grävt sig djupare än andra. Även om jag försökt mitt allra bästa att springa från det, har såren alltid stannat kvar, och med som så mycket annat - aldrig hunnit läkas.
Det var dagen för min fars avresa. Jag tycker mig minnas att han under den här perioden arbetade på "SS SOUTHWARD" belägen i det karibiska havet. Allt som oftast stod hans avresa vid den tidiga timmen så att alla vi andra låg i djupaste sömnen fortfarande. Men inte den här gången.
Jag blev väckt av honom, vilket var ovanligt. Vi satte oss ner vid vardagsrumsbordet där han redan dukat fram frukost. Hela rummet doftade av hans skarpa rakvatten.
Jag minns inte allt så precist som jag kanske skulle önskat, men jag minns klart och tydligt hans sorgsna ögon den morgonen. En tyngd kändes över mitt bröst redan då jag väcktes av honom och som blev till ytterligare vikter då min blick mötte hans. Någonstans slog det mig att han gråtit, vilket jag vid den här tiden fann omöjlig att tro på. Även rösten hans var sig inte heller lik.
Var min mor befann sig under den här morgonen kan jag inte minnas...
Efter frukostmackan minns jag att han såg mig djupt i ögonen och sade att han nu skulle resa bort och aldrig mer komma tillbaka. Det är dessa orden jag inte kan vare sig förstå eller vaska ur mitt minne. Att han satt där och talade om för mig att det här var sista gången vi skulle ses - sen dog han på den resan...
Märkligt!
Jag följde honom till busstationen den morgonen. Vi delade bord i väntan på att bussen skulle komma, sen åkte jag med honom de två hållplatserna där jag hoppade av och vandrade hem igen. Han fortsatte mot flygplatsen där han flög ut ur mitt och resten av alla andras liv.
Efter frukostmackan minns jag att han såg mig djupt i ögonen och sade att han nu skulle resa bort och aldrig mer komma tillbaka. Det är dessa orden jag inte kan vare sig förstå eller vaska ur mitt minne. Att han satt där och talade om för mig att det här var sista gången vi skulle ses - sen dog han på den resan...
Märkligt!
Jag följde honom till busstationen den morgonen. Vi delade bord i väntan på att bussen skulle komma, sen åkte jag med honom de två hållplatserna där jag hoppade av och vandrade hem igen. Han fortsatte mot flygplatsen där han flög ut ur mitt och resten av alla andras liv.
Mitt sista möte med min far var över...
Äntligen vågade jag öppna denna händelse ur minnet och låta det sjunka in i mig, på riktigt. Under alla dessa år som passerat sedan det utspelad sig har jag kunnat se det klart för mig utan att bilden förlorat sin skärpa alls. Men nu släppte jag greppet på riktigt kring det och lät mig hänföras.
Hänföras ja, det skulle komma att få en ny innebörd för mig inom kort. Inom en mycket snar framtid, faktiskt...
"Den kreativa tystnadens värld"
Ett fängelse och dess miljö kan väl knappast kategoriseras som någon ideel omgivning för inre resor, där man skall komma till en slutpunkt i ett upptrasslat liv. Eller är det kanske det?
På kvällarna är det onekligen en överlägsen "oasliknande" plats att välja ransaka sig själv - om man tillåter sig själv de friheter som krävs. Om dagarna krockar dock det mesta med varandra. Därför fann jag snart ut att inleda "ett dubbel-liv".
Jag befann mig ju fortfarande i "svängen" i allra högsta grad. Det jag bedrev efter inlåsning stod inte för några andra än mig själv att veta. Det var inte heller till för några andra än just mig själv.
Jag levde alltså i mitt livs skarpaste kontraster, med mitt liv som insats - den sorts insats som inte räknas som fysisk liv eller död, utan tvärt om; de psykiska bitarnas dans, så att säga.
För första gången började jag ta tag i en möjlig framtid som grund för mitt eget välbefinnande. Genom att våga ta det steget jag skulle tagit som barn - faktiskt - blev jag tvunget att agera lite "i barnets regel".
Tanken, ideen föreföll mig lika absurd som den kändes där och då; kriminellt aktiv narkoman, sittandes i fängelset skulle söka sig själv genom att gå tillbaka till sitt barnastadium...
Där jag satt då fanns ingen möjlighet att söka mig några förstående vänskapsbånd att dela mina tankar med, inte ens i mina drömmar...
Men jag stod för den jag var och visste hela tiden att jag inte befann mig där för att skapa några nya bekantskaper eller vänner, utan jag drog min egen väg. Jag visste vad jag ville och gjorde så också!
Dagarna i gemenskapen tycktes bli längre och längre och jag började längta allt mer till att bli inlåst och låta mig döljas av de tysta väggarnas livgivande lugn. Jag lärde snart genkänna dessa stunder som "den kreativa tystnadens värld", för ingenting annat var den för mig än ett frikort till den största frihet jag någonsinn haft att göra med. Inte i mitt vuxna liv, i alla fall!
Jag satt sålunda i fängelset och där och då kände jag mig friare än aldrig förr.
Känslan som uppfyllde min kropp var lite åt det hållet då man som människa lyssnar till en text, en sång - och plötsligt förstår textens innehåll och hur den träffar ens själ i hjärtat - det medföljande känslosvallets totala överrumpling sveper undan fötterna från marken och man leds iväg till okända marker.
Jag insåg lika plötsligt som tragedierna slagit till i mitt liv, hur jag ville leva för det jag hade för mig och att livet plötsligt föll i mig som oerhört intressant. Det fanns saker att leva för. Saker som förvisso alltid funnits men som jag inte såg - förrän nu!
Den här kvällen, genom de gul/orange väggarna, mindes jag hur det sista samtalet med min far gick...
På kvällarna är det onekligen en överlägsen "oasliknande" plats att välja ransaka sig själv - om man tillåter sig själv de friheter som krävs. Om dagarna krockar dock det mesta med varandra. Därför fann jag snart ut att inleda "ett dubbel-liv".
Jag befann mig ju fortfarande i "svängen" i allra högsta grad. Det jag bedrev efter inlåsning stod inte för några andra än mig själv att veta. Det var inte heller till för några andra än just mig själv.
Jag levde alltså i mitt livs skarpaste kontraster, med mitt liv som insats - den sorts insats som inte räknas som fysisk liv eller död, utan tvärt om; de psykiska bitarnas dans, så att säga.
För första gången började jag ta tag i en möjlig framtid som grund för mitt eget välbefinnande. Genom att våga ta det steget jag skulle tagit som barn - faktiskt - blev jag tvunget att agera lite "i barnets regel".
Tanken, ideen föreföll mig lika absurd som den kändes där och då; kriminellt aktiv narkoman, sittandes i fängelset skulle söka sig själv genom att gå tillbaka till sitt barnastadium...
Där jag satt då fanns ingen möjlighet att söka mig några förstående vänskapsbånd att dela mina tankar med, inte ens i mina drömmar...
Men jag stod för den jag var och visste hela tiden att jag inte befann mig där för att skapa några nya bekantskaper eller vänner, utan jag drog min egen väg. Jag visste vad jag ville och gjorde så också!
Dagarna i gemenskapen tycktes bli längre och längre och jag började längta allt mer till att bli inlåst och låta mig döljas av de tysta väggarnas livgivande lugn. Jag lärde snart genkänna dessa stunder som "den kreativa tystnadens värld", för ingenting annat var den för mig än ett frikort till den största frihet jag någonsinn haft att göra med. Inte i mitt vuxna liv, i alla fall!
Jag satt sålunda i fängelset och där och då kände jag mig friare än aldrig förr.
Känslan som uppfyllde min kropp var lite åt det hållet då man som människa lyssnar till en text, en sång - och plötsligt förstår textens innehåll och hur den träffar ens själ i hjärtat - det medföljande känslosvallets totala överrumpling sveper undan fötterna från marken och man leds iväg till okända marker.
Jag insåg lika plötsligt som tragedierna slagit till i mitt liv, hur jag ville leva för det jag hade för mig och att livet plötsligt föll i mig som oerhört intressant. Det fanns saker att leva för. Saker som förvisso alltid funnits men som jag inte såg - förrän nu!
Den här kvällen, genom de gul/orange väggarna, mindes jag hur det sista samtalet med min far gick...
Mina spår!
Som jag såg det var det här den perfekta tiden att må som sämst. Det föreföll mig vara den "rätta årstiden" att ta upp det uppenbara spåret jag lämnat fastfruset sedan jag ännu var barn. Det var dags att öppna det gamla såret (såren) och låta mig självblöda ordentligt så att infektionen jag burit på äntligen kunde få lämna min kropp, min själ.
Jag visst vad jag gav mig in på, så främmande för mig själv var jag inte, men det kändes ändå aningen skrämmande - om än åt det lite milda hållet...
Att sitta inne just nu gjorde mig inte särskilt mycket oväsen faktiskt, eftersom jag började utforma den plan som ville behandla min egen insida, på mina villkor.
Samtidigt som detta nya ljus kastades över mig, fattade jag den närmare, underförstådda uplevelsen om att någonting stort låg i min framtid, något jag saknat i många många år. Där jag stod, var ofrånkomligt på flera sätt. Och som sagt, skulle jag må som dåligast var det här den perfekta stunden för just det!
Jag drog mig bakåt igen. För min inre syn föreställde jag mig att jag - på något liknande sätt - flöt i väg bakåt i tiden som i en astral-kropp. Jag lämnade bakom mig ett band av ljus, som om jag befann mig inuti en slinga av varmt smekande lyse i klara, skarpa färger.
Jag sökte återigen min far. Jag sökte närma mig honom igen i de stunder jag "glömt" i evigheter av år, som det tycktes, allt i med det målet för avsikten att uppliva de "döda känslor" jag fryst fast i.
Jag märkte hur ridåns tjocklek minskade dramatiskt när jag återsåg oss två sittande på läktaren på Levermyr stadion och kollade på fotbollsmatchen tillsammans.
Dessa momenten var av sällsynt karaktär då han inte för ofta befann sig hemma under just den korta perioden av året då sässongen var i gång.
Jag minns den stolthet jag kände över att få sitta där bredvid honom och höra hur han hejade ( i mina öron alldeles för högljutt!) på Jervspelarna...
Jag återupplevde en liten gnutta skamsenhet över hans engagemang och försökte undvika andras blickar - de som jag trodde han ådrog oss, men som visade sig aldrig vara tillfället.
Dessa bilder av oss tillsammans på läktarplats bär alltid spår av sprängande högsommarvärme, aldrig en droppe regn som jag kan minnas det. Jag ser för mig hur han, stor och ståtlig, sitter vid min sida och frågar om inte vi skall köpa korv under halvleksvilan. En underbar tid i mitt liv som jag värderar på högsta nivå!
Jag ryser till en aning när jag minns hur han tålmodig som en fura, väntar på att jag skall hinna samla ihop mina tomflasker och skräppapper efter matchen, så jag kan få den obligatoriska korven med läsk.
Ååh, vilken underbar tid...
Så obeskrivligt gott det gjorde att få återskapa den stunden i mitt numera trassliga liv, där jag satt inlåst i en cell långt efter mörkrets inbrott. Trots de sargade omständigheterna kände jag mig som "rik människa" när sömnen sent omsider slog sina klor i mig och drev mig bortom mina egna skyar till ett land utan ögon.
Äntligen vågade jag ge mig hän åt att få sakna min far på riktigt, något jag aldrig tidigare hade hunnit med att göra, hur ofattbart det måste höras.
Jag hittade mina spår, äntligen hittade jag dem!
Jag visst vad jag gav mig in på, så främmande för mig själv var jag inte, men det kändes ändå aningen skrämmande - om än åt det lite milda hållet...
Att sitta inne just nu gjorde mig inte särskilt mycket oväsen faktiskt, eftersom jag började utforma den plan som ville behandla min egen insida, på mina villkor.
Samtidigt som detta nya ljus kastades över mig, fattade jag den närmare, underförstådda uplevelsen om att någonting stort låg i min framtid, något jag saknat i många många år. Där jag stod, var ofrånkomligt på flera sätt. Och som sagt, skulle jag må som dåligast var det här den perfekta stunden för just det!
Jag drog mig bakåt igen. För min inre syn föreställde jag mig att jag - på något liknande sätt - flöt i väg bakåt i tiden som i en astral-kropp. Jag lämnade bakom mig ett band av ljus, som om jag befann mig inuti en slinga av varmt smekande lyse i klara, skarpa färger.
Jag sökte återigen min far. Jag sökte närma mig honom igen i de stunder jag "glömt" i evigheter av år, som det tycktes, allt i med det målet för avsikten att uppliva de "döda känslor" jag fryst fast i.
Jag märkte hur ridåns tjocklek minskade dramatiskt när jag återsåg oss två sittande på läktaren på Levermyr stadion och kollade på fotbollsmatchen tillsammans.
Dessa momenten var av sällsynt karaktär då han inte för ofta befann sig hemma under just den korta perioden av året då sässongen var i gång.
Jag minns den stolthet jag kände över att få sitta där bredvid honom och höra hur han hejade ( i mina öron alldeles för högljutt!) på Jervspelarna...
Jag återupplevde en liten gnutta skamsenhet över hans engagemang och försökte undvika andras blickar - de som jag trodde han ådrog oss, men som visade sig aldrig vara tillfället.
Dessa bilder av oss tillsammans på läktarplats bär alltid spår av sprängande högsommarvärme, aldrig en droppe regn som jag kan minnas det. Jag ser för mig hur han, stor och ståtlig, sitter vid min sida och frågar om inte vi skall köpa korv under halvleksvilan. En underbar tid i mitt liv som jag värderar på högsta nivå!
Jag ryser till en aning när jag minns hur han tålmodig som en fura, väntar på att jag skall hinna samla ihop mina tomflasker och skräppapper efter matchen, så jag kan få den obligatoriska korven med läsk.
Ååh, vilken underbar tid...
Så obeskrivligt gott det gjorde att få återskapa den stunden i mitt numera trassliga liv, där jag satt inlåst i en cell långt efter mörkrets inbrott. Trots de sargade omständigheterna kände jag mig som "rik människa" när sömnen sent omsider slog sina klor i mig och drev mig bortom mina egna skyar till ett land utan ögon.
Äntligen vågade jag ge mig hän åt att få sakna min far på riktigt, något jag aldrig tidigare hade hunnit med att göra, hur ofattbart det måste höras.
Jag hittade mina spår, äntligen hittade jag dem!
Gå varsamt fram.
Det var inga problem att skapa rätt "mode" inne i fängelset. Mycket i mitt liv under den här tiden bar en glöd av det nedtryckta sinnets svalkande mörker och jag behövde inte "gå långt" för att nå fram till den korrekta positionen i mig själv. Ett lågt liggande sinne var redan en stor del av mig, hade varit det under många år - styrt mig - och skulle nu få bekänna sina rätta färger. Det var blivit dags att använda dem till min egen fördel, göra någonting positivt, skapa ett liv i mig själv där jag kunde nysta upp de lösa trådarna som hängde och slängde överallt omkring mig. Det vardags att bli hel, igen...
Så fort inlåsningen var klar började jag min holmgång. Jag rörde mig noggrant bakåt i tiden, passerade hela mitt missbruk, mina döda systrar, min mor och även min far. Jag for tillbaka tills då vi alla var en stor lycklig familj och lät mig insvepas i de känslor av kärlek jag tappat greppet om, för längre tid sedan än vad jag var medveten om. Men jag hittade dem, allihopa.
Hela tiden visste jag att de fanns där men var nog inte klar över att de var så tillgängliga. Överrumplad befann jag mig plötsligt i en harmoni jag inte tagit del av förut, inte sedan den tiden jag nu återsåg.
Jag mötte min saknad "från andra hållet".
Min saknad erövrade jag genom att färdas tillbaka till goda stunder med de minnen vars damm skapat ett hölje av bortträngd finess. Ett skydd för mig - mot mig själv. Jag rev väggarna jag byggt runt ikring genom mitt förmörkade hjärta och släppte in luft för första gången på evigheter.
Trots min svävande skräck för företaget förbryllades jag av de sköna, mjuka känslorna jag mottog då jag öppnade min gamla sorg. Jag fann den mycket levande, efterlängtad som om jag simmat under vatten alldeles för länge och äntligen spräckte ytan och fyllde mina lungor med friskt, livskapande syre. Mörkret lättade, vilket jag inte varit beredd på och började se mig själv och min omgivning igen...
Jag kände hur ett leende klöv mitt dystra ansikte, det som förstenats inom mig för så många svåra år. Om fakta skulle fram så kunde jag inte minnas mig själv smila ett ärlighetens leende, kända hur glädje sipprade fram i mitt bröst sedan juni 1980. Och nu befann jag mig trots allt över 20 år fram i tiden...
Det stod snart klart för mig att jag var tvungen att gå varsamt fram...
Jag föll handlöst!
Det handlade om att uppleva - igen. Att våga genuppleva det onda i mig, det jag tydligen "sprungit i från" de senaste åren och som (naturligtvis) legat till grund för mina sneda val i livet. Det som gjort att jag satt här jag satt.
Svårare än så var det inte att se hur det låg till. En liten gnutta ärlighet överför mig själv, utan att behöva polera sanningen så som den var, ens det minsta lilla, var principen jag kunde anamma för tillfället - den som fick mina hjul att börja rulla och sätta fart.
Så fort jag började färdas bakåt i mig själv och mina tankar, ändrade sig mina sinnens belysning radikalt och jag visste momentärligt vart jag var på väg. Jag ändrade mitt mående till det motsatta av vad mitt liv (i vuxen ålder) gått ut på hitintills, vilket var en ny erfarenhet. I stället för att fly, rymma, så gick jag i mot, inåt - och utan svårigheter visste jag direkt vad det var jag sökte.
Känslan styrde. Jag var barn igen. Vi var en familj återigen och somrarna var varma och sådär barnsligt heta och lekfulla som de var den gången. Jag upplevde lycka tillsammans med de jag älskade mest och som betydde allt för mig; mina föräldrar och den trygghet den lyckliga familjen ingav.
Allting var ordningsamt och tillrättalagd; stort hus, mor, far och syskon. Skola, dagis, släkt och vänner, lek, skoj och skratt.
Jag såg Holvika, jag såg Grimstad och Fagerlund, Jerv och levermyr stadion...
Jag såg min mor styra och ställa i huset, i hemmet och jag såg min far ute på jobb på någon tankbåt i främmande vatten. Jag såg hur vi, min mor, min syster och jag besökte honom på den super-tankare som vid tillfället låg för ankare i Sverige och hur vi cyklade omkring på det enorma och vidsträckta däcket medan en sprängande varm sol stekte ner över oss. Jag minns hur allt doftade hav, sommar och olja...
Men jag sökte inte detta nu, även om jag nog inte kunde passera dessa minnen utan att stryka förbi vissa kapitel obemärkt.
Någonstans i mig lyfte känslan om att här jag nu satt inlåst, ägde jag inte rätten att lyfta fram de goda minnena och låta mig beröras varsamt. Jag övertygades om att jag omedvetet försökte fly från den egentliga inriktningen genom att enträget klamra mig fast vid värmen - eftersom jag visste att jag skulle äntra kylan. Med "tvång" tvingade jag fram regnet.
Jag uppfattade inga konstigheter med det, egentligen - men jag fick tvinga fram mig till nya punkter i mitt sökande att ta fästa vid. Och inga större ansträngningar krävdes. Det gick fort och lätt eftersom det fanns så stora sådana utrymmen. Min inre värld var fylld till bredden med dem och strax försvann jag ner genom denna enorma malström som förgjort så oerhört mycket i mitt liv; jag föll handlöst...
Den inre resan börjar...
Jag rörde mig bakåt med tankens hjälp och sökte min far och mina minnen kring honom. Trots att han varit mig närvarande genom hela min uppväxt, och då kanske framförallt efter att han dog, så hade jag fått ett ohälsosamt avstånd till honom under de senare år. Jag var elva år då han dog vid trettio fem års ålder.
Han hade fortfarande en stor roll att spela i mitt liv trots att han varit död och bortgången i över 20 talet år.
Jag genupplevde stunder vars ljus i mig svalnat med tiden. I flytande, svepande rörelser - återigen drömlika - besökte jag ständigt platser från min barndomstid.
Allt det vackra, fagra, lekfulla och roliga märkte jag var mina första anhalter på resan. Utan omsvep eller andre "problematiska" sidor, fann jag med lätthet fram till gluggar av värme och kärlek, skratt och alla möjliga nöjen. Det fanns gott om sådana, faktiskt, vilket även det slog mig med stor häpnad. I min egen uppfattning hade jag fått för mig att så absolut inte varit fallet och att orsaken till min vägran "att lyfta på min barndoms lock", varit just avsaknaden av detta. Det första som slog mig var hur fel jag haft, och en stund gladdes jag stort av detta. Men samtidigt visste jag att det inte var här mitt sökande varit ämnat. Hur trivsamt det än var.
Men det var oansätt oerhört behövligt att få klart för mig alla aspekter och inte bara enskilda, vinklade bilder.
Samtidigt uppstod ett problem. Jag förstod att jag hamnade lite i kollisionskurs med mig själv, då jag inte hade lätt för att separera målen med de medel jag använde. Jag var ju på många - om inte alla - sätt ovan vid den här sortens sökande jag påbörjat, och levde i ett leverne besudlat med missbruk. Därför upplevde jag svårigheter med att sära på nödvändigheterna.
Effekterna blev istället smått kaotiska och svårtydda när jag i sena timmar, långt efter mörkrets utbrott försökte hämta mig efter dessa "besök" långt tillbaka i tiden. Det blev påtagligt att gamla sår revs upp och att jag istället för att vårda dem ytterligare, lämnade dem fortsatt blödande när jag själv drog vidare... det blev mer slitsamt än trivsamt till en början, även om jag nog också ägde behov av alla möjliga inslag.
Det gällde alltså att kanalisera känslosvallet som blev ofrånkomligt på ett strategiskt rätt sätt, för att använda en något stel term i sammanhanget, om jag själv skulle få bästa möjliga utbyte av min resa...
Det gick upp för mig så sakteligen hur stor nödvändigheten av att ta tiden till hjälp skulle stå sig...
En början tar sin början...
Det gäller att kunna ta steget in för att ta sig ut. Det är inga konstigheter med det - om man i efterhand begrundar läget så som det var under de "gångna gråa åren". Men så är det ju också alltid, när man tar ett kliv åt sidan och låter sig sköljas av de rätta svaren.
Men även den långa resan börjar med det första steget!
När man sätts i arresten efter ett virvlande rush i missbrukets tidlösa årstider, där dygnets alla timmar inte stöds av något utgångspunkt, kan man inte undvika sensationen av det fulländade kaoset som stryker en medhårs. Den fullständiga temposänkningen som slår i en som ett pansar-skott, ger den spontana effekten att sömnen slår ut den mest kräverande påverkan av vilka droger det än måtte vara tal om. Man drösar in i ett svallande stadie av mörker och känslolös vila... för ett tag.
Inte förrän häktningen börjar kroppen anta sin mer bekanta andning, känns det som och antydan till att man är en människa börjar erinra sig, främst på natten.
Jag lärde mig snabbt det nya rutinspelet som lades framför mig där inne och började småningom anamma dess tider till min egen fördel.
Som jag sagt vid tidigare inlägg så började genast processandet vid denna tidpunkt. Processar jag bär glittret från än i dag!
Jag började "ta i" min egen historia där inne, den jag sprungit ifrån under alldeles för många år.
Naturligtvis hade jag hela tiden varit fullständigt medveten om den - min familjs historia, och sedan min roll i hela faderullan. Men jag hade inget genomgripande inblick i hur jag själv påverkats av det hela, därför att jag aldrig tog mig den behövande tiden som krävdes.
Till en viss del, sure men inte den fulla överblick. Hade jag haft det hade jag inte suttit där jag nu satt, så mycket var jag klar över och genom att suga in den enklaste av insikter, började min "uppnöstning av trådar".
Utan att veta vare sig mål eller medel for jag bakåt i mig själv. Vad jag sökte, letade efter hade jag ingen egentlig aning om - gjorde jag det, så ville ju inga problem funnits...
Så jag lät mig ledas genom minnesbilder tillbaka till tider då allt såg annorlunda ut - väldigt annorlunda, till och med. Jag fick dra mig tillbaka till tiderna innan allting vändes upp och ner i min tillvaro, tills innan min far drog sitt sista strå till stacken och försvann från vår sida för alltid. Jag fick genuppleva alla helveters eldar ännu en gång. fast den här gången mera som en bedövad åskådare, sittandes på första parkett...
Men jag var inte på det klara ännu, hur jag skulle gå till väga när jag väl stod där med mössan i handen, böjd inför mig själv och det jag sprungit ifrån under alla dessa år av brinnande längtan, saknad och illa dold förlust...
"TRO PÅ"
Det är rätt spännande, om man klarar av att se situationen för vad den är och kanske bortse från det mest uppenbara; att man är den fängslade människan. Går det bara att höja blicken över det nerslagna (jaget) och skåda en bortomliggande framtid - och greppa dess mål, så börjar snart vindarna kittla under vingarna och färden har börjat.
Väl där uppe, ovan sig själv som i en dröm (trots det drömlösa...) finns krafter att fylla sina uttömda förråd med. Många gånger om!
Väl där uppe, ovan sig själv som i en dröm (trots det drömlösa...) finns krafter att fylla sina uttömda förråd med. Många gånger om!
Konsten är att ta det lugnt och försiktigt.
Till en början bara "nosa sig fram", liksom de sökande stegen över en okänd, bräcklig is. För om man inte känner sig själv är man även främling i sig själv, och kanske framför allt; FÖR sig själv!
Det kanske bara låter som en massa halvflummiga ord, men är nog trots allt verklighet för väldigt många människor: vilsna!
Att jag råkade befinna mig där jag var, betraktar jag inte som någonting ringare än ett mirakel. För mig var det ett sådant då det öppnade sig möjligheter jag förmodligen - någonstans inom mig - trånat efter genom största delen av mitt liv.
Som det sätt ut fram tills nu fanns det inga möjligheter att ta i tu med det som behövdes. Det fanns ingen tid, inget rum eller ens förståelse överför det nödvändiga med mig själv. Jag såg inte mig själv och mina behov förrän jag satt inlåst utan möjligheter att bortse från just, mig själv.
Här inne kunde jag "höra" mina tankar på ett nytt, annorlunda sätt än innan, och jag fann det nästan svårare att INTE lyssna längre än att just lyssna.
Med små lätt försökande steg, inte långväga från stapplande, började jag leta spår att ta mig fram i.
Jag skall inte ljuga, det var svårt till en början. Antagligen balanserade jag mellan att ge upp och att låta processen fortgå framåt, vilket jag också valde att tro på, men exakt hur nära ett stundande fall jag egentligen var, vågar jag knappt tänka på.
Och just de orden"TRO PÅ" landade med tyngd i mig och började småningom att spira, gro, växa sig starkare och starkare.
Men inte direkt - fortfarande fick jag kämpa med näbbar och klor för att framtvinga mig själv till framgång.
Men det gick...
"Do or die..."
Det förekommer stadigt ett överösande av känslor, som faller till ens fördel, när man ligger i instängda utrymmen och med endast sig själv som sällskap. Visst finns det gemensamma tider där socialisering förekommer, absolut, men det fräser inte över sina bredder med kvalitetstid, precis.
Nej, stunderna som (kan) bär sin vikt i guld och allsköns rikedomar öppnas kring landskapen man hittar inuti sig själv. Sätt till den aspekten finner jag fängelsevistelsernas tid på gränsen till upphöjda i helgedomsenliga, så att säga!
För under debuten, det första omvälvande mötet med murarna från "den andra sidan" var jag förstås knappt hälften av den människan jag i dag är. Som att gå från ett rum belagd i kallaste mörker och in till den upplysta, värmande källa jag förlorat både mitt hopp och min tro på att jag hade inom räckhåll för det liv jag fått. Jag berördes aldrig i hjärtat av den sanningen, förrän jag satt där inspärrad och blev bemött med tystnadens galna gap...
Längre fram än till min egen insida, gick det gudskelov inte att se där och då. Mer eller mindre blind för världen och den omgivning jag omgavs av, fann jag mig inte längre nyttjad (av mig själv) till annat än uppgivenhet, själva sorgens kärna och ett allt mer slumrande, döende hjärta -före detta hjärta, ett mer korrekt ordval. Jag hade dött annars - som människa, om inte jag hamnat där jag hamnade och återigen lärde mig att tänka.. en helhet.
Jag har alltid trott på livet som en sådan - en helhet, men aldrig förstått att jag själv drivit ifrån som jag gjort de sista åren.
Jag behövde strängt taget att vakna, komma till en ny punkt i mig själv - insikt - om hur illa det hade burit i väg. Och jag gjorde det också, med råge!
För nu (då) fanns det inte flera alternativ att handha. Det var tomt på "options". Den hållplatsen stod där plötsligt då allt som från och med nu gällde var; "do or die..."
Nej, stunderna som (kan) bär sin vikt i guld och allsköns rikedomar öppnas kring landskapen man hittar inuti sig själv. Sätt till den aspekten finner jag fängelsevistelsernas tid på gränsen till upphöjda i helgedomsenliga, så att säga!
För under debuten, det första omvälvande mötet med murarna från "den andra sidan" var jag förstås knappt hälften av den människan jag i dag är. Som att gå från ett rum belagd i kallaste mörker och in till den upplysta, värmande källa jag förlorat både mitt hopp och min tro på att jag hade inom räckhåll för det liv jag fått. Jag berördes aldrig i hjärtat av den sanningen, förrän jag satt där inspärrad och blev bemött med tystnadens galna gap...
Längre fram än till min egen insida, gick det gudskelov inte att se där och då. Mer eller mindre blind för världen och den omgivning jag omgavs av, fann jag mig inte längre nyttjad (av mig själv) till annat än uppgivenhet, själva sorgens kärna och ett allt mer slumrande, döende hjärta -före detta hjärta, ett mer korrekt ordval. Jag hade dött annars - som människa, om inte jag hamnat där jag hamnade och återigen lärde mig att tänka.. en helhet.
Jag har alltid trott på livet som en sådan - en helhet, men aldrig förstått att jag själv drivit ifrån som jag gjort de sista åren.
Jag behövde strängt taget att vakna, komma till en ny punkt i mig själv - insikt - om hur illa det hade burit i väg. Och jag gjorde det också, med råge!
För nu (då) fanns det inte flera alternativ att handha. Det var tomt på "options". Den hållplatsen stod där plötsligt då allt som från och med nu gällde var; "do or die..."
Ormens öga.
Att stega ur sina tillsynes uppenbara villospår kräver sitt mod. För att kunna se sina misstag, erkänna dessa och förstå de konsekvenser man just nu upplever - eller som står för dörren att upplevas, det har man vid det här laget gjort för länge sen.
Man måste bryta "förtrollningen" på bästa möjliga sätt, och för det finns det bara ett sätt: att ta sig till helvetet ut ur den här miljön, den som håller på att ta kol på en... Svaret är relativt enkelt.
Det tycks vara ideella förhållanden här inne - i fängelset - för att hinna vänja sina tankar åt det hållet. Att i lugn och ro samla sig och sina ideer om hur, vart och när man borde söka sig åt ett annat håll, stifta sig själv i en annan riktning - livsriktning - och stapla om och reda ut sina moraliska värderingar. Kort och gott handlar det hela om att ta sig upp igen på fötter, vilket man synbarligen inte är, där man vistas inom institutionerna, gång efter gång efter gång...
Emellertid är det aldrig så enkelt som det ser ut att vara. För när allt, precis allting runt omkring en vilar i ruinens aska, finns det sällan någon vilja (förutom illvilja...) att palla med sin egen tafatta och menlösa situation och höja den och sig själv till en helt ny nivå.
Visst, man ser det som är fel - till en viss grad - och vet likaså hur och när man vek bort från sin huvudled, men saknar alltså kraften i både kropp och själ för att vända trenden MED vindarna som någonstans rufsar i en, trots allt.
Det uppstår en ond cirkel som förgör och förtär, och inuti dess mitt finner man sig - döende, som svanen med sina både vingar avbrutna, flytande långsamt runt i det dovt strömmande vattnet... Man ser till sin egen fasa hur man obönhörligt närmar sig forsen där den viker sig över stupet. Det öronbedövande bruset från störtande vatten stjäl allt fokus och man försvinner i fel riktning ideligen, hypnotiserat som av ormens öga...
Kraftansträngningarna som krävs för att bryta sina villrådiga mönster är vid det här laget, långt långt borta allt som oftast...
